I sista sekunden: gult är inte fult

Raps.

Ett försommartecken som andas Sverige mer än något annat.

Det finns många bilder på böljande rapsfält med klarblå himlar som fond – ALLA (eller tja, åtminstone ganska många) – fotar raps.

Så uppenbarligen även jag. Och det är ett litet dilemma eftersom det är svårt att göra något originellt med raps, något som inte redan är gjort liksom. Eller så är den bistra sanningen att min fantasi och kreativitet helt enkelt inte räcker till.

Nedanstående bilder togs i fredags utanför Hässleholm och det var nog tur att jag tog med kameran – nu ser jag att rapsblommornas storhetstid är över: underbart är definitivt kort i det här fallet.

 

Skånskt rapsfält med träd i förgrunden.

 

Rapsfältet ännu en gång.

 

Delad raps.

 

Svartvit raps.

 

Närbild på raps.

 

Raps sett ur lite grodperspektiv.

 

Blekt raps.

 

Raps. Igen.

 

Gult är alltså ganska snyggt, men också ganska så över. Tills nästa år. Då funderar jag på om man kan göra något kreativt med de där gula blommorna. Jag har redan huvudvärk…

På återseende.

Tung industribrand

De där hässleholmarna gillar räddningstjänstigt hemlighetsmakeri. Ett par gånger om året är det storövning, Övning X. Hemligt, hemligt, hemligt och en smånervös övningsledning som numera oftast har en fotograf med mitt i raden av övningstillfällen och jag måste lova att hålla tyst tills alla grupper slutfört Övning X.

Ni kommer ihåg Grupp 4 i Hässleholm som jämt och ständigt figurerar här i bloggen? Det är dags igen, tillsammans med förstärkning i form av två av stationens deltidsbrandmän samt en styrka från Sösdala. Larmet var ett så kallat nivå 3 (överkurs) vilket innebar att även Kristianstad fanns på plats i form av Johan S. Övriga medverkande var insatsledare Per med röd hjälm, sektorchef i gul hjälm Fredrik, brandmännen Johan, Lasse, Jonatan, Roger L, Fredrik och Roger I från Hässleholm och från Sösdala styrkeledaren Stefan i gul hjälm samt Anders, Mats Christoffer och Cristian. Övningsledningen utgjordes av Daniel, Christian och Tobias.

Den initiala informationen till styrkorna såg ut som följer: Brand i byggnad – industri. Personer kvar inne.

Jag tänker inte ge er så mycket mer info utan istället ska ni få se en hög bilder från en inspirerande vardagskväll där till och med vädret verkade ha missat att jag var ute och rastade kamerorna. Visserligen började det spöregna men inte förrän övningen faktiskt var över.

Och det som slår mig när jag kikar på det gedigna bildmaterialet är hur hårt brandmännen kämpar och sliter för att genomföra insatsen och jag är hyfsat nöjd med att det enda jag behöver släpa omkring på är två kameror…

 

Glada miner på stationen i väntan på att det hemliga, hemliga larmet ska kallas ut.

 

Hässleholm och Kristianstad sida vid sida.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Övningsledningen antecknar under insatsens gång.

 

 

 

 

The end – den där avslappnade stämningen som plötsligt infinner sig när en övning är avblåst.

 

 

Kuriosa i sammanhanget – det var första gången som gruppen från Sösdala utsattes för den halvgalna bloggfotografen men jag tror faktiskt att de överlevde.

På återseende.

Inte utmanande, inte självisk

Bröllop. Det är ju liksom bara någonting magiskt.

Och att då få vara en del av en sådan dag – att få äran att skapa eviga minnen – det är en speciell känsla.

I lördags var det Tess och Kenny som vigdes i Hästveda kyrka. Och Bloggen var där.

Stort innerligt tack för att jag fick vara en del av er dag.

 

Kärleken är tålmodig och god.

Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.

Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.

Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är

kärleken.

Det var inte mitt fel!

Tisdagskväll.

Lönsboda.

En bil brakar rakt in i en annan bil och bilföraren kör dessutom över en helt oskyddad fotgängare.

Men jag lovar, det var inte mitt fel, fast vittnen hävdar motsatsen.

Övningsdags med räddningstjänsten, ikväll är det Lönsbodas Grupp A som ska utmanas. De vet att det blir trafikolycka och de vet att det är fotograf på plats men det blir en liten överraskning  – en av de personer som sitter skadad och fastklämd är en fotograf. En fotograferande fotograf. Att skadas i en bilolycka får uppenbarligen inte en hängiven räddningstjänstfotograf att släppa greppet om kameran.

Hur det gick till vet jag knappt, det började lite som ett skämt mellan mig och övningsledarna Simon och Bamse att jag skulle vara markör i övningen, men efter att ha funderat ett tag så tänkte jag, what the hell, varför inte? Det enda knepiga var ju fotograferingen – det är extremt svårt att plåta händelseförloppet utifrån när man sitter fast i en bil.

Så jag anlitade en del av övningsledningen, närmare bestämt Bamse, som extrafotograf. Jag meckade ihop lite inställningar och gav honom en snabbkurs i fotografering och sedan räckte jag över min ena fina lilla ögonsten till honom – min nyaste Nikon D7000. För att slippa ha stor kamera med in i bilen så kidnappade jag dotterns Nikon D60 och slängde på ett vidvinkelobjektiv och hade väl någon förhoppning om att få till i alla fall en bild eller två.

Väl på plats verkar hela projektet vara en väldigt tvivelaktig idé. Jag står ju alltid och fotar på utsidan, på säkert avstånd liksom. Jag har ju sett bilar klippas upp vid flera övningstillfällen och alltid varit glad att jag inte befunnit mig däri – att inte ha kontroll över den situation man befinner sig i och därmed vara utlämnad till andra – det är INTE min grej.

Så, efter tydliga instruktioner från Simon om att jag är vid medvetande, har nack- och ryggskada samt sitter fast med fötterna, så drar jag ett djupt andetag och klättrar in i den gamla Volvo som jag tydligen framfört så vårdslöst att jag orsakat en svår olycka. Under min bil ligger en stackars fotgängare fastklämd  och i den andra bilen finns en något mer rutinerad markör, Leif, som själv arbetat som brandman.

 

Leif och jag, tillsammans med en docka, är kvällens olycksoffer. Om ni tycker att jag ser skeptisk ut redan här så stämmer det rätt så bra.

 

Jahapp, på plats i Volvon. Bara att vänta då då…

 

Har fått order om att meddela styrkan om att jag sitter fast med fötterna.

 

Min utsikt.

 

Det känns som en lång väntan innan släckbilen 8210 dyker upp, jag har svurit både en och två gånger inombords vid det här laget över min belägenhet. Men det gäller att försöka göra det bästa av situationen och jag knäpper av ett par bilder. Styrkeledaren Pierre är framme vid bilarna i arbetet med att skaffa sig en överblick av situationen och en av brandmännen kollar status på mig och konstaterar att både personen under min bil och Leif är i mer akut behov av hjälp.

Det ger mig lite tid att fota vad som händer, även om jag har stränga order om att titta rakt fram eftersom jag gnäller över nackont. Fotgängaren under min bil räddas först genom att brandmännen pumpar upp en luftkudde, vilket får min bil att luta – jag är inte helt överförtjust i detta men Jannike, den brandman som har kontakt med mig i det här läget, förklarar vad som händer och det lugnar mig.

Därefter plockar gruppen ut Leif från den andra bilen, från att de börjar och tills han är ute på asfalten så har det bara gått 4,5 minut.

 

 

 

 

 

 

Pierre och Jannike kommer fram till att jag klarar mig en stund till, det finns andra som behöver hjälp först.

 

 

Jag ser hur de börjar att hjälpa den person vars bil jag anklagas för att ha kört på.

 

 

 

Under tiden som styrkan arbetar med den andre bilföraren så sitter styrkeledaren hos mig.

 

 

 

 

 

Och så blir det min tur. En brandman håller nacken, en annan sitter bredvid mig i bilen och det är en synnerligen obekväm situation trots att det bara är på låtsas. Det är trångt och för att skydda då brandmännen ska börja klippa i plåten, så täcks jag av bubbelplast, vilket gör att jag ju inte heller ser något. Men lugnt och pedagogiskt förklarar Jannike hela tiden vad som händer och trots att jag ju vet att dörren ska plockas av och stolpen klippas av på två ställen, så hoppar jag nästan till av smällarna när hydraulsaxen gör sitt jobb.

 

När jag lämnar ifrån mig min lilla kamera så passar Simon på att fotografera räddningsarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Styrkan får jobba lite eftersom jag ju sitter fast med fötterna vid pedalerna (jag är glad för att mina kängor har stålhättor), men ungefär 6,5 minut senare ser jag majhimlen ovanför mig och jag andas ut lite grann.

Ja, det var bara övning och det underlättar givetvis att inte vara skadad och ha ont på riktigt, men det var en sådan där upplevelse som jag stoppar ner i erfarenhetsbagaget. Jag känner också att jag är imponerad över lugnet hos brandmännen och över hur snabbt de lyckades med att få ut mig och att det inte alls var i närheten så obekvämt och hemskt som jag fasade för innan övningen utan det var lugnt, metodiskt och samspelt.

Däremot kan jag ju inte förneka att det kändes bra att få tillbaka min kamera och kunna återgå till att göra det jag gör bäst – fotografera. Stadigt stående på marken. Och lite på avstånd.

Och jag förnekar fortfarande att olyckan var mitt fel.

På återseende.

Känns det rätt och om man verkligen vill så går det!

Som ni kanske vet så skriver och fotar jag även för branschtidningen Swedish Firefighters, SFF, på regelbunden basis. För ett tag sedan fick jag i uppdrag att göra ett personporträtt på en brandman och mitt val föll på Jannike, en av de deltidsbrandmän som jag har lärt känna under min tid som räddningstjänstfotograf.

Valet var ganska enkelt. Hon är en ung och driven person som dessutom är ganska ny i yrket och jag tänkte att det skulle bli en bra vinkel på en artikel. Reaktionerna efteråt från de som läste var enbart positiva så någonstans känner jag nog att jag lyckades.

Men, det här är ju trots allt en fotoblogg. Så vi ska ta någon minut att diskutera bildaspekten för det var inte helt okomplicerat faktiskt. Tanken var att försöka få med hela Grupp A, som Jannike tillhör, på bild men det visade sig bli stört omöjligt. Efter mycket trasslande med dagar och tider hit och dit så hade jag lyckats planera in alla brandmän på samma dag, vid samma tidpunkt – en bedrift i sig. Då blev jag våldsamt magsjuk.

Istället bokade jag in en fotosession med enbart huvudpersonen. Och det är nu som det blev lite knepigt. Jag tar sällan arrangerade bilder, det är så långt ifrån vad jag är bekväm med att det nästan är löjligt. Och nu skulle vi ta bilder där hon dessutom fejkjobbade. Nä, det var nog inte min allra mest framstående stund som fotograf men det blev åtminstone många skratt.

Jannike själv säger: Denna fotograferingen kännes lite konstig, stå själv och vara i centrum! Det hade nog varit mer lättsamt om vi varit fler! Jag blir bäst på naturliga bilder annars lyckas jag alltid göra någon konstig grimas. Jag var lite nervös inför fotograferingen också så det gjorde det ju inte mer avslappnat..

 

”Du kan väl låtsas att du står och pysslar lite med släckbilens hydraulverktyg?”

 

”Och låtsasarbetar lite uppe på släckbilen också”.

 

”Vi kör en porträttbild också, va? Det är inte lika uppställt och märkligt”

 

”Och en till bara för sakens skull. Framför tankbilen, fotografens val, såklart”.

 

Hur blev resultatet i SFF då? Jo, så här:

 

Och texten inne i tidningen följer här:

-Jag trodde inte att det var något för mig.

Så säger Jannike Rickardsson, numera deltidsbrandman hos Räddningstjänsten i Osby kommun, med placering i Lönsboda.
Hon berättar att yrket visserligen verkade intressant men att hon inte trodde att hon skulle klara av det och hon skrattar högt vid minnet. Men när hon fick veta att det redan arbetade en kvinnlig brandman i Lönsboda så bestämde hon sig för att söka.
-Jag har haft deltidsbrandmannayrket som dröm länge men inte riktigt vågat ta tag i det – inte ens min sambo visste något förrän jag berättade att jag skulle gå på ett informationsmöte i Osby i augusti 2015. Efter mötet var jag fast – jag skulle bli brandman och det har ju gått bra hittills.
Därefter var det dags för testerna. Hon säger att hon inte tränade något extra inför detta – det värsta var snarare den nervösa väntan mellan de olika momenten. Men allt gick vägen och i november skrev hon så på anställningspappren och sedan har det rullat på – nyligen grejade hon även det efterlängtade C-körkortet.
Jannike berättar att sambon Pierres initiala reaktion över hennes yrkesval var lite chockad men ändå positiv.
-Han hade ändå inte kunnat få mig att ändra mig!
Hon säger att det har funkat bra hemma, även om det var ovant och nytt i början. Hon har beredskap åtminstone var fjärde vecka, de har kommit in i rutinerna och hon tycker inte att privatlivet blir lidande. Sambon är dessutom eftersöksjägare så viss erfarenhet av att vara beredd att åka hemifrån på obekväma tider fanns redan.
-Han jobbar dagtid och jag jobbar både kväll och helger. Häromnatten kom vi båda hem klockan 03.30… Kan ju tillägga att det har hänt att jag har åkt på larm under natten och att Pierre inte trott på att jag varit iväg, han har inte märkt något.
Hon beskriver sina tankar om brandmannayrket innan hon började, att hon trodde att man som brandman skulle vara tvungen att klara av mer helt själv.
-Men jag har insett att det är gruppen som är viktig. Jag trodde att min storlek och styrka, eller frånvaron av styrka jämfört med män, skulle göra jobbet mycket svårare och tyngre för mig än för dem. Och visst, så är det i vissa fall men oftast klarar jag av alla utmaningar och vissa saker är jag bättre på. Till exempel tar jag mig smidigare in i bilar vid trafikolyckor, jag tar inte så stor plats i hävaren, jag är snabb, kan hålla en låg och bra position vid rökdykning och har en fördel när det gäller att krypa in i små utrymmen.  Dessutom trodde jag att man skulle kunna en massa saker om teknik och motorer men jag har märkt att är man bara intresserad så lär man sig allt eftersom.
Hon återkommer hela tiden till önskan efter utmaningar och att lära sig nya saker.
-Jag hade till exempel aldrig använt motorsåg innan jag gick den utbildningen, nu vill jag ha egen mark och motorsåg så att jag kan såga…
I Revinge på varm rökövning 2016 som helt nyanställd, här tillsammans med styrkeledaren Pierre och kollegan Emelie, som anställdes samtidigt som Jannike.
Första gången i rökdykarkläderna på varm övning, också från Revinge förra våren .

 

Revinge 2017 (se även nästa bild), varm rökövning och med i styrkan som ordinarie brandman. Larmstället är som synes numera betydligt mer välanvänt.

 

Jannikes reflektioner kring sitt yrkesval är många. Och helt vanligt mänskliga. Hon berättar att hon ibland tvivlar på sig själv och sin förmåga men att hon trots allt inte stött på något som begränsar henne. Möjligen just för stunden men att hon sedan bara jobbat vidare och tagit sig runt problemet. De tvivel hon i början kände över sin fysiska kapacitet har släppt och det tackar hon sina kollegor för.
-Jag känner inte att något av det som jag har varit med om än så länge har varit så pass jobbigt att jag inte skulle klara av det, varken under tiden eller efteråt när allt egentligen kommer över en.
Rökdykarveckan i Hässleholm i april förra året beskriver hon som en tuff upplevelse där hon fick känna på både stress och press. Hur hon kände sig osäker och oerfaren men att hon efter den utbildningen, och det faktum att hon direkt efteråt tog en ordinarie plats i Grupp A i Lönsboda, har gjort att hon vuxit enormt mycket.
-Jag har bättre självförtroende, självinsikt och tillit. Jag vågar mycket mer, vågar ta för mig, ställa frågor och be om hjälp – och då blir ju jobbet mycket lättare.
Sin första vecka som ordinarie i gruppen sattes hon på prov med ganska många larm – bland annat en trafikolycka där en buss och personbil frontalkrockat och en rejäl markbrand som sysselsatte styrkor från flera räddningstjänster i många timmar.
Grupp A:s styrkeledare Pierre Lindqvist är påtagligt nöjd med gruppens senaste tillskott.
-Jannike har övat med oss sedan starten i november 2015 och har varit väldigt framåt från början och hon är mycket lättlärd och målmedveten. Hon tar för sig när det är övning och det kommer man långt med – att vilja är en väldigt bra egenskap. Hon har också snabbt hittat sin roll i gruppen och tillför glädje i de flesta lägen. Jag tror faktiskt att alla grupper skulle må bra av en kvinnlig brandman – det finns många situationer där det kan vara bättre med en kvinnlig kontakt än att bara träffa på en grupp män på en skadeplats, säger han.
Bakom ratten på 8210 – på väg ut på övning – med styrkeledaren Pierre bredvid i passagerarsätet.

 

Men vad var det med räddningstjänsten som lockade Jannike från början då?
-För att jag vill jobba med något viktigt och göra nytta och jag vill arbeta både för och med människor, så vad är då bättre än räddningstjänsten? Det var också mycket gemenskapen som lockade och det där med att vara en del av en grupp. Brandmansrollen kräver ju både fysisk och psykisk styrka och det passar mig som gärna vill ha utmaningar.
Hon tycker att det är synd att inte fler söker sig till räddningstjänstbranschen.
-Prova – gå på magkänslan. Känns det rätt och om man verkligen vill så går det!
Jannike har sin huvudanställning i samhällets lokala Ica-butik och får ofta höra av kunderna hur bra det är att räddningstjänsten finns i byn. Brandmännen i Lönsboda åker på en hel del IVPA-larm och Jannike berättar att det händer att folk kommer fram till henne i affären och vill prata.
-Jag säger ju aldrig något förrän de själva kommer fram och vill berätta hur det gick eller hur det kändes. Många tycker nog om att träffa en efteråt och prata lite om det som har hänt.
Erfarenheten från många sjukvårdslarm avspeglas tydligt i Jannikes engagemang.
-Jag har ju märkt hur viktigt det är att vi brandmän finns, men särskilt med tanke på IVPA. Alla larm är kanske inte allvarliga men bara att vi finns där i väntan på ambulansen lugnar många människor och skapar trygghet och tillit till systemet. Ibland tycker jag ju att det tar tid innan vi är på plats så tänk då ytterligare den väntan det tar innan ambulansen kommer – handlar det om hjärtstopp eller andra allvarliga tillstånd så hade inte många haft en chans att överleva om inte vi funnits, konstaterar hon.
För att ge lite bakgrund kan nämnas att Räddningstjänsten i Osby kommun under 2016 hade ungefär 516 ärenden och Lönsboda svarade för 225 av dessa. En stor del, närmare bestämt 162 stycken, var IVPA-larm.
Men framtiden då? På gymnasiet gick Jannike samhällsvetarprogrammet, påbörjade en socionomutbildning direkt efteråt men ångrade sig. Hon har haft tankar på att bli polis men inte heller det har känts hundraprocentigt rätt. Nu siktar hon istället på en framtid inom räddningstjänsten -som brandman på heltid och hon har sökt SMO (utbildningen Skydd Mot Olyckor – en tvåårig eftergymnasial utbildning för den bli brandman och arbeta med räddning och säkerhet) nu i vår.
-Jag vill göra detta mer! Jag vill åka på fler larm och lära mig mer om yrket – just nu känns det bara som om jag har skrapat på ytan. Som heltidare tror jag att det blir lättare att komma in i yrkesrollen. Nu är jag lite mitt emellan och min huvudanställning måste gå före tyvärr.