Degerhamns Räddningsdag – del 1

I lördags åkte Bloggen långt iväg. Över en bro till och med.

Anledningen var att jag i våras fick en inbjudan av Degerhamns Brandmannaklubb att ställa ut bilder på deras Räddningsdag på södra Öland. Bloggen är ju liksom inte svårflörtad och svarade ja ganska omgående (nåja, det tog i alla fall någon minut).

Räddningsdagen visade sig vara en ytterst angenäm tillställning med polis, sjöräddning, Hemvärnet, räddningstjänst, ambulans, godisregn, upputsade lastbilar och vanliga vrålåk från det där förr i tiden, samt en massa andra saker. Bloggen är dessutom fortfarande glad för den fantastiska feedback som besökarna kläckte ur sig när de kikade på bilderna jag släpat med ända från nordöstra Skåne. Och de besökande barnen var ytterst fascinerade över mina bilder från de olika skånska räddningstjänsterna och ville gärna diskutera. Skoj!

Bloggen åkte dessutom bandvagn – inte alls särskilt bekvämt faktiskt. Åksjukevarning på den.

Idag blir det en omgång bilder på lastbilar, bilar, brandmansapan Flammy (undrar om det var varmt i den där kostymen), barn, polis och lite annat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag råkade visst fotografera en hel del så det lär bli minst ett inlägg till.

På återseende.

Titta nedåt – Ring Ring!

På väg till jobbet passerar jag denna – i princip varje dag.

Och jag kan inte låta bli att tänka det är en relik från en svunnen tid. En markbunden kvarleva från den tid då telefoner hade sladd.

Jag vet ju inte heller vad som egentligen döljer sig under plattan i marken – men det finns det säkert någon som kan svara på.

Dock tvivlar jag på att det är något med pekskärm.

 

Nikon D7000, Nikkor 18-105.

 

På återseende.

Hästar, hur var det nu igen – finns dom?

Jag hittade tre av dessa varelser i en skånsk hage i helgen.

En var starkt skeptisk, en tyckte att jag var dryg och en smula närgången och en var som ett stort klibbigt plåster som skulle pussas hela tiden.

 

Bilderna nedan är tagna tämligen sent på kvällen, när ljuset är mjukt och tacksamt.

 

”Åhå, en fotograftass. I vår hage. Kanske smaka lite?”

 

Fotograf på huk, långhalsad häst ovanför.

 

”Hörrududu, vem är du? Kan vi kela?”

 

 

Betande häst i pittoreskt motljus.

 

Två hästar i motljus.

 

Häst. Motljus – ni har börjat fatta nu, tänker jag.

 

Kärleksfulla mular.

 

Detta verk heter: ”Tre hästar på en äng”.

 

Hals och rumpa.

 

Selfie, plåsterhästen lät mig komma nära.

 

Mule, grässtrå och lukten av varm häst är sommarkänsla. Jag väljer att inte berätta om alla miljoner flugor.

 

Urblekt långhalsad häst.

 

Imorgon tänker jag återgå till att blicka neråt. Kolla på vad marken har att erbjuda, helt enkelt.

På återseende.

Hästveda marknad!

Jag var inte så fotoflitig i år utan har gått all in som ”vanlig” marknadsbesökare. Munkar, bigarååer och sådant liksom.

 

Men en och annan bild råkade jag väl ta i det där obarmhärtiga solljuset:

 

När alla andra har gått hem…

 

Urtidsskoj.

 

Undrar hur varmt det blir i den där kuren?

 

Vimmel och vimmel och vimmel. I svartvitt.

 

Inte den vanliga tivolibilden… Förlåt.

 

Inte så noga.

 

Värry bärry.

 

 

På återseende.

Titta nedåt – Lappat och Lagat

En ny liten bildserie ser ljuset idag – premiär liksom.  Bloggen bjuder inte på bubbel eller så men det där kan ni kanske sköta själva?

Det blir en hel del bilder och konstigt nog inte en enda brandman i sikte. Inte än i alla fall.

Många vackra bilder tas varje dag, varje minut och varje sekund. Fina porträtt, babybilder, djurbilder och vackra bilder på moln och himmel. Men från och med idag så gör jag lite tvärtom och blickar nedåt – på något som vi alltid tar för givet: Marken.

Det som vi går/springer/kryper/sitter på.  Som alltid finns där och som stoppar oss från att trilla ner i ingenting när tyngdkraften agerar ankare.

Första bilden ser ni nedan. Jag stannade bilen direkt på den lilla vägen i Rävninge när jag såg linjen framför mig. Kontrasten, nytt och gammalt. Ungarna i baksätet protesterade dock högljutt över pausen och jag känner att de kanske saknar lite förståelse för konsten liksom…

 

Lappat Och Lagat. Nikon D7000, Nikkor 50 mm.

 

Hoppas att ni hänger med här i bloggen och tittar nedåt ihop med mig.

På återseende.

Farväl brandbilar, sökare och blåljus

I dag handlar bloggen om att säga hejdå och om att starta om på nytt i en ny fas i livet – jag har fått gräva efter bilder i arkivet men det blir även några färska bilder av räddningstjänstig karaktär.

Huvudpersonen i dagens blogg har ni träffat åtskilliga gånger sedan jag påbörjade mitt lilla blåljusprojekt sensommaren 2015 och när vi träffades förra veckan så var något av det första han berättade att han köpt ny bil – en pensionärsbil (vilket tydligen är lika med en cabriolet).

Ulf Nilsson, ställföreträdande räddningschef i Osby kommun, hänger nu av sig sökaren och går i pension.

Vi träffades första gången i september 2015. Min första dag på stationen och alla ansikten, utom dåvarande räddningschef Peter Dubrefjords, var obekanta för mig. Peter puttade mig i Ulfs riktning och så fick jag hänga med honom ut på besök på ett företag. Jag var ju redan nervös den där dagen och hur trevlig Ulf än var så fanns där något avvaktande. Inte särskilt konstigt – då visste ingen (knappt jag själv) vad jag höll på med utan jag var bloggaren med kameran ungefär.

Men Ulf och jag hittade en gemensam grund att bygga på: fotografering. Han visade stolt upp sin Canon (jag tittade förfärat i sökaren och rengjorde sedan kamerahuset med en stor suck) och vi började prata om bilder. Och katter. Han är en stor kattvän och har en hög lurviga fyrbeningar som visas upp på olika utställningar.

När jag fixade en fotograferingskväll för räddningstjänstfolket så var Ulf givetvis med (förlåt att jag inte hunnit med den uppföljande delen i utbildningen) och han lärde sig att fota brandbilar i mörker utan att använda blixt. Nu har jag nästan fått honom att inhandla en Nikon också så det blir bara bättre och bättre.

Han är rak och säger vad han tycker, den där nyblivne pensionären, och där fann vi  ytterligare något gemensamt – hittills är Ulf den ende inom räddningstjänsten som till mig sagt att jag är dum i huvudet – men jag tror att det var vänligt menat…

Det är en lång karriär inom räddningstjänsten som nu är till ända. 1980 började Ulf arbeta på Brandförsvaret i Landskrona som brandman och paramedic. Därefter blev det Kävlinge/Löddeköpinge som brandförman och till Osby kom han 2001, tjänstgjorde en sommar på räddningstjänsten i Kristianstad och befattningen som ställföreträdande räddningschef i Osby har han haft sedan 2006.

Så många år resulterar i en hel del minnen och det är som att öppna en dammlucka när jag frågar honom vad han minns mest under sin karriär.

Det första spontana han tänker på är dammen som rasade i Hästberga 2010 – den händelsen har satt stora spår i minnet. Vattnet, omfattningen av förödelsen som mötte styrkorna på plats – det är något som han aldrig kommer att glömma.

Men han berättar också om katter i nöd: särskilt om den som tagit sig högt upp på bjälkarna i en lada och satt där förtvivlat jamande. Räddningsaktionen var resultatlös tills Ulf tröttnade, förvisade ägarinnan, och med hjälp av en brandslang och vatten tvingade katten att bege sig till en väntande brandmans utsträckta händer. Slutet gott liksom.

Han minns också bränder och bilolyckor och säger att det absolut värsta är de händelser där barn är inblandade – och det syns tydligt vilket obehag det väcker hos honom och han berättar vidare att han ofta dagen efter en olycka försökt kontakta de som tvingats möta honom och brandmännen för att checka av hur det känns och hur de upplevde räddningstjänstens bemötande.

 

Nu blir det mycket tid över till allt annat som inte är räddningstjänst.

 

Ett yrkesliv i hjälmar – framför Osbys tankbil.

 

Den allra första bilden jag tog på Ulf – vid skrivbordet 15 september 2015.

 

Två veckor senare så träffades vi igen och då var det arbetet efter en brand dagen innan som sysselsatte honom.

 

Bilkörning och jackan har han på sig – alltså är det utryckning. Här är vi på väg till ett automatlarm hos ett företag i byn.

 

Befälsbilen 265-8080 har rattats av Ulf otaliga gånger. ”Jag har inga problem med att bli väckt mitt i natten – jag brukar kasta sökaren till frun så att hon får läsa medan jag slänger på mig kläderna”.

 

Så här är invånarna i Osby kommun vana att se Ulf – i den gula jackan.

 

Med en av sina katter. Att den här bilden ens finns till är ett under av tålamod från fotografens sida. Och det var inte katten som var problemet utan personen i gul jacka som inte var tyst mer än en halv sekund i taget…

 

”Nu fotar hon igen, va?”
En av många stunder vid fikabordet.

 

Sedan jag började fota räddningstjänst så har jag och Ulf träffats många gånger. Vi har varit på larm, brandtillsyner (tack för besöket i spindelkällaren, förresten), druckit kaffe och diskuterat räddningstjänst och fotografering både avigt och rätt. Mitt första intryck av den något buttre och avvaktande ställföreträdande räddningschefen ändrades snabbt och det blir numera både skratt och tuff jargong när vi träffas och han är mån om att ge mig feedback både på blogginlägg och på min medverkan i Swedish Firefighters.

Uffe – lycka till med din nya ”anställning” och vi lär väl höras, misstänker jag. Om inte annat för att prata om fotografering. Och räddningstjänst. Det brukar ju bli så.

På återseende

Osbyianska träd

Jag råkade plocka med mig kameran häromdagen på en promenad i Osby.

Träd, överallt träd.

 

Nedan ser ni resultatet från min vandring på motionsspåret vid Klinten.

 

 

 

 

 

 

 

Nästa inlägg kommer att handla lite om att säga hejdå, om att gå vidare och om minnen.

På återseende.

Som smörklickar och solsken med vitt staket runtomkring

Ja, där stod de på en helt vanlig gräsmatta. I flock. Ganska så stolta där de höjde sig över alla andra, lite mer markbundna, blomster.

Nattens vrålregn hade ju piskat kronbladen men det verkar inte ha bekommit det här gänget – en för alla, alla för en liksom.

Som små rebelliska solar var det full givakt.

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.