Det där med att plåta i mörker

Det blir räddningstjänst även i dagens blogg, föga förvånande kanske… Men det blir också lite reflektioner över fotograferingsutmaningen på bilderna nedan. För det var baske mig inte lätt.

Bilderna är tagna en kväll i oktober på en nattsvart/beckmörk/kolmörk/överdunkel övningsplats. Inga ljuskällor att tillgå förutom det som kommer från brandbilar och ficklampor/hjälmlampor.

Det är Grupp 3 hos Räddningstjänsten i Osby som ska klippa sönder en väldigt krockad bil som har ”råkat” trilla från en kran, och det är en situation som inte genererar perfekta bilder men å andra sidan så sker inte alla bilolyckor i dagsljus heller. Man får arbeta efter förutsättningarna helt enkelt.

Och nej, jag hade inte asat med något stativ ut och jag har inte i någon av bilderna ni kan se längre ner, använt blixt. Blixt och reflexerna på blåljuspersonalens uniformer är en knepig kombo och som jag försöker undvika så långt det är möjligt. Redigering har varit måttlig och enbart i Adobe Camera Raw, ca 4 sekunder i snitt per bild.

Inställningarna för ISO har varierat mellan 2500 och 6400, slutarvärdena mellan 1/125 sekund och 1/160 sekund medan bländaren som lägst har stått på 1.8 och aldrig högre än 3,5. Kamera: Nikon D7000. och objektiv som använts är ett fast 50-millimeters samt ett zoom på 18-105, båda från Nikon.

Med så högt ISO, och en kamera som inte är superduperny, uppstår brus i bilderna. Jag väljer att se det som en addition till den dokumentära aspekten, trots allt är detta inte konstnärliga perfektionsbilder utan en spegling av de förhållanden som brandmännen kan arbeta under.

För kännedom så sitter det ingen markör, vare sig människa eller docka, i det demolerade fordonet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

 

Fortsatta dykningar vid sjunket fartyg

Läste ni bloggen i förrgår så fick ni del ett i berättelsen om hur räddningstjänst och kustbevakning arbetar med färjeolyckan där en kollision med ett lastfartyg har gjort att M/S Pernille snabbt sjunkit. Länk här.

Jag rekommenderar att ni läser första delen innan ni kikar vidare.

 

Arbetet sätts igång och nu handlar det inte om att kasta på sig kläder och utrustning och kunna lämna stationen i full fart med sirener och blåljus, utan allting förbereds lugnt och metodiskt. Det hörs inga höjda röster överhuvudtaget och de båda dykledarna, Peter från Helsingborg och Roger från Halmstad, går omkring och pratar lågmält med sina dykare och dykskötare, antecknar lite och stämmer av med varandra då och då.

 

Och strax är det fyra dykare i vattnet och snart är vattenytan lika tom som innan dykarna kastade sig i havet. Endast några enstaka ringar och bubblor skvallrar om att någon form av aktivitet pågår många meter ner.

Nu har inte övningsledningen sänkt ett riktigt fartyg i hamnen i Helsingborg utan det handlar om en ombyggd container som får spela rollen av M/S Pernille.

 

Jag knatar omkring på däck med en Nikon på vardera axel. Ett teleobjektiv och ett vidvinkelobjektiv ska se till att det blir så många bra bilder som möjligt. Jag är ju van vid att nästan konstant hålla fingret på avtryckarknappen men det lugna tempot smittar till och med av sig på mig och jag hinner både plåta det som händer och samtidigt kan jag följa själva insatsen när dykarna rapporterar funna kroppar vidare till sina kollegor på båten.

 

Självklart är det omöjligt att se vad som händer nere på botten men befälhavaren Peter förklarar för mig att när dykarna bärgat de omkomna (idag är det såklart dockor vi pratar om) så placeras kropparna i en stor bur av metall som är nedsänkt i vattnet och fäst vid skeppets ena kran. Hade detta varit på riktigt hade buren sedan täckts över, lyfts ur vattnet och direkt vinschats ner i KBV 034:s lastrum – allt för att det ska bli så värdigt som möjligt, särskilt med tanke på att press och anhöriga faktiskt kan befinna sig inom synhåll.

 

Dykarna byts av under arbetets gång och när de anser att de hittat alla omkomna så är det dags att bryta för lunch och det är med en lättnadens suck som jag sjunker ner i en bekväm fåtölj i mässen. Det är ganska slitigt, även för en fotograf, och det är inte bara för att kroppen förvridits i en hög olika icke-ergonomiska positioner i jakten på bästa bilden, utan jag är ganska mentalt trött.

 

Men kaffe, ni vet den där underbara dopingdrycken, kickar igång både huvud och kropp igen inför eftermiddagens moment. Nu ska M/S Pernille tömmas på olja och det blir fyra dykares uppgift att transportera ut en slang, sänka den och fästa den vid det förlista fartyget, helst utan att den grymt tunga slangen sänker någon av brandmännen samtidigt – det vore nämligen högst obra

Jag tittar på detta ur något av ett fågelperspektiv – jag och befälhavaren har klättrat, klättrat och klättrat lite till och befinner oss högt uppe på KBV 034. Solen skiner, vågorna kluckar mot piren i hamninloppet, måsarna skränar och de fyra dykarna är små, små prickar långt där nere.

Det är ett ytterst ängsligt ögonblick (jag håller andan) när det ser ut som om en av dykarna kommer att hamna under oljeslangen, men allt reder tack och lov upp sig och när pluggen dras ur slangens ena ände så sjunker slangen alltså fortare än man hinner säga räddningstjänst och efter en imponerande kort stund signalerar dykarna att det är klart att börja pumpa olja.

Dykövningen avslutas sedan med bärgning av gifttunnor, detta genom att dykarna förpackar de giftiga behållarna i ett kärl som sedan förseglas under ytan innan det lyfts över till kustbevakningens båt för vidare färd till destruktion.

Därmed är den här delen av årsprovet avklarad och brandmännen börjar packa ihop alla sina prylar. Vid det här laget kan jag se att det inte bara är jag som är en smula utarbetad (havsluften, det måste vara havsluften) och inte ens kaffe kan höja tempot.

Men vilken dag det har varit. Visserligen har den gått i tragedins tecken men upplevelsen har också varit givande. Att kunna följa det samspelta och lugna arbetet på så nära håll med kameran är ett riktigt privilegium och det är lite sorgset som jag säger hejdå till mina nya brandmans- och kustbevakningsvänner och styr mot nordöstra Skåne igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Passagerarfartyg sjunker efter kollision

Jag är verkligen inte förtjust i stora båtar.

De är läskiga monster och färjor är absolut värst. Sist jag åkte färja med övernattning så tillbringade jag större delen av natten med att upprepade gånger sticka ut huvudet i korridoren och kontrollera att allt verkade okej och att inte alla höll på att evakuera fartyget. Detta var ombord på Queen Elisabeth II som avgick från hamnen i Southampton, precis som en annan väldigt stor flytfarkost gjorde år 1912. 

Stora båtar – inte min grej alltså. Dessutom har jag en tendens att bli sjösjuk ombord på små båtar… Helt hopplös med andra ord.

I alla fall, den dag i mitt liv som ni ska få ta del av idag har varit planerad sedan i våras. Som vanligt tackade jag ohämmat ja när en inbjudan om att fotografera räddningstjänst, i det här fallet ingick dykare, damp ner i inkorgen. Helt ny mark för mig, ytlivräddning har jag plåtat vid flera tillfällen men just dykning har jag och kamerorna aldrig upplevt.

Min enda farhåga var hur svårt det skulle bli att fotografera en dag som i stort sett ju skulle gå ut på att brandmännen befinner sig under ytan.

Dagen D – 20 september – det vill säga ganska alldeles nyss.

Otroligt nog skiner solen och enligt ett nationellt väderinstitut ska den fortsätta med denna angenäma aktivitet hela dagen. Och detta fast jag packat skyddskängor, larmställ och kameror och meddelat omgivningen att det ska bli en räddningstjänstig fotodag. Kanske vädret inte avskyr mig trots allt (alternativt försöker det invagga mig i falsk trygghet inför nästa förestående fotodag hos en annan räddningstjänst, vilket sker nästa månad).

Dagen innebär en för mig helt obekant brandstation: Helsingborg City, och enbart nya ansikten. Jag känner alltså inte en kotte och jag får inte ens kaffe direkt vid min ankomst till stationen, vilket jag vid det här laget har vant mig vid. Men alla verkar ändå glada och trevliga och laddade för en hel dags övning och vi packar in oss i bilen, rullar iväg och en liten stund senare stannar vi framför en alldeles lagom stor båt: KBV 034 som ligger ordentligt fastknuten i ena änden av Helsingborgs hamn.

Vi kliver ombord på båten, tillhörande kustbevakningen, och möter upp besättningen – jag börjar bli halvsnurrig av alla nya personer och namn – och befälhavare Peter skakar stadigt hand och deklarerar att jag får röra mig fritt ombord på båten och fota vad jag vill. Bra början alltså, jag känner att vi nog ska komma överens, särskilt som det dessutom nu äntligen serveras kaffe.

Dagens övning är del av räddningsdykarnas årsprov och Tobias Palm, en av de övningsansvariga hos Räddningstjänsten Skåne Nordväst, berättar att räddningstjänsten i Helsingborg har ett helt unikt samarbete med kustbevakningen vad gäller räddningsdykare.

-Vi är de enda i Sverige som har avtal med Kustbevakningen avseende dykning, säger han och det märks att han är mer än lite stolt över detta och han fortsätter:

-Vår personal kan arbeta tillsammans med deras personal och vi kan också använda varandras utrustning om det skulle behövas.

Den här veckan så är det inte bara Kustbevakningen och helsingborgsbrandmännen som övar utan även räddningsdykarna från Trelleborg, Malmö och Halmstad deltar. Just idag är det Halmstad som dyker upp.

Det är inte bara räddningsdykning som är obekant för mig, även målet med dagens övning är helt annorlunda mot vad jag som räddningstjänstfotograf tidigare varit med om och detta på i stort sett en enda punkt: livräddning. Jag har varit med om fingerade trafikolyckor och kalla och varma rökövningar. Målet har då i princip alltid varit att snabbt få igång en insats och försöka rädda liv. Det har rullats ut slangar i hög hastighet, styrkeledare har pekat med hela handen och allting har varit väldigt, väldigt och extremt akut.

I dag är scenariot som styrkorna får av annan karaktär. Vid genomgången får de veta att ett ryskt lastfartyg dagen innan kolliderat med passagerarfartyget M/S Pernille och haveriplatsen ligger strax söder om Helsingborg.

M/S Pernille träffas hårt i sidan och tar in vatten och det är så illa att hon hastigt sjunker till botten på 27 meters djup. 41 passagerare och sex besättningsmän räddas av sjöräddningen och kustbevakningen.

Dykningar har pågått hela natten och i en luftficka ombord på M/S Pernille har ytterligare en överlevande hittats och räddats men fortfarande saknas flera personer och det blir nu dykarna från Helsingborg och Halmstad som får uppdraget att hjälpa kustbevakningen att fortsätta sökandet. Men även om en överlevande alltså har hittats natten till idag så står det ganska klart att det inte finns mycket hopp kvar utan nu ligger fokus på att bärga och identifiera kroppar.

 

Det är räddningsdykare från Helsingborg och Halmstad som övar den här dagen.

 

Genomgång ombord på KBV 034.

 

Vyn för dagen – hamninloppet i Helsingborg.

 

Planritning över haveristen M/S Pernille.

 

Dykledarna diskuterar taktik, under överinseende av övningsledningen.

 

Förberedelse.

 

 

Inför första dyket – alla räddningsdykarna har en ”egen” dykskötare som håller koll och kommunicerar från ovan ytan.

 

Och sedan är det dags att hoppa i vattnet. Det är brandmännen från Halmstad som har gula dräkter och helsingborgarna är klädda i rött.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KBV 034:s lastrum. Hit vinschas den övertäckta korgen med de omkomna om det är en verklig händelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Delar av övningsledningen: Tobias och Moltas.

 

 

 

 

I nästa inlägg får ni läsa fortsättningen. Och beskåda ÄNNU fler bilder såklart.

På återseende.

En lördag. En brandstation.

Bilderna i förra inlägget är plåtade i Hässleholm, närmare bestämt på räddningstjänstens övningsområde vid brandstationen i Hässleholm. Jag smög dit en eftermiddag för några veckor sedan, i hopp om att Vädret inte skulle märka av vad jag sysslade med. Men ni vet, Vädret är en klurig och nyfiken typ och så fort jag instagrammat en bild på alla de brandbilar som stod parkerade utanför stationen, så började det droppa från himlen. Naturligtvis.

Men jag var väl klädd, mer om det i ett framtida inlägg – det är en historia i sig själv.

När jag alltså dyker in på stationen hos hässleholmsbrandmännen i Grupp 4 (kära gamla Grupp 4 liksom – välbekanta vid det här laget för de som följer bloggen), så får jag kaffe. Eller får och får – jag serverar mig själv kaffe eftersom jag är hyfsat hemmastadd där numera. Ett tag var det lite lurigt, och halvt panikartat, när någon möblerat om i skåpen och flyttat kaffemuggarna – men efter en stunds detektivarbete ordnade det hela upp sig.

Vad händer en lördag på en brandstation då?

Det är ganska tyst i korridorerna och det är definitivt ett påtagligt helglugn. Men den som tror att man då hittar brandmännen i varsin bekväm fåtölj framför tv:n, tror fel.

Någon städar golvet i hela vagnhallen, någon skruvar på saker, någon är lite försvunnen och ute på övningsområdet är det övning i bland annat skogsbrand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag traskar omkring och gör vad jag brukar – skapar bilder. Gillar man detaljer så finns det hur mycket som helst att plåta och jag håller mig väl sysselsatt tills det är brunchdags. Det blir välbehövlig energiladdning och kaffe. Samtidigt kan vi höra över radion hur ambulanser och en annan station i kommunen är ute på ett uppdrag och den lilla skillnaden i hur stämningen skiftar bland brandmännen är knappt märkbar men ändå så uppenbar. Beredskapen höjs ett snäpp och mycket riktigt – innan sista tuggan är avklarad så går larmet: IVPA -I Väntan På Ambulans.

2080 och 2010 är ute ur stationen i en handvändning och det är blåljus och sirener. Och en rejäl omväg för att komma fram till platsen för larmet – de uppgrävda gatorna i stan ställer till det.

Jonatan och Johan kliver ur bilen nästan innan insatsledaren har hunnit att parkera och med sjukvårdsväskan på ryggen försvinner de iväg. Det är en ganska obekväm situation för mig i egenskap av fotograf och jag lufsar långsamt efter. Jag är ju trots allt där för att dokumentera brandmännens verklighet och dessa larm är en självklar del av just den verkligheten men inte särskilt fotovänligt, så att säga. Men samtidigt kan jag känna att det är viktigt att visa upp vilken bredd och vilken kunskap dessa brandmän ju faktiskt har.

 

 

 

 

 

Allting går snabbt – det märks att de arbetar på väl inövad rutin och patienten ifråga kan snart lämnas över till ambulanspersonalen som anlänt.

Jag tillbringar sedan eftermiddagen i insatsledaren Pers sällskap medan han försöker lösa ett problem med en trolig vattenläcka i en fastighet i kommunen och efter flera samtal fram och tillbaka kan han lämna över ärendet till en fastighetsskötare. Regnet fortsätter sin entusiastiska helgmedverkan och vi tar 2080 ut till stans ytterkanter där medlemmarna i Grupp 4 utför sitt prov i manövrering av höjdfordon under styrkeledaren Christians kritiska öga.

 

 

 

 

 

 

 

Därefter tackar jag för mig och återvänder till mitt ”vanliga” liv för resten av helgen -hem och slappa med kidsen i soffan helt enkelt. Till skillnad från brandmännen i Grupp 4 som fick ett ganska hektiskt dygn med flera larm.

På återseende.

 

 

Var togs dessa bilder?

Bilderna i det här inlägget är plåtade för några veckor sedan.

Jag råkade se den gamla järnvägsvagnen och blev lite halvt förtrollad och föll i smått fotografisk trance ju fler detaljer jag upptäckte. Det blir liksom så ibland, det är något som är knas i fotointresserade människors hjärnor.

Ledtråd: Bilderna är tagna i Skåne. I oktober.

 

Men var?

 

 

 

 

 

 

 

Den som gissar rätt vinner äran.

På återseende.

Suck – gör väl ett försök till då…

Ut i djup granskog för att se om jag kunde plåta lite höstbilder utan att röda bilar fotobombade varje jefla bild (typiskt röda bilar, liksom).

 

Jag hittade typ…svamp.

Och mera svamp.

Och blött var det. Och nej, jag hade inte vattentäta skor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Undrar väl egentligen vilka som blev bäst – de idag eller de igår…

På återseende.

Höstinspiration de luxe

Hösten.

Det är en speciell årstid om man gillar att släpa omkring på kameran. Naturen är som den vackraste och mest färgrika palett som går att uppbringa. Det är gult och grönt. Och rött.

Sa jag rött?

 

I dag fick jag höstfotofeeling. Kamerabatterierna var fulladdade och jag gav mig ut på jakt efter den ultimata höstbilden. Nätet svämmar ju över av bilder på ståtliga svampar, gulnade höstlöv och romantisk höstdimma med motljus, så givetvis ville jag inte vara sämre.

Och det finns verkligen ingen brist på motiv – det är bara att välja och vraka bland skinande bär, regndroppstyngda löv och ljuvt torkade växter som rofyllt vajar i vinden:

 

 

Ljuvligt skinande under oktobermolnens skarpa blick drar detta nypon snart sin sista suck av höstlättnad.

 

Kampen om hösten. Än finns det gröna blad. Vet de att de kommer att vara de eviga förlorarna i kriget om årstidsväxlingarna?

 

Fortfarande i givakt, lite stöttad av en arbetsam liten spindels starka trådar, står denna växt upp mot regnet som hotar att reducera den till en sorglig, vissnad och oigenkännlig spillra av sitt forna jag.

 

Vinden har de senaste dagarna slitit och rivit i grenverket men likt en envis Yggdrasil fortsätter detta livets världsträd att resa sig högt mot skyn, kanske i sin strävan att bevara gudars hemligheter.

 

Det var allt från mig om Hösten.

I alla fall för den här gången.

På återseende.

Så många tankar att huvud och hjärta håller på att gå itu

Dagen i dag.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja och det beror nog mest på att jag är så himla kluven att jag är som ett söndertrasat pussel. Dessutom är jag gäspigt trött både fysiskt och mentalt.

Jag har haft en otrolig dag. Och en tänkvärd dag.  Och en dag som lämnat en klump i magen. En dag som gett upphov till så många olika slags känslor att det nog tar ett tag innan jag får ordning på dem.

Det här inlägget handlar om känslor och fotografering. Och om räddningstjänst.

Visst, jag plåtar mycket annat också men vi kan väl vara brutalt ärliga här och bara inse att jag har nischat mig som räddningstjänstfotograf. Jag vill dock klargöra en gång för alla att det för min del inte, aldrig och no way in hell handlar om blåljuspornografi.

Men det handlar om verklighet och vardag. Och då är det inte min verklighet och vardag vi pratar om, utan alla de brandmän som varje dag hänger på sig sökaren på heltid eller deltid och som sedan är sekundberedda att bistå allmänheten.

Det fanns en tid då jag deklarerade att fotandet av räddningstjänst var ett mer eller mindre avslutat kapitel. Det vet vi ju hur det gick. Av någon outgrundlig anledning så bara fortsätter det och i dag var ännu en sådan där dag då röda bilar stod på fotoschemat, efter att Henrik i Höganäs kastade iväg en inbjudan för några månader sedan.

Och jag vill berätta en sak redan nu: jag känner mig så otroligt jäkla privilegierad som får ta del av dessa upplevelser. Att (med kameror, märk väl) bli inbjuden till olika räddningstjänster och få uppleva deras vardag på ett brutalt ärligt vis – det är en stor ära och jag försöker alltid ta mitt uppdrag på största allvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som sagt, Höganäs i dag. En speciell och omfattande övning, snablans så hemlig några veckor till, som involverade väldigt många människor från räddningstjänst, ambulans och polis.

Jag kan alltså inte avslöja så mycket mer av dagen just nu, mer än att den handlade om ämne som sorgligt nog är alldeles för aktuellt för att kännas det minsta bra. Upplägget för övningen var intensivt och jag kom på mig själv att inte ha tid till någon som helst reflektion förrän i bilen på väg hem.

Då kom tankarna. Om hur allas vår verklighet ser ut idag. Om att den tillit och trygghet som varit självklar så länge inte längre är det. Om att ondskan inte längre är oändligt långt borta.

Och jag sitter här nu, ganska många timmar senare och tittar på bilderna. Försöker känna efter hur det känns att få uppleva en sådan här övning från min position bakom kameran och jag kan ärligt säga att ingen annan räddningstjänstig övning har påverkat mig så mycket.

Det var med lättnad jag ikväll landade hemma i min vrå av världen och jag kramade barnen hårt. Och länge.

Min yngsta dotter somnade sedan bredvid mig för ett par timmar sedan – med sin lilla hand stenhårt fastklamrad vid min överarm. Som om hon, utan att veta hur min dag sett ut, förstod.

På återseende.

 

 

Mystiska bilder?

Förra veckan var jag iväg på ett fotouppdrag någonstans i Skåne.

Det involverade vatten, en lagom stor båt, brandmän (surprise…) och bästa chokladbollarna jag någonsin smakat.

Dock är jag svinjobbig och kommer inte att avslöja riktigt vad det var jag plåtade utan det kommer i sinom tid – i hop med en bildbomb ni aldrig förr sett maken till – jag har så många otroliga bilder från den dagen.

Men jag är inte totalt hjärtlös – i dag får ni några av de bilder som jag tog och som jag är grymt nöjd med.

Och tills jag berättar exakt vad som hände så får ni använda fantasin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Ugly Kid Joe – Helgeåfestivalen 2017.

Det här bandet var en del av min uppväxt som ung rockbrud. Live har jag aldrig lyckats se dem så det var otroligt roligt att få uppleva dem på scen under årets Helgeåfestival.

Och någonstans måste jag säga att inget av de andra band jag såg hade sådan kontakt med publiken, det var interaktion på riktigt, och en bra show med både överraskningar och klassiker.