Hästar, hur var det nu igen – finns dom?

Jag hittade tre av dessa varelser i en skånsk hage i helgen.

En var starkt skeptisk, en tyckte att jag var dryg och en smula närgången och en var som ett stort klibbigt plåster som skulle pussas hela tiden.

 

Bilderna nedan är tagna tämligen sent på kvällen, när ljuset är mjukt och tacksamt.

 

”Åhå, en fotograftass. I vår hage. Kanske smaka lite?”

 

Fotograf på huk, långhalsad häst ovanför.

 

”Hörrududu, vem är du? Kan vi kela?”

 

 

Betande häst i pittoreskt motljus.

 

Två hästar i motljus.

 

Häst. Motljus – ni har börjat fatta nu, tänker jag.

 

Kärleksfulla mular.

 

Detta verk heter: ”Tre hästar på en äng”.

 

Hals och rumpa.

 

Selfie, plåsterhästen lät mig komma nära.

 

Mule, grässtrå och lukten av varm häst är sommarkänsla. Jag väljer att inte berätta om alla miljoner flugor.

 

Urblekt långhalsad häst.

 

Imorgon tänker jag återgå till att blicka neråt. Kolla på vad marken har att erbjuda, helt enkelt.

På återseende.

Hästveda marknad!

Jag var inte så fotoflitig i år utan har gått all in som ”vanlig” marknadsbesökare. Munkar, bigarååer och sådant liksom.

 

Men en och annan bild råkade jag väl ta i det där obarmhärtiga solljuset:

 

När alla andra har gått hem…

 

Urtidsskoj.

 

Undrar hur varmt det blir i den där kuren?

 

Vimmel och vimmel och vimmel. I svartvitt.

 

Inte den vanliga tivolibilden… Förlåt.

 

Inte så noga.

 

Värry bärry.

 

 

På återseende.

En favoritbild som får mig att minnas

Bilden togs i april 2014. Handen tillhör min yngsta dotter och den fina mulen tillhör en Bebbe – ett gigantiskt halvblod.

Det är ingen arrangerad bild utan här handlade det verkligen om att fånga ögonblicket och resultatet är långt ifrån tekniskt perfekt.

 

Det går nästan att känna ända härifrån hur mjuk den där mulen är.
Det går nästan att känna ända härifrån hur mjuk den där mulen är.

 

Men bilden kastar mig automatiskt tillbaka i tiden. Till barndomens ridskolehäng och ponnyer med namn som Corinth, Candy och Mr Moonlight. De stora hästarna jag fick rida tidigt då jag var en långbent unge: Saska som var gosigast någonsin. Schottis som jag vann en deltävling i Barbie Junior Cup med och Mannen – denna enorma varelse med stallets högsta mankhöjd.

Och senare i livet, svartbruna surpuppan Oliver, galna fd poloponnyn Dilly, ridskolehästen Anastasia som gav mig en hel hög rosetter och min egen Mulle – han som var som en stor hund, käkade Ahlgrens bilar och höll på att bli engelsk polishäst.

Den här bilden får mig att minnas allihopa. Och minnas doften av varmt stall och det seriöst rofyllda ljudet av hästar som tuggar i sig hö.

På återseende.