Det definitiva slutet

Det börjar som en bilbrand. Oturligt nog står bilen ifråga parkerad i carporten mellan två kedjehus:

 

 

 

 

Någon ringer 112 och ganska snart så rullar en röd bil, med texten ledningsfordon på sidan, in på gatan.

Vi är på Kaninvägen i Revinge. Det är slutövningsdags för brandmännen från Osby, Lönsboda och Hökön och insatsen i fråga växer när elden sprider sig till byggnaden.  Bilderna i det här inlägget är tagna vid två olika övningstillfällen, om nu någon undrar varför det är solsken ibland och gråväder ibland.

Strax efter att insatsledaren (röd hjälm) är på plats så dyker styrkeledaren (gul hjälm) upp och en första insats görs för att försöka få branden under kontroll. I det här läget verkar det bara som om det är en brinnande bil som är problematiken, men de blir snart varse om att branden spridit sig vidare in i bostadshusen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart kommer släckbilarna fram till brandplatsen och arbetet med att släcka och rädda liv drar igång.  Det är varmt och det är rökigt och lågorna från den brinnande bilen sträcker sig mot himlen. Vi står uppe mellan husen, säkerhetsmannen och jag, och vi får plötsligt backa när elden kommer för nära.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För att komma åt en del av branden, som härjade inne i takkonstruktionen, användes dimspik:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördag 1: Någon klappar en hund.

 

Lördag 2: Någon klappar en hund. Igen.

 

 

Efter en hel dags slit med många olika övningsinsatser så är humöret trots allt på topp hos brandmännen. Det som återstår nu är att plocka ihop all använd slang och annan utrustning, duscha bort svetten och den genomträngande lukten av rök som sitter i hår och i hud och sedan påbörjas resan hem till Osby igen.

Sökare sätts på, bilen parkeras på ”rätt” håll och skorna placeras nära ytterdörren.

Det är med andra ord vardag igen för brandmännen.

På återseende.

Brand hos inbrottsdrabbat byggföretag

Det brinner i ett virkesförråd som tillhör Ingensta Bygg AB. Personen som larmar berättar att det varit återkommande problem med inbrott i byggnaden och att det förekommit att hemlösa personer har tagit sin tillflykt dit. Det är i nuläget okänt om det finns personer kvar.

Brandmän från Osby, Lönsboda och Hökön larmas – det är alltså dags att återvända till Revinge och MSB:s övningsområde där. Den här gången är det Vinkelcontainern som får agera bygglager och det visar sig till slut att sex personer finns kvar inne i den brinnande byggnaden.

Brandmännen släpar ut docka efter docka. Förutom vid det ena tillfället jag var med och då övningsledarna hade skruvat till övningen lite extra ur klurighetssynpunkt och placerat sig själva som levande markörer inne i branden.

 

Styrkeledaren är på plats före de andra och tömmer en pulversläckare in i byggnaden som en första åtgärd.

 

Ibland, men bara ibland, så får jag känslan av att de inte vill vara med på bild…

 

 

 

 

 

 

De är på plats och ger sig in i branden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en stund hittar brandmännen från Osby någon som inte är en docka.

 

 

 

Efter övningen demonstrerar övningsledaren Pierre lyftteknik.

 

 

Nästa gång blir det bilder från slutövningen där en bil, parkerad i carporten i anslutning till två kedjehus, börjar brinna.

På återseende.

Superhjältar i sitt engagemang, driv och vilja att hjälpa

Larmet är brand i byggnad. Uppringaren säger att det brinner i källaren och han är inte säker på om det finns personer kvar där inne.

Det är denna övning ni kunde läsa om i det här inlägget. Jag befann mig alltså inne i den brinnande ”källaren” och följde rökdykarnas arbete inifrån. Därför finns det få bilder från när brandmännen från stationen i Osby genomför insatsen men jag kan ju visa hur det gick till ändå eftersom jag vid ett av de tidigare övningstillfällena stalkade styrkorna från Lönsboda och Hökön.

Spoiler alert: det fanns personer kvar och dessa bars ut och fick bästa möjliga omhändertagande.

 

Lönsbodas styrkeledare Simon är först på plats och scannar byggnaden med värmekamera.

 

Styrkan anländer och rökdykarna lägger upp en plan för insatsen.

 

 

 

Containerhuset är namnet på den här byggnaden och idag handlar det alltså om en källarbrand. Allt på markplan är i scenariot källare och det finns bara en enda ingång till byggnaden.

 

 

Emelie är dagens rökdykarledare.

 

 

Ganska snart bärs den första dockan ut.

 

 

Och även docka nummer två hittas och livräddande åtgärder sätts in.

 

 

 

 

Med det här inlägget vill jag också visa något annat – något ganska så viktigt. Ni vet att det är övning. Jag vet att det är övning. Brandmännen vet att det är övning.

Men elden är på riktigt. Värmen likaså.

Och det är ett tungt arbete att dra slang, söka igenom mörka utrymmen och dra ut livlösa kroppar (tack och lov bara övningsdockor). Det är trappor, värmebelastning, kassa siktförhållanden och luft som håller på att ta slut och de upplevelser och lättnadskänslan över att vara tillbaka ute i friskluften igen speglas hyfsat väl i bilderna nedan som är tagna efter övningens slut

Det är som sagt ”bara” övning men anledningen till att brandmännen övar är ju givetvis för att vara förberedda den dag det är på riktigt. När det kanske finns levande människor kvar inne i en brand. Och när du då i panik ringer 112 är det helt vanliga människor som släpper det de har för händer och plockar på sig uniformen. Vanliga människor som brukar skämta om att de ”brinner” för det de gör. För det är faktiskt exakt så, ordvits eller inte. De här personerna, deltidsbrandmännen, utför inte sitt arbete lite halvhjärtat. De åker inte på larm dygnet runt för att de gillar yrket lite sisådär.

Och de är alltså helt normala människor med vanliga fysiska förmågor – däremot är de superhjältar i sitt engagemang, sitt driv och i sin vilja att hjälpa. De är vanliga människor. Undersköterskor, industriarbetare, egenföretagare, vaktmästare och lärare. Som finns för att samhället behöver dem. Och samhället, det är du och jag, dina grannar och skolan mitt i byn.

 

 

 

 

 

 

På återseende (japp, jag lovar – det blir fler Revingeinlägg).

 

Brand i pepparkakshus!

En bagares mardröm?

Nja, Pepparkakshuset är ett av de nyaste övningsobjekten i Revinge, där ju Räddningstjänsten i Osby övade nyligen (med fotograf i släptåg). Det är dock inte svårt att förstå varifrån det passande namnet på byggnaden kommer:

 

Larmet som gick ut handlade om en brinnande sommarstuga. Personen som larmar har lyckats ta sig ut men berättar att där inne finns ytterligare två personer kvar och det blir brandmännens uppgift att få kontroll på elden och rädda liv.

Först ut i det här inlägget är folket från Lönsboda och Hökön (Simon, Karl, Fredrik, Daniel, Martin, Emelie, Tobias, Inge och Ulf) och här är också två personer som för allra första gången får känna på rollen som rökdykare, under säkerhetsmannens Rolles vakande öga: Malin från Osby och Henrik från Lönsboda. Även Hökön, kommunens räddningsvärn, har med en ny rekryt: Markus.

 

Scenariot med de två livlösa personer förbereds.

 

Övningsledaren sätter fyr och Malin och Henrik gör sig klara för att kunna vara med, tillsammans med Rolle.

 

 

Först på plats, styrkeledaren Fredrik.

 

 

 

 

 

 

 

Det är både hett och rökigt.

 

 

 

De ”skadade” tas om hand efter konstens alla regler.

 

 

 

Gruppens insats är avklarad och det är Henriks och Malins tur att få gå in.

 

Ett par helger senare var det min tur att se hur en av styrkorna från Osby (Brian, Jocke, Peter, Eero, Dan och Johan samt Osbys tämligen nyanställde brandingenjör Oscar) hanterade exakt samma scenario. Övningsledarna konstaterade att det blivit riktigt bra fart på elden och mumlade nöjt något om färgen på brandgaserna.  Fotografen är inte så insatt utan tog sin kamera och gjorde det som fotografen normalt sett ägnar sig åt. Här är resultatet:

 

Det brinner mer än lite när Osbystyrkan anländer.

 

 

 

 

 

 

Oscar – ny brandingenjör hos räddningstjänsten i Osby.

 

 

 

 

När övningen är slut så är det dags att stänga av luften.

 

Och säkerhetsmannen Janne kan ägna sig åt övningsledarhunden Gonzo, en stammis hos MSB i Revinge.

 

Nästa gång ska vi prata om källarbrand – den övning jag alltså upplevde inifrån i förra inlägget.

På återseende.

Jag brann tack och lov inte upp

Den observante bloggläsaren har kanske noterat att det då och förekommer lite räddningstjänst här i fotobloggen. Ett tag trodde jag att det skulle bli slut på att fota brandbilar och brandmän men det visade sig vara helt felaktigt. Jag och de olika räddningstjänsterna verkar helt enkelt trivas tillsammans så vi kör väl på ett tag till. Dessutom, det är ju förbaskat inspirerande och energigivande att hänga med de här typerna.

I alla fall – vi ska nu, i flera inlägg, ta oss tillbaka till brottsplatsen – det vill säga där allting började: Räddningstjänsten i Osby kommun. ”Min” första räddningstjänst. Den som liksom adopterade mig från början och som gjorde att jag inte bara fick in en fot utan hela mig i den här världen.

För ungefär ett år sedan hängde jag med på Osbys varma rökövning i Revinge och jag frågade snällt om de pallade asa runt på mig en gång till. Jag var beredd att argumentera för att få följa med men räddningschefen i Osby höjde inte ens på ögonbrynen och gav sitt godkännande utan krusiduller.

Så, nu har jag fotat i Revinge under två intensiva lördagar. Lite mer rutinerad än förra året när jag var närmast överväldigad av alla intryck och fotade utan uppehåll och med en energi som en koffeinöverdoserad studsboll med hyperaktivitetsproblem. Dessutom är jag nu betydligt mer van vid utrustningen än förra året och får inte halvpanik när masken immar igen.

Upplägget var under första lördagen att terrorisera i huvudsak Lönsboda/Hököngänget och den stackars säkerhetsmannen Rolle och lördag två så var det Osby som fick dras med fotografen – och jag tog rygg på den gruppens säkerhetsman (ni har träffat honom otaliga gånger här i bloggen), Janne. Dagen är upplagd som så att respektive station övar var för sig och sedan avslutar med en gemensam övning i större format. Fotografen ber delvis lite om ursäkt för att några av bilderna nedan inte är ljusa och skarpa men uppdraget att fota inifrån när det brinner är en hyfsat stor utmaning. Knappt något ljus, en fotograf som knappt ser något och imma på objektivet till följd av temperaturskillnaden…

 

Janne är en trygg guide för fotografen i den brinnande byggnaden.

 

Vi gör det ologiska och går direkt till lördag nummer två. Jag fick nämligen förmånen att uppleva ett helt livräddnings- och släckningsarbete på plats. Och med på plats menar jag inuti den brinnande byggnaden.

På med all utrustning, luftpaket, mask, rånarluva, aptung hjälm och klumpiga handskar. Vid det här laget är fotografen ungefär 35 centimeter kortare än normalt av all tyngd. Janne och jag går på förhand noga igenom hur jag ska kommunicera om jag får nog inne i den brinnande containerbyggnaden och vi tar även en snabb orienteringsrunda innan övningsledaren tuttar fyr på stället. Och jag är tämligen desorienterad redan då i de olika gångarna och rummen.

 

Övningsledaren Pierre är redo att sätta eld på containerhuset.

 

”Personerna” som väntar på att bli räddade.

 

 

De har åkt på larm om en källarbrand och styrkeledaren ger besked om att det är livräddning som står i fokus.

 

När brandmännen från Osby anländer till platsen (scenariot är källarbrand) och påbörjar arbetet med att rädda liv (övningsdockor), så smiter vi in bakvägen och in i den becksvarta rökiga miljön. Innesluten i utrustningen så är flera sinnen seriöst avtrubbade. Det som jag främst hör är ljudet av mina egna andetag, jag ser knappt ingenting utan ser till att ha en hand stadigt placerad på säkerhetsmannens jacka. Hjärnan försöker febrilt få kontroll på situationen och kicka igång sina tillfälligt handikappade sinnesfunktioner, men får ge upp.

Vi rör oss inne i byggnaden och följer på nära håll rökdykarnas arbete med att hitta ”personer” och släcka de olika brandhärdarna och Janne förklarar med ett oändligt pedagogiskt tålamod vad som händer. När släckningen med vatten påbörjas så blir det väldigt, väldigt mycket varmare och när jag står upp känner jag hur pulsen drar iväg utan att jag är vare sig andfådd eller stressad. Och jag vet att jag tänker vilken bedrift det är att gå in i en brinnande byggnad, med adrenalinpåslag redan från början, och också kunna jobba inne i den här miljön med allt vad det innebär av fysisk och psykisk påfrestning.

Och jag är tacksam över att jag bara är observatör.

 

Det är svårt, svårare, svårast att fotografera inne i en rökfylld byggnad.

 

 

Ljuset är minst sagt magert och med rökskydd på ser jag inte ens vad jag fotar utan bara pekar med kameran och trycker av.

 

Det är skönt att komma ut i aprilluften igen efter att insatsen är avslutad.

 

Efter avslutad insats är det genomgång och tid att samla sig och pusta ut.

 

Hur det ser ut efter släckning i en av övningsbyggnaderna..

 

När insatsen avslutas så går vi ut i den friska luften igen. Och ni vet hur fotografen ständigt gnäller och ynkar sig över hur mycket fotografen alltid fryser? Inte den här gången. Jag var genomsvettig. Det tjocka understället var blött rakt igenom och den hyfsat ordnade frisyren var bara klistrig och platt. En eloge till min mascaratillverkare dock – trots att sminket inte är vattenfast så satt det kvar. Små saker man är glad över, så att säga – i övrigt såg jag ut som jag blivit dragen genom en mangel.

 

Denna bild är tagen utomhus, tro det eller ej.

 

I flera inlägg framöver så ska ni få alla detaljer om övningarna i Revinge och ni ska få se hur brandmännen tar sig an de olika utmaningarna. Det är hårt slit och trötta blickar på många av bilderna men ni ska också få ta del av den glada stämning och det kamratskap som präglar räddningstjänstfolket.

På återseende.

 

 

Hemligt på en vardag

En helt vanlig onsdagskväll och fullt pådrag i en stad i norra Skåne.

Brandbilar var där.

Brandmän var där.

Fotografen var där.

Och så är det hemligt ett tag till – men ni får en sneak peak i dag. Men informationen och resterande bilder måste jag tyvärr för närvarande hålla inne med.

Ni vet hur det är – hemlig bransch det här.

 

 

 

 

 

 

Som sagt, hemligt hemligt.

På återseende.