Titta nedåt – Ring Ring!

På väg till jobbet passerar jag denna – i princip varje dag.

Och jag kan inte låta bli att tänka det är en relik från en svunnen tid. En markbunden kvarleva från den tid då telefoner hade sladd.

Jag vet ju inte heller vad som egentligen döljer sig under plattan i marken – men det finns det säkert någon som kan svara på.

Dock tvivlar jag på att det är något med pekskärm.

 

Nikon D7000, Nikkor 18-105.

 

På återseende.

Hästar, hur var det nu igen – finns dom?

Jag hittade tre av dessa varelser i en skånsk hage i helgen.

En var starkt skeptisk, en tyckte att jag var dryg och en smula närgången och en var som ett stort klibbigt plåster som skulle pussas hela tiden.

 

Bilderna nedan är tagna tämligen sent på kvällen, när ljuset är mjukt och tacksamt.

 

”Åhå, en fotograftass. I vår hage. Kanske smaka lite?”

 

Fotograf på huk, långhalsad häst ovanför.

 

”Hörrududu, vem är du? Kan vi kela?”

 

 

Betande häst i pittoreskt motljus.

 

Två hästar i motljus.

 

Häst. Motljus – ni har börjat fatta nu, tänker jag.

 

Kärleksfulla mular.

 

Detta verk heter: ”Tre hästar på en äng”.

 

Hals och rumpa.

 

Selfie, plåsterhästen lät mig komma nära.

 

Mule, grässtrå och lukten av varm häst är sommarkänsla. Jag väljer att inte berätta om alla miljoner flugor.

 

Urblekt långhalsad häst.

 

Imorgon tänker jag återgå till att blicka neråt. Kolla på vad marken har att erbjuda, helt enkelt.

På återseende.

Hästveda marknad!

Jag var inte så fotoflitig i år utan har gått all in som ”vanlig” marknadsbesökare. Munkar, bigarååer och sådant liksom.

 

Men en och annan bild råkade jag väl ta i det där obarmhärtiga solljuset:

 

När alla andra har gått hem…

 

Urtidsskoj.

 

Undrar hur varmt det blir i den där kuren?

 

Vimmel och vimmel och vimmel. I svartvitt.

 

Inte den vanliga tivolibilden… Förlåt.

 

Inte så noga.

 

Värry bärry.

 

 

På återseende.

Titta nedåt – Lappat och Lagat

En ny liten bildserie ser ljuset idag – premiär liksom.  Bloggen bjuder inte på bubbel eller så men det där kan ni kanske sköta själva?

Det blir en hel del bilder och konstigt nog inte en enda brandman i sikte. Inte än i alla fall.

Många vackra bilder tas varje dag, varje minut och varje sekund. Fina porträtt, babybilder, djurbilder och vackra bilder på moln och himmel. Men från och med idag så gör jag lite tvärtom och blickar nedåt – på något som vi alltid tar för givet: Marken.

Det som vi går/springer/kryper/sitter på.  Som alltid finns där och som stoppar oss från att trilla ner i ingenting när tyngdkraften agerar ankare.

Första bilden ser ni nedan. Jag stannade bilen direkt på den lilla vägen i Rävninge när jag såg linjen framför mig. Kontrasten, nytt och gammalt. Ungarna i baksätet protesterade dock högljutt över pausen och jag känner att de kanske saknar lite förståelse för konsten liksom…

 

Lappat Och Lagat. Nikon D7000, Nikkor 50 mm.

 

Hoppas att ni hänger med här i bloggen och tittar nedåt ihop med mig.

På återseende.