Den väldigt jättesanna sanningen

Att vara fotograf är inte alltid en dans på rosor. Japp, sorgligt men sant. Det är många konstiga positioner med förvridna fotografleder (för att få den där perfekta bilden, ni vet), vidriga väderdagar och vid hopplöst många tillfällen fotomodeller med initiativrika ungar och djur som inte samarbetar/vill äta upp sagda fotograf.

Missförstå mig inte, det är underbart kul men någon jefla glamour är det inte i vardagsslitet för en amatörfotograf.

Och som om inte sakerna uppräknade ovan vore nog så har just den här fotografen tagit sig an att fotografera räddningstjänst. Vet ni hur långt ifrån rosa fluff, ljusa fina miljöer med vita fondväggar och perfekt ljussättning som det är? Inte? Då ska jag förklara lite mer exakt hur det är att vara räddningstjänstfotograf.

Och ja, jag har valt det själv. Det var inte ens meningen att det skulle bli så omfattande och att mina brandkårsbilder skulle bli så väl publicerade och liksom lite kända (åtminstone inom brandbekämpningsbranschen). Men det blev som det blev – man skulle kunna säga att jag åtminstone har fått öva mina fotografkunskaper lite grann.

Det är oftast så att de där brandbilarna är riktigt blanka och fina – de vårdas väl och tvättas ofta. Vilket är ett himlans mög för en fotograf som inte upptäcker att allt speglas i lacken. Jag har många bilder på mig själv, väldigt omedvetna selfies. Tack gode Gud för den digitala tekniken.

 

Välpolerad och spegelblank.
Välpolerad och spegelblank.

 

Ibland blir man inlurad i situationer som inte är fotograferingsoptimala. Insikten om att man befinner sig i korgen på en stegbil som når 30 meter på höjden och i blåst och ettrigt regn ska försöka fotografera ”utsikten”, den insikten kan komma när det redan är för sent och den där stegbilen är en liten plupp långt där nedanför – i höjd med den stenhårda asfalten. Jag skriver utsikt inom citationstecken. Jag tittade nämligen inte så mycket ut. Jag fipplade till några inställningar på kameran (med darrande fingrar) och den långa slutartiden gjorde att jag tvingades använda brandmannen bredvid mig som stativ. Stativ för både mig och kameran (fast jag låtsades inte alls om att det var jag som behövde mest stöd) – samtidigt som brandmannen ifråga glatt påtalade att man kunde se hela samhället. Jag kisade genom den lilla sökaren på kameran och höll mer eller mindre andan hela tiden . Det var närapå läge för hjärt- och lungräddning när vi väl nådde fast mark igen.

 

"Man ser hela Höganäs!" Eh, ja. Just det.
”Man ser hela Höganäs!”
Eh, ja. Just det. Kul.

 

Deltidsbrandmännen övar i princip bara kvällstid. Och det är ju fine under senvår och sommar. Men resten av året är Sverige mörkt, murrigt och grått. I detta mörker ska fotografen försöka få till häftiga, eller åtminstone mediokra (ambitionen sjunker efter ett tag), bilder, utan att använda alltför mycket blixt. Fotografen är nämligen inget entusiastiskt fan av blixt utan föredrar befintligt ljus. Kruxet är ju då att det ljuset alltså under större delen av året befinner sig i en helt annan världsdel.

 

Mörkt. Det är nästan alltid mörkt. Innan dess är det oftast mörkt.
Mörkt. Det är nästan alltid mörkt. Innan dess är det oftast mörkt. Därefter brukar det också vara mörkt. Bilden är faktiskt fotad i befintligt ljus… Say no more.

 

Oförutsägbarheten. Rätt som det är susar det i hög och snärtig (potentiellt smärtfullt alltså) hastighet förbi en slang som någon brandman har rullat ut. En brandman som helt missat att det sitter en fotograf lite i vägen, möjligen ihopkrupen i en konstig ställning. Och det är inte så att fotografen skyller på att brandmännen avsiktligt försöker skada fotografen. Men för den som inte är insatt i räddningstjänstbranschen är det skitsvårt att förutse vad som ska hända. Jag var så rädd under mina två första övningar i Osby att kameran mest skakade och jag försökte hitta saker att ta skydd bakom.

 

När en brandman intar den här posen med en rulle slang i famnen, ta skydd!
När en brandman intar den här posen med en rulle slang i famnen, ta skydd!

 

Det är inte ovanligt att hitta fotografen i marknivå då grodperspektivet utnyttjas. Snälla, akta fotografen när ni klampar fram.
Det är inte ovanligt att hitta fotografen i marknivå då grodperspektivet utnyttjas. Snälla, akta fotografen när ni klampar fram.

 

Och ni ska inte tro att det är fint väder vid de flesta tillfällen som jag bokar in övningar med räddningstjänsten. Larm är å andra sidan så att säga inte bokningsbara men samma sak gäller där angående vädret. Eller så hatar bara vädret mig. Det är troligen så.

– Första övningen i Osby: jag skulle stajla lite – tänkte imponera med en hög suveräna bilder för att visa min kapacitet som fotograf. Det regnade. Sedan blev det mörkt. Och fortsatte regna. Jag kände ingen. Ingen kände mig. Vädret underlättade definitivt inte min prestationsångest.

– Första besöket i Höganäs: det blåste järnet och regnet föll inte från himlen utan kom någonstans från exakt alla sidor och inte ett regnskydd i världen kunde förhindra vätan från att vräka sig in innanför kläderna.

 

Åh, Höganäs - jag har så många ord för att beskriva det fantastiska vädret ni bjöd på första gången. Men jag gillar er ändå.
Åh, Höganäs – jag har så många ord för att beskriva det fantastiska vädret ni bjöd på första gången. Men jag gillar er ändå.

 

– Första besöket i Lönsboda. Inget regn (tjohoo!). Det blev dock mörkt i princip direkt. Så mycket för att försöka impa på det gänget.

– Första besöket i Hässleholm: Snö. Is. 14 minusgrader. Om inte allt hade varit fruset så hade tjänstgörande styrka kunnat se mina tårar när kylan tog kommandot över min kropp.

 

Tack för vintern, Hässleholm.
Tack för vintern, Hässleholm.

 

Det var verkligen jätteskönt med lite frisk kyla och massa vidrig snö.
Det var verkligen jätteskönt med lite frisk kyla och massa vidrig snö.

 

– Övning i Revinge med Osbys räddningstjänst. Dagsljus (yes!). Och blåst (aldrig får man vara riktigt lycklig). Och släckning med det där klibbiga CAFS-skummet under oberäkneliga vindförhållanden? Ja, men ni kan ju gissa – en styck välcafsad fotograf med utrustning.

 

Cafsad. Sååå cafsad. Klibbigt mög.
Cafsad. Sååå cafsad. Klibbigt mög.

 

– Julskyltning i Lönsboda: det var så kallt och blött att jag i princip fick lägga kamerorna på tork efteråt. Tacksamheten jag kände inför att ha två kamerahus som är vädertätade…  Jag tror också att jag eventuellt förfrös några fingertoppar den eftermiddagen. Till och med insatsledaren jag åkte med var en smula vädergrinig.

 

Nope, det är inge vacker stjärnhimmel. Det är regn, massor sav regn.
Nope, det är ingen vacker stjärnhimmel. Det är regn, massor av regn.

 

– Övningen häromveckan med Höganäs. hala och branta klippor. Och en blåst så stark att jag tror att jag numera har en permanent hörselnedsättning. De bilderna kommer att dyka upp i kommande inlägg och jag hoppas att ni tittar på dem och kommer ihåg under vilka förhållanden de är plåtade.

Ni som har sett mig in action under året som gått har förmodligen bestående minnen av en michelinliknande figur i grova kängor, termobyxor och tjock jacka (alternativt lånat larmställ), vantar, halskrage och en mössa neddragen så långt ner i ansiktet att det i princip är en näsa som syns.

Så nej, det är inte särskilt angenämt att fota räddningstjänst.

Men det har varit, och är, förbenat kul. Man ska ju inte vara rädd för utmaningar och jag tror faktiskt, om vi ska vara seriösa ett tag (den stunden kommer inte att vara särskilt länge), att jag genom att fota räddningstjänst i kasst ljus, kasst väder och i situationer som kräver kvicka beslut, faktiskt har lyckats bli tämligen kompetent i snabb hantering av ISO, slutare och bländare.

På något mysko vis har jag kommit att bli en liten del av räddningstjänstvärlden och har trots allt ni kunnat läsa ovan, funnit mig ganska väl tillrätta.

Och vädret till trots, det har varit många stunder av ren och skär fotograflycka sedan jag började stalka röda bilar och olikfärgade hjälmar.

 

På återseende.