Känns det rätt och om man verkligen vill så går det!

Som ni kanske vet så skriver och fotar jag även för branschtidningen Swedish Firefighters, SFF, på regelbunden basis. För ett tag sedan fick jag i uppdrag att göra ett personporträtt på en brandman och mitt val föll på Jannike, en av de deltidsbrandmän som jag har lärt känna under min tid som räddningstjänstfotograf.

Valet var ganska enkelt. Hon är en ung och driven person som dessutom är ganska ny i yrket och jag tänkte att det skulle bli en bra vinkel på en artikel. Reaktionerna efteråt från de som läste var enbart positiva så någonstans känner jag nog att jag lyckades.

Men, det här är ju trots allt en fotoblogg. Så vi ska ta någon minut att diskutera bildaspekten för det var inte helt okomplicerat faktiskt. Tanken var att försöka få med hela Grupp A, som Jannike tillhör, på bild men det visade sig bli stört omöjligt. Efter mycket trasslande med dagar och tider hit och dit så hade jag lyckats planera in alla brandmän på samma dag, vid samma tidpunkt – en bedrift i sig. Då blev jag våldsamt magsjuk.

Istället bokade jag in en fotosession med enbart huvudpersonen. Och det är nu som det blev lite knepigt. Jag tar sällan arrangerade bilder, det är så långt ifrån vad jag är bekväm med att det nästan är löjligt. Och nu skulle vi ta bilder där hon dessutom fejkjobbade. Nä, det var nog inte min allra mest framstående stund som fotograf men det blev åtminstone många skratt.

Jannike själv säger: Denna fotograferingen kännes lite konstig, stå själv och vara i centrum! Det hade nog varit mer lättsamt om vi varit fler! Jag blir bäst på naturliga bilder annars lyckas jag alltid göra någon konstig grimas. Jag var lite nervös inför fotograferingen också så det gjorde det ju inte mer avslappnat..

 

”Du kan väl låtsas att du står och pysslar lite med släckbilens hydraulverktyg?”

 

”Och låtsasarbetar lite uppe på släckbilen också”.

 

”Vi kör en porträttbild också, va? Det är inte lika uppställt och märkligt”

 

”Och en till bara för sakens skull. Framför tankbilen, fotografens val, såklart”.

 

Hur blev resultatet i SFF då? Jo, så här:

 

Och texten inne i tidningen följer här:

-Jag trodde inte att det var något för mig.

Så säger Jannike Rickardsson, numera deltidsbrandman hos Räddningstjänsten i Osby kommun, med placering i Lönsboda.
Hon berättar att yrket visserligen verkade intressant men att hon inte trodde att hon skulle klara av det och hon skrattar högt vid minnet. Men när hon fick veta att det redan arbetade en kvinnlig brandman i Lönsboda så bestämde hon sig för att söka.
-Jag har haft deltidsbrandmannayrket som dröm länge men inte riktigt vågat ta tag i det – inte ens min sambo visste något förrän jag berättade att jag skulle gå på ett informationsmöte i Osby i augusti 2015. Efter mötet var jag fast – jag skulle bli brandman och det har ju gått bra hittills.
Därefter var det dags för testerna. Hon säger att hon inte tränade något extra inför detta – det värsta var snarare den nervösa väntan mellan de olika momenten. Men allt gick vägen och i november skrev hon så på anställningspappren och sedan har det rullat på – nyligen grejade hon även det efterlängtade C-körkortet.
Jannike berättar att sambon Pierres initiala reaktion över hennes yrkesval var lite chockad men ändå positiv.
-Han hade ändå inte kunnat få mig att ändra mig!
Hon säger att det har funkat bra hemma, även om det var ovant och nytt i början. Hon har beredskap åtminstone var fjärde vecka, de har kommit in i rutinerna och hon tycker inte att privatlivet blir lidande. Sambon är dessutom eftersöksjägare så viss erfarenhet av att vara beredd att åka hemifrån på obekväma tider fanns redan.
-Han jobbar dagtid och jag jobbar både kväll och helger. Häromnatten kom vi båda hem klockan 03.30… Kan ju tillägga att det har hänt att jag har åkt på larm under natten och att Pierre inte trott på att jag varit iväg, han har inte märkt något.
Hon beskriver sina tankar om brandmannayrket innan hon började, att hon trodde att man som brandman skulle vara tvungen att klara av mer helt själv.
-Men jag har insett att det är gruppen som är viktig. Jag trodde att min storlek och styrka, eller frånvaron av styrka jämfört med män, skulle göra jobbet mycket svårare och tyngre för mig än för dem. Och visst, så är det i vissa fall men oftast klarar jag av alla utmaningar och vissa saker är jag bättre på. Till exempel tar jag mig smidigare in i bilar vid trafikolyckor, jag tar inte så stor plats i hävaren, jag är snabb, kan hålla en låg och bra position vid rökdykning och har en fördel när det gäller att krypa in i små utrymmen.  Dessutom trodde jag att man skulle kunna en massa saker om teknik och motorer men jag har märkt att är man bara intresserad så lär man sig allt eftersom.
Hon återkommer hela tiden till önskan efter utmaningar och att lära sig nya saker.
-Jag hade till exempel aldrig använt motorsåg innan jag gick den utbildningen, nu vill jag ha egen mark och motorsåg så att jag kan såga…
I Revinge på varm rökövning 2016 som helt nyanställd, här tillsammans med styrkeledaren Pierre och kollegan Emelie, som anställdes samtidigt som Jannike.
Första gången i rökdykarkläderna på varm övning, också från Revinge förra våren .

 

Revinge 2017 (se även nästa bild), varm rökövning och med i styrkan som ordinarie brandman. Larmstället är som synes numera betydligt mer välanvänt.

 

Jannikes reflektioner kring sitt yrkesval är många. Och helt vanligt mänskliga. Hon berättar att hon ibland tvivlar på sig själv och sin förmåga men att hon trots allt inte stött på något som begränsar henne. Möjligen just för stunden men att hon sedan bara jobbat vidare och tagit sig runt problemet. De tvivel hon i början kände över sin fysiska kapacitet har släppt och det tackar hon sina kollegor för.
-Jag känner inte att något av det som jag har varit med om än så länge har varit så pass jobbigt att jag inte skulle klara av det, varken under tiden eller efteråt när allt egentligen kommer över en.
Rökdykarveckan i Hässleholm i april förra året beskriver hon som en tuff upplevelse där hon fick känna på både stress och press. Hur hon kände sig osäker och oerfaren men att hon efter den utbildningen, och det faktum att hon direkt efteråt tog en ordinarie plats i Grupp A i Lönsboda, har gjort att hon vuxit enormt mycket.
-Jag har bättre självförtroende, självinsikt och tillit. Jag vågar mycket mer, vågar ta för mig, ställa frågor och be om hjälp – och då blir ju jobbet mycket lättare.
Sin första vecka som ordinarie i gruppen sattes hon på prov med ganska många larm – bland annat en trafikolycka där en buss och personbil frontalkrockat och en rejäl markbrand som sysselsatte styrkor från flera räddningstjänster i många timmar.
Grupp A:s styrkeledare Pierre Lindqvist är påtagligt nöjd med gruppens senaste tillskott.
-Jannike har övat med oss sedan starten i november 2015 och har varit väldigt framåt från början och hon är mycket lättlärd och målmedveten. Hon tar för sig när det är övning och det kommer man långt med – att vilja är en väldigt bra egenskap. Hon har också snabbt hittat sin roll i gruppen och tillför glädje i de flesta lägen. Jag tror faktiskt att alla grupper skulle må bra av en kvinnlig brandman – det finns många situationer där det kan vara bättre med en kvinnlig kontakt än att bara träffa på en grupp män på en skadeplats, säger han.
Bakom ratten på 8210 – på väg ut på övning – med styrkeledaren Pierre bredvid i passagerarsätet.

 

Men vad var det med räddningstjänsten som lockade Jannike från början då?
-För att jag vill jobba med något viktigt och göra nytta och jag vill arbeta både för och med människor, så vad är då bättre än räddningstjänsten? Det var också mycket gemenskapen som lockade och det där med att vara en del av en grupp. Brandmansrollen kräver ju både fysisk och psykisk styrka och det passar mig som gärna vill ha utmaningar.
Hon tycker att det är synd att inte fler söker sig till räddningstjänstbranschen.
-Prova – gå på magkänslan. Känns det rätt och om man verkligen vill så går det!
Jannike har sin huvudanställning i samhällets lokala Ica-butik och får ofta höra av kunderna hur bra det är att räddningstjänsten finns i byn. Brandmännen i Lönsboda åker på en hel del IVPA-larm och Jannike berättar att det händer att folk kommer fram till henne i affären och vill prata.
-Jag säger ju aldrig något förrän de själva kommer fram och vill berätta hur det gick eller hur det kändes. Många tycker nog om att träffa en efteråt och prata lite om det som har hänt.
Erfarenheten från många sjukvårdslarm avspeglas tydligt i Jannikes engagemang.
-Jag har ju märkt hur viktigt det är att vi brandmän finns, men särskilt med tanke på IVPA. Alla larm är kanske inte allvarliga men bara att vi finns där i väntan på ambulansen lugnar många människor och skapar trygghet och tillit till systemet. Ibland tycker jag ju att det tar tid innan vi är på plats så tänk då ytterligare den väntan det tar innan ambulansen kommer – handlar det om hjärtstopp eller andra allvarliga tillstånd så hade inte många haft en chans att överleva om inte vi funnits, konstaterar hon.
För att ge lite bakgrund kan nämnas att Räddningstjänsten i Osby kommun under 2016 hade ungefär 516 ärenden och Lönsboda svarade för 225 av dessa. En stor del, närmare bestämt 162 stycken, var IVPA-larm.
Men framtiden då? På gymnasiet gick Jannike samhällsvetarprogrammet, påbörjade en socionomutbildning direkt efteråt men ångrade sig. Hon har haft tankar på att bli polis men inte heller det har känts hundraprocentigt rätt. Nu siktar hon istället på en framtid inom räddningstjänsten -som brandman på heltid och hon har sökt SMO (utbildningen Skydd Mot Olyckor – en tvåårig eftergymnasial utbildning för den bli brandman och arbeta med räddning och säkerhet) nu i vår.
-Jag vill göra detta mer! Jag vill åka på fler larm och lära mig mer om yrket – just nu känns det bara som om jag har skrapat på ytan. Som heltidare tror jag att det blir lättare att komma in i yrkesrollen. Nu är jag lite mitt emellan och min huvudanställning måste gå före tyvärr.