Så många tankar att huvud och hjärta håller på att gå itu

Dagen i dag.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja och det beror nog mest på att jag är så himla kluven att jag är som ett söndertrasat pussel. Dessutom är jag gäspigt trött både fysiskt och mentalt.

Jag har haft en otrolig dag. Och en tänkvärd dag.  Och en dag som lämnat en klump i magen. En dag som gett upphov till så många olika slags känslor att det nog tar ett tag innan jag får ordning på dem.

Det här inlägget handlar om känslor och fotografering. Och om räddningstjänst.

Visst, jag plåtar mycket annat också men vi kan väl vara brutalt ärliga här och bara inse att jag har nischat mig som räddningstjänstfotograf. Jag vill dock klargöra en gång för alla att det för min del inte, aldrig och no way in hell handlar om blåljuspornografi.

Men det handlar om verklighet och vardag. Och då är det inte min verklighet och vardag vi pratar om, utan alla de brandmän som varje dag hänger på sig sökaren på heltid eller deltid och som sedan är sekundberedda att bistå allmänheten.

Det fanns en tid då jag deklarerade att fotandet av räddningstjänst var ett mer eller mindre avslutat kapitel. Det vet vi ju hur det gick. Av någon outgrundlig anledning så bara fortsätter det och i dag var ännu en sådan där dag då röda bilar stod på fotoschemat, efter att Henrik i Höganäs kastade iväg en inbjudan för några månader sedan.

Och jag vill berätta en sak redan nu: jag känner mig så otroligt jäkla privilegierad som får ta del av dessa upplevelser. Att (med kameror, märk väl) bli inbjuden till olika räddningstjänster och få uppleva deras vardag på ett brutalt ärligt vis – det är en stor ära och jag försöker alltid ta mitt uppdrag på största allvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som sagt, Höganäs i dag. En speciell och omfattande övning, snablans så hemlig några veckor till, som involverade väldigt många människor från räddningstjänst, ambulans och polis.

Jag kan alltså inte avslöja så mycket mer av dagen just nu, mer än att den handlade om ämne som sorgligt nog är alldeles för aktuellt för att kännas det minsta bra. Upplägget för övningen var intensivt och jag kom på mig själv att inte ha tid till någon som helst reflektion förrän i bilen på väg hem.

Då kom tankarna. Om hur allas vår verklighet ser ut idag. Om att den tillit och trygghet som varit självklar så länge inte längre är det. Om att ondskan inte längre är oändligt långt borta.

Och jag sitter här nu, ganska många timmar senare och tittar på bilderna. Försöker känna efter hur det känns att få uppleva en sådan här övning från min position bakom kameran och jag kan ärligt säga att ingen annan räddningstjänstig övning har påverkat mig så mycket.

Det var med lättnad jag ikväll landade hemma i min vrå av världen och jag kramade barnen hårt. Och länge.

Min yngsta dotter somnade sedan bredvid mig för ett par timmar sedan – med sin lilla hand stenhårt fastklamrad vid min överarm. Som om hon, utan att veta hur min dag sett ut, förstod.

På återseende.