Räddningstjänstfotograf? Blåljusporr?

Ibland frågar jag mig själv hur det blev så här egentligen. Vad hände, hur kunde det bli så stort (och fantastiskt givande och roligt) att fotografera räddningstjänst?

Jag börjar bli hyfsat bekväm med epitet som räddningstjänstbloggare och räddningstjänstfotograf och jag är trygg i min förvissning om att det jag gör, med bild och text, inte är någon blåljuspornografi. Jag vill skildra verkligheten och allt vad den innebär och något av det roligaste har varit att träffa (och fota) samma personer om och om igen. Från de första trevande och artigt avvaktande mötena som varje gång har mynnat ut i att jag på något vis har funnit mig en egen plats hos de räddningstjänster jag har besökt. Och jag är väldigt glad över det välkomnande jag har fått.

 

Fotografen är numera ett stående inslag i tidningen Swedish Firefighters.
Fotografen är numera ett stående inslag i tidningen Swedish Firefighters.

 

Stolt omslagsfotograf.
Stolt omslagsfotograf.

 

Fokus låg ju länge på räddningstjänsten i Osby kommun, som blev fotogranskade i minsta detalj inom ramarna för Projekt Räddningstjänst, men både räddningstjänsterna i Hässleholm och Höganäs har liksom lite halvt adopterat fotobloggaren.

Bloggen misstycker inte.

När jag i maj i år avslutade den praktiska delen av skildringen av deltidsbrandmannens vardag så minns jag att jag skrev att det nog kunde dyka upp lite mer räddningstjänst här i bloggen framöver. Och det har det ju gjort – ni har väl inte kunnat undgå att notera att jag hängde med hässleholmsfolket i ett dygn och kom hem luktandes av gris och brandrök och dessutom med sura tankar om hur vissa bilister beter sig på olycksplatser.

Jag kan nu avslöja att även Höganäs, för tredje gången, ska behöva släpa runt på mig i oktober. Första gången försökte de skrämma vettet ur mig med sin stora stegbil (regn, blåst, 30 meter upp) och sist det begav sig band de fast mig i ett träd i Söderåsens nationalpark. Vad det blir vid nästa besök tänker jag dock inte yppa ett ord om ännu, tålamod kära läsare.

 

Japp, det är exakt såhär det ser ut när bloggen fotar räddningstjänst. Foto: Jimmie Ask, räddningschef i Osby.
Japp, det är exakt såhär det ser ut när bloggen fotar räddningstjänst. Foto: Jimmie Ask, räddningschef i Osby.

 

Vad händer annars då i fotobloggens liv?

*Feelings 2016 – mitt svartvita porträttprojekt fortgår och publiceras med (o)jämna mellanrum.

*Projekt Räddningstjänst ger mig huvudvärk. Hur ska jag kunna välja ut lämpliga bilder till den utställning som ska bli det tänkta slutresultatet och som ska kunna användas vid rekrytering? Fatta hur många bilder vi pratar om. Tack och lov har både en erfaren fotograf och folk inom räddningstjänsten erbjudit stöd och hjälp i beslutsångestprocessen.

*Höganäs räddningstjänst får besök igen, som jag nämnt ovan, och kanske och eventuellt har fler räddningstjänster lite löst visat intresse för att härbärgera en räddningstjänstfotograf (herregud, fattar de vad de ger sig in på?)

*SFF – Swedish Firefighters: branschtidningen som kört Projekt Räddningstjänst sedan i våras, och ska fortsätta med det året ut,  och som har en chefredaktör som förmodligen sliter sitt hår när hans mailbox en gång i månaden svämmar över av bilder på brandmän och brandbilar eftersom jag inte kunnat göra ett slutligt urval på egen hand, se ovan angående beslutsångest.

Sedan fortsätter det givetvis att dyka upp blandade bilder och fototips i sedvanlig ordning och bloggen funderar även på någon form av fotoinspirationssammankomst framöver, om det skulle finnas intresse. Hur man fotar en brandbil i skugga, solljus och beckmörker är jag åtminstone kapabel till att lära ut…

På återseende.