Det var inte mitt fel!

Tisdagskväll.

Lönsboda.

En bil brakar rakt in i en annan bil och bilföraren kör dessutom över en helt oskyddad fotgängare.

Men jag lovar, det var inte mitt fel, fast vittnen hävdar motsatsen.

Övningsdags med räddningstjänsten, ikväll är det Lönsbodas Grupp A som ska utmanas. De vet att det blir trafikolycka och de vet att det är fotograf på plats men det blir en liten överraskning  – en av de personer som sitter skadad och fastklämd är en fotograf. En fotograferande fotograf. Att skadas i en bilolycka får uppenbarligen inte en hängiven räddningstjänstfotograf att släppa greppet om kameran.

Hur det gick till vet jag knappt, det började lite som ett skämt mellan mig och övningsledarna Simon och Bamse att jag skulle vara markör i övningen, men efter att ha funderat ett tag så tänkte jag, what the hell, varför inte? Det enda knepiga var ju fotograferingen – det är extremt svårt att plåta händelseförloppet utifrån när man sitter fast i en bil.

Så jag anlitade en del av övningsledningen, närmare bestämt Bamse, som extrafotograf. Jag meckade ihop lite inställningar och gav honom en snabbkurs i fotografering och sedan räckte jag över min ena fina lilla ögonsten till honom – min nyaste Nikon D7000. För att slippa ha stor kamera med in i bilen så kidnappade jag dotterns Nikon D60 och slängde på ett vidvinkelobjektiv och hade väl någon förhoppning om att få till i alla fall en bild eller två.

Väl på plats verkar hela projektet vara en väldigt tvivelaktig idé. Jag står ju alltid och fotar på utsidan, på säkert avstånd liksom. Jag har ju sett bilar klippas upp vid flera övningstillfällen och alltid varit glad att jag inte befunnit mig däri – att inte ha kontroll över den situation man befinner sig i och därmed vara utlämnad till andra – det är INTE min grej.

Så, efter tydliga instruktioner från Simon om att jag är vid medvetande, har nack- och ryggskada samt sitter fast med fötterna, så drar jag ett djupt andetag och klättrar in i den gamla Volvo som jag tydligen framfört så vårdslöst att jag orsakat en svår olycka. Under min bil ligger en stackars fotgängare fastklämd  och i den andra bilen finns en något mer rutinerad markör, Leif, som själv arbetat som brandman.

 

Leif och jag, tillsammans med en docka, är kvällens olycksoffer. Om ni tycker att jag ser skeptisk ut redan här så stämmer det rätt så bra.

 

Jahapp, på plats i Volvon. Bara att vänta då då…

 

Har fått order om att meddela styrkan om att jag sitter fast med fötterna.

 

Min utsikt.

 

Det känns som en lång väntan innan släckbilen 8210 dyker upp, jag har svurit både en och två gånger inombords vid det här laget över min belägenhet. Men det gäller att försöka göra det bästa av situationen och jag knäpper av ett par bilder. Styrkeledaren Pierre är framme vid bilarna i arbetet med att skaffa sig en överblick av situationen och en av brandmännen kollar status på mig och konstaterar att både personen under min bil och Leif är i mer akut behov av hjälp.

Det ger mig lite tid att fota vad som händer, även om jag har stränga order om att titta rakt fram eftersom jag gnäller över nackont. Fotgängaren under min bil räddas först genom att brandmännen pumpar upp en luftkudde, vilket får min bil att luta – jag är inte helt överförtjust i detta men Jannike, den brandman som har kontakt med mig i det här läget, förklarar vad som händer och det lugnar mig.

Därefter plockar gruppen ut Leif från den andra bilen, från att de börjar och tills han är ute på asfalten så har det bara gått 4,5 minut.

 

 

 

 

 

 

Pierre och Jannike kommer fram till att jag klarar mig en stund till, det finns andra som behöver hjälp först.

 

 

Jag ser hur de börjar att hjälpa den person vars bil jag anklagas för att ha kört på.

 

 

 

Under tiden som styrkan arbetar med den andre bilföraren så sitter styrkeledaren hos mig.

 

 

 

 

 

Och så blir det min tur. En brandman håller nacken, en annan sitter bredvid mig i bilen och det är en synnerligen obekväm situation trots att det bara är på låtsas. Det är trångt och för att skydda då brandmännen ska börja klippa i plåten, så täcks jag av bubbelplast, vilket gör att jag ju inte heller ser något. Men lugnt och pedagogiskt förklarar Jannike hela tiden vad som händer och trots att jag ju vet att dörren ska plockas av och stolpen klippas av på två ställen, så hoppar jag nästan till av smällarna när hydraulsaxen gör sitt jobb.

 

När jag lämnar ifrån mig min lilla kamera så passar Simon på att fotografera räddningsarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Styrkan får jobba lite eftersom jag ju sitter fast med fötterna vid pedalerna (jag är glad för att mina kängor har stålhättor), men ungefär 6,5 minut senare ser jag majhimlen ovanför mig och jag andas ut lite grann.

Ja, det var bara övning och det underlättar givetvis att inte vara skadad och ha ont på riktigt, men det var en sådan där upplevelse som jag stoppar ner i erfarenhetsbagaget. Jag känner också att jag är imponerad över lugnet hos brandmännen och över hur snabbt de lyckades med att få ut mig och att det inte alls var i närheten så obekvämt och hemskt som jag fasade för innan övningen utan det var lugnt, metodiskt och samspelt.

Däremot kan jag ju inte förneka att det kändes bra att få tillbaka min kamera och kunna återgå till att göra det jag gör bäst – fotografera. Stadigt stående på marken. Och lite på avstånd.

Och jag förnekar fortfarande att olyckan var mitt fel.

På återseende.