Hur hamnade jag i Hässleholm?

I dag bjuder Bloggen på en tillbakablick. Det finns faktiskt en anledning, men den tar vi lite senare i inlägget.

Som ni vet har jag plåtat räddningstjänst ett tag nu – det började med Osby, spred sig till Höganäs och sedan kom närbelägna Hässleholm in i leken. Och i dag fokuserar vi på Hässleholms räddningstjänst.

Det började med ett facebookmeddelande från en av de där röda hjälmarna – Per Friis. Han uttryckte beundran över Projekt Räddningstjänst och jag blev sådär riktigt äkta glad. Vi fortsatte hålla lite kontakt och över en kopp kaffe (vanligt förekommande i branschen, det där med kaffe) så var det hux flux bestämt att jag skulle skugga honom och hans Grupp 4 någon månad senare. Och då vara med ett helt dygn. Sova på brandstation. Bland massa okända människor.

 

Insatsledare Per Friis.

 

Eftersom jag hade sagt ja så fanns liksom ingen återvändo (det är jag för stolt för) och med nervositet i steget så släntrade jag in på stationen i Hässleholm en lördagsmorgon i januari 2016. Där bjöds det på… Jamen, ni vet ju – kaffe såklart.

Det var ett kallt, kallt dygn med snö och is. Samt ett gäng brandmän som definitivt inte var kameraskygga men väldigt ovana vid att bli konstant fotograferade. Jag var ju vid det laget van vid att ”mina” brandmän i Osby och Lönsboda knappt ens märkte min närvaro längre så jag fick ta ett mentalt steg tillbaka och påminna mig själv om vilken konstig situation det är att ha en fotograferande stalker i hasorna på jobbet.

 

När larmet har gått så står det bara ett par skor kvar…

 

 

Jag sov ju inte direkt den där första natten. Livrädd att missa ett larm och så var det den där gnagande känslan om det ens var lönt att somna. Men det var en lugn natt larmmässigt sett och jag tog farväl av brandmännen på morgonen och tackade för att de stått ut med mig.

Lite visste någon av oss då att Grupp 4 skulle bli ett återkommande inslag i bloggen och bli lite kändisar/ansiktena utåt för stadens räddningstjänst. Men efter att ett meddelande eller två studsat fram och tillbaka mellan mig och Per Friis, så var det plötsligt bestämt att Grupp 4 skulle få en dygnsgäst igen. Så i augusti förra året var det dags igen och om det hade varit ett relativt lugnt dygn första gången så var detta en helt annan kakbit.

Jag hann ju precis dit när det var dags att åka ut på en sju timmar lång insats – om ni kanske minns den där olyckan när en gristransport välte i en rondell utanför Hässleholm? Den händelsen lämnade många bestående intryck hos mig: brandmännens arbete, hur många olika aktörer som var inblandade, hur ointresserade vissa trafikanter var av att visa respekt och så djuraspekten såklart: hur mådde grisarna?

 

 

 

 

 

 

Det dygnet bjöd även på en brand i Bjärnum och ett automatlarm där jag, utan att någon noterade det, åkte med ut i pyjamas.

Vi sa hejdå igen efter detta dygn och tänkte nog alla att det dröjer till nästa gång.

Fel.

I september plingade det till i min inbox: planerad husbränning i Hässleholm – ville Bloggen hänga på? Har jultomten skägg? Äter kor gräs? Självklart ville jag följa med.

Så en halv dag, som inleddes med kaffe, tillbringades i Brönnestad där en, från början stabil, stuga förvandlades till en hög förkolnade träbitar.

 

 

 

 

 

 

Efter en mycket givande, och rökig, dag sa jag hejdå till brandmännen och vi tänkte väl alla igen att det skulle dröja ett tag till vi fick anledning att träffas igen.

Inte så lång tid eftersom det visade sig att det snart var dags för Övning X och den där klickivriga fotografen såg naturligtvis sin chans.

Jag visste ju lite vad som skulle hända, Grupp 4 visste det inte – det var ju den planerade vattenlivräddningen som blev islivräddning eftersom Filesjön frusit och vi alla frågade oss varför ett gäng ungdomar skulle ut och paddla kanot på en frusen sjö. Men det blev bra bilder och fotografen var lycklig. Det var ännu en dag som började och slutade med kaffe.

Vi sa sedan hejdå.

Det fanns inga direkta planer på ett återseende. Men ni har väl redan förstått vad som hände?

 

 

 

 

Häromveckan var det nämligen dags för dygn nummer tre. I Hässleholm. Med Grupp 4. Med kaffe. Jag börjar få intrycket att ingen längre blir förvånad över att jag plötsligt poppar upp som gubben i lådan. Detta tredje dygn är alltså anledningen till dagens minnesblogg.

Det var ett bra dygn på många sätt. Bilderna från det dygnet ska ni få se i nästa inlägg.  En sak kan jag avslöja – det var länge sedan jag skrattade så mycket. Varför ska ni alltså få se nästa gång Bloggen bloggar.

Bloggen fick ju också smaka på sin egen medicin, hur det är att bli fotograferad under arbetet. Det var vidrigt och jag kände hur jag stelnade till varje gång som jag noterade att Norra Skånes reporter höjde kameran och riktade den mot mig… Jag kan fortfarande vakna kallsvettig av detta trauma.

Länk till den artikeln finns om du klickar här.

 

The man behind the mask?

 

 

Och två smygbilder från senaste (för det är väl säkert inte sista) dygnet med Grupp 4 ser du här ovan.

På återseende.