Räddningstjänst: olika, men så oerhört lika.

Nu har jag alltså träffat två olika räddningstjänster och jag tänkte diskutera lite kring skillnader och likheter.

Osby har, som ni nog vet vid det här laget, en handfull heltidsanställda och det operativa arbetet är uppbyggt på deltidsbrandmän – det där gänget som har fyra minuter på sig att bli klara för utryckning. Deltidare finns även i Höganäs, men här arbetar också heltidsanställda brandmän.

Det finns givetvis rent konkreta skillnader mellan de båda räddningstjänsterna, som att Höganäs har en drönare, en större båt och har brandmän som är speciellt utbildade för höghöjdsräddning, som vid exempelvis vid klättringsolyckor. I Osby heter många Peter och i Höganäs är det Henrikar och Markusar som är i majoritet.

Men jag tänker inte fokusera på just detta utan snarare på likheterna, som jag upplever dem. På båda ställena har jag fått ett väldigt varmt välkomnande och inte överhuvudtaget blivit ignorerad utan tvärtom väldigt inkluderad. Nu hade ju nordvästskåningarna en stor fördel eftersom de har haft möjlighet att spana in bloggen och mina bilder innan jag kom dit. I Osby antar jag att personalen höll andan och mest hoppades på det bästa – det fanns säkerligen nervositet hos fler än en innan de började få grepp om vilken typ av fotografering jag ägnar mig åt och hur räddningstjänsten skulle framställas i bloggen.

Det tar inte lång stund nere i Höganäs innan jag inser att det finns en stor likhet (egentligen vet jag inte varför jag blev förvånad) – vilka samtalsämnen som helt självmant kommer upp på båda sidor av Skåne. Mycket av det handlar om att räddningstjänsten faktiskt är uppbyggd av personer, av riktiga människor. Inte superhjälterobotar som oberörda går till jobbet dag efter dag och som rycker på axlarna åt de upplevelser som packas ner i i erfarenhetsryggsäckarna. Jag upplever också att det finns en stor vilja att lyfta fram det egna yrket, att få ges utrymme att beskriva hur vardagen verkligen ser ut och det är ju där bloggen så att säga kommer in i bilden.

Så, sammanfattningsvis: även om de båda räddningstjänsterna skiljer sig åt i organisation och antal brandbilar, så var det nästan en deja vu-upplevelse att få träffa Höganäsfolket. Och det kändes både positivt och tryggt.

 

Badkaret, Osbys tankbil.
Badkaret, Osbys tankbil.

 

Höganäs tankbil.
Höganäs tankbil.

 

Osby.
Osby.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Lönsboda.
Lönsboda.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Lönsboda.
Lönsboda.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Osby.
Osby.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Höganäs.
Höganäs.

 

Osby.
Osby.

 

Kvällen efter var jag tillbaka i Osby och hann inte mer än säga hej förrän första frågan kom:  ”Vilket är nu bäst, Osby eller Höganäs?” Och tydligen dröjde jag för länge med svaret. Jag får väl försöka gottgöra det vid något tillfälle.

Kanske räcker det med att dela med mig av magkänslan jag fick när jag gick in genom dörrarna till brandstationen i Osby, kände lukten och såg de numera väldigt välbekanta ansiktena, för vet ni – det kändes lite som att komma hem.

På återseende.

Dagens räddningstjänst – seriös höjd och otrohet

Egentligen är bloggen för trött för att blogga. Dagen har varit ganska intensiv och jag har tagit så många bilder att kamerorna till slut väldigt surt muttrade något om övertidsarbete, kollektivavtal och slavdriveri. Jag förstår inte vad de menar.

Tidigt i morse begav jag mig iväg med kamerautrustning samt (akut införskaffad) vattenfast mascara. Jag hade ju sett vad SMHI utlovat för dagen. Hela förmiddagen regnade det horisontellt och jag är glad att jag pälsade på mig som en annan eskimå.

Anledningen till resan?

Jo, för ett tag sedan damp det ner ett mail i inboxen. Avsändare var Henrik Persson från räddningstjänsten i Höganäs och han hade bara idel lovord att ösa över Projekt Räddningstjänst. Henrik bjöd även in mig och kamerorna för att tillbringa en dag hos honom och hans brandmanskollegor i nordvästra Skåne, för att kika på vad de sysslar med.

Det är det jag har gjort idag och Höganäs räddningstjänst kommer att dyka upp som gäster i ett par inlägg här framöver. Så oroa er inte, jag har faktiskt bara flörtat lite med sagda räddningstjänst, det kan väl ändå inte räknas som otrohet? Fokus för projektet är fortfarande vardagen i Osby, jag lovar.

Men vilken fantastisk dag det har varit, det tjuriga vädret till trots. Det har varit rök, oljeutsläpp, en tankbil (givetvis) samt en avslutning ikväll som innebar att testa hur högt upp 4030 når. Väldigt högt kan jag meddela. Väldigt högt.

Så som jag skrev i inledningen, jag är trött men ändå så taggad och nöjd med den här dagen, inte minst bildmässigt, att jag inte kunde låta bli att kika på bilderna och skriva några rader. Detta inlägg kommer att fokusera på 4030 som är Höganäs ganska nyinförskaffade höjdfordon. Och det är inte bara utsikten som är hisnande – prislappen fick mig nästan att trilla baklänges.

 

Möt 4030.
Möt 4030.

 

Säkerheten är viktig och självklar. Alla som ska upp i korgen ska ha sele.
Säkerheten är viktig och självklar. Alla som ska upp i korgen ska ha sele.

 

Det är en och anna rem som ska knäppas i mörkret.
Det är en och annan rem som ska knäppas i mörkret.

 

Korgen sänks mot marken (för att fotografen ska kunna hoppa i utan att behöva balansera på stegen uppe på bilen).
Korgen sänks mot marken (för att fotografen ska kunna hoppa i utan att behöva balansera på stegen uppe på bilen).

 

De som är vana tar den här vägen i och ut korgen.
De som är vana tar dock den här vägen i och ur korgen.

 

Jag hakas fast i korgen och vi påbörjar färden uppåt.
Jag hakas fast i korgen (det känns som ett helt överkomligt säkerhetstänk) och vi påbörjar färden uppåt.

 

Lite högre upp...
Lite högre upp…

 

Fotografen har kanske pratat om kontrollbehov tidigare. Någonstans känner jag at jag vuxit lite av att åka i blåljusfart med räddningschefen i Osby, samt kvällens höjdupplevelse i regn och blåst. Det var bara att lita på att Henrik, och brandmännen nedanför, har koll på läget.
Fotografen har kanske pratat om kontrollbehov tidigare. Någonstans känner jag att jag vuxit lite av att åka i blåljusfart med räddningschefen i Osby, samt kvällens höjdupplevelse i höganäsisk blåst och regn. Det var bara att lita på att Henrik, och brandmännen nedanför, har koll på läget.

 

Det är högt.
Det är högt.

 

Ovant högt.
Ovant högt.

 

På väg neråt.
På väg neråt.

 

Fast mark under fötterna igen.
Fast mark under fötterna igen.

 

Nästa omgång bilder fotograferar jag från marken.
Nästa omgång bilder fotograferar jag från marken.

 

Det är en utmaning att fotografera i mörker och att fota just räddningspersonal i mörker är en mardröm eftersom reflexerna på kläderna gärna äter upp allt ljus. I bilderna ovan har jag valt att undvika att använda blixt, vilket ställer ganska höga krav, lite trixande med inställningar samt en stadig hand. Eller gör jag som jag brukar – hittar en stadig person att luta kameran mot och kvällens ”stativ” heter Henrik H.

På återseende.