Vi behöver prata – om blåljus

Så mycket har hänt sedan jag som total blåljusnovis ringde på dörrklockan till brandstationen i Osby, med kameraryggsäcken oergonmiskt slängd över ena axeln och en mugg kaffe i näven. Jag har nämnt det tidigare vid flera tillfällen – jag var skräckslagen.

Egentligen skulle det bara bli blogg med bilder och ytterst lite text men det där sket ju sig tidigt och när sedan branschtidningen Swedish Firefighters knackade på dörren (bildligt talat – vore läskigt annars), så blev allt liksom lite mer nationellt spritt.

Jag visste inget alls om räddningstjänst – inte mer än att om man ringer 112 så kan det hända att röda bilar dyker upp och jag förutsatte väl i princip att alla brandmän var just män och att åka på larm var det enda man gjorde.

I och med Projekt Räddningstjänst så fick jag ju lära mig att det inte riktigt stämde, 112-grejen undantagen.

Under de här tvåochetthalvtåren så har jag lärt mig facktermer, lärt mig hitta till olika brandstationer (vissa envisas med att bjuda in mig om och om igen), jag har fått ett alldeles eget larmställ med mitt eget namn på (tack Hässleholm!), jag vet att rökdykare har flaskor på ryggen, jag vet vad de olika brandbilarna heter och varför de har olika siffror, jag är väl medveten om hur det känns att gå rullbandstestet (ej bekvämt överhuvudtaget – för kännedom), jag vet att det finns brandmän som dyker och brandmän som klättrar (tack Höganäs för att ni alltid säkrar fotografen – med rep), jag kan tala om hur varmt det är inne i en brinnande byggnad (väldigt) och jag vet även hur det känns att bli utsläpad på bår ur en fejkkrockad bil (tack Lönsboda för att ni inte tappade mig), jag vet hur snyggt det är att tapetsera en tankbil med mina bilder (ärligt, fler räddningstjänster borde testa), jag vet hur grisblod luktar (realistiskt övat där – ni vet vilka ni är), jag har konstaterat att jag inte längre lider av sjösjukebesvär (tack för att ni medverkade i den undersökningen, Karlshamn), jag har nästan blivit av med min höjdskräck men tänker ändå att det är onödigt med att åka hävarkorg 30 meter upp i luften i mörker, blåst och regn, jag har kunskap om varför man ibland behöver använda ett repgevär, och att det kan vara svårt att sikta rätt, jag är brutalt medveten om vikten av att spärra av trafikflödet på en olycksplats (trafikanter, skärp er för fan), jag har fått träffa Kustbevakningen (trevliga typer), jag har noterat att brandmän från Höganäs har en förmåga att dyka upp oavsett vilken räddningstjänst jag besöker, jag vet att vikten av gott kaffe på en brandstation är väldigt stor och jag vet även att det finns deltidskårer som envisas med att äta en viss sorts varmkorv efter varje övning (än så länge har jag, genom diverse ursäkter, sluppit undan möget).

Och hörrni – jag blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka på den tid som har gått sedan jag för första gången åkte 8080 i Osby. Det har hänt så mycket – både roligt, dramatiskt och tragiskt – och jag är glad över att få vara med på ett litet hörn som någon slags kameraförsedd, och ständigt frusen, maskot.

Vad 2018 har att bjuda på blåljusmässigt är inte helt spikat ännu (hit me – jag är öppen för förslag men tänker att det är alldeles för kallt i Norrland – sorry), vissa saker har redan hänt, bland annat har Räddningstjänsten Skåne Nordväst huserat mig i ett helt dygn samt vält en buss, och jag har lite andra planer som inte är helt spikade ännu.

Om någon räddningstjänst på typ Mallorca eller liknande värmebelastat land vill att en svensk fotograf ska hälsa på, ja, då är jag nog inte svår.

Nu blir det en liten resa nerför minnenas väg. Häng med!

 

Brandman på hal is.
Tröstiga hjälpmedel.
Jag funderar på att bli vegetarian.
Brandmän. Skärsläckare.
Skum brandman?
Chef och whiteboardtavla.
Brandman med katt.
Brandmän i olikfärgade hjälmar övar.
Rökdykande brandman i mörker.
Kämpande brandmän.
Jag hade fel – alla brandmän är inte män… Me bad.
Som sagt – jag hade fel.
Brandmän högt uppe.
Pyroman?
Släckbilsutsikt en väderombytlig augustidag.
Fotograf åker till Hässleholm – där finns brandmän från Höganäs.
Fotograf åker till Helsingborg. Och se vilka som dyker upp…
Varmt.
Släckis och Tankis – som mina barn kallar dem.
I en räddningstjänstig tvättkorg.
Många snören och grejer när Höganäs räddar på avancerat vis.
Rökdykande brandmän.
Dagen då det blåste så mycket att jag nästan fick en permanent hörselnedsättning.
Brandman in action.
En hårt arbetande brandman.
Brandman i rök.
Kvällsövande brandman i mörker.
När det inte går så bra…
Skumt.
Brand eller inte?
Dykande brandman.
Brandman och brandmän.
Simmande brandmän
Insatsledare i motljus.
Trött brandman I.
Trött brandman II.

 

Trött brandman III.

 

 

Mot nya mål – hejdå 2017!

Då ska vi ta och avverka resten av bildåret 2017 i raketfart.

Det blev lite räddningstjänst, fotoutställning, inspektion av marken och n´ hel del blöt rock n’ roll.

 

Juli

En trasig cykelväg, hästar, skärgårdsräddningstjänst och Hästveda marknad inträffade under den här månaden.

 

 

 

 

 

Augusti

Bloggen åkte ända till södra Öland och rapporterade från Degerhamns räddningsdag där Bloggen terroriserade deltagarna med sina brandkårsbilder, kollade in brandteater med Flamman och Lågan och tittade på bilsläpp från hög höjd. Resten av månaden handlade i stort sett om Helgeåfestivalen där festivalområdet var så blött att det mest liknade ett översvämmat träsk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

September

En räddningstjänstig månad. Bloggen fotade när Osbys brandmän visade upp kunskaper i vattenlivräddning och övade trafikolycka. Det blev fler bilder från dygnet hos räddningstjänsten i Karlshamn samt en tjuvtitt på mitt dittills hemliga besök i Helsingborg.

 

 

 

 

 

 

 

Oktober

Bloggen träffade brandmän i Höganäs, fullständig rapport om vad jag gjorde där kommer i början av 2018. Bloggen visade bilder från Helsingborg och avslöjade att det handlade om en dykövning där räddningstjänsten Skåne Nordväst och Kustbevakningen samarbetade. En otrolig dag på alla sätt – inte minst fotomässigt. Sedan blev det höstbilder – med ett visst inslag av blåljus, samt en snabbvisit hos räddningstjänsten i Hässleholm.

 

 

 

Ljuvligt skinande under oktobermolnens skarpa blick drar detta nypon snart sin sista suck av höstlättnad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

November

Räddningstjänst i mörker i Osby och svartvita porträttbilder i skogen var egentligen det som november bjöd på. Bloggen hade varken tid eller rätt mått av inspiration att fota. November liksom, ryyyys.

 

 

 

 

 

December

Bloggen började kika runt i Osby, ett projekt som kommer att fortsätta under 2018, och träffade då Tomten, månen, en clown, en kanin och en apa. Och blev snöad på. Urrk.

 

 

 

 

 

 

Nu laddar vi för 2018!

Nya bilder, nya utmaningar, nya och gamla brandmän, brandbilar och brandstationer.

Hoppas att ni hänger med.

Vi ses nästa år.

Det där med att plåta i mörker

Det blir räddningstjänst även i dagens blogg, föga förvånande kanske… Men det blir också lite reflektioner över fotograferingsutmaningen på bilderna nedan. För det var baske mig inte lätt.

Bilderna är tagna en kväll i oktober på en nattsvart/beckmörk/kolmörk/överdunkel övningsplats. Inga ljuskällor att tillgå förutom det som kommer från brandbilar och ficklampor/hjälmlampor.

Det är Grupp 3 hos Räddningstjänsten i Osby som ska klippa sönder en väldigt krockad bil som har ”råkat” trilla från en kran, och det är en situation som inte genererar perfekta bilder men å andra sidan så sker inte alla bilolyckor i dagsljus heller. Man får arbeta efter förutsättningarna helt enkelt.

Och nej, jag hade inte asat med något stativ ut och jag har inte i någon av bilderna ni kan se längre ner, använt blixt. Blixt och reflexerna på blåljuspersonalens uniformer är en knepig kombo och som jag försöker undvika så långt det är möjligt. Redigering har varit måttlig och enbart i Adobe Camera Raw, ca 4 sekunder i snitt per bild.

Inställningarna för ISO har varierat mellan 2500 och 6400, slutarvärdena mellan 1/125 sekund och 1/160 sekund medan bländaren som lägst har stått på 1.8 och aldrig högre än 3,5. Kamera: Nikon D7000. och objektiv som använts är ett fast 50-millimeters samt ett zoom på 18-105, båda från Nikon.

Med så högt ISO, och en kamera som inte är superduperny, uppstår brus i bilderna. Jag väljer att se det som en addition till den dokumentära aspekten, trots allt är detta inte konstnärliga perfektionsbilder utan en spegling av de förhållanden som brandmännen kan arbeta under.

För kännedom så sitter det ingen markör, vare sig människa eller docka, i det demolerade fordonet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

 

Allvarlig bilolycka i centrala Osby

Det var i alla fall utgångspunkten för del två i Räddningstjänstens uppvisning under gårdagens Familjedag i Osby. Läste ni bloggen igår fick ni se bilder från sjöräddning och i dag ska vi kika på vad som händer när någon har ringt 112 och larmat om en singelolycka och berättat att det sitter en person kvar i bilen.

När SOS tagit emot samtalet larmas rätt räddningstjänst ut, i det här fallet är det brandmännen i tjänstgörande styrka i Osby som får ta emot det och deras sökare tjuter samtidigt. Oavsett tidpunkt på dygnet så ska de vara klara att rulla ut på fyra minuter från dess att de mottagit larmet. F-Y-R-A minuter. Personligen måste jag säga att det tar mig betydligt längre tid än så att gnugga sömngruset ur ögonen och hitta motivationen att lämna täckets varma omfamning.

I alla fall, publiken får höra hur ljudet av sirenerna kommer närmare och närmare och snart dyker släckbilen 8010, tätt följd av tankbilen 8040, upp med blinkande blåljus. Förstabilen hinner knappt stanna innan dörrarna öppnas och brandmännen hoppar ut, direkt fokuserade på sin egen uppgift – de vet exakt vad de ska göra.

Nedan följer en mängd bilder, det blir lite av en steg-för-stegdemonstration i hur räddningsarbetet går till på en trafikolycka, från dess att räddningsfordonen rullar fram tills dess att den krockade bilen blivit en cabriolet.

Under tiden som arbetet med att få ut den skadade föraren pågår, så guidar insatsledaren Micke, i rollen som konferencier, publiken och talar om vad som händer. Han pratar även om vikten av att  inte sätta en skadad person i sin egen bil då den sedan kan behöva klippas upp (jodå, det har hänt) och om att aldrig, aldrig, aldrig fota och filma på en olycksplats.

Aldrig. Är vi överens?

 

Publiken håller sig lydigt på säkerhetsavståndet som insatsledaren pekar ut, och det är ganska tyst i väntan på att förevisningen ska dra igång.

 

”Fota aldrig på en trafikolycka”, säger Micke.

 

Larmet har gått, brandmännen har kastat sig iväg till stationen, bytt om och snart är släckbilen 8010 framme vid olycksplatsen.

 

Ut hoppar brandmännen i Grupp 1.

 

Och alla är fokuerade på just sin uppgift.

 

 

Henrik, klädd i full rökdykarutrustning, placerar först och främst ut en släckare.

 

Styrkeledaren Lennart organiserar arbetet.

 

Bilen stabiliseras och Lennart och Malin hjälper den skadade föraren.

 

Det är Malin som har uppgiften som sjukvårdare och är den som får krypa in i bilen och hålla bilförarens nacke.

 

 

 

Strax anländer även polisen Rolf, som får en uppdatering av styrkeledaren.

 

Det förbereds för klippning – den skadade täcks av skyddande bubbelplast.

 

 

Såg och hydraulverktyg plockas fram, det blir Zebastians uppgift att hålla i den stora saxen som skär igenom plåt.

 

Och arbetet med att klippa av alla bilens stolpar påbörjas.

 

 

Och Henrik sågar sig igenom vindrutan.

 

Lugnt och metodiskt, med rutinerad snabbhet, går Zebastian runt bilen och klipper av stolpe för stolpe.

 

 

Bakluckan läggs åt sidan.

 

 

Och lyktglaset flyger åt alla håll.

 

 

 

 

 

Här syns det tydligt hur små marginalerna faktiskt är – hur nära den skadade brandmännen jobbar med verktygen.

 

 

Sista klippet och sedan ska taket lyftas av.

 

Publiken ser spänt på.

 

 

 

 

 

 

När taket är borta ser vi hur Malin stabiliserar förarens nacke.

 

Och sedan är det dags att lyfta ut honom.

 

 

Under tiden sitter en geting obekymrat på olycksfordonets motorhuv och följer arbetet från första parkett.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The End.

 

×