En graviditet, ett larmställ och en massa jävlar anamma

 

Jag känner en brandman.

Eller tja, jag känner rätt många vid det här laget – härliga typer är det också.

En av dessa heter Anna-Clara, till vardags Clara. Hon faller dessutom in i facket Imponerande Typ. Varför? Det framkommer ganska tydligt i texten. Och jag vet att det finns något som hon vill tala om för världen:  du kan bli brandman även om du råkar vara kvinna och dessutom kanske också planerar att skaffa barn/har fött barn.

Det där med att bli brandman hade länge varit en dröm för Clara. Pappa var nämligen brandman och det väckte intresset – ett intresse som bara växte sig starkare under tiden som anställd på Ica i Malmö, där brandmännen från den närbelägna stationen ofta kom in och handlade.

Första gången jag träffade henne var i början av november 2015 då hon, tillsammans med fyra andra, skrev på anställningskontrakt för räddningstjänsten i Osby kommun. Nu när jag vet hur länge hon drömt om det så förstår jag att det måste varit ett stort ögonblick i hennes liv.

Pannben, jävlar anamma och envishet är väl vad som kännetecknar Clara som klarade anställningstesterna med en svårt stukad fot.

-Dåvarande räddningschefen sa att det aldrig skulle kunna gå att genomföra men jag tejpade foten så hårt att jag knappt kände att den fanns…

Omgående fick hon hänga med ut på larm och vara med på övningar med sina nya kollegor och hon beskriver det som jättestort, roligt och härligt.

-Alla var välkomnande och tog hand om mig – jag kunde känna mig helt trygg i gruppen.

 

 

Men efter ungefär åtta månader vändes livet upp och ner, om än på ett positivt vis – Clara fick veta att hon var gravid. Graviditeten var inte direkt planerad och det märks på henne att hon kände sig kluven inför denna nya utmaning.

– Jag skulle ju jobba som brandman nu när jag hade tagit mig dit! Och jag var orolig att jag aldrig skulle kunna ta mig tillbaka till jobbet igen. Herregud, det var jobbigt, tankar fick sådan fart – jag gick igenom precis allt i mitt huvud, säger hon och beskriver hur hon var jätteglad över barnet i magen men att hon kände att tidpunkten var lite knasig.

Clara var också orolig över hur arbetsgivaren skulle ta emot beskedet.

-Jag fick ju nervöst gå upp till stationen och helt enkelt kläcka ur mig detta. Men jag hade inte behövt vara orolig, de tog det bra, gratulerade mig och var helt med mig. Det var underbart skönt att höra men även viktigt för mig att de förstod – två karlar liksom.

Hon fick dock lämna ifrån sig sökaren direkt efter att ha levererat nyheten och berättar, lite nedstämd, att hon aldrig kommer att glömma den stunden.

Men hon var med på de flesta övningarna med sin grupp långt in i graviditeten, även om det var svårt att knäppa dragkedjan i byxorna mot slutet.

-Jag ville inte sluta.

Sedan kom foglossningarna och resultatet blev en sjukskrivning, som hon beskriver som en personlig katastrof.

-Jag är ju social och vill vara igång men vissa dagar hade jag så ont att jag inte kunde röra mig. Och jag hade ju tre jobb samtidigt: räddningstjänsten, hos Ica och som GRIT-instruktör på gymmet.

I mars 2017 kom lille Hilding till världen med viss dramatik. Det blev akut snitt med sönderskurna magmuskler, stor blodförlust för Clara och hon beskriver det som en rejäl uppförsbacke att komma tillbaka.

– Jag var inte med på länge… Och jag trodde verkligen att det var kört att komma tillbaka och arbeta som brandman, det kan jag ju erkänna. Men nu börjar jag känna mig starkare och har tränat, och tränar fortfarande, magmusklerna med hjälp av kunnig instruktör. Allt är möjligt, sägs det, men det tar ju tid.

 

 

I dag är Clara tillbaka i jobbet som brandman och har beredskap när möjlighet ges.

Tankarna på att komma tillbaka i larmstället och få hänga på sig sökaren kom rätt tidigt, vilket kanske inte är särskilt förvånande när det gäller Clara. Hon kände att hon inte ville glömma det hon lärt sig och att hon var rädd för att behöva börja om från noll igen men hon beskriver också hur det var med blandade känslor eftersom hon ville njuta av ledigheten.

Hon förklarar också att hon till chef och kollegor var väldigt tydlig med att hon inledningsvis ville ta det lugnt.

– Man ska tro på sig själv men även tillåta sig att ta några steg tillbaka ibland om det inte går hela vägen. För mig var det viktigt att ha möjligheten att kunna ta in, se, lära och stå bredvid lite.

 

 

 

 

När vi pratas vid har Clara precis haft en veckas beredskap. Hon beskriver det som ett evigt pusslande att få ihop beredskap med vardagen och rekommenderar att man i familjen på förhand pratar igenom de situationer som kan uppstå och att det är viktigt att alla är med på samma tåg.

– Det tåget kör man tillsammans som ett team.

 

 

 

Hon säger att föräldraskapet, ur ett kvinnligt perspektiv med vad det innebär, och brandmansyrket absolut går att kombinera och att hon önskar att flera vågar prova.

-Du måste ha en god grundfysik med uthållighet och styrka för att bli brandman och man ska ju inte se barn som ett hinder även om det kanske lätt blir att man tänker så. Det gäller dock att ha tålamod och inse att saker tar lite längre tid. Men visst, jag har gråtit jag också och känt mig liten och svag – men det är nyttigt det också ibland.

 

 

Jimmie Ask är räddningschef i Osby kommun, det vill säga Claras arbetsgivare, och den som fick ta emot hennes nyhet om graviditeten. Han betonar att kvinnor och män ska kunna vara brandmän på lika villkor, under förutsättning att krav och tester uppfylls, och att  könstillhörighet inte får påverka kvinnornas förutsättningar.

– Nu är det ju så att kvinnor är annorlunda än män på det sättet att graviditeten och eventuell efterföljande amning gör att man inte kan ha beredskap eller vara med på alla typer av övningar då. Det handlar om risken som alla brandmän löper att på larm exponeras för radioaktiva ämnen och farliga kemikalier som kan påverka fostret eller barnet. Till detta kommer dessutom de fysiska förändringar som gör det svårt eller farligt rent fysiskt att delta i alla moment på övningar. Från den stund att den blivande mamman vet att hon är gravid tas hon ur operativ tjänst och beredskap som brandman, säger han.

Han berättar också  att kommunen kompenserar ekonomiskt till viss del för den inkomst som går förlorad när brandmannen inte har möjlighet att ha beredskap.

Vad gör då arbetsgivaren för att underlätta för en brandman att återgå i tjänst efter att barnet är fött?

Jimmie förklarar: Vi hanterar tillbakakomster från graviditet på samma sätt som om man varit borta eller ledig av vilken annan orsak som helst. Det blir en individuellt anpassad plan för hur man på bästa sätt kan komma tillbaka i ordinarie tjänstgöring. Här anpassar vi oss helt efter vilka behov som finns och sätter in de extra resurser som behövs i varje enskilt fall.

-Det mest naturliga som finns – att sätta barn till världen – får inte lov att vara ett hinder för den som råkar vara både brandman och blivande mamma. Vi som arbetsgivare måste förstå och anpassa oss efter detta.

 

Tips (igen) om semesterbilder – tema vatten

Vatten, bara vanligt vatten.

Och sand mellan tårna. (Och innanför badkläderna, i kylväskan och på golvet hemma efteråt).

Semester innehåller oftast vatten i någon form – det är strandhäng och sådana där somriga saker som man ägnar sig åt under ledigheten.

Så vi kör lite sand-och vatteninspiration i dag i bloggen.

Gå ner på marken och testa närbilder, fånga ett dramatiskt hav med vidvinkelobjektiv, fota en sen kväll eller en tidig morgon eller välja en annorlunda vinkel. Ett lite mer konkret tips är dock att försök att få horisonten så rak som möjligt.

Det är inte alltid ljuva sommarhimlar – ta vara på molnens dramatik och placera gärna någon pryl i förgrunden.

 

Tips! Fotspår i sanden kan man göra mycket vacker och roligt av.

 

Ett enda fotavtryck – hur kom det dit?

 

Och för variationens skull så finns ju även svartvitt.

 

Tidig kväll – det vackraste av ljus ger fina färgskiftningar.

 

Kontraster – en ytterst simpel bild som är lätt att åstadkomma. Dessutom kan du skära bort onödigt krafs i datorn sedan.

 

Leta upp ett barn, be barnet bada fötterna – barnet säger sällan nej. Tänk på att det är bäst att inte sno en random unge utan ta gärna egna avkommorna.

 

Variera vilken tid på dygnet du fotar. Här är stranden i Gouves en tidig kväll.

 

Testa att leka med långa slutartider.

 

Och ännu längre slutartider. Det blir som en målning.

 

Alla bilderna är tagna i Gouves på sydöstra Kreta. Egentligen är ju syftet med inlägget bara att skryta med att jag varit utomlands…

På återseende.

Semesterbilden – hur gör man?

Vi fotograferar ju som aldrig förr – mycket tack vare mobilkameran som ju i princip alltid är med.

Jag, nyss hemkommen från semester i det dära utlandet, tänkte köra en lite miniserie här i bloggen om just bilder vi tar på semestern. Det blir inte svårt, alla kan testa, och jag hoppas ni kan få lite glädje av mina tips och/eller inspiration från mina bilder, oavsett vilken kameratyp som används.

För semesterbilder är ju minnen man vill bevara. Och något av det tråkigaste jag vet (min blogg, här tycker jag friskt), är att ha människor uppställda rakt upp och ner framför någon sevärdhet eller tjusig blombuske. Personen/personerna på bilden ser oftast stelt besvärade ut dessutom.

Diskussionen om mina blogginlägg brukar ju bli via Facebook, där jag länkar till bloggen, så vill du dela med dig av egna bilder eller tycka så kolla gärna där.

Jag var förresten nyligen på Kreta, därav de alldeles färska bilderna. Jag badade, solade men såg inte en endaste brandbil. Så dumt. Men jag fotade helt andra saker.

Så, dagens tips:

Sluta fotografera det självklara.

Då menar jag: ta inte en bild på hela katedralen/stranden/rododendronbusken/palmen utan hitta istället en del av motivet som verkar intressant och våga ändra vilken vinkel du fotograferar ur om det är det som krävs för att göra en roligare eller mer intressant bild.

 

Tema: blått. Vem ska sitta här?

 

Palm. Sedd lite underifrån och lite inzoomad. Jag hade i och för sig inte så mycket val, den här palmen var något högre än fotografen.

 

Den här gillar jag mer och mer för varje gång jag tittar på den. En helt vanlig lyktstolpe nära Heraklions busstation.

 

Stängt. Jättestängt. Men ändå, funderingar om när luckorna öppnas och vem som bor där bakom.
Strandparasoll i Gouves. Som trattkantareller på led liksom.

 

Något hus inne i centrala Heraklion. Inte fotat rakt framifrån heller utan man får liksom följa bildens linjer och kämpa sig in i bilden…

 

Nästa gång ska vi snacka lite om vatten och vågor och strand och sådant.

På återseende.

 

 

×