Intensivt i blåljusvärlden

Bloggen hade en plan. Den planen grundade sig på det faktum att Bloggen haft en stående inbjudan till räddningstjänsten i Hässleholm sedan dygnsbesöket i januari i år (klicka här för att komma till det inlägget), och att Bloggen inte fick tid innan sommaren att göra det där återbesöket.

Men i går var det alltså dags. Insatsledaren Per och jag hade planerat med uppställning på brandstationen i Hässleholm klockan nollsjunoll och utsläpp av fotograf exakt ett dygn senare. I mitt huvud såg dygnet ut så här (i förväg alltså): Kaffe (ja, men… ni vet), snack med gänget som utgör Grupp 4, berätta lite om mina planer för arbetspasset, fota lite övning och någon av de inplanerade testerna, käka lunch, munhuggas lite, åka ut på något larm, jobba med lite bilder, kanske något litet larm till, träna i gymmet, dricka kaffe, hänga i de skönaste fåtöljerna framför TV:n en stund, dra på pyjamas, borsta tänderna, rulla ut madrass och sängkläder och sedan snarka ihop i en nöjd fotografhög.

Min ambition var att i detalj berätta hur en vanlig vardag kan se ut för de heltidsanställda brandmännen.

Nu blev det inte riktigt så. Alls. Och jag har gett upp ambitionen ovan eftersom det visade sig bli en högst ovanlig dag. Planen sprack, helt enkelt.

Det här kommer att bli flera blogginlägg. Lite följetong liksom och kanske en cliffhanger eller två. Jag är ju på en unik position när jag hänger med räddningstjänsten eftersom jag är mitt i smeten, jag får tillträde till insatserna och jag försöker alltid göra mitt jobb med respekt – respekt för eventuella olycksoffer och respekt för blåljuspersonalens arbete och jag hjälper till praktiskt där det behövs.  Jag är också alltid mån om att fråga styrkeledare och räddningsledare om var jag kan befinna mig, jag ser till att inte vara i vägen och jag publicerar inga våldsamma, kränkande eller stötande bilder.

I stort sett är det samma brandmän som sist som ni får möta i de här kommande inläggen: Per, Hussein, Johan E, Johan T, Lasse, Jonatan och Roger, samt en extraförstärkning i form av Fredrik som på bilderna bär gul hjälm. Men ni ska också få se räddningstjänsten i Perstorp och styrkan från Bjärnum, och jag kan avslöja att jag även träffade på brandmän från Sösdala – det finns en förklaring till det där om ni orkar hänga med Bloggen den här veckan.

Nu blev detta ganska mycket text, men scrolla lite så blir det bilder också…

Måndag 22 augusti:

Jag är ett par minuter sen och när jag precis parkerat susar befälsbil 2080, 2010 och 2060 förbi med blå blinkande ljus. Jag är ju ganska luttrad vid det här laget och tänker att insatserna inte brukar ta så lång tid och att jag får vänta tills styrkan behagar masa sig tillbaka. Någonstans funderar hjärnan ändå på det faktum att tre bilar redan åkt ut.

Nåväl, två bilar närmar sig med fart, parkeras utanför stationen och jag möter upp skiftets två deltidare Johan E och Hussein. Medan de byter om på två glödande röda sekunder så klättrar jag och kameraryggsäcken på vårt vanliga smidiga och viga vis in i släckbilen 2020. Oftast är jag först på plats när fordonen ska ut på utryckning, undrar hur det kan bli så?

Det är full fart ut och Johan berättar att det handlar om en trafikolycka. En lastbil lastad med 265 grisar har vält och det är den infon jag får där jag, säkerhetsbälte till trots, lite ograciöst halkar omkring i släckbilens baksäte.

I rondellen på väg 117 blinkar blåljusen och vi sällar oss till skaran av röda bilar. På vägbanan i rondellen ligger lastbilsekipagets dragbil på sidan och från lastutrymmet hörs ljudet av upprörda djur. Det positiva just där och då är att släpet inte också har vält.

Jag börjar traska omkring och ta lite översiktsbilder, hälsar kort på en väldigt upptagen Per i röd hjälm och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag bäst dokumenterar detta. Förutom att jag fotar åt bloggen så brukar jag vanligtvis även ta bilder åt räddningstjänsten för att de ska ha ett moment mindre att tänka på när det är som mest hektiskt.

Jag går ett varv runt lastbilen och det är uppenbart redan nu att inte alla grisar har överlevt olyckan, men det är ändå mycket liv och rörelse inne i den omkullvälta lastbilen och det känns ändå ganska förhoppningsfullt. Men hur ska djuren kunna räddas? Lastbilen har djur på tre våningar och det är inte bara att öppna en dörr och evakuera.

Det jag inte visste då, och ingen annan heller för den delen, var att vi inte skulle återvända till stationen förrän sju timmar senare: lite illaluktande, lite trötta och fulla av intryck från en ovanlig och ganska komplicerad räddningsinsats.

 

På väg mot olyckplatsen i 2020.
På väg mot olycksplatsen i 2020.

 

Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.
Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.

 

Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljuset öronbedövande inifrån lastutrymmet.
Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljudet öronbedövande inifrån lastutrymmet.

 

Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.
Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.

 

Dagg i gräset och morgonljus på det där disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.
Dagg i gräset och morgonljus på det där vackra disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.

 

DSC_0896_2

 

 

Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.
Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.

 

När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.
När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.

 

Om ni återkommer i morgon ska ni få se hur insatsen växte när fler och fler aktörer anlände till olycksplatsen på väg 117.

På återseende.