Livräddning i Revinge 2017

Ett säkert vårtecken: Räddningstjänsten i Osby åker till Revinge och övar.

Tre lördagar i rad invaderas MSB:s övningsområde av nordostskånska brandmän från Osby, Lönsboda och Hökön och liksom förra året har de en glad fotograf i släptåg.

I dag får ni några blandade bilder. Jag kan inte publicera så mycket mer än så eftersom jag annars riskerar att röja övningsupplägget för de kvarvarande två grupperna men jag vill ju liksom visa något av det vi gjorde  – det var en riktigt givande dag med sol och allt. Inte ens fotografen frös, vilket i och för sig även kan ha berott på larmställ och varma miljöer med eld och så.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kamerorna luktar brand (ingen idé att försöka åtgärda förrän efter sista övningstillfället) men det är det värt – de här miljöerna är otroligt roliga att plåta i.

På återseende.

Om att ta rygg på folk

Jag fotar ju en del, ni har kanske märkt detta. Däremot vet jag inte om ni noterat att jag gärna fotograferar mina ”modeller” bakifrån. Anledningen är bland annat att det är ett lätt knep att få djup i bilden – det blir ofta en naturlig inramning som lurar betraktarens hjärna att resa in i bilden, förbi det första motivet.

Och det är en smaksak och beroende av situationen var jag väljer att lägga skärpan. Ibland är det personens ryggtavla som hamnar i fokus, andra gånger väljer jag istället att rikta uppmärksamheten på det som personen jag fotat tittar på. Vissa gånger skaffar jag både hängslen och livrem och tar samma bild men med skärpan på olika ställen.

Inte behöver det vara bara rygg och nacke som syns utan om man som fotograf kanske dessutom tar ett kliv i sidled så förändras hela bilden.

Jag säger som jag brukar – våga testa. Ut och fota – det värsta som kan hända är att man får radera lite bilder efteråt.

Nedan finns en hög exempelbilder på hur det kan se ut. Jag ber lite lagom om ursäkt för mängden brandmän men ni vet hur det är – de hamnar ständigt framför kameran av någon anledning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Firmly Grounded XI

Fluffigt.

Mjukt.

Men ändå med en rå tuffhet som bara ett par svarta 38:or kan leverera.

Hur är det möjligt?

Skoägaren själv har faktiskt en hel berättelse om just de här stövlarna:

Låt mig ta dig tillbaka 15 år i tiden. Jag hade gett mig ut på stan för att hitta mig ett par bekväma vardagsskor. Att hitta bekväma vardagsskor har alltid varit ett projekt eftersom jag är plattfotad som en jäkla anka. Som vanligt så ville jag helst ha ett par nya skor som såg ungefär likadana ut som mina gamla, och som vanligt så blev jag bara mer och mer frustrerad för varje butik jag besökte.

När jag gick genom entrén till den allra sista skobutiken i stan så var det något som fångade min blick direkt. Jag blev pirrig i kroppen och mina steg styrde sig själv mot ett par alldeles fantastiska stövlar som var alldeles för höga och alldeles för fluffiga för att någonsin kunna kallas ”vardagssko”.

700 kr.

Jag hade inte råd med både dessa och de skor jag verkligen behövde eftersom mina gamla inte längre gick att använda vid blött väder utan att klä foten med en plastpåse…det var ungefär så långt det brukade gå innan jag köpte nya skor eftersom jag avskydde hela processen.

 

Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 640. 1/160 s. f/2.0

 

Jag sliter mig motvilligt från hyllan efter att jag klappat fluffet farväl. Lite längre in i butiken så hittade jag faktiskt ett par alldeles fantastiskt snygga och bekväma vardagsskor som jag bestämde mig för och efter jag betalat och lämnat butiken så kände jag en otrolig saknad efter något jag aldrig haft.

Jag var tvungen. Vi var menade för varandra. Det tog ett halvår innan jag ens kunde gå normalt i mina älskade stövlar och ytterligare ett halvår innan jag ens använde dem på riktigt. Nu fyller jag strax 35 och jag och mina älskade fluffstövlar har haft så otroligt roligt tillsammans och kommer fortsätta med det i många år till.

De är fortfarande de högsta klackar jag äger och en drink för mycket kan betyda skillnaden mellan att sexigt kryssa mellan bord och människor och att mindre sexigt stå på näsan framför den snygga vakten på krogen. Mina fluffstövlar håller mig alltså på mattan. Oftast. De är otroligt opraktiska men de är de bästa skor jag någonsin har ägt och ett praktexempel på att ibland…bara ibland…går lycka att köpas för pengar.

Och Bloggen måste erkänna att 700 pix är ett fantastiskt pris för en så stor dos lycka.

På återseende.

Skum snö?

Som ni kanske noterade i förra inlägget så umgicks jag nyligen ett helt dygn med Grupp 4 hos Räddningstjänsten i Hässleholm: Per, Christian, Johan, Lasse, Roger och Jonatan, och en bild på gruppens styrkeledare Christian får inleda detta bildspäckade inlägg:

 

Men, vad skrattar han åt? Svaret på den frågan kommer strax.

 

Dagen inleddes med kaffe såklart. Jag installerade mig och min packning i ett av sovrummen och efter överlämning och frukost var det dags för genomgång av förmiddagens övning – faktiskt det egentliga skälet till att jag planerat in att besöka Hässleholm just den här dagen.

 

Genomgång, fotografen som vanligt längst bak och försöker förtvivlat hänga med i alla branschuttryck. Det går sådär men jag gör i alla fall mitt bästa.

 

Genomgången avbryts dock efter en stund av ett automatlarm och vi åker ut på halkiga och snömoddiga vägar. Det är dock lugnt på den aktuella adressen i Hässleholms centrum.

 

Men tillbaka till övningen då då. Det var en skum övning (åh, jag skrattar nästan ihjäl mig av fyndighet).  Den handlade om CAFS, engelska för Compressed Air Foam System, eller på svenska: tryckluftsskum. Jag har pratat om släckmedlet här i bloggen tidigare (med stor vånda över att få alla fakta rätt) men kan kort sammanfatta det med att luft, vatten och skumvätska blandas och resultatet blir ett klibbigt skum som i många situationer är oerhört effektivt för att släcka bränder och eftersom skummet kommer färdigt i slangen slipper brandmännen släpa omkring på en aptung vattenfylld slang.  Hässleholm har tillgång till CAFS på sin förstabil 2010, 2460 i Hästveda och 2610 i Sösdala.

Platsen för övningen var ett ödehus som redan var ganska välcafsat eftersom en annan styrka kört samma övning dagen innan och resterna av det skummet hade frusit i huset och bildat ganska så vackra mönster.

 

Cafs i taket!

 

Som att vada genom en mindre skumsjö.

 

Per och Christian filosoferar…

 

…medan brandmännen tar fram den utrustning som ska användas vid insatsen.

 

Snö? Skum? Skummig snö?

 

Övningsledaren Christian hade inte tuttat fyr på något utan elden var högst påhittad. Brandmännen skulle släcka denna fiktiva eld från två håll: först utifrån genom ett fönster i en dörr och sedan skulle de springa runt till ena gaveln, in genom dörren där och attackera ”branden” inifrån.

Notera förresten på bilderna att det vita som täcker marken faktiskt inte bara är snö, det är även en hel del slafsigt skum.

Jonatan, nummer 28, var först ut. Han tog sig snabbt igenom insatsen och kom ut efteråt lite lagom skumtäckt sådär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan var det dags för nummer 31 – Johan. Och det är det som översta bilden i det här inlägget handlar om. Johan fick upp bra fart men eftersom marken var snötäckt var det lite svårt att se vad som fanns under och Johan stupade faktiskt rakt ner i backen med ansiktet före. Mellan mask och mark hamnade strålröret som fortsatte pumpa ut skum. Ingen skadades, det blev många gapskratt och styrkan konstaterade att det ju faktiskt kan hända även vid skarpt läge och att rökdykaren i fråga då är helt satt ur spel ett tag eftersom skummet omöjliggör någon som helst form av sikt.

Nu var det ju också alltså så att det råkade vara en fotograf på plats…

 

Mask på.

 

Full fart framåt.

 

Aj då.

 

Men skam den som ger sig, Johan är snabbt uppe på fötter igen.

 

Fast det är lite svårt att se något genom det vita kletet.

 

”Jag får försöka känna mig fram till släckbilen”.

 

”Jag ger upp.”

 

Som sagt, det blev ett skratt eller två.

 

Andra gången går det bättre.

 

Efter den här övningen var det dags att testa skumspik som kan beskrivas som en förlängning av strålröret (enkelt uttryckt) och kan användas för att få in skummet på svåråtkomliga ställen.

När det var dags för Johan att testa så lossnade dock skumspiken och skummet sprutade okontrollerat ur slangen. Det var helt enkelt inte hans dag…

 

Johan och skumspiken.  Lasse hänger med bakom och håller i slangen. Inledningsvis går det bra.

 

Och sedan gör det inte det. En skumtäckt Lasse finner det bäst att fly.

 

Kvar står Johan och funderar på vad som hände.

 

Men kollegorna verkar vara glada typer åtminstone.

 

Skumspik testades även i fastighetens fasad. Ingen snubblade, ingen blev täckt av skum och all utrustning höll ihop.

 

 

 

 

 

 

 

Dygnet avslutades sedan i lugn stil. Inga fler larm utan styrkan kunde ägna sig åt annat, som exempelvis att bygga om 2020, fysträna, och administrativa saker.

 

 

Per förevisar nya befälsfordonet 2080.

 

Därefter är det dags att svettas i gymmet.

 

Och till slut så kommer stunden då det är hög tid att säga god natt till brandbilarna och en trött fotograf bäddar ner sig uppe på ”sitt” rum.

 

Tack Grupp 4 för ännu ett trevligt dygn. Vi får väl se om jag vågar komma tillbaka…

På återseende.

Hur hamnade jag i Hässleholm?

I dag bjuder Bloggen på en tillbakablick. Det finns faktiskt en anledning, men den tar vi lite senare i inlägget.

Som ni vet har jag plåtat räddningstjänst ett tag nu – det började med Osby, spred sig till Höganäs och sedan kom närbelägna Hässleholm in i leken. Och i dag fokuserar vi på Hässleholms räddningstjänst.

Det började med ett facebookmeddelande från en av de där röda hjälmarna – Per Friis. Han uttryckte beundran över Projekt Räddningstjänst och jag blev sådär riktigt äkta glad. Vi fortsatte hålla lite kontakt och över en kopp kaffe (vanligt förekommande i branschen, det där med kaffe) så var det hux flux bestämt att jag skulle skugga honom och hans Grupp 4 någon månad senare. Och då vara med ett helt dygn. Sova på brandstation. Bland massa okända människor.

 

Insatsledare Per Friis.

 

Eftersom jag hade sagt ja så fanns liksom ingen återvändo (det är jag för stolt för) och med nervositet i steget så släntrade jag in på stationen i Hässleholm en lördagsmorgon i januari 2016. Där bjöds det på… Jamen, ni vet ju – kaffe såklart.

Det var ett kallt, kallt dygn med snö och is. Samt ett gäng brandmän som definitivt inte var kameraskygga men väldigt ovana vid att bli konstant fotograferade. Jag var ju vid det laget van vid att ”mina” brandmän i Osby och Lönsboda knappt ens märkte min närvaro längre så jag fick ta ett mentalt steg tillbaka och påminna mig själv om vilken konstig situation det är att ha en fotograferande stalker i hasorna på jobbet.

 

När larmet har gått så står det bara ett par skor kvar…

 

 

Jag sov ju inte direkt den där första natten. Livrädd att missa ett larm och så var det den där gnagande känslan om det ens var lönt att somna. Men det var en lugn natt larmmässigt sett och jag tog farväl av brandmännen på morgonen och tackade för att de stått ut med mig.

Lite visste någon av oss då att Grupp 4 skulle bli ett återkommande inslag i bloggen och bli lite kändisar/ansiktena utåt för stadens räddningstjänst. Men efter att ett meddelande eller två studsat fram och tillbaka mellan mig och Per Friis, så var det plötsligt bestämt att Grupp 4 skulle få en dygnsgäst igen. Så i augusti förra året var det dags igen och om det hade varit ett relativt lugnt dygn första gången så var detta en helt annan kakbit.

Jag hann ju precis dit när det var dags att åka ut på en sju timmar lång insats – om ni kanske minns den där olyckan när en gristransport välte i en rondell utanför Hässleholm? Den händelsen lämnade många bestående intryck hos mig: brandmännens arbete, hur många olika aktörer som var inblandade, hur ointresserade vissa trafikanter var av att visa respekt och så djuraspekten såklart: hur mådde grisarna?

 

 

 

 

 

 

Det dygnet bjöd även på en brand i Bjärnum och ett automatlarm där jag, utan att någon noterade det, åkte med ut i pyjamas.

Vi sa hejdå igen efter detta dygn och tänkte nog alla att det dröjer till nästa gång.

Fel.

I september plingade det till i min inbox: planerad husbränning i Hässleholm – ville Bloggen hänga på? Har jultomten skägg? Äter kor gräs? Självklart ville jag följa med.

Så en halv dag, som inleddes med kaffe, tillbringades i Brönnestad där en, från början stabil, stuga förvandlades till en hög förkolnade träbitar.

 

 

 

 

 

 

Efter en mycket givande, och rökig, dag sa jag hejdå till brandmännen och vi tänkte väl alla igen att det skulle dröja ett tag till vi fick anledning att träffas igen.

Inte så lång tid eftersom det visade sig att det snart var dags för Övning X och den där klickivriga fotografen såg naturligtvis sin chans.

Jag visste ju lite vad som skulle hända, Grupp 4 visste det inte – det var ju den planerade vattenlivräddningen som blev islivräddning eftersom Filesjön frusit och vi alla frågade oss varför ett gäng ungdomar skulle ut och paddla kanot på en frusen sjö. Men det blev bra bilder och fotografen var lycklig. Det var ännu en dag som började och slutade med kaffe.

Vi sa sedan hejdå.

Det fanns inga direkta planer på ett återseende. Men ni har väl redan förstått vad som hände?

 

 

 

 

Häromveckan var det nämligen dags för dygn nummer tre. I Hässleholm. Med Grupp 4. Med kaffe. Jag börjar få intrycket att ingen längre blir förvånad över att jag plötsligt poppar upp som gubben i lådan. Detta tredje dygn är alltså anledningen till dagens minnesblogg.

Det var ett bra dygn på många sätt. Bilderna från det dygnet ska ni få se i nästa inlägg.  En sak kan jag avslöja – det var länge sedan jag skrattade så mycket. Varför ska ni alltså få se nästa gång Bloggen bloggar.

Bloggen fick ju också smaka på sin egen medicin, hur det är att bli fotograferad under arbetet. Det var vidrigt och jag kände hur jag stelnade till varje gång som jag noterade att Norra Skånes reporter höjde kameran och riktade den mot mig… Jag kan fortfarande vakna kallsvettig av detta trauma.

Länk till den artikeln finns om du klickar här.

 

The man behind the mask?

 

 

Och två smygbilder från senaste (för det är väl säkert inte sista) dygnet med Grupp 4 ser du här ovan.

På återseende.

 

 

 

Firmly Grounded X

Det där med att förälska sig i ett par skor och använda dem om och om igen men till slut sorgligt nog tvingas inse att de egentligen, på ett retfullt sätt, inte riktigt passar ändå, där har vi nog alla varit med ett klädesplagg eller ett par skor.

Ägaren till dagens skor ägde ett par Doc Martens men sålde dem till slut. Det var en ren chansning att klicka hem kängorna nedan på nätet men det blev faktiskt jackpot.

Och idag är de vardagsskor. Och partyskor. Utomhusskor i kletigt väder. Utomhusskor i solsken.

Användbara, helt enkelt.

 

Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 1000. 1/100 s. f/2.2

 

”Det här är mina favoriter, av flera anledningar: De är bekväma, jag har svårt att hitta skor som passar och de här är faktiskt köpta på postorder och passade mot alla odds! De påminner om mina DM’s, som var den första presenten jag fick av min make, tyvärr passade de aldrig riktigt. De passar både till uppklätt och casual. Det enda dåliga med dem är att de börjar gå sönder. Riktiga trotjänare i vått och torrt!”

På återseende.