Jag brann tack och lov inte upp

Den observante bloggläsaren har kanske noterat att det då och förekommer lite räddningstjänst här i fotobloggen. Ett tag trodde jag att det skulle bli slut på att fota brandbilar och brandmän men det visade sig vara helt felaktigt. Jag och de olika räddningstjänsterna verkar helt enkelt trivas tillsammans så vi kör väl på ett tag till. Dessutom, det är ju förbaskat inspirerande och energigivande att hänga med de här typerna.

I alla fall – vi ska nu, i flera inlägg, ta oss tillbaka till brottsplatsen – det vill säga där allting började: Räddningstjänsten i Osby kommun. ”Min” första räddningstjänst. Den som liksom adopterade mig från början och som gjorde att jag inte bara fick in en fot utan hela mig i den här världen.

För ungefär ett år sedan hängde jag med på Osbys varma rökövning i Revinge och jag frågade snällt om de pallade asa runt på mig en gång till. Jag var beredd att argumentera för att få följa med men räddningschefen i Osby höjde inte ens på ögonbrynen och gav sitt godkännande utan krusiduller.

Så, nu har jag fotat i Revinge under två intensiva lördagar. Lite mer rutinerad än förra året när jag var närmast överväldigad av alla intryck och fotade utan uppehåll och med en energi som en koffeinöverdoserad studsboll med hyperaktivitetsproblem. Dessutom är jag nu betydligt mer van vid utrustningen än förra året och får inte halvpanik när masken immar igen.

Upplägget var under första lördagen att terrorisera i huvudsak Lönsboda/Hököngänget och den stackars säkerhetsmannen Rolle och lördag två så var det Osby som fick dras med fotografen – och jag tog rygg på den gruppens säkerhetsman (ni har träffat honom otaliga gånger här i bloggen), Janne. Dagen är upplagd som så att respektive station övar var för sig och sedan avslutar med en gemensam övning i större format. Fotografen ber delvis lite om ursäkt för att några av bilderna nedan inte är ljusa och skarpa men uppdraget att fota inifrån när det brinner är en hyfsat stor utmaning. Knappt något ljus, en fotograf som knappt ser något och imma på objektivet till följd av temperaturskillnaden…

 

Janne är en trygg guide för fotografen i den brinnande byggnaden.

 

Vi gör det ologiska och går direkt till lördag nummer två. Jag fick nämligen förmånen att uppleva ett helt livräddnings- och släckningsarbete på plats. Och med på plats menar jag inuti den brinnande byggnaden.

På med all utrustning, luftpaket, mask, rånarluva, aptung hjälm och klumpiga handskar. Vid det här laget är fotografen ungefär 35 centimeter kortare än normalt av all tyngd. Janne och jag går på förhand noga igenom hur jag ska kommunicera om jag får nog inne i den brinnande containerbyggnaden och vi tar även en snabb orienteringsrunda innan övningsledaren tuttar fyr på stället. Och jag är tämligen desorienterad redan då i de olika gångarna och rummen.

 

Övningsledaren Pierre är redo att sätta eld på containerhuset.

 

”Personerna” som väntar på att bli räddade.

 

 

De har åkt på larm om en källarbrand och styrkeledaren ger besked om att det är livräddning som står i fokus.

 

När brandmännen från Osby anländer till platsen (scenariot är källarbrand) och påbörjar arbetet med att rädda liv (övningsdockor), så smiter vi in bakvägen och in i den becksvarta rökiga miljön. Innesluten i utrustningen så är flera sinnen seriöst avtrubbade. Det som jag främst hör är ljudet av mina egna andetag, jag ser knappt ingenting utan ser till att ha en hand stadigt placerad på säkerhetsmannens jacka. Hjärnan försöker febrilt få kontroll på situationen och kicka igång sina tillfälligt handikappade sinnesfunktioner, men får ge upp.

Vi rör oss inne i byggnaden och följer på nära håll rökdykarnas arbete med att hitta ”personer” och släcka de olika brandhärdarna och Janne förklarar med ett oändligt pedagogiskt tålamod vad som händer. När släckningen med vatten påbörjas så blir det väldigt, väldigt mycket varmare och när jag står upp känner jag hur pulsen drar iväg utan att jag är vare sig andfådd eller stressad. Och jag vet att jag tänker vilken bedrift det är att gå in i en brinnande byggnad, med adrenalinpåslag redan från början, och också kunna jobba inne i den här miljön med allt vad det innebär av fysisk och psykisk påfrestning.

Och jag är tacksam över att jag bara är observatör.

 

Det är svårt, svårare, svårast att fotografera inne i en rökfylld byggnad.

 

 

Ljuset är minst sagt magert och med rökskydd på ser jag inte ens vad jag fotar utan bara pekar med kameran och trycker av.

 

Det är skönt att komma ut i aprilluften igen efter att insatsen är avslutad.

 

Efter avslutad insats är det genomgång och tid att samla sig och pusta ut.

 

Hur det ser ut efter släckning i en av övningsbyggnaderna..

 

När insatsen avslutas så går vi ut i den friska luften igen. Och ni vet hur fotografen ständigt gnäller och ynkar sig över hur mycket fotografen alltid fryser? Inte den här gången. Jag var genomsvettig. Det tjocka understället var blött rakt igenom och den hyfsat ordnade frisyren var bara klistrig och platt. En eloge till min mascaratillverkare dock – trots att sminket inte är vattenfast så satt det kvar. Små saker man är glad över, så att säga – i övrigt såg jag ut som jag blivit dragen genom en mangel.

 

Denna bild är tagen utomhus, tro det eller ej.

 

I flera inlägg framöver så ska ni få alla detaljer om övningarna i Revinge och ni ska få se hur brandmännen tar sig an de olika utmaningarna. Det är hårt slit och trötta blickar på många av bilderna men ni ska också få ta del av den glada stämning och det kamratskap som präglar räddningstjänstfolket.

På återseende.