Skum snö?

Som ni kanske noterade i förra inlägget så umgicks jag nyligen ett helt dygn med Grupp 4 hos Räddningstjänsten i Hässleholm: Per, Christian, Johan, Lasse, Roger och Jonatan, och en bild på gruppens styrkeledare Christian får inleda detta bildspäckade inlägg:

 

Men, vad skrattar han åt? Svaret på den frågan kommer strax.

 

Dagen inleddes med kaffe såklart. Jag installerade mig och min packning i ett av sovrummen och efter överlämning och frukost var det dags för genomgång av förmiddagens övning – faktiskt det egentliga skälet till att jag planerat in att besöka Hässleholm just den här dagen.

 

Genomgång, fotografen som vanligt längst bak och försöker förtvivlat hänga med i alla branschuttryck. Det går sådär men jag gör i alla fall mitt bästa.

 

Genomgången avbryts dock efter en stund av ett automatlarm och vi åker ut på halkiga och snömoddiga vägar. Det är dock lugnt på den aktuella adressen i Hässleholms centrum.

 

Men tillbaka till övningen då då. Det var en skum övning (åh, jag skrattar nästan ihjäl mig av fyndighet).  Den handlade om CAFS, engelska för Compressed Air Foam System, eller på svenska: tryckluftsskum. Jag har pratat om släckmedlet här i bloggen tidigare (med stor vånda över att få alla fakta rätt) men kan kort sammanfatta det med att luft, vatten och skumvätska blandas och resultatet blir ett klibbigt skum som i många situationer är oerhört effektivt för att släcka bränder och eftersom skummet kommer färdigt i slangen slipper brandmännen släpa omkring på en aptung vattenfylld slang.  Hässleholm har tillgång till CAFS på sin förstabil 2010, 2460 i Hästveda och 2610 i Sösdala.

Platsen för övningen var ett ödehus som redan var ganska välcafsat eftersom en annan styrka kört samma övning dagen innan och resterna av det skummet hade frusit i huset och bildat ganska så vackra mönster.

 

Cafs i taket!

 

Som att vada genom en mindre skumsjö.

 

Per och Christian filosoferar…

 

…medan brandmännen tar fram den utrustning som ska användas vid insatsen.

 

Snö? Skum? Skummig snö?

 

Övningsledaren Christian hade inte tuttat fyr på något utan elden var högst påhittad. Brandmännen skulle släcka denna fiktiva eld från två håll: först utifrån genom ett fönster i en dörr och sedan skulle de springa runt till ena gaveln, in genom dörren där och attackera ”branden” inifrån.

Notera förresten på bilderna att det vita som täcker marken faktiskt inte bara är snö, det är även en hel del slafsigt skum.

Jonatan, nummer 28, var först ut. Han tog sig snabbt igenom insatsen och kom ut efteråt lite lagom skumtäckt sådär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan var det dags för nummer 31 – Johan. Och det är det som översta bilden i det här inlägget handlar om. Johan fick upp bra fart men eftersom marken var snötäckt var det lite svårt att se vad som fanns under och Johan stupade faktiskt rakt ner i backen med ansiktet före. Mellan mask och mark hamnade strålröret som fortsatte pumpa ut skum. Ingen skadades, det blev många gapskratt och styrkan konstaterade att det ju faktiskt kan hända även vid skarpt läge och att rökdykaren i fråga då är helt satt ur spel ett tag eftersom skummet omöjliggör någon som helst form av sikt.

Nu var det ju också alltså så att det råkade vara en fotograf på plats…

 

Mask på.

 

Full fart framåt.

 

Aj då.

 

Men skam den som ger sig, Johan är snabbt uppe på fötter igen.

 

Fast det är lite svårt att se något genom det vita kletet.

 

”Jag får försöka känna mig fram till släckbilen”.

 

”Jag ger upp.”

 

Som sagt, det blev ett skratt eller två.

 

Andra gången går det bättre.

 

Efter den här övningen var det dags att testa skumspik som kan beskrivas som en förlängning av strålröret (enkelt uttryckt) och kan användas för att få in skummet på svåråtkomliga ställen.

När det var dags för Johan att testa så lossnade dock skumspiken och skummet sprutade okontrollerat ur slangen. Det var helt enkelt inte hans dag…

 

Johan och skumspiken.  Lasse hänger med bakom och håller i slangen. Inledningsvis går det bra.

 

Och sedan gör det inte det. En skumtäckt Lasse finner det bäst att fly.

 

Kvar står Johan och funderar på vad som hände.

 

Men kollegorna verkar vara glada typer åtminstone.

 

Skumspik testades även i fastighetens fasad. Ingen snubblade, ingen blev täckt av skum och all utrustning höll ihop.

 

 

 

 

 

 

 

Dygnet avslutades sedan i lugn stil. Inga fler larm utan styrkan kunde ägna sig åt annat, som exempelvis att bygga om 2020, fysträna, och administrativa saker.

 

 

Per förevisar nya befälsfordonet 2080.

 

Därefter är det dags att svettas i gymmet.

 

Och till slut så kommer stunden då det är hög tid att säga god natt till brandbilarna och en trött fotograf bäddar ner sig uppe på ”sitt” rum.

 

Tack Grupp 4 för ännu ett trevligt dygn. Vi får väl se om jag vågar komma tillbaka…

På återseende.