Semesterbilden – hur gör man?

Vi fotograferar ju som aldrig förr – mycket tack vare mobilkameran som ju i princip alltid är med.

Jag, nyss hemkommen från semester i det dära utlandet, tänkte köra en lite miniserie här i bloggen om just bilder vi tar på semestern. Det blir inte svårt, alla kan testa, och jag hoppas ni kan få lite glädje av mina tips och/eller inspiration från mina bilder, oavsett vilken kameratyp som används.

För semesterbilder är ju minnen man vill bevara. Och något av det tråkigaste jag vet (min blogg, här tycker jag friskt), är att ha människor uppställda rakt upp och ner framför någon sevärdhet eller tjusig blombuske. Personen/personerna på bilden ser oftast stelt besvärade ut dessutom.

Diskussionen om mina blogginlägg brukar ju bli via Facebook, där jag länkar till bloggen, så vill du dela med dig av egna bilder eller tycka så kolla gärna där.

Jag var förresten nyligen på Kreta, därav de alldeles färska bilderna. Jag badade, solade men såg inte en endaste brandbil. Så dumt. Men jag fotade helt andra saker.

Så, dagens tips:

Sluta fotografera det självklara.

Då menar jag: ta inte en bild på hela katedralen/stranden/rododendronbusken/palmen utan hitta istället en del av motivet som verkar intressant och våga ändra vilken vinkel du fotograferar ur om det är det som krävs för att göra en roligare eller mer intressant bild.

 

Tema: blått. Vem ska sitta här?

 

Palm. Sedd lite underifrån och lite inzoomad. Jag hade i och för sig inte så mycket val, den här palmen var något högre än fotografen.

 

Den här gillar jag mer och mer för varje gång jag tittar på den. En helt vanlig lyktstolpe nära Heraklions busstation.

 

Stängt. Jättestängt. Men ändå, funderingar om när luckorna öppnas och vem som bor där bakom.
Strandparasoll i Gouves. Som trattkantareller på led liksom.

 

Något hus inne i centrala Heraklion. Inte fotat rakt framifrån heller utan man får liksom följa bildens linjer och kämpa sig in i bilden…

 

Nästa gång ska vi snacka lite om vatten och vågor och strand och sådant.

På återseende.

 

 

En utvald modell

På min tomt hittade jag dagens fotograferingsbjekt – som dessutom råkar vara en av mina absoluta favoritblommor.

Och när Lupin möter Nikon så kan det gå så här:

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Fyra barn saknas i nattlig brand

Torsdagen 10 maj.

Marklundavägen i Osby.

SOS får in ett automatiskt brandlarm från ett hus som används som boende för barn. I flera sökare runt omkring i byn tjuter det och tjänstgörande styrka bemannar brandbilarna och rullar mot adressen. Automatlarm är inte ovanliga och när styrkeledaren Lennart och hans kollegor anländer till huset så hörs larmklockorna ringa men i övrigt är det tyst och ingen befinner sig utanför huset.

När brandmännen får upp dörren möts de av tät rök och av en omtöcknad föreståndare som har lyckats vakna och ta sig nerför den branta trappan. Hon berättar att det brinner på ovanvåningen och att det också är där som sovrummen finns.

Fyra barn saknas.

 

 

 

 

Styrkeledaren ger snabbt order om livräddning och utanför huset påbörjas ett febrilt arbete med slangdragning och ett rökdykarpar är strax redo att gå in.

För oss som står utanför är det svårt att följa vad som pågår inne i huset. Vi kan se röken och delvis höra hur rökdykarledaren kommunicerar med sina kollegor men annars är vi väldigt ovetande om det finns några liv kvar att rädda. Är det för sent?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och lov kommer brandmännen strax ut med en medvetslös pojke och inte långt därefter tre barn till. Någon gåendes och några bärs ut i friskluften. Samtliga barn andas och kvicknar strax till i den friska luften.

När man står vid sidan om och följer en sådan här insats så är man väldigt glad över att det bara är övning. Särskilt eftersom en av de försvunna ungarna är min äldsta dotter som dessutom har rekryterat en kompis till arbetet som markör.

Det är inte heller något bekvämt uppdrag – när grupp två ska utföra samma insats så ledsagar jag in barnen innan insatsen påbörjas, ser till att ingen faller i trappan och så, och jag kan lova att sikten på ovanvåningen är noll. Helt jäkla noll. Röken som används är så kallad teaterrök och blir en vit kompakt dimma som effektivt döljer både väggar och golv. Det går på riktigt inte ens att se handen framför sig. Jag stannar vid trappan, som skydd för eventuella fallolyckor, medan barnen famlar sig fram i blindo till sina ”sovrum”.  När jag sedan ska gå ner så är det med små försiktiga steg och jag letar febrilt efter trappräcket som jag vet ska finnas där någonstans. Sa jag att sikten är noll?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även den här gången räddas alla sovande barn och till gång tre så agerar jag markör istället för min dotter, som är blöt och frusen efter de två första insatserna. När barnen kommit rätt så hittar jag ett rum, jag har ingen aning om hur detta rum ser ut, jag följer väggen, slår mig på ett stort gammaldags element, dunkar pannan i en vägg som dyker upp från ingenstans (inte för att jag ser den men det verkar vara en vägg), ramlar in i en bordskant och bestämmer mig sedan att min ”säng” baske mig får vara precis där jag står.

Ja, det är övning. Ja, röken är ofarlig. Men jag är sjukt desorienterad och ger liksom upp lite grann. Jag lägger mig på golvet, funderar lite på om det finns några åttabeningar där (hej hjärtklappning), och skyddar mitt huvud med en arm. För jag vet ju att brandmännen inte heller ser så himla mycket och jag vill klara mig undan en blåtira (eller två).

Sedan är det bara att vänta.

Och vet ni, jag blir så otroligt imponerad. Det tar inte mer än några sekunder från dess att jag hör steg i trappan tills jag hör den väsande andningen från en rökdykare och hur någon trampar på mitt ben. Visserligen vet jag att någon av rökdykarna har en värmekamera som de söker med, men ändå – blir man hittad så snabbt så har man en chans att överleva i alla fall.

Men ingen räddar mig. Jag noterar att personen vänder om och går bort från mig. Och jag hör hur flera andra hittas och får hjälp nerför trappan. Behöver jag säga att jag vid det här laget är en smula orolig? Men jag tänker att åtminstone övningsledaren (och min dotter) bör sakna mig någon gång i alla fall. Så jag väntar, en smula småkränkt – det är ju inte så att jag kan resa mig liksom eftersom jag inte vet riktigt var jag är och om jag gör det så faller jag kanske huvudstupa nerför den branta trappan och det vore ett tråkigt slut på övningen. Ingen vill vara en party pooper ju.

Någons andning, ljudet påminner om hur Darth Vader låter, hörs närmare och närmare och jag blir återigen trampad på (av samma brandman ska det visa sig), och jag blir omruskad i armen medan personen frågar hur det är.

Hur det ÄR? Det är skitdåligt ju, jag är övergiven, ensam och snart innebränd. Detta hinner jag dock inte säga förrän jag blir uppsliten från golvet och ledsagad ut med bestämd hand, vilket är bra för där jag tror dörren befinner sig är någon slags garderob.

Brandmännen är förvånade över att hitta mig, de hade totalt missat att fotografen försvunnit. De är ju vana vid mig vid det här laget och att jag sköter mig själv och troligen sitter i någon vrå och fotar ur någon underlig vinkel, men jag är ändå lite stött över att ingen saknat mig.

I övrigt var det en mycket trevlig övning i gott sällskap och en givande, på ett skrämmande sätt, upplevelse att vara totalt innesluten i ”brandrök” och inse hur extremt liten chansen är att klara sig om det vore på riktigt.

Så – se över ditt brandskydd där hemma. Finns det tillräckligt med brandvarnare? Fungerar de? Finns det brandsläckare? Brandfilt? Har ni i familjen pratat om hur man tar sig ut om bostaden börjar brinna och var ni ska samlas? Har ni övat?

På återseende.

 

 

 

 

Inte den skarpaste sågen i verktygslådan

Helgmys, någon?

Med sovmorgon och en lång lat frukost?

Inte för brandmännen från Osby och Lönsboda. Där har lördagsledigheten under några veckors tid varit utbytt mot puls, rök och en hel del svett.

Jag bommade också det där med sovmorgon men i egenskap av fotograf slapp jag utsättas för de andra momenten och det fanns gott om kaffe att tillgå.

Upplägget: att med rökskydd på utföra pulshöjande intervallövningar i form av banka skiten ur ett oskyldigt däck, välta ett annat däck upprepade gånger och dra ett nertyngt däck som bundits fast i en lång (ej vattenfylld) brandslang. Sammanfattningsvis så långt: däckträning är den stora trenden just nu. Kom ihåg var ni läste det först.

Efter ovanstående var det dags att attackera den mystiska dörren för att sedan, när detta nått framgång, stängas in i en brinnande container. Och tro det eller ej, inne i detta varma och rökfyllda utrymme ingick momenten ”Lösa knepigt pussel i form av isärskruvad knepig rörbit” samt ”Använda extremt slö såg för att stycka telefonstolpe”.

Några kom ut med luft kvar, några kom ut utan – alla såg dock lite lätt slitna ut när mask och hjälm åkte av. (Bra jobbat allihop!)

Bäst på hela dagen var, som ni nog fattar, att få vara fotograf. Eller möjligen räddningsledare – dessa personer smutsade nämligen inte ner sina gula jackor och behöll sin puls i mer eller mindre viloläge. Men någon måste ju sköta korvgrillningen också såklart.

 

Så, lite blandade bilder på däckmisshandel och inbrytningsförsök får ni här nedan. Samt en på korvätande hund.

 

 

 

 

Ibland är det skönt att vara på rätt sida kameran

I helgen har jag hängt med mina välbekanta larmställsförsedda polare från Osby och Lönsboda. De jobbade och slet hårt och jag, jag gjorde vad jag brukar: plåtade.

Det såg lite jobbigt ut och fotografen var tämligen glad över sin, i jämförelse, lätta syssla. Ibland undrar jag faktiskt varför man vill ägna sig åt ett yrke som tidvis kräver att man måste lösa fysiskt jobbiga och mentalt kluriga uppgifter under extra yttre belastning. Nåväl, alla såg glada ut, särskilt efteråt och jag misstänker att den grillade korven (icke av den traditionella burkvarianten) gjorde sitt till.

Att det dessutom dök upp en lurvig, fyrbent varelse på övningsplatsen lugnade väl också brandmansnerverna lite – det är ju trots allt väl känt att djur kan fungera i terapisyfte.

Nu är det ju så här att två helger återstår så jag tänker inte ge några detaljer om vad som skedde, då får ju övriga grupper chans att förbereda sig bättre och då (ehum) blir bilderna inte lika bra nästa helg. Men en tjuvkik blir det såklart.

 

Så, nedan ser ni ett axplock av dagen som innehöll hund, korv, svett, fotograf och konstigt nog en massa glada miner trots en viss grad av fysisk utmattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Finns det fotograf finns det…

Finns det blåljus finns det fotograf. Lite grann som ”kommer boll kommer barn”, som körskolan ihärdigt tutade i oss.

För ett tag sedan upplevde jag hur ett januaridygn kan vara i räddningstjänstens regi i Helsingborg, på station City. Som en bonus blev jag privatchaufförad till Berga brandstation där Räddningstjänsten Skåne kört på en cyklist och vält en buss. Som man gör.

Det var en stor övning med massa folk, i princip enbart nya ansikten för min del – jag kände igen någon brandman från dykövningen i höstas men annars var det främmande rakt igenom.

 

Sedan rullar den här släckbilen in:

Kärt återseende.
Ännu en gång.

 

Höganäs. En av mina stamkunder i blåljusvärlden. Man skulle kunna säga ”finns det fotograf finns det höganäsbrandmän”. Det skulle man definitivt kunna säga.

Men  det var fler personer och organisationer med i övningen, här ett bildligt axplock från dagen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Vi behöver prata – om blåljus

Så mycket har hänt sedan jag som total blåljusnovis ringde på dörrklockan till brandstationen i Osby, med kameraryggsäcken oergonmiskt slängd över ena axeln och en mugg kaffe i näven. Jag har nämnt det tidigare vid flera tillfällen – jag var skräckslagen.

Egentligen skulle det bara bli blogg med bilder och ytterst lite text men det där sket ju sig tidigt och när sedan branschtidningen Swedish Firefighters knackade på dörren (bildligt talat – vore läskigt annars), så blev allt liksom lite mer nationellt spritt.

Jag visste inget alls om räddningstjänst – inte mer än att om man ringer 112 så kan det hända att röda bilar dyker upp och jag förutsatte väl i princip att alla brandmän var just män och att åka på larm var det enda man gjorde.

I och med Projekt Räddningstjänst så fick jag ju lära mig att det inte riktigt stämde, 112-grejen undantagen.

Under de här tvåochetthalvtåren så har jag lärt mig facktermer, lärt mig hitta till olika brandstationer (vissa envisas med att bjuda in mig om och om igen), jag har fått ett alldeles eget larmställ med mitt eget namn på (tack Hässleholm!), jag vet att rökdykare har flaskor på ryggen, jag vet vad de olika brandbilarna heter och varför de har olika siffror, jag är väl medveten om hur det känns att gå rullbandstestet (ej bekvämt överhuvudtaget – för kännedom), jag vet att det finns brandmän som dyker och brandmän som klättrar (tack Höganäs för att ni alltid säkrar fotografen – med rep), jag kan tala om hur varmt det är inne i en brinnande byggnad (väldigt) och jag vet även hur det känns att bli utsläpad på bår ur en fejkkrockad bil (tack Lönsboda för att ni inte tappade mig), jag vet hur snyggt det är att tapetsera en tankbil med mina bilder (ärligt, fler räddningstjänster borde testa), jag vet hur grisblod luktar (realistiskt övat där – ni vet vilka ni är), jag har konstaterat att jag inte längre lider av sjösjukebesvär (tack för att ni medverkade i den undersökningen, Karlshamn), jag har nästan blivit av med min höjdskräck men tänker ändå att det är onödigt med att åka hävarkorg 30 meter upp i luften i mörker, blåst och regn, jag har kunskap om varför man ibland behöver använda ett repgevär, och att det kan vara svårt att sikta rätt, jag är brutalt medveten om vikten av att spärra av trafikflödet på en olycksplats (trafikanter, skärp er för fan), jag har fått träffa Kustbevakningen (trevliga typer), jag har noterat att brandmän från Höganäs har en förmåga att dyka upp oavsett vilken räddningstjänst jag besöker, jag vet att vikten av gott kaffe på en brandstation är väldigt stor och jag vet även att det finns deltidskårer som envisas med att äta en viss sorts varmkorv efter varje övning (än så länge har jag, genom diverse ursäkter, sluppit undan möget).

Och hörrni – jag blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka på den tid som har gått sedan jag för första gången åkte 8080 i Osby. Det har hänt så mycket – både roligt, dramatiskt och tragiskt – och jag är glad över att få vara med på ett litet hörn som någon slags kameraförsedd, och ständigt frusen, maskot.

Vad 2018 har att bjuda på blåljusmässigt är inte helt spikat ännu (hit me – jag är öppen för förslag men tänker att det är alldeles för kallt i Norrland – sorry), vissa saker har redan hänt, bland annat har Räddningstjänsten Skåne Nordväst huserat mig i ett helt dygn samt vält en buss, och jag har lite andra planer som inte är helt spikade ännu.

Om någon räddningstjänst på typ Mallorca eller liknande värmebelastat land vill att en svensk fotograf ska hälsa på, ja, då är jag nog inte svår.

Nu blir det en liten resa nerför minnenas väg. Häng med!

 

Brandman på hal is.
Tröstiga hjälpmedel.
Jag funderar på att bli vegetarian.
Brandmän. Skärsläckare.
Skum brandman?
Chef och whiteboardtavla.
Brandman med katt.
Brandmän i olikfärgade hjälmar övar.
Rökdykande brandman i mörker.
Kämpande brandmän.
Jag hade fel – alla brandmän är inte män… Me bad.
Som sagt – jag hade fel.
Brandmän högt uppe.
Pyroman?
Släckbilsutsikt en väderombytlig augustidag.
Fotograf åker till Hässleholm – där finns brandmän från Höganäs.
Fotograf åker till Helsingborg. Och se vilka som dyker upp…
Varmt.
Släckis och Tankis – som mina barn kallar dem.
I en räddningstjänstig tvättkorg.
Många snören och grejer när Höganäs räddar på avancerat vis.
Rökdykande brandmän.
Dagen då det blåste så mycket att jag nästan fick en permanent hörselnedsättning.
Brandman in action.
En hårt arbetande brandman.
Brandman i rök.
Kvällsövande brandman i mörker.
När det inte går så bra…
Skumt.
Brand eller inte?
Dykande brandman.
Brandman och brandmän.
Simmande brandmän
Insatsledare i motljus.
Trött brandman I.
Trött brandman II.

 

Trött brandman III.

 

 

Där det hänger is på träden och är ödsligt i backen

Osby i vinterskrud. Och i barnslig anda testade den nyinflyttade utbölingsfamiljen att åka utför.

Kameran var med. Kameran åkte också pulka.

Det är söndag morgon på bilderna nedan och var resten av ousbyinvånarna fanns vet jag inte – kanske var det sviterna från gårdagskvällens nationella musiktävling som lämnade backarna vid Klinten helt tomma, sånär som på Familjen Smurf.

Men en katt kom och kikade på oss, sedan skakade den på huvudet och travade iväg.

 

×