Helgeååååååå!

Ett ihoprafsat axplock från idag, torsdag – Helgeåfestivalen har rockat loss ju.

Ikväll har det bland annat varit musik från Ages of Rock, Streamline, Dia Psalma, Mimikry och JLT.

Något annat än ett snabbinlägg hinns inte med just nu men jag lovar att fullständigt rapport kommer att avläggas senare. Och det är ju dessutom  två hela dagar kvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

En graviditet, ett larmställ och en massa jävlar anamma

 

Jag känner en brandman.

Eller tja, jag känner rätt många vid det här laget – härliga typer är det också.

En av dessa heter Anna-Clara, till vardags Clara. Hon faller dessutom in i facket Imponerande Typ. Varför? Det framkommer ganska tydligt i texten. Och jag vet att det finns något som hon vill tala om för världen:  du kan bli brandman även om du råkar vara kvinna och dessutom kanske också planerar att skaffa barn/har fött barn.

Det där med att bli brandman hade länge varit en dröm för Clara. Pappa var nämligen brandman och det väckte intresset – ett intresse som bara växte sig starkare under tiden som anställd på Ica i Malmö, där brandmännen från den närbelägna stationen ofta kom in och handlade.

Första gången jag träffade henne var i början av november 2015 då hon, tillsammans med fyra andra, skrev på anställningskontrakt för räddningstjänsten i Osby kommun. Nu när jag vet hur länge hon drömt om det så förstår jag att det måste varit ett stort ögonblick i hennes liv.

Pannben, jävlar anamma och envishet är väl vad som kännetecknar Clara som klarade anställningstesterna med en svårt stukad fot.

-Dåvarande räddningschefen sa att det aldrig skulle kunna gå att genomföra men jag tejpade foten så hårt att jag knappt kände att den fanns…

Omgående fick hon hänga med ut på larm och vara med på övningar med sina nya kollegor och hon beskriver det som jättestort, roligt och härligt.

-Alla var välkomnande och tog hand om mig – jag kunde känna mig helt trygg i gruppen.

 

 

Men efter ungefär åtta månader vändes livet upp och ner, om än på ett positivt vis – Clara fick veta att hon var gravid. Graviditeten var inte direkt planerad och det märks på henne att hon kände sig kluven inför denna nya utmaning.

– Jag skulle ju jobba som brandman nu när jag hade tagit mig dit! Och jag var orolig att jag aldrig skulle kunna ta mig tillbaka till jobbet igen. Herregud, det var jobbigt, tankar fick sådan fart – jag gick igenom precis allt i mitt huvud, säger hon och beskriver hur hon var jätteglad över barnet i magen men att hon kände att tidpunkten var lite knasig.

Clara var också orolig över hur arbetsgivaren skulle ta emot beskedet.

-Jag fick ju nervöst gå upp till stationen och helt enkelt kläcka ur mig detta. Men jag hade inte behövt vara orolig, de tog det bra, gratulerade mig och var helt med mig. Det var underbart skönt att höra men även viktigt för mig att de förstod – två karlar liksom.

Hon fick dock lämna ifrån sig sökaren direkt efter att ha levererat nyheten och berättar, lite nedstämd, att hon aldrig kommer att glömma den stunden.

Men hon var med på de flesta övningarna med sin grupp långt in i graviditeten, även om det var svårt att knäppa dragkedjan i byxorna mot slutet.

-Jag ville inte sluta.

Sedan kom foglossningarna och resultatet blev en sjukskrivning, som hon beskriver som en personlig katastrof.

-Jag är ju social och vill vara igång men vissa dagar hade jag så ont att jag inte kunde röra mig. Och jag hade ju tre jobb samtidigt: räddningstjänsten, hos Ica och som GRIT-instruktör på gymmet.

I mars 2017 kom lille Hilding till världen med viss dramatik. Det blev akut snitt med sönderskurna magmuskler, stor blodförlust för Clara och hon beskriver det som en rejäl uppförsbacke att komma tillbaka.

– Jag var inte med på länge… Och jag trodde verkligen att det var kört att komma tillbaka och arbeta som brandman, det kan jag ju erkänna. Men nu börjar jag känna mig starkare och har tränat, och tränar fortfarande, magmusklerna med hjälp av kunnig instruktör. Allt är möjligt, sägs det, men det tar ju tid.

 

 

I dag är Clara tillbaka i jobbet som brandman och har beredskap när möjlighet ges.

Tankarna på att komma tillbaka i larmstället och få hänga på sig sökaren kom rätt tidigt, vilket kanske inte är särskilt förvånande när det gäller Clara. Hon kände att hon inte ville glömma det hon lärt sig och att hon var rädd för att behöva börja om från noll igen men hon beskriver också hur det var med blandade känslor eftersom hon ville njuta av ledigheten.

Hon förklarar också att hon till chef och kollegor var väldigt tydlig med att hon inledningsvis ville ta det lugnt.

– Man ska tro på sig själv men även tillåta sig att ta några steg tillbaka ibland om det inte går hela vägen. För mig var det viktigt att ha möjligheten att kunna ta in, se, lära och stå bredvid lite.

 

 

 

 

När vi pratas vid har Clara precis haft en veckas beredskap. Hon beskriver det som ett evigt pusslande att få ihop beredskap med vardagen och rekommenderar att man i familjen på förhand pratar igenom de situationer som kan uppstå och att det är viktigt att alla är med på samma tåg.

– Det tåget kör man tillsammans som ett team.

 

 

 

Hon säger att föräldraskapet, ur ett kvinnligt perspektiv med vad det innebär, och brandmansyrket absolut går att kombinera och att hon önskar att flera vågar prova.

-Du måste ha en god grundfysik med uthållighet och styrka för att bli brandman och man ska ju inte se barn som ett hinder även om det kanske lätt blir att man tänker så. Det gäller dock att ha tålamod och inse att saker tar lite längre tid. Men visst, jag har gråtit jag också och känt mig liten och svag – men det är nyttigt det också ibland.

 

 

Jimmie Ask är räddningschef i Osby kommun, det vill säga Claras arbetsgivare, och den som fick ta emot hennes nyhet om graviditeten. Han betonar att kvinnor och män ska kunna vara brandmän på lika villkor, under förutsättning att krav och tester uppfylls, och att  könstillhörighet inte får påverka kvinnornas förutsättningar.

– Nu är det ju så att kvinnor är annorlunda än män på det sättet att graviditeten och eventuell efterföljande amning gör att man inte kan ha beredskap eller vara med på alla typer av övningar då. Det handlar om risken som alla brandmän löper att på larm exponeras för radioaktiva ämnen och farliga kemikalier som kan påverka fostret eller barnet. Till detta kommer dessutom de fysiska förändringar som gör det svårt eller farligt rent fysiskt att delta i alla moment på övningar. Från den stund att den blivande mamman vet att hon är gravid tas hon ur operativ tjänst och beredskap som brandman, säger han.

Han berättar också  att kommunen kompenserar ekonomiskt till viss del för den inkomst som går förlorad när brandmannen inte har möjlighet att ha beredskap.

Vad gör då arbetsgivaren för att underlätta för en brandman att återgå i tjänst efter att barnet är fött?

Jimmie förklarar: Vi hanterar tillbakakomster från graviditet på samma sätt som om man varit borta eller ledig av vilken annan orsak som helst. Det blir en individuellt anpassad plan för hur man på bästa sätt kan komma tillbaka i ordinarie tjänstgöring. Här anpassar vi oss helt efter vilka behov som finns och sätter in de extra resurser som behövs i varje enskilt fall.

-Det mest naturliga som finns – att sätta barn till världen – får inte lov att vara ett hinder för den som råkar vara både brandman och blivande mamma. Vi som arbetsgivare måste förstå och anpassa oss efter detta.

 

Tips (igen) om semesterbilder – tema vatten

Vatten, bara vanligt vatten.

Och sand mellan tårna. (Och innanför badkläderna, i kylväskan och på golvet hemma efteråt).

Semester innehåller oftast vatten i någon form – det är strandhäng och sådana där somriga saker som man ägnar sig åt under ledigheten.

Så vi kör lite sand-och vatteninspiration i dag i bloggen.

Gå ner på marken och testa närbilder, fånga ett dramatiskt hav med vidvinkelobjektiv, fota en sen kväll eller en tidig morgon eller välja en annorlunda vinkel. Ett lite mer konkret tips är dock att försök att få horisonten så rak som möjligt.

Det är inte alltid ljuva sommarhimlar – ta vara på molnens dramatik och placera gärna någon pryl i förgrunden.

 

Tips! Fotspår i sanden kan man göra mycket vacker och roligt av.

 

Ett enda fotavtryck – hur kom det dit?

 

Och för variationens skull så finns ju även svartvitt.

 

Tidig kväll – det vackraste av ljus ger fina färgskiftningar.

 

Kontraster – en ytterst simpel bild som är lätt att åstadkomma. Dessutom kan du skära bort onödigt krafs i datorn sedan.

 

Leta upp ett barn, be barnet bada fötterna – barnet säger sällan nej. Tänk på att det är bäst att inte sno en random unge utan ta gärna egna avkommorna.

 

Variera vilken tid på dygnet du fotar. Här är stranden i Gouves en tidig kväll.

 

Testa att leka med långa slutartider.

 

Och ännu längre slutartider. Det blir som en målning.

 

Alla bilderna är tagna i Gouves på sydöstra Kreta. Egentligen är ju syftet med inlägget bara att skryta med att jag varit utomlands…

På återseende.

Semesterbilden – hur gör man?

Vi fotograferar ju som aldrig förr – mycket tack vare mobilkameran som ju i princip alltid är med.

Jag, nyss hemkommen från semester i det dära utlandet, tänkte köra en lite miniserie här i bloggen om just bilder vi tar på semestern. Det blir inte svårt, alla kan testa, och jag hoppas ni kan få lite glädje av mina tips och/eller inspiration från mina bilder, oavsett vilken kameratyp som används.

För semesterbilder är ju minnen man vill bevara. Och något av det tråkigaste jag vet (min blogg, här tycker jag friskt), är att ha människor uppställda rakt upp och ner framför någon sevärdhet eller tjusig blombuske. Personen/personerna på bilden ser oftast stelt besvärade ut dessutom.

Diskussionen om mina blogginlägg brukar ju bli via Facebook, där jag länkar till bloggen, så vill du dela med dig av egna bilder eller tycka så kolla gärna där.

Jag var förresten nyligen på Kreta, därav de alldeles färska bilderna. Jag badade, solade men såg inte en endaste brandbil. Så dumt. Men jag fotade helt andra saker.

Så, dagens tips:

Sluta fotografera det självklara.

Då menar jag: ta inte en bild på hela katedralen/stranden/rododendronbusken/palmen utan hitta istället en del av motivet som verkar intressant och våga ändra vilken vinkel du fotograferar ur om det är det som krävs för att göra en roligare eller mer intressant bild.

 

Tema: blått. Vem ska sitta här?

 

Palm. Sedd lite underifrån och lite inzoomad. Jag hade i och för sig inte så mycket val, den här palmen var något högre än fotografen.

 

Den här gillar jag mer och mer för varje gång jag tittar på den. En helt vanlig lyktstolpe nära Heraklions busstation.

 

Stängt. Jättestängt. Men ändå, funderingar om när luckorna öppnas och vem som bor där bakom.
Strandparasoll i Gouves. Som trattkantareller på led liksom.

 

Något hus inne i centrala Heraklion. Inte fotat rakt framifrån heller utan man får liksom följa bildens linjer och kämpa sig in i bilden…

 

Nästa gång ska vi snacka lite om vatten och vågor och strand och sådant.

På återseende.

 

 

En utvald modell

På min tomt hittade jag dagens fotograferingsbjekt – som dessutom råkar vara en av mina absoluta favoritblommor.

Och när Lupin möter Nikon så kan det gå så här:

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Fyra barn saknas i nattlig brand

Torsdagen 10 maj.

Marklundavägen i Osby.

SOS får in ett automatiskt brandlarm från ett hus som används som boende för barn. I flera sökare runt omkring i byn tjuter det och tjänstgörande styrka bemannar brandbilarna och rullar mot adressen. Automatlarm är inte ovanliga och när styrkeledaren Lennart och hans kollegor anländer till huset så hörs larmklockorna ringa men i övrigt är det tyst och ingen befinner sig utanför huset.

När brandmännen får upp dörren möts de av tät rök och av en omtöcknad föreståndare som har lyckats vakna och ta sig nerför den branta trappan. Hon berättar att det brinner på ovanvåningen och att det också är där som sovrummen finns.

Fyra barn saknas.

 

 

 

 

Styrkeledaren ger snabbt order om livräddning och utanför huset påbörjas ett febrilt arbete med slangdragning och ett rökdykarpar är strax redo att gå in.

För oss som står utanför är det svårt att följa vad som pågår inne i huset. Vi kan se röken och delvis höra hur rökdykarledaren kommunicerar med sina kollegor men annars är vi väldigt ovetande om det finns några liv kvar att rädda. Är det för sent?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och lov kommer brandmännen strax ut med en medvetslös pojke och inte långt därefter tre barn till. Någon gåendes och några bärs ut i friskluften. Samtliga barn andas och kvicknar strax till i den friska luften.

När man står vid sidan om och följer en sådan här insats så är man väldigt glad över att det bara är övning. Särskilt eftersom en av de försvunna ungarna är min äldsta dotter som dessutom har rekryterat en kompis till arbetet som markör.

Det är inte heller något bekvämt uppdrag – när grupp två ska utföra samma insats så ledsagar jag in barnen innan insatsen påbörjas, ser till att ingen faller i trappan och så, och jag kan lova att sikten på ovanvåningen är noll. Helt jäkla noll. Röken som används är så kallad teaterrök och blir en vit kompakt dimma som effektivt döljer både väggar och golv. Det går på riktigt inte ens att se handen framför sig. Jag stannar vid trappan, som skydd för eventuella fallolyckor, medan barnen famlar sig fram i blindo till sina ”sovrum”.  När jag sedan ska gå ner så är det med små försiktiga steg och jag letar febrilt efter trappräcket som jag vet ska finnas där någonstans. Sa jag att sikten är noll?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även den här gången räddas alla sovande barn och till gång tre så agerar jag markör istället för min dotter, som är blöt och frusen efter de två första insatserna. När barnen kommit rätt så hittar jag ett rum, jag har ingen aning om hur detta rum ser ut, jag följer väggen, slår mig på ett stort gammaldags element, dunkar pannan i en vägg som dyker upp från ingenstans (inte för att jag ser den men det verkar vara en vägg), ramlar in i en bordskant och bestämmer mig sedan att min ”säng” baske mig får vara precis där jag står.

Ja, det är övning. Ja, röken är ofarlig. Men jag är sjukt desorienterad och ger liksom upp lite grann. Jag lägger mig på golvet, funderar lite på om det finns några åttabeningar där (hej hjärtklappning), och skyddar mitt huvud med en arm. För jag vet ju att brandmännen inte heller ser så himla mycket och jag vill klara mig undan en blåtira (eller två).

Sedan är det bara att vänta.

Och vet ni, jag blir så otroligt imponerad. Det tar inte mer än några sekunder från dess att jag hör steg i trappan tills jag hör den väsande andningen från en rökdykare och hur någon trampar på mitt ben. Visserligen vet jag att någon av rökdykarna har en värmekamera som de söker med, men ändå – blir man hittad så snabbt så har man en chans att överleva i alla fall.

Men ingen räddar mig. Jag noterar att personen vänder om och går bort från mig. Och jag hör hur flera andra hittas och får hjälp nerför trappan. Behöver jag säga att jag vid det här laget är en smula orolig? Men jag tänker att åtminstone övningsledaren (och min dotter) bör sakna mig någon gång i alla fall. Så jag väntar, en smula småkränkt – det är ju inte så att jag kan resa mig liksom eftersom jag inte vet riktigt var jag är och om jag gör det så faller jag kanske huvudstupa nerför den branta trappan och det vore ett tråkigt slut på övningen. Ingen vill vara en party pooper ju.

Någons andning, ljudet påminner om hur Darth Vader låter, hörs närmare och närmare och jag blir återigen trampad på (av samma brandman ska det visa sig), och jag blir omruskad i armen medan personen frågar hur det är.

Hur det ÄR? Det är skitdåligt ju, jag är övergiven, ensam och snart innebränd. Detta hinner jag dock inte säga förrän jag blir uppsliten från golvet och ledsagad ut med bestämd hand, vilket är bra för där jag tror dörren befinner sig är någon slags garderob.

Brandmännen är förvånade över att hitta mig, de hade totalt missat att fotografen försvunnit. De är ju vana vid mig vid det här laget och att jag sköter mig själv och troligen sitter i någon vrå och fotar ur någon underlig vinkel, men jag är ändå lite stött över att ingen saknat mig.

I övrigt var det en mycket trevlig övning i gott sällskap och en givande, på ett skrämmande sätt, upplevelse att vara totalt innesluten i ”brandrök” och inse hur extremt liten chansen är att klara sig om det vore på riktigt.

Så – se över ditt brandskydd där hemma. Finns det tillräckligt med brandvarnare? Fungerar de? Finns det brandsläckare? Brandfilt? Har ni i familjen pratat om hur man tar sig ut om bostaden börjar brinna och var ni ska samlas? Har ni övat?

På återseende.

 

 

 

 

Naket – i olika varianter

 

 

 

 

Utan de skyddande kläder

Som snart gör entré

Vingliga i vinden

Men stilla ibland

Högresta i sin himmelsträvan

Exploderar de snart

Och ger sommarhoppskänsla

Med önskan om oklädd hud

 

 

 

 

 

 

 

Inte den skarpaste sågen i verktygslådan

Helgmys, någon?

Med sovmorgon och en lång lat frukost?

Inte för brandmännen från Osby och Lönsboda. Där har lördagsledigheten under några veckors tid varit utbytt mot puls, rök och en hel del svett.

Jag bommade också det där med sovmorgon men i egenskap av fotograf slapp jag utsättas för de andra momenten och det fanns gott om kaffe att tillgå.

Upplägget: att med rökskydd på utföra pulshöjande intervallövningar i form av banka skiten ur ett oskyldigt däck, välta ett annat däck upprepade gånger och dra ett nertyngt däck som bundits fast i en lång (ej vattenfylld) brandslang. Sammanfattningsvis så långt: däckträning är den stora trenden just nu. Kom ihåg var ni läste det först.

Efter ovanstående var det dags att attackera den mystiska dörren för att sedan, när detta nått framgång, stängas in i en brinnande container. Och tro det eller ej, inne i detta varma och rökfyllda utrymme ingick momenten ”Lösa knepigt pussel i form av isärskruvad knepig rörbit” samt ”Använda extremt slö såg för att stycka telefonstolpe”.

Några kom ut med luft kvar, några kom ut utan – alla såg dock lite lätt slitna ut när mask och hjälm åkte av. (Bra jobbat allihop!)

Bäst på hela dagen var, som ni nog fattar, att få vara fotograf. Eller möjligen räddningsledare – dessa personer smutsade nämligen inte ner sina gula jackor och behöll sin puls i mer eller mindre viloläge. Men någon måste ju sköta korvgrillningen också såklart.

 

Så, lite blandade bilder på däckmisshandel och inbrytningsförsök får ni här nedan. Samt en på korvätande hund.

 

 

 

 

Ibland är det skönt att vara på rätt sida kameran

I helgen har jag hängt med mina välbekanta larmställsförsedda polare från Osby och Lönsboda. De jobbade och slet hårt och jag, jag gjorde vad jag brukar: plåtade.

Det såg lite jobbigt ut och fotografen var tämligen glad över sin, i jämförelse, lätta syssla. Ibland undrar jag faktiskt varför man vill ägna sig åt ett yrke som tidvis kräver att man måste lösa fysiskt jobbiga och mentalt kluriga uppgifter under extra yttre belastning. Nåväl, alla såg glada ut, särskilt efteråt och jag misstänker att den grillade korven (icke av den traditionella burkvarianten) gjorde sitt till.

Att det dessutom dök upp en lurvig, fyrbent varelse på övningsplatsen lugnade väl också brandmansnerverna lite – det är ju trots allt väl känt att djur kan fungera i terapisyfte.

Nu är det ju så här att två helger återstår så jag tänker inte ge några detaljer om vad som skedde, då får ju övriga grupper chans att förbereda sig bättre och då (ehum) blir bilderna inte lika bra nästa helg. Men en tjuvkik blir det såklart.

 

Så, nedan ser ni ett axplock av dagen som innehöll hund, korv, svett, fotograf och konstigt nog en massa glada miner trots en viss grad av fysisk utmattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

×