Klarar hjärnan hur många bilder som helst?

Jag börjar kanske bli gammal och sentimental eller något. Men jag tycker att det är fascinerande att sitta och titta tillbaka på bilder jag har tagit genom åren. Och jag kan säga att, oavsett motiv, så kommer jag fortfarande ihåg hur jag tänkte när jag tog bilden och jag kommer dessutom ihåg känslan när jag såg bilden i datorn första gången.

Det är märkligt – jag kan glömma saker i vardagen men det här med fotografering biter sig fast på något sätt. Det blir en personlig relation till varje bild och min hjärna ser bilder överallt, oavsett om kameran är med eller ej. Kanske är det då inte konstigt att vardagslivet måste styras upp av att jag skriver allt i en almanacka, det kan ju inte få plats hur mycket som helst i huvudet liksom. Och min hjärna har ju uppenbarligen sin prioriteringsordning klar för sig.

I alla fall, jag satt nyss och kikade igenom lite bilder och tänkte publicera ett par som jag verkligen är nöjd med, även om motivet kanske inte är klassiskt eller har en komposition som följer några regler.

 

Mitt allra första försök att fotografera måne. Tagen från min balkong, jag hade små sovande barn så jag kunde inte åka hemifrån.
Mitt allra första försök att fotografera måne. Tagen från min balkong, jag hade små sovande barn så jag kunde inte åka hemifrån.

 

Liten hundbebis funderar säkert på om kameran kan användas för att stilla klådan i ett svullet valptandkött.
Liten hundbebis funderar säkert på om kameran kan användas för att stilla klådan i ett svullet valptandkött.

 

Som en liten tjuvkik ungefär. Att bara kunna se delar av något. Eller är det kanske fotografen som betraktad?
Som en liten tjuvkik ungefär. Att bara kunna se delar av något. Eller är det kanske fotografen som betraktad?

 

Rofylld på något speciellt vis trots att den blir lite hård i sin avsaknad av färg.
Rofylld på något speciellt vis trots att den blir lite hård i sin avsaknad av färg.

 

LabraDåren, han som dyker upp på mina bilder ganska så ofta. Här skulle de två yngsta människorna i hans flock fotograferas och han skötte vaktandet av leksakerna.
LabraDåren, han som dyker upp på mina bilder ganska så ofta. Här skulle de två yngsta människorna i hans flock fotograferas och han skötte vaktandet av leksakerna.
Majestätisk i all sin enkelhet.
Majestätisk i all sin enkelhet.

 

Ibland infinner det där riktigt påtagliga fotograferingssuget sig och så är det i just nu i skrivande stund. Jag laddar inför en morgondag med uppstigning attans så tidigt och kanske är det så att dagen involverar röda bilar och hjälmförsedda figurer i mörkblå kläder.

Ni får ha tålamod, så lovar jag att återkomma.

Under tiden så kan jag påminna om att jag finns på det dära Instagram – under det föga förvånande namnet fotograftanten.

På återseende.