Vad f-n är det som ni inte begriper?

Jag vet knappt ens var jag ska börja.

Jag vet inte var det felar.

Jag vet inte hur förändring ska kunna ske.

Jag vet inte varför i helvete det är så svårt för vissa att fatta.

Jag hade också önskat att jag inte behövt skriva ett sådant här inlägg igen (det förra hittar ni här).

Och om ni klickar här så kommer ni till en annan person med insikt som beskriver problemet väldigt bra, Stefan Svensson, som har sin blogg hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Jag var, som ni kanske noterat, och fotade i räddningstjänstens regi under ett helt dygn förra veckan. Sju timmar av det dygnet stod jag på en och samma trafikolycka i en rondell i Hässleholm.

Inledningsvis var jag imponerad. Morgontrafik, nästan stopp i en starkt trafikerad rondell, polisen dirigerade trafiken och släppte fram ett körfält i taget på rondellens andra sida. Ingen kunde ju missa att en vält lastbil upptog halva rondellen och att det stod två polisbilar och minst fyra brandbilar där hela tiden, ibland någon mer. Det var lugnt och sansat. Ett hallelujamoment helt enkelt.

Räddningsinsatsen växte och det tillkom veterinärbilar, djurtransporter, bärgare och mobilkranar. Och någonstans under denna tid försvann det goda beteendet hos många av de trafikanter som passerade olycksplatsen.

Så här såg det ut:

Folk som körde förbi avspärrningarna (in i olycksplatsen alltså). Hög fart – inte bara hos de vanliga bilförarna utan inte ens alla yrkesförare saktade ner. Jag tror faktiskt att jag blundade i ren förskräckelse när det kom en stor svart långtradare dundrande genom rondellen. Noterade chauffören inte vad som pågick där? Reagerade han inte på den välta gristransport (inget litet ekipage) som låg ner?

Och han var inte den enda.

Och till alla er som filmade: varför? VARFÖR? Mer eller mindre hängandes ut genom rutan för att få med så mycket som möjligt av olycksscenariot i era mobiltelefoner. Suktar ni efter likes? Vad ska ni göra med filmerna? Jag är ärligt nyfiken faktiskt.

Och ni som körde på väg 21  (hastighetsbegränsning 100 kilometer i timmen), och kunde titta ner på olycksplatsen, och som tog er tid att sakta ner och titta/fota/filma – ni orsakade nästan nya olyckor för att ni på riktigt är dumma i huvudet.

Var det ingen som såg alla blåljus? De små avspärrningstälten som det stod olycka på? Eller stoppljusen? Eller poliserna?

Gjorde ni inte det så lämna in era körkort och sälj bilen. Ni kan rädda liv.

Och ni som bara fullkomligt struntade i att det pågick en räddningsinsats, ja, jag vet inte ens vad jag ska säga men jag önskar att ni får evig, obotlig och outhärdlig klåda på onämnbara ställen. På riktigt.

 

Skylten på 2010:s tak betyder inte att du som sitter bakom ratten ska gasa, filma eller fota.
Skylten på 2010:s tak betyder inte att du som sitter bakom ratten ska gasa, filma eller fota om du får tillåtelse att köra förbi.

 

Avspärrad väg. Inget hinder för de som fullkomligt struntar i andras liv.
Avspärrad väg. Inget hinder för de som fullkomligt struntar i andras liv.

 

Förra veckans olycksplats. Mycket som händer på en gång och ont om plats.
Förra veckans olycksplats. Mycket som händer på en gång och ont om plats.
BloggbildNY
På en olycksplats behöver brandmännen kunna arbeta i fred. Nästa gång är det din mamma eller bästa vän som de försöker rädda livet på. (Bilden tagen i samband med en övning)

 

Blåljus på gång. Ser ni dessa, sakta ner!
Blåljus på gång. Ser ni dessa, sakta ner!

 

Brandmännen har inte tid att hålla stenhård koll på trafiken runt omkring, de är sysselsatta med annat. Tänk på det. Sakta ner farten, håll ögonen på vägen och stanna om det är rött ljus.
Brandmännen har inte tid att hålla stenhård koll på trafiken runt omkring, de är sysselsatta med annat. Tänk på det. Sakta ner farten, håll ögonen på vägen och stanna om det är rött fast ljus.

 

Kanske är det liv de försöker rädda. Tror du att anhöriga vill se gemene mans mobilbilder och filmer spridas på sociala medier? Hade du önskat det om du var i den situationen?
Kanske är det liv de försöker rädda. Tror du att drabbade och anhöriga vill se gemene mans mobilbilder och filmer spridas på sociala medier? Hade du önskat det om du var i den situationen?

 

Det här gänget - räddningstjänsten i Osby kommun - är några av alla mina nya vänner. Var rädd om dem!
Det här gänget – räddningstjänsten i Osby kommun – är några av alla mina nya vänner. Var rädd om dem!

 

För det här är en verklighet som är skrämmande. Brandmän, och andra som arbetar på vägarna, dör. Upphör att existera. Får aldrig mer komma hem till sina familjer. Får inte se sina barn växa upp. Får inte komma hem och gosa med hunden. Får aldrig mer hänga i brandstationens fikarum och gnabbas med kollegorna över en kopp kaffe. Om de nu inte har tur vill säga och bara blir svårt skadade förstås. För så kan det ju också bli såklart.

Tänk. Efter. Före.

Kör. Sakta. Om. Du. Ser. Blåljus.

Uppfattat?

Jag vill inte att mina räddningstjänstvänner ska dö.

På återseende.

 

 

 

 

 

 

Sover brandmän?

Förra veckan blev det ett intensivt bloggpublicerande från mitt dygn hos räddningstjänsten i Hässleholm och jag tänkte i dag berätta hur återstoden av detta dygn artade sig.

Snabb sammanfattning: Olycka med vält gristransport klockan tidigt på morgonen (det är första gången som jag har suttit mitt i en rondell och käkat lunch), återgång till stationen sju timmar senare, sitta ner en liten stund och pyssla med bilder medan brandmännen började återställa utrustningen, bli avbruten i detta för att åka på brand i byggnad i Bjärnum och därefter återvända till brandstationen med förhoppning om lite kaffe och en liten lugn stund.

Och det blev ganska bra. Lite mat i magen och sedan hängde jag med brandmännen när de fixade med all tvätt från eftermiddagens brand. Kommer ni ihåg att jag tidigare har skrivit om det där med Friska Brandmän (annars klicka här)? Här handlar det ju om hur nedsmutsade kläder och utrustning ska packas in och rengöras innan det får användas igen och det var en hög larmställ från branden som skulle tas om hand, ihop med använd brandslang och rökdykarutrustning.

 

Samling kring matbordet: Lasse, Jonatan, Roger, Per, räddningschefen Daniel och Johan T.
Samling kring matbordet: Lasse, Jonatan, Roger, Per, räddningschefen Daniel och Johan T.

 

Friska brandmän: efter avslutad insats får brandmännen byta om på plats och de nedsmutsade larmställen packas i plastsäckar för att inte farliga ämnen ska spridas vidare.
Friska brandmän: efter avslutad insats får brandmännen byta om på plats och de nedsmutsade larmställen packas i plastsäckar för att inte farliga ämnen ska spridas vidare.

 

De smutsiga kläderna läggs in i sina påsar, en speciallösning för att inte heller den som hanterar tvätten ska exponeras för ohälsosamma ämnen.
De smutsiga kläderna läggs in i maskinen i sina påsar, en speciallösning för att inte heller den som hanterar tvätten ska exponeras för ohälsosamma ämnen.

 

Och så ska allt hängas på tork också.
Och så ska allt hängas på tork också.

 

Ett enda larmställen tar ganska mycket plats i maskinen.
Ett enda larmställ tar ganska mycket plats i maskinen.

 

När två styrkor varit ute på brand så är det en hel del efterarbete.
När två styrkor varit ute på brand så är det en hel del efterarbete som väntar.

 

Lite träning hanns också med i gymmet och en välbehövlig bastu. Därefter en stunds häng framför nyhetssändningen på TV i en skön reclinerfåtölj och jag kände hur jag både fysiskt och mentalt började bli redo att gå och natta mig. Så sagt och gjort, jag bäddade min säng, borstade tänder, bytte om till pyjamas (fotografen är alltid frusen och sover ganska väl påpälsad med byxor och tröja och ibland även strumpor) och la mig bekvämt till rätta i sängen och drog upp täcket, tänk lite ormen Sir Vääs i Robin Hood-filmen som visas på julafton när han liksom borrar ner sig i sin vagga och sluter ögonen.

Så var det, mer eller mindre exakt.

Och då gick det larm. Exakt när jag lagt mig bekvämt och andats ut på ett halvsömnigt och belåtet vis.

Galopperande steg hördes  i korridoren och nere i vagnhallen blev det snabb påklädning och lika snabb avfärd.

Nu vill jag bara nämna att jag inte bytte om, utan bara drog räddningstjänstens jacka över mina sovkläder och hoppade i de grova kängorna (fortfarande med svag doft av gris). Jag åkte alltså på larm i pyjamas. Men det var mörkt så jag tror inte att någon såg.

Anledning till utryckningen var ett automatiskt brandlarm och vi var snabbt på plats. Jag hängde insatsledaren i hasorna och följde efter honom till larmskåpet medan styrkan i släckbilen begav sig till det område där brandlarmet utlöst. Tack och lov var det ingen brand, den troligaste anledningen till att en detektor larmade var att någon hade duschat i närheten av den.

Vi kunde alltså relativt omgående återvända till stationen och bädda ner oss på nytt.

Och vet ni, natten blev lugn och sömnen ostörd.

 

Larm då då. Jag som låg så fint nerbäddad i sängen...
Larm då då. Jag som låg så fint nerbäddad i sängen…

 

Framme, jag och räddningsledaren går åt ett håll och brandmännen i 2010 åt ett annat.
Framme, jag och räddningsledaren går åt ett håll och brandmännen i 2010 åt ett annat.

 

Den här fotografens vanliga utsikt: ryggtavlan på någon som bär röd hjälm.
Den här fotografens vanliga utsikt: ryggtavlan på någon som bär röd hjälm.

 

Det gäller att ta reda på exakt vilken detektor som har larmat.
Det gäller att ta reda på exakt vilken detektor som har larmat.

 

 

Stort tack till Per, Johan T, Johan E, Hussein, Fredrik, Jonatan, Lasse och Roger för ett både händelserikt och lärorikt dygn och för att jag fick förmånen att hänga på er igen i er vardag.

 

Ni som vill läsa ikapp hela Projekt Räddningstjänst hittar ett inlägg med alla länkar om ni klickar här.

 

På återseende.

 

 

När det brinner

Har ni läst de tre senaste inläggen så vet ni att det var en trött fotograf som återvände till brandstationen i måndags eftermiddag, efter trafikolyckan med grisbilen.

Så småningom är alla bilar inbackade, brandmännen från Sösdala (som ju vaktat stationen under dagen) hemskickade, smutsig utrustning omhändertagen och fotografen sätter sig ner och för att börja titta på första omgången bilder och lägger ett kamerabatteri på laddning.

Sedan går larmet.

Brand i byggnad.

Bjärnum.

Raska steg ut i vagnhallen (efter att jag fått återvända och rycka laddaren som ju innehöll ett av mina batterier), jacka och kängor snabbt på och in i baksätet på befälsbilen 2080, några sekunder före insatsledaren Per hinner dit.

Informationen på vägen ut är oroande. Uppringaren har informerat SOS att det brinner i ett garage och att det står en dieseltank precis bredvid.

 

DSC_1374

 

 

Det går undan på väg 117 och det är knäpptyst i bilen när Per koncentrerar sig på körningen och förbereder sig på vad som väntar. Det som är skrämmande är hur tydligt det är vilken dålig koll trafikanter har på att det ligger en brandbil med blåljus och sirener bakom och Per muttrar emellanåt väl valda ord. Jag kan konstatera att det är bilförare i alla åldrar och även yrkesförare som uppenbarligen har fullt fokus på annat än att lyssna och att hålla koll bakåt.  Och jag tänker att jag hoppas att de fattar att det strax kommer att dyka upp ännu en brandbil bakom dem.

När vi är några minuter från brandplatsen meddelar styrkeledaren i Bjärnum att de är framme och på gång med rökdykning. Vi rullar fram, och det första som slår mig när jag öppnar bildörren är den fräna brandrökslukten. Det sticker i näsan och det är rejält rökigt på platsen. Styrkan från Bjärnum har dock snabbt fått läget under kontroll och när släckbilen 2010, med Roger, Jonatan, Lasse och Johan T, anländer gås byggnaden igenom för att se så att branden inte spridit sig upp i i konstruktionen.

 

DSC_1376

 

 

DSC_1403

 

DSC_1379

 

DSC_1398

 

DSC_5670

 

DSC_5679

 

DSC_5695

 

DSC_5710

 

DSC_1394

 

DSC_1396

 

DSC_5720

 

DSC_1432

 

DSC_1423

 

DSC_1419

 

DSC_5723

 

DSC_5728

 

DSC_5729

 

DSC_1441

 

Per är därefter nöjd med att kunna lämna över ansvaret för efterbevakning till ägaren och vi kan rulla hemåt i normal takt. Jag känner hur jag stinker av både brandrök och gris vid det här laget och jag ser fram emot att kunna sätta mig ner någonstans, äta lite och dricka en kopp kaffe eller tre.

 

DSC_1451

 

DSC_1446

 

I nästa inlägg får ni se om det faktiskt blev så, om det hände något sedan och om vi faktiskt fick sova den natten.

På återseende.

 

 

 

 

 

 

Olycka med grisbil – avslutningen

Har ni hängt med den här veckan så vet ni vad det här inlägget kommer att handla om. De tidigare blogginläggen hittar ni om ni klickar här och här.

OBS! Återigen vill jag varna för att det förekommer en bild på en död, visserligen övertäckt, gris bland bilderna nedan.

Efter en snabb lunchpaus ska alltså nästa steg genomföras: losskoppling av det upprätta släpet för att sedan kunna vända själva lastbilen på rätt köl igen och därefter kunna ta hand om de grisar som fortfarande befinner sig där inne. Insatsledaren Per gör tillsammans med brandmän och bärgare en riskbedömning för att se hur de säkrast ska kunna gå tillväga för att sära på dragbil och släp: det finns stor oro för spänning i draget och vad som kan hända vid losskopplingen – många tekniska detaljer som jag verkligen inte har den minsta koll på.

 

DSC_1338

 

DSC_1189

 

Men till slut är släpet loss och efter att det dragits tillrätta av hjullastaren så transporteras det, med sin last av 165 grisar, bort. De två stora kranbilar som anlänt kan därmed ta itu med den viktiga uppgiften att lyfta upp lastbilen och bit för bit rätas denna upp och sätts mjukt ner på vägbanan.

 

DSC_1205

 

DSC_1213

 

DSC_1232

 

DSC_1240

 

DSC_1256

 

DSC_1258

 

DSC_1261

 

DSC_1277

 

DSC_1294

 

DSC_1208

 

Veterinärerna är direkt framme för att försöka se hur grisarna på de återstående två planen kan tänkas må. Brandmännen lyckas snart få upp bakre lämmen och en ny lastbil backas till för att de överlevande djuren ska kunna promenera rakt över till denna. Planen funkar över förväntan, alla grisar är tyvärr inte vid liv och två får avlivas, men resterande djur traskar lugnt över de båda ramperna och in i den andra lastbilen.

 

DSC_1350

 

DSC_1296

 

DSC_1308

 

DSC_1304

 

 

DSC_1309

 

DSC_1291

 

DSC_1369

 

DSC_1346

 

DSC_1173

 

Vi var alltså ute i ungefär sju timmar. Jag, som egentligen mest bara glider omkring med min kamera, var mer än hyfsat trött i benen efteråt och även brandmännen såg lite lätt avslagna ut. En lätt lukt av gris vilade över kläder och utrustning – en lukt som sedan bosatte sig i näsan ett par timmar framöver.

Under återstoden av passet diskuteras insatsen flitigt, det är oerhört tydligt att den här sortens larm inte är någon form av vardagsmat och att grisbilar inte är något man tar isär särskilt ofta. Det är ju även det faktum att olyckan med grisbilen inte var den enda insats som pågick just då. När arbetet pågick för fullt med att få ut grisar så välte otroligt nog en annan lastbil på riksväg 23, lastad med frysta kycklingar, dit bland annat deltidsstyrkan från Sösdala fick köra. De fick sedan stanna kvar och så att säga passa i Hässleholm och hann även med två automatiska brandlarm under den tid som Grupp 4 var upptagna i rondellen vid trafikplats Vankiva.

Efteråt sammanfattar insatsledaren Per den ovanliga insatsen:

Utifrån en ovanlig och komplicerad situation är jag oerhört nöjd med vad vi åstadkom och tycker att grabbarna gjorde ett fantastiskt arbete med ett lugnt och metodiskt arbete. Tror att vi lyckades rädda de flesta djur som fortfarande var oskadda efter vår framkomst. Är även mycket nöjd med samverkan som skedde med övriga parter på olycksplatsen bland andra så vill jag speciellt nämna Poliserna som var på plats, som jag tycker skötte sig utmärkt.

 

Dygnet var dock inte slut i och med att bilarna rullade in på stationen igen. Men mer om det nästa gång.

På återseende.

 

 

 

Räddningsarbetet fortsätter

Ni som läste gårdagens inlägg vet ju att jag terroriserade räddningstjänsten i Hässleholm under måndagsdygnet och ni vet då också att jag befann mig på en olycksplats bara minuter efter att jag parkerat min bil utanför brandstationen.

Obs! Jag vill VARNA er som tänker scrolla ner till bilderna. Det finns bilder med döda grisar. Det finns dock inga bilder på lemlästade djur eller på massa blod, men alla djuren på bilderna är inte vid liv.

Efter att jag gått en runda och hälsat på bekanta ansikten, samt knäppt en och annan bild, ställer jag mig mitt i rondellen (där ledningsplatsen är) och försöker överblicka området. Jag vet redan då att det verkar ha gått under omständigheterna bra med lastbilschauffören och det är en lättnad. I den omkullvälta dragbilens last finns dock 100 grisar som nu behöver komma ut.

Två polispatruller anländer och strax dyker även två veterinärer upp och planeringen av hur grisarna ska kunna evakueras fortskrider. Olika idéer stöts och blöts, vissa förkastas och andra godkänns. Närliggande Vankiva gård blir till stor hjälp i arbetet då de bland annat ställer upp med hjullastare och grindar att bygga fållor av. Det blir även ett hastigt inköp av stora osb-skivor hos en lokal bygghandel och ett slakteri kontaktas för att kunna frakta bort den första omgången grisar i sin lastbil.

Släpet är dock fortfarande ihopkopplat med den välta dragbilen och även om det bitvis ösregnar så värmer solen ordentligt när den emellanåt kikar fram. Räddningspersonalen börjar därför rulla ut slang och sedan spruta vatten in i lastutrymmena för att försöka få djuren att må så bra som möjligt.

Det bestäms att prioritering nummer 1 är att rädda grisarna på översta våningen i den liggande lastbilen och uppdraget blir att klippa och såga av hela takpartiet och sedan få de överlevande grisarna att gå upp i den nya lastbilen. Till slut är en stor fålla färdigbyggd, veterinärerna står redo för att bedöma djurens skick och eventuellt snabbt avliva alltför skadade djur och uppe på lastbilen förbereder sig brandmännen Roger, Johan T och Jonatan med hydraulverktygen.

Manövern lyckas, lastbilstaket faller ner på den leriga marken och grisarna är ute. De djur som lever är förvånansvärt lugna och vi ser att det här finns nio döda och en gris avlivas omgående av veterinär då den är i alltför dåligt skick. De övriga börjar böka runt i jorden, någon går direkt in i den väntande lastbilen, och efter en stund är samtliga levande djur omlastade och brandmännen hjälps åt att dra de tunga kadavren åt sidan så att dessa med kranhjälp sedan kan lastas över till en container.

Det blir fler och fler personer och fordon involverade i räddningsarbetet efterhand och det är bitvis trångt på olycksplatsen mellan lastbilar, brandbilar, hjullastare och bärgningsfordon. Räddningstjänsten i Perstorp är också på plats för att tömma lastbilens dieseltank så att inget läckage uppstår, en restvärdesledare är också närvarande, liksom en kommunjägare.

Men i rondellens mitt råder det dock ett professionellt lugn. Här står befälsbilen 2080 parkerad och insatsledaren  Per skriver febrilt på sin whiteboardtavla, pratar i telefon och i radio och diskuterar med poliser och med styrkeledaren Fredrik.

Timmarna har på något sätt bara runnit förbi och som någon bredvid mig (jag minns faktiskt inte vem) säger: ”En hungrig brandman är en dålig brandman” och personal på stationen anländer en liten stund senare med mat och räddningspersonalen äter i omgångar. Att det sedan är baconlindad korv med tillhörande mos som serveras blir en liten makaber detalj med tanke på omständigheterna.

 

DSC_1009

 

DSC_1201

 

DSC_0926

 

DSC_0905

 

 

DSC_0890

 

DSC_1007

 

DSC_5658

 

DSC_5659

 

DSC_5646

 

DSC_0961

 

DSC_0982

 

DSC_0996

 

DSC_1024

 

DSC_1035

 

DSC_1014

 

DSC_1191

 

DSC_5628

 

DSC_1063

 

DSC_1098

 

DSC_1078

 

DSC_1081

 

DSC_1013

 

DSC_1116

 

DSC_1137

 

DSC_1138

 

DSC_1154

 

DSC_1212

 

Nästa steg i räddningsplanen börjar ta form. Först måste släpet lossas från dragbilen. Detta är inte en jättelätt uppgift och det tar tid. Under tiden försöker veterinärerna ha koll på de instängda djuren och brandmännen turas om att fortsätta duscha dem med vatten för att ge svalka och bättre luft.

Bloggen återkommer med resten av insatsen i nästa inlägg.

På återseende

 

Intensivt i blåljusvärlden

Bloggen hade en plan. Den planen grundade sig på det faktum att Bloggen haft en stående inbjudan till räddningstjänsten i Hässleholm sedan dygnsbesöket i januari i år (klicka här för att komma till det inlägget), och att Bloggen inte fick tid innan sommaren att göra det där återbesöket.

Men i går var det alltså dags. Insatsledaren Per och jag hade planerat med uppställning på brandstationen i Hässleholm klockan nollsjunoll och utsläpp av fotograf exakt ett dygn senare. I mitt huvud såg dygnet ut så här (i förväg alltså): Kaffe (ja, men… ni vet), snack med gänget som utgör Grupp 4, berätta lite om mina planer för arbetspasset, fota lite övning och någon av de inplanerade testerna, käka lunch, munhuggas lite, åka ut på något larm, jobba med lite bilder, kanske något litet larm till, träna i gymmet, dricka kaffe, hänga i de skönaste fåtöljerna framför TV:n en stund, dra på pyjamas, borsta tänderna, rulla ut madrass och sängkläder och sedan snarka ihop i en nöjd fotografhög.

Min ambition var att i detalj berätta hur en vanlig vardag kan se ut för de heltidsanställda brandmännen.

Nu blev det inte riktigt så. Alls. Och jag har gett upp ambitionen ovan eftersom det visade sig bli en högst ovanlig dag. Planen sprack, helt enkelt.

Det här kommer att bli flera blogginlägg. Lite följetong liksom och kanske en cliffhanger eller två. Jag är ju på en unik position när jag hänger med räddningstjänsten eftersom jag är mitt i smeten, jag får tillträde till insatserna och jag försöker alltid göra mitt jobb med respekt – respekt för eventuella olycksoffer och respekt för blåljuspersonalens arbete och jag hjälper till praktiskt där det behövs.  Jag är också alltid mån om att fråga styrkeledare och räddningsledare om var jag kan befinna mig, jag ser till att inte vara i vägen och jag publicerar inga våldsamma, kränkande eller stötande bilder.

I stort sett är det samma brandmän som sist som ni får möta i de här kommande inläggen: Per, Hussein, Johan E, Johan T, Lasse, Jonatan och Roger, samt en extraförstärkning i form av Fredrik som på bilderna bär gul hjälm. Men ni ska också få se räddningstjänsten i Perstorp och styrkan från Bjärnum, och jag kan avslöja att jag även träffade på brandmän från Sösdala – det finns en förklaring till det där om ni orkar hänga med Bloggen den här veckan.

Nu blev detta ganska mycket text, men scrolla lite så blir det bilder också…

Måndag 22 augusti:

Jag är ett par minuter sen och när jag precis parkerat susar befälsbil 2080, 2010 och 2060 förbi med blå blinkande ljus. Jag är ju ganska luttrad vid det här laget och tänker att insatserna inte brukar ta så lång tid och att jag får vänta tills styrkan behagar masa sig tillbaka. Någonstans funderar hjärnan ändå på det faktum att tre bilar redan åkt ut.

Nåväl, två bilar närmar sig med fart, parkeras utanför stationen och jag möter upp skiftets två deltidare Johan E och Hussein. Medan de byter om på två glödande röda sekunder så klättrar jag och kameraryggsäcken på vårt vanliga smidiga och viga vis in i släckbilen 2020. Oftast är jag först på plats när fordonen ska ut på utryckning, undrar hur det kan bli så?

Det är full fart ut och Johan berättar att det handlar om en trafikolycka. En lastbil lastad med 265 grisar har vält och det är den infon jag får där jag, säkerhetsbälte till trots, lite ograciöst halkar omkring i släckbilens baksäte.

I rondellen på väg 117 blinkar blåljusen och vi sällar oss till skaran av röda bilar. På vägbanan i rondellen ligger lastbilsekipagets dragbil på sidan och från lastutrymmet hörs ljudet av upprörda djur. Det positiva just där och då är att släpet inte också har vält.

Jag börjar traska omkring och ta lite översiktsbilder, hälsar kort på en väldigt upptagen Per i röd hjälm och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag bäst dokumenterar detta. Förutom att jag fotar åt bloggen så brukar jag vanligtvis även ta bilder åt räddningstjänsten för att de ska ha ett moment mindre att tänka på när det är som mest hektiskt.

Jag går ett varv runt lastbilen och det är uppenbart redan nu att inte alla grisar har överlevt olyckan, men det är ändå mycket liv och rörelse inne i den omkullvälta lastbilen och det känns ändå ganska förhoppningsfullt. Men hur ska djuren kunna räddas? Lastbilen har djur på tre våningar och det är inte bara att öppna en dörr och evakuera.

Det jag inte visste då, och ingen annan heller för den delen, var att vi inte skulle återvända till stationen förrän sju timmar senare: lite illaluktande, lite trötta och fulla av intryck från en ovanlig och ganska komplicerad räddningsinsats.

 

På väg mot olyckplatsen i 2020.
På väg mot olycksplatsen i 2020.

 

Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.
Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.

 

Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljuset öronbedövande inifrån lastutrymmet.
Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljudet öronbedövande inifrån lastutrymmet.

 

Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.
Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.

 

Dagg i gräset och morgonljus på det där disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.
Dagg i gräset och morgonljus på det där vackra disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.

 

DSC_0896_2

 

 

Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.
Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.

 

När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.
När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.

 

Om ni återkommer i morgon ska ni få se hur insatsen växte när fler och fler aktörer anlände till olycksplatsen på väg 117.

På återseende.

Feelings 2016 – Daniella

I dag blir det lite djur med här i bloggen och det ska handla om kärlek, närmare bestämt om kärleken till ett djur, i det här fallet en älskad hund.

Modell i dag är Daniella och den svartvita fyrbeningen heter Shanti. Jag kan också avslöja att den senare är en av de mest motvilliga modeller jag någonsin har gett mig på att försöka fotografera – tror att det hade varit lättare att få en ilsken bålgeting att posera och samtidigt se glad ut…

Men hon är förlåten, den där hunden – hon är som gjord för att fotas i svartvitt och som ni vet är det ju mina absoluta favoritfärger.

 

Kärlek/Love Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 160. 1/500 sekund. f1.8
Kärlek/Love
Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 160. 1/500 sekund. f1.8

Daniella säger såhär:  Det jag vill få fram med bilden är äkta kärlek.

Min fina Shanti – du har stått vid min sida i 9 år och du är min högra hand.. Du vet allt om mig och älskar mig oändligt.

Det räcker med att jag har varit borta i fem minuter och du är lika glad när jag kommer hem. Jag valde dig och det är synd att jag bara får låna dig min ängel.  Men du kommer alltid att bäras med i mitt hjärta. Det stämmer att en hund är människan bästa vän: du är min. Tack för att du gör våran flock komplett.

 

Vackra ord.

På återseende.

Bloggen är tillbaka!

Bloggen råkade åka på lite semester i utlandet, men nu är allt som vanligt igen. Feelings 2016 fortsätter denna vecka och ni ska få se ännu fler rockiga bilder från Helgeåfestivalen.

Men i dag ska ni också få semester – min semester. För några bilder blev det i alla fall under vår vecka på Kreta.

DSC_0205

 

DSC_0210

 

DSC_0208

 

DSC_0244

 

DSC_0212

 

DSC_0528

 

DSC_0288

 

DSC_0546

 

DSC_0656

 

På återseende.

Helgeåfestivalen – W.A.S.P!

Det här blev min final på Helgeåfestivalen – W.A.S.P, därefter var Bloggen tvungen att köra hem till sitt riktiga liv. Men det har varit två väldigt trevliga dagar med gott sällskap, många skratt och massor av musik.

 

 

DSC_0133

 

DSC_0123

 

DSC_0057

 

DSC_5534

 

DSC_5571

 

 

 

DSC_5502

 

DSC_5537

 

DSC_0149

 

 

DSC_0171

 

DSC_0083

 

DSC_0155