Skärpedjup som avlivade en kamera

I dag blir det lite enkla tips här i bloggen och jag tänkte rikta in mig på det här med skärpedjup – och mer specifikt den korta varianten.

Kort skärpedjup kan förklaras enkelt: suddig bakgrund. Eller förgrund. Eller både och, beroende på hur bilden är komponerad.

Jag har nämnt förut att man bör lära känna sin kamera så att man åtminstone kan hantera lägena för slutarautomatik och bländarautomatik, det heter lite olika på olika kameror – jag använder Nikon och idag ska vi prata om läge A, dvs när du själv väljer bländare och kameran därefter hostar ur sig en lämplig slutartid för att få en så bra bild som möjligt.

Bländare = hur stort ljusinsläppet är under den tid som bilden tas.

Bilderna nedan är fotograferade med Nikon D7000 (som dog efter att sista bilden på katten togs, verkligen jättedog, – den är megaultradöd) och med ett väldigt trevligt litet fast objektiv på 35 mm. Fördelen med det objektivet är framförallt dess ljuskänslighet: det går at välja en så stor bländare som 1.8 och det ger ju riktigt bra förutsättningar för fotografering med kort skärpedjup.

Ju mindre bländare, alltså ju högre tal, ju större del av djupet i bilden blir skarpt.

 

dsc_4634

 

dsc_4653

 

dsc_4643

 

dsc_4608

 

dsc_4650

 

dsc_4649

 

dsc_4631

 

dsc_4626

 

dsc_4618

 

dsc_4684

 

dsc_4680

 

dsc_4679

 

Bilderna på vinternaturen är fotade på ISO 125 och en bländare som varierar mellan 2.8 och 3.5. Bilderna på katten har största möjliga bländare på 1.8. Sedan har kameran fått välja hur snabbt bilden ska tas och jag har hållit redigering till ett minimum.

De två första bilderna är lite speciella: de är dubbelexponeringar där den ena bilden är tagen rakt ner i snön som idag var isig och alltså inte hade en slät och tråkig yta. Resultatet blev att löv och rönnbär befinner sig bakom en väldigt oputsad fönsterruta och jag är riktigt nöjd, särskilt med bären.