Vi behöver prata – om blåljus

Så mycket har hänt sedan jag som total blåljusnovis ringde på dörrklockan till brandstationen i Osby, med kameraryggsäcken oergonmiskt slängd över ena axeln och en mugg kaffe i näven. Jag har nämnt det tidigare vid flera tillfällen – jag var skräckslagen.

Egentligen skulle det bara bli blogg med bilder och ytterst lite text men det där sket ju sig tidigt och när sedan branschtidningen Swedish Firefighters knackade på dörren (bildligt talat – vore läskigt annars), så blev allt liksom lite mer nationellt spritt.

Jag visste inget alls om räddningstjänst – inte mer än att om man ringer 112 så kan det hända att röda bilar dyker upp och jag förutsatte väl i princip att alla brandmän var just män och att åka på larm var det enda man gjorde.

I och med Projekt Räddningstjänst så fick jag ju lära mig att det inte riktigt stämde, 112-grejen undantagen.

Under de här tvåochetthalvtåren så har jag lärt mig facktermer, lärt mig hitta till olika brandstationer (vissa envisas med att bjuda in mig om och om igen), jag har fått ett alldeles eget larmställ med mitt eget namn på (tack Hässleholm!), jag vet att rökdykare har flaskor på ryggen, jag vet vad de olika brandbilarna heter och varför de har olika siffror, jag är väl medveten om hur det känns att gå rullbandstestet (ej bekvämt överhuvudtaget – för kännedom), jag vet att det finns brandmän som dyker och brandmän som klättrar (tack Höganäs för att ni alltid säkrar fotografen – med rep), jag kan tala om hur varmt det är inne i en brinnande byggnad (väldigt) och jag vet även hur det känns att bli utsläpad på bår ur en fejkkrockad bil (tack Lönsboda för att ni inte tappade mig), jag vet hur snyggt det är att tapetsera en tankbil med mina bilder (ärligt, fler räddningstjänster borde testa), jag vet hur grisblod luktar (realistiskt övat där – ni vet vilka ni är), jag har konstaterat att jag inte längre lider av sjösjukebesvär (tack för att ni medverkade i den undersökningen, Karlshamn), jag har nästan blivit av med min höjdskräck men tänker ändå att det är onödigt med att åka hävarkorg 30 meter upp i luften i mörker, blåst och regn, jag har kunskap om varför man ibland behöver använda ett repgevär, och att det kan vara svårt att sikta rätt, jag är brutalt medveten om vikten av att spärra av trafikflödet på en olycksplats (trafikanter, skärp er för fan), jag har fått träffa Kustbevakningen (trevliga typer), jag har noterat att brandmän från Höganäs har en förmåga att dyka upp oavsett vilken räddningstjänst jag besöker, jag vet att vikten av gott kaffe på en brandstation är väldigt stor och jag vet även att det finns deltidskårer som envisas med att äta en viss sorts varmkorv efter varje övning (än så länge har jag, genom diverse ursäkter, sluppit undan möget).

Och hörrni – jag blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka på den tid som har gått sedan jag för första gången åkte 8080 i Osby. Det har hänt så mycket – både roligt, dramatiskt och tragiskt – och jag är glad över att få vara med på ett litet hörn som någon slags kameraförsedd, och ständigt frusen, maskot.

Vad 2018 har att bjuda på blåljusmässigt är inte helt spikat ännu (hit me – jag är öppen för förslag men tänker att det är alldeles för kallt i Norrland – sorry), vissa saker har redan hänt, bland annat har Räddningstjänsten Skåne Nordväst huserat mig i ett helt dygn samt vält en buss, och jag har lite andra planer som inte är helt spikade ännu.

Om någon räddningstjänst på typ Mallorca eller liknande värmebelastat land vill att en svensk fotograf ska hälsa på, ja, då är jag nog inte svår.

Nu blir det en liten resa nerför minnenas väg. Häng med!

 

Brandman på hal is.
Tröstiga hjälpmedel.
Jag funderar på att bli vegetarian.
Brandmän. Skärsläckare.
Skum brandman?
Chef och whiteboardtavla.
Brandman med katt.
Brandmän i olikfärgade hjälmar övar.
Rökdykande brandman i mörker.
Kämpande brandmän.
Jag hade fel – alla brandmän är inte män… Me bad.
Som sagt – jag hade fel.
Brandmän högt uppe.
Pyroman?
Släckbilsutsikt en väderombytlig augustidag.
Fotograf åker till Hässleholm – där finns brandmän från Höganäs.
Fotograf åker till Helsingborg. Och se vilka som dyker upp…
Varmt.
Släckis och Tankis – som mina barn kallar dem.
I en räddningstjänstig tvättkorg.
Många snören och grejer när Höganäs räddar på avancerat vis.
Rökdykande brandmän.
Dagen då det blåste så mycket att jag nästan fick en permanent hörselnedsättning.
Brandman in action.
En hårt arbetande brandman.
Brandman i rök.
Kvällsövande brandman i mörker.
När det inte går så bra…
Skumt.
Brand eller inte?
Dykande brandman.
Brandman och brandmän.
Simmande brandmän
Insatsledare i motljus.
Trött brandman I.
Trött brandman II.

 

Trött brandman III.

 

 

Fotografterroristen slår till igen!

Gäsp.

Hemkommen efter en utflykt till andra sidan Skåne och ikväll ser jag fram emot att få sova i min egen säng. Bloggen har nämligen varit iväg på äventyr och terroriserat yrkesfolk i larmställ nu igen.

Jag har ju träffat några av dessa brandmän från Helsingborg i samband med en dykövning förra året, men det var många nya ansikten också på station City, där jag alltså huserade i cirka 24 timmar.

 

Utförlig rapportering om detta dygn kommer om ett par månader men jag kan avslöja att jag har tagit många bilder. Som vanligt. Ni är ju garanterat inte förvånade.

Ett smakprov på mitt och kamerornas arbete får ni dock här och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Mot nya mål – hejdå 2017!

Då ska vi ta och avverka resten av bildåret 2017 i raketfart.

Det blev lite räddningstjänst, fotoutställning, inspektion av marken och n´ hel del blöt rock n’ roll.

 

Juli

En trasig cykelväg, hästar, skärgårdsräddningstjänst och Hästveda marknad inträffade under den här månaden.

 

 

 

 

 

Augusti

Bloggen åkte ända till södra Öland och rapporterade från Degerhamns räddningsdag där Bloggen terroriserade deltagarna med sina brandkårsbilder, kollade in brandteater med Flamman och Lågan och tittade på bilsläpp från hög höjd. Resten av månaden handlade i stort sett om Helgeåfestivalen där festivalområdet var så blött att det mest liknade ett översvämmat träsk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

September

En räddningstjänstig månad. Bloggen fotade när Osbys brandmän visade upp kunskaper i vattenlivräddning och övade trafikolycka. Det blev fler bilder från dygnet hos räddningstjänsten i Karlshamn samt en tjuvtitt på mitt dittills hemliga besök i Helsingborg.

 

 

 

 

 

 

 

Oktober

Bloggen träffade brandmän i Höganäs, fullständig rapport om vad jag gjorde där kommer i början av 2018. Bloggen visade bilder från Helsingborg och avslöjade att det handlade om en dykövning där räddningstjänsten Skåne Nordväst och Kustbevakningen samarbetade. En otrolig dag på alla sätt – inte minst fotomässigt. Sedan blev det höstbilder – med ett visst inslag av blåljus, samt en snabbvisit hos räddningstjänsten i Hässleholm.

 

 

 

Ljuvligt skinande under oktobermolnens skarpa blick drar detta nypon snart sin sista suck av höstlättnad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

November

Räddningstjänst i mörker i Osby och svartvita porträttbilder i skogen var egentligen det som november bjöd på. Bloggen hade varken tid eller rätt mått av inspiration att fota. November liksom, ryyyys.

 

 

 

 

 

December

Bloggen började kika runt i Osby, ett projekt som kommer att fortsätta under 2018, och träffade då Tomten, månen, en clown, en kanin och en apa. Och blev snöad på. Urrk.

 

 

 

 

 

 

Nu laddar vi för 2018!

Nya bilder, nya utmaningar, nya och gamla brandmän, brandbilar och brandstationer.

Hoppas att ni hänger med.

Vi ses nästa år.

Fortsatta dykningar vid sjunket fartyg

Läste ni bloggen i förrgår så fick ni del ett i berättelsen om hur räddningstjänst och kustbevakning arbetar med färjeolyckan där en kollision med ett lastfartyg har gjort att M/S Pernille snabbt sjunkit. Länk här.

Jag rekommenderar att ni läser första delen innan ni kikar vidare.

 

Arbetet sätts igång och nu handlar det inte om att kasta på sig kläder och utrustning och kunna lämna stationen i full fart med sirener och blåljus, utan allting förbereds lugnt och metodiskt. Det hörs inga höjda röster överhuvudtaget och de båda dykledarna, Peter från Helsingborg och Roger från Halmstad, går omkring och pratar lågmält med sina dykare och dykskötare, antecknar lite och stämmer av med varandra då och då.

 

Och strax är det fyra dykare i vattnet och snart är vattenytan lika tom som innan dykarna kastade sig i havet. Endast några enstaka ringar och bubblor skvallrar om att någon form av aktivitet pågår många meter ner.

Nu har inte övningsledningen sänkt ett riktigt fartyg i hamnen i Helsingborg utan det handlar om en ombyggd container som får spela rollen av M/S Pernille.

 

Jag knatar omkring på däck med en Nikon på vardera axel. Ett teleobjektiv och ett vidvinkelobjektiv ska se till att det blir så många bra bilder som möjligt. Jag är ju van vid att nästan konstant hålla fingret på avtryckarknappen men det lugna tempot smittar till och med av sig på mig och jag hinner både plåta det som händer och samtidigt kan jag följa själva insatsen när dykarna rapporterar funna kroppar vidare till sina kollegor på båten.

 

Självklart är det omöjligt att se vad som händer nere på botten men befälhavaren Peter förklarar för mig att när dykarna bärgat de omkomna (idag är det såklart dockor vi pratar om) så placeras kropparna i en stor bur av metall som är nedsänkt i vattnet och fäst vid skeppets ena kran. Hade detta varit på riktigt hade buren sedan täckts över, lyfts ur vattnet och direkt vinschats ner i KBV 034:s lastrum – allt för att det ska bli så värdigt som möjligt, särskilt med tanke på att press och anhöriga faktiskt kan befinna sig inom synhåll.

 

Dykarna byts av under arbetets gång och när de anser att de hittat alla omkomna så är det dags att bryta för lunch och det är med en lättnadens suck som jag sjunker ner i en bekväm fåtölj i mässen. Det är ganska slitigt, även för en fotograf, och det är inte bara för att kroppen förvridits i en hög olika icke-ergonomiska positioner i jakten på bästa bilden, utan jag är ganska mentalt trött.

 

Men kaffe, ni vet den där underbara dopingdrycken, kickar igång både huvud och kropp igen inför eftermiddagens moment. Nu ska M/S Pernille tömmas på olja och det blir fyra dykares uppgift att transportera ut en slang, sänka den och fästa den vid det förlista fartyget, helst utan att den grymt tunga slangen sänker någon av brandmännen samtidigt – det vore nämligen högst obra

Jag tittar på detta ur något av ett fågelperspektiv – jag och befälhavaren har klättrat, klättrat och klättrat lite till och befinner oss högt uppe på KBV 034. Solen skiner, vågorna kluckar mot piren i hamninloppet, måsarna skränar och de fyra dykarna är små, små prickar långt där nere.

Det är ett ytterst ängsligt ögonblick (jag håller andan) när det ser ut som om en av dykarna kommer att hamna under oljeslangen, men allt reder tack och lov upp sig och när pluggen dras ur slangens ena ände så sjunker slangen alltså fortare än man hinner säga räddningstjänst och efter en imponerande kort stund signalerar dykarna att det är klart att börja pumpa olja.

Dykövningen avslutas sedan med bärgning av gifttunnor, detta genom att dykarna förpackar de giftiga behållarna i ett kärl som sedan förseglas under ytan innan det lyfts över till kustbevakningens båt för vidare färd till destruktion.

Därmed är den här delen av årsprovet avklarad och brandmännen börjar packa ihop alla sina prylar. Vid det här laget kan jag se att det inte bara är jag som är en smula utarbetad (havsluften, det måste vara havsluften) och inte ens kaffe kan höja tempot.

Men vilken dag det har varit. Visserligen har den gått i tragedins tecken men upplevelsen har också varit givande. Att kunna följa det samspelta och lugna arbetet på så nära håll med kameran är ett riktigt privilegium och det är lite sorgset som jag säger hejdå till mina nya brandmans- och kustbevakningsvänner och styr mot nordöstra Skåne igen.