Premiär för helt färska brandmän i Osby

Osbys räddningstjänst kunde igår välkomna nya brandmän till stationerna i Osby och Lönsboda. Bloggen var givetvis på plats på informationsmötet igår kväll för att föreviga dagen då Jannike, Emelie, Martin, Nicklas och Anna-Clara formellt fick anställning som räddningspersonal i beredskap, det vill säga deltidsbrandmän.

-Vad roligt det ska bli att lotsa dem framåt! menar räddningschef Peter efteråt. Det är tydligt att han är nöjd med rekryteringen.

Han är också noga (med utropstecken och allt faktiskt), med att poängtera att exakt samma krav ställs på både kvinnor och män och att det bara finns en enda skillnad mellan könen inom yrket: rökdykning är inte tillåtet för den som är gravid eller ammar.

Kläder och skor provades, nummer fördelades och heltidspersonalen presenterade sig. Det var ganska tyst och lite spänt bland de nyanställda i början men detta byttes snart mot skämt och skratt och en avspänd stämning.

Rekryteringsprocessen innehåller en hel hög moment som ska visa både på styrka, uthållighet och stresstålighet. Ingen av de nya brandmännen verkar ha tyckt att fystesterna var särskilt svåra utan den återkommande beskrivningen är snarare att det var en rolig utmaning. Emelie påpekar dock att man måste ha tränat innan och att hennes farhågor mest handlade om rullbandstestet, som hon lättad konstaterar att det faktiskt gick bra det också. Martin berättar att det svåraste var att sitta i ett mörkt rum, med rökskydd (andningsmask) och svara på skriftliga frågor, eftersom batteriet i lampan tog slut…

 

Övre raden från vänster: Jannike, Nicklas, Emelie. Nedre raden Anna-Clara och Martin.
Övre raden från vänster: Jannike, Nicklas, Emelie. Nedre raden Anna-Clara och Martin.

 

Det var lite spänt i början.
Det var lite spänt i början.

 

Ulf, Peter och Janne, samt Emma (till vänster i bild) är några av de som de nyanställda kommer att träffa på framöver.
Ulf, Peter och Janne, samt Emma, som jobbar som brandman i Osby (till vänster i bild), är några av de som de nyanställda kommer att träffa på framöver.

 

Räddningschef Peter är glad och nöjd över rekryteringen.
Räddningschef Peter är glad och nöjd över rekryteringen.

 

Ulf berättar om vem han är och vad han sysslar med.
Ulf berättar om vem han är och vad han sysslar med.

 

Jimmie försöker förklara vad en brandingenjör sysslar med.
Jimmie försöker förklara vad en brandingenjör sysslar med.

 

Janne berättar om kostnaden för utrustningen och påpekar med eftertryck att innehavaren själv är ansvarig för att sakerna hålls i gott skick.
Janne berättar om kostnaden för utrustningen och påpekar med eftertryck att innehavaren själv är ansvarig för att sakerna hålls i gott skick.

 

Det var en hel del utrustning som delades ut igår.
Det var en hel del utrustning som delades ut igår.

 

Det är inga tunna fingervantar och det är givetvis viktigt att hand och handske passar väl ihop.
Det är inga tunna fingervantar och det är givetvis viktigt att hand och handske passar väl ihop.

 

Det gäller att få exakt rätt storlek på larmställen och utprovningen tar sin lilla tid.
Det gäller att få exakt rätt storlek på larmställen och utprovningen tar sin lilla tid.

 

När det framöver går larm så får de klara påklädningen själva.
När det framöver går larm så får de klara påklädningen själva.

 

Det är dragkedjor, hängslen och kardborrband att hålla reda på.
Det är dragkedjor, hängslen och kardborrband att hålla reda på.

 

Listan med tilldelad utrustning bockas av efterhand som varje person hittar något plagg som passar.
Listan med tilldelad utrustning bockas av efterhand som varje person hittar något plagg som passar.

 

"Ser den inte lite stor ut?"
”Ser den inte lite stor ut?”

 

Nu väntar en hel massa utbildning för det här gänget. Utbildningen innefattar även inskrivning på trafikskola – det är nämligen ett krav att ha klarat sitt C-körkort inom en viss tidsgräns, då det är den körkortsbehörighet som krävs för att få köra bland annat Kroken och Badkaret, på branschspråk 8030 och 8040.

Eftersom Projekt Räddningstjänst pågår åtminstone fram till senvåren så kommer ni förhoppningsvis att få träffa Anna-Clara, Martin, Nicklas, Emelie och Jannike fler gånger.

På återseende.

Men behövs räddningstjänsten då?

Ja, det var alltså vad jag frågade insatsledaren Janne under en av våra turer i 8080.

Jag hörde hur han svalde och drog efter andan och inte för att jag ska tillskriva någon tankar eller så men han funderade eventuellt på om jag till slut totalt tappat all verklighetsförankring. Kanske borde jag ha valt ett annat tillfälle än när han satt bakom ratten. Nåja, gjort är gjort.

Kanske är frågan lite provocerande och för de flesta, möjligen alla, är svaret instinktivt ”ja”. Men varför behövs räddningstjänsten då?

 

Insatsledare Jan Persson
Insatsledare Jan Persson

 

ASA_7959

 

Efter några sekunders lite halvt obekväm tystnad så återfick Janne fattningen, harklade sig och svarade.

-Det är klart att vi behövs. Dels för att vi arbetar skadeingripande och begränsande men också eftersom mycket av vårt arbete faktiskt sker förebyggande och det är av största betydelse.  Ett bra förebyggande arbete kan ju spara stora summor pengar eftersom en skada eller en brand då kanske aldrig inträffar.

En del i detta är det arbete som, utöver planerad brandutbildning i årskurs 2, 5 och 8, räddningstjänsten har gjort ute i skolorna, som en del i att få bukt med det som han kallar okynneslarm.

-Någon trycker på en larmknapp för att exempelvis en lektion är tråkig. Det där kostar cirka 5000 kr plus moms och någon ska ju trots allt betala den fakturan.

Genom att åka ut i skolorna och informera har det blivit en klar förbättring och han drar det exempel som han brukar använda när han pratar med eleverna:

-Om det händer en trafikolycka där din familj är inblandad eller om det brinner hemma hos dig, vill du då inte att vi ska vara på plats och hjälpa till så snabbt som möjligt? Det kan vi inte om vi är upptagna med något helt onödigt.

Brandingenjören Jimmie fick samma fråga, behövs räddningstjänsten? Jag hade förvarnat (dumt kanske) honom innan om att jag avsåg att ställa en provocerande fråga.

 

Brandingenjör Jimmie Ask.
Brandingenjör Jimmie Ask.

 

Men Jimmie tittade bara kolugnt på mig och förklarade på ett ytterst självklart sätt:

-Ja, vi behövs. Någon måste ju trots allt ta hand om det dåliga som händer i kommunen och det är det vi som gör, på olika sätt.

Även räddningschefen Peter fick förmånen att uttala sig i ämnet.

-Jo, vi behövs nog.

 

Räddningschef Peter Dubrefjord.
Räddningschef Peter Dubrefjord.

 

Jag minns att jag tittade väldigt frågande på honom med anledning av ordet ”nog” och han skyndade att förklara sig.

-Det finns säkert andra som kan utföra en del av det arbete vi gör idag, det tvivlar jag inte på. Men räddningstjänsten kommer alltid att behövas –  vissa uppgifter kan bara utföras av oss. Det är det korta svaret.

(Hade jag bett om ett långt svar så hade det garanterat involverat en whiteboardtavla).

 

DSC_4320

 

ASA_8002

 

ASA_9423

 

DSC_4388

 

Undertecknad fotobloggare har givetvis ingen avsikt att önska att räddningstjänsten på något sätt upphör. Syftet med frågan är ett helt annat och leder helt enkelt tillbaka till en av de orsaker till att jag drog igång Projekt Räddningstjänst: vad gör räddningstjänsten egentligen?

Det är som sagt det jag försöker visa här och även kanske få någon att fundera över hur stor betydelse just den här organisationen har för att delar av samhället ska fungera smidigt.

På återseende (japp, jag lovar).

 

Insider eller outsider hos räddningstjänsten?

Det är söndag kväll. Lugnt och tyst och tid för tankar och reflektioner. Och kaffe (alltid kaffe).

Projekt Räddningstjänst har pågått i en och en halv månad – det allra första inlägget publicerades den 15:e september, efter min första heldag på stationen i Osby.

Det var en ganska så nervös dag, jag känner inga av brandmännen eller övrig personal sedan tidigare, och jag visste inte riktigt vad resultatet skulle bli. Jag var dock mer orolig än vad jag hade behövt vara, ett kort möte med räddningschefen på morgonen och sedan vallade Ulf runt mig ett tag innan Janne förbarmade sig och gav mig den guidade rundturen på stationen samt en hel massa prat. Det fanns inget avvaktande i någons förhållningssätt utan det var snarare öppna armar och nyfikna frågor om projektet.

 

DSC_3822

 

DSC_4113

 

DSC_4553

 

Det ÄR speciellt att porträttera människor i en grupp som man i vanliga fall inte hade haft tillträde till. Hur ska jag som fotograf förhålla mig? Min taktik bygger på att vara öppen med mig själv och min personlighet, visa intresse och vara otroligt ärlig med min okunskap kring räddningstjänst. En del av mitt arbete, förutom fotodokumentationen, är ju att vara korrekt i återgivandet. Att använda rätt termer och dra riktiga slutsatser som ändå ni som inte arbetar med räddningstjänst ska förstå. Redan första dagen fetsnubblade jag på ett fackuttryck, men jag fick det omgående förklarat, min nollställda och förvirrade min sa nog allt.

Ordet var dimspik. Inte i var mans vokabulär direkt men idag vet jag att det finns olika typer, som exempelvis begränsningsspik och attackspik. Kunskap som jag i och för sig aldrig någonsin kommer att ha praktisk användning för.

 

ASA_8225

 

Visserligen skulle jag kunna hålla mig totalt i bakgrunden och bara dokumentera rakt av, men jag har valt att istället ta lite plats. Inte för mycket plats, det är inte jag som är huvudpersonen, men tillräckligt mycket för att räddningstjänstfolket ska börja se mig som en kompletterande del av sin stora grupp, även om det finns en tidsbegränsning vad gäller min närvaro. Min förhoppning är ju att de (åtminstone de som arbetar heltid på stationen) vid det här laget upplever mig som en naturlig del av sin vardag, och inte enbart som en belastning.

I slutet av våren kommer de att vara av med mig (jag låtsas att jag inte hörde kollektiva suckar av lättnad), och jag har då förhoppningsvis tagit älgkliv i utvecklingen som fotograf och Osbys räddningstjänst har fått en omfattande dokumentation att använda såsom de önskar.

 

DSC_0213

 

DSC_1702

 

DSC_0488

 

Hur har omgivningen reagerat på projektet då? Det som är bland det roligaste är att få höra, både av vänner och okända, att de tycker att det är otroligt intressant att följa. Alltså inte bara att läsa enstaka inlägg utan att faktiskt följa projektet på riktigt och flera gånger har jag fått feedback i stil med att ”det känns som om man är där”.

Jag bugar och bockar och hasplar ur mig tack efter tack. Jag har skrivit det förut och gör det igen: TACK till er som läser och delar och tack till all personal på räddningstjänsten som verkligen står ut med att ha mig där.

Hur stort har projektet blivit då? Vi pratar ju om en lokaltidnings webb, däri finns givetvis en begränsning i hur många läsare som hittar dit. Det kan jag inte hymla med, men siffrorna är trots det BRA. Högre än förväntat, bloggen drar många, många läsare och enstaka blogginlägg har hamnat i topp bland de mest lästa nyhetsartiklarna. Det är ganska stort.

 

ASA_8918

 

ASA_8317

 

DSC_0044

 

ASA_9094

 

Räddningschef Peter och jag pratade just om det här med statistik och spridning i fredags innan vi skildes åt efter att ha stått ut med varandra i hel dag. ”Hur får man projektet att bli riktigt stort, hur når man de riktigt höga läsarsiffrorna?” undrade han.

Nu låter det som om han aldrig är nöjd, men det är snarare så att han strävar framåt. Han är nog stolt över ”sin” station och personal och positiv till fotoprojektet och vill såklart att det når fler. Jag har inga direkta förslag, mer än att möjligen försöka nå ut till de olika räddningstjänstorganisationerna och att fortsätta arbetet med att sprida via sociala medier. I statistiken ser jag att Facebook är den största vägvisaren hit, så fortsätt gärna dela inläggen och har någon ytterligare förslag på hur man man genererar publicitet så påpeka det gärna.

Nu, efter en och en halv månad, finns det en hel drös inlägg, det finns något att visa upp helt enkelt och förhoppningsvis framhävs det som är ganska unikt med Projekt Räddningstjänst: att vardagen hos en mindre räddningstjänst visas upp på ett sätt som inte är tillrättalagt överhuvudtaget. Bilderna tas precis när något händer och konstrueras inte för att bli extra häftiga eller publikfriande. Larm med sirener och blåljus är ju inte prioriterat här utan blir bara en del av vardagen hos räddningstjänsten, helt enkelt ett komplement.

I dag kör vi en snabb repetition av inläggen, länkarna nedan är i kronologisk ordning, äldst kommer först.

Häll upp kaffe så går larmet.

Det var ett jädrans tjat om dimspikar.

Va, blir det ingen kalender?

Första gången fotografen åkte Osbys tankbil, eller 8040, som vi säger i branschen.

Den högprioriterade arbetsmiljön, cancer skämtar vi inte om.

Fattar ni hur viktigt det är med brandvarnare? Och bloggen åker på larm.

Skitmörkt i Lönsboda och fotografen varierar sig genom att åka 8240.

Tillsyn, en riktigt stor del av vardagen för räddningstjänsten.

Jag har en stor ryggsäck att släpa omkring på.

Insatsledaren fick ett egoinlägg.

Mest rök någonsin – det gick för sjutton inte att se något alls.

Klart att jag har favoriter,vore konstigt annars.

Totalt förstörd i nattlig brand.

”Skaffa ett skäligt brandskydd” och 8080 kör på larm till Hästveda.

Tycker ni att vissa bilder är konstiga? That’s how I roll.

Glöm ej dra ut laddning till båten!

Försmak av kemikalieutsläpp.

En het zon och brandman som får problem med hjälm och mask.

Att fatta eld, det kan brandingenjören berätta om.

Det är viktigt med popcorntankar om man är chef.

Fotografen blir fotograferad när fotografen fotograferar räddningschef.

Enveten brand i skogen.

 

På återseende.

 

 

 

 

 

Trolig brandorsak: engångsgrill

-Vi ska åka ut och kolla ett område där det brann i marken i går.

Jag traskar efter räddningschef Peter och vi packar in oss i 8080. Jag frågar hur det ser ut, fotograferingsmässigt, på platsen. Han förklarar att det var en mindre brand som upptäcktes av förbipasserande, men att det säkert kommer att synas att det brunnit, även på bild.

Vi parkerar ute i ett industriområde och knatar en bit in i skogen. Och noterar på håll en tydlig rökpelare.

Branden, som igår verkade släckt, har alltså gått ner på djupet i marken och alltså kunnat fortsätta växa till sig och nu krävs det en lite större insats från räddningstjänsten för att få stopp på elden.

Så här många bilder har ni aldrig tidigare fått i ett och samma inlägg, men min tanke är att ni ska få se hur hela händelseförloppet gick till, ända från första början tills vi återvände till stationen (och jag kunde försöka tina upp igen).

 

Vi är på väg ut första gången, för att kolla det område där det brunnit igår.
Vi är på väg ut första gången, för att kolla det skogsområde där det brann igår.

 

Röken bakom granarna skvallrar om att elden lurat nere i marken och alltså inte slocknat.
Röken bakom granarna skvallrar om att elden lurat nere i marken och alltså inte alls slocknat.

 

Rök och en använd engångsgrill på en stubbe.
Rök och en använd engångsgrill på en stubbe.

 

När jag kikar runt så ser jag att det stiger små rökpelare ur flera håligheter i marken.
När jag kikar runt så ser jag att det stiger små rökpelare ur flera håligheter i marken.

 

Peter ringer runt för att kalla in de som ska åka ut och släcka markbranden. Det blir en del pusslande för att beredskapen ska fungera i händelse av ett IVPA-larm.
Peter ringer runt för att kalla in de som ska åka ut och släcka markbranden. Det blir en del pusslande för att beredskapen ska fungera även i händelse av ett IVPA-larm.

 

Brandingenjör Jimmy gör sig redo för att åka med ut.
Brandingenjör Jimmie gör sig redo för att åka med ut.

 

Leif och Peter förbereder bandvagnen soms ka användas för att ta sig fram i terrängen.
Leif och Peter förbereder bandvagnen som ska användas för att ta sig fram i terrängen.

 

Bandvagn med tillhörande tank finns på ett släp och kopplas idag på 8050.
Bandvagn med tillhörande tank finns på ett släp och kopplas idag på 8050.

 

Ni vet ju var jag brukar åka, tankbil... I dag är det Peter som kör 8040.
Ni vet ju var jag brukar åka, i tankbilen… I dag är det Peter som kör 8040.

 

Då bär det av.
Då bär det av.

 

Framme, 8080 och 8050 har redan parkerat vid den stig som leder in i skogsområdet.
Framme, 8080 och 8050 har redan parkerat vid den stig som leder in i skogsområdet.

 

Avlastningen förbereds.
Avlastningen förbereds.

 

Det är Peter och Mikael som ska sköta det praktiska släckningsarbetet.
Det är Mikael och Peter som ska sköta det praktiska släckningsarbetet.

 

Bandvagnen redo att fyllas med vatten.
Bandvagnen har fått markkontakt och ska fyllas med vatten.

 

Peter.
Peter.

 

Mikael.
Mikael.

 

Och då ska slang rullas ut.
Och så ska slang ju givetvis rullas ut.

 

Jag har lärt mig att hålla mig undan när slangen rullas ut.
Jag har lärt mig att hålla mig undan i det här momentet.

 

Det går nämligen ganska snabbt.
Det går nämligen ganska snabbt.

 

Och det är svårt att förutse exakt var slangen kommer att hamna.
Och det är svårt att förutse exakt var slangen kommer att hamna.

 

"Klart att sätta igång vattnet".
”Klart att sätta igång vattnet”.

 

"Okej".
”Okej”.

 

Med ett knyck fylls den röda gummislangen med vatten och det mindre tanksläpet fylls upp.
Med ett rejält knyck fylls den röda gummislangen med vatten och det mindre tanksläpet fylls upp.

 

Räddningschefen kontrollerar vattentankningen.
Räddningschefen kontrollerar vattentankningen.

 

Sådär ja, nu får det inte plats mer vatten.
Sådär ja, nu får det inte plats mer vatten.

 

Brandingenjören greppar vant en spade för att assistera vid släckningsarbetet.
Brandingenjören greppar vant en spade för att assistera vid släckningsarbetet.

 

Den terränggående bandvagnen är en praktiskt tillgång när det brinner i skogen.
Den terränggående bandvagnen är en praktisk tillgång när det brinner i skogen.

 

Dags att fylla vattenkannan (1!).
Dags att fylla vattenkannan (!).

 

En och annan ihärdig låga skymtar till ibland.
En och annan ihärdig låga skymtar till ibland.

 

Det är lite rökigt faktiskt.
Det är lite rökigt faktiskt.

 

En slangkorg bärs fram.
En slangkorg bärs fram.

 

Och slangen kopplas ihop och arbetet med att släcka elden inleds.
Och slangen kopplas ihop och arbetet med att släcka elden inleds.

 

Branden har gått ner på djupet och släckmedlet skickas med kraft ner i marken.
Branden har gått ner på djupet och släckmedlet skickas med kraft ner i marken.

 

"Där borta har du missat lite".
”Där borta har du missat lite”.

 

Den här sörjan ser till att elden får ge upp.
Den här sörjan ser till att elden tvingas ge upp.

 

De försöker göra sitt yttersta för att ignorera en närgången fotograf.
De försöker göra sitt yttersta för att ignorera en närgången fotograf.

 

De lämnar efter sig ett hål i marken, fylld av vit, kletig sörja.
Brandmännen lämnar efter sig ett hål i marken, som är igenfyllt med kletigt släckmedel och vatten.

 

Branden har bland annat ätit sig in i trädstubbens rötter.
Branden har bland annat ätit sig in i trädstubbens rötter.

 

Peter försöker luska ut vem som äger marken i det aktuella området.
Peter försöker luska ut vem som äger marken i det aktuella området.

 

Snart färdigsläckt.
Snart färdigsläckt.

 

Vad som troligen orsakat branden - en engångsgrill.
Vad som troligen orsakat branden – en engångsgrill.

 

Elden bedöms vara åtgärdad och det är därmed dags att packa ihop.
Elden bedöms vara åtgärdad och det är därmed dags att packa ihop.

 

Slangen ihoprullad och vi promenerar tillbaka.
Slangen ihoprullad och vi promenerar tillbaka.

 

Nä, det är inte snö utan resterna av släckmedel.
Nä, det är inte snö.

 

Slangarna ska kopplas ifrån tankbilen och packas in igen.
Slangarna ska kopplas ifrån tankbilen och packas in igen.

 

Och så kan hjälmen tas av.
Och så kan hjälmen tas av.

 

Även bandvagnen tvättas efter en tur i lerig terräng.
Även bandvagnen tvättas efter en tur i lerig terräng.

 

"En centimeter till", meddelar Peter när Mikael kör ombord bandvagnen på släpet.
”En centimeter till”, meddelar Peter när Mikael kör ombord bandvagnen på släpet.

 

Det syns att räddningstjänsten varit på plats och Peter spolar bort resterna av släckmedel och lera från vägen.
Det syns att räddningstjänsten varit på plats och Peter spolar bort resterna av släckmedel och lera från vägen.

 

Vi är tillbaka och det är dags för lunch och en värmande kopp kaffe.
Vi är tillbaka och det är dags för lunch och en värmande kopp kaffe.

 

Det är alltså, steg för steg, så här det kan gå till hos räddningstjänsten en helt vanlig fredag i oktober.

På återseende.

Räddningschefen och popcorntankarna

Jag misstänker att Peter Dubrefjord är som lyckligast i jobbet när han får prata räddningstjänstorganisation med en whiteboardtavla, och pennor i många olika färger, som hjälpmedel.

Efter en eftermiddag i räddningschefens sällskap känner jag mig ganska trött i skallen. Vi har pratat om bland annat fritidsgårdar, tillbudsuppföljning och om hur samhällets olika aktörer, förutom räddningstjänsten alltså, kan bidra till en mer effektiv räddningsinsats vid olycka eller brand (lägg det sista på minnet, jag kommer att återvända till detta flera gånger under Projekt Räddningstjänst).

Och om ni tror att Peter idag stod och höll en föreläsning och jag bara kunde koncentrera mig på att anteckna i lagom tempo och knäppa av en bild eller två, ja då tror ni helt fel. Här serveras ingen information på något välputsat silverfat utan han ställer frågor och kräver svar, fast ändå på ett ganska vänligt sätt. Jag har fått läsa högt ur LSO, lagen om skydd mot olyckor  (2:1 och 3:1 om någon är intresserad), och det kändes lite som att vara tillbaka i skolbänken fast med en mer engagerad lärare än jag nog någonsin träffade på under min skoltid.

 

Snart firar han ettårsjubileum som räddningschef i Osby.
Snart firar Peter Dubrefjord  ettårsjubileum som räddningschef i Osby.

 

Ja, han pratar mycket men lyssnar också, även på en något okunnig bloggande fotograf som ibland inte riktigt hänger med i räddningschefstankarna.
Ja, han pratar mycket men lyssnar också, även på en något okunnig bloggande fotograf som ibland inte riktigt hänger med i räddningschefstankarna.

 

"Jaha, men hur menar du då?" En lite bekymrad uppsyn när jag kommer åsikter och funderingar.
”Jaha, men hur menar du då?” En lite bekymrad uppsyn när jag kommer med åsikter och funderingar.

 

I dag stod bland annat kommunal samordning på schemat, intressant ämne som jag återkommer till.
I dag stod bland annat kommunsamordning på schemat, intressant ämne som jag återkommer till.

 

Med kartan som mall ritar han av kommunen för att förtydliga för bloggaren hur insatser skulle kunna samordnas geografiskt sett.
Med kartan som mall ritar han av kommunen för att förtydliga för bloggaren hur insatser skulle kunna samordnas geografiskt sett.

 

Det där är lite typiskt för Peter, han har i egenskap av räddningschef ett övergripande ansvar för räddningstjänsten i Osby (det är också reglerat i lag förresten, LSO 3:16) och han vill mycket.  Det kopplade jag redan från början och att han har visioner stod klart vid vårt första möte när jag, mer än hyfsat nervös, skulle sälja in Projekt Räddningstjänst för chefen himself.

Jag var beredd på motstånd och hade laddat upp med både ett, två och flera argument varför det skulle vara intressant att dokumentera vardagen hos en räddningstjänst i ett mindre samhälle, det hade jag verkligen, och det var slipade argument. Och jag var alltså SÅ redo att retoriskt besegra samtliga invändningar han kunde tänkas ha.

Nu hade han inga direkta invändningar. Snarare tvärtom. Istället kom det idé efter idé och jag minns att jag förvirrat funderade på om jag fått klartecken att dra igång projektet eller inte eftersom jag inte kunde komma ihåg att han faktiskt sagt ja.

 

Ni kan tänkas stöta på honom i akut läge, vid någon form av insats, och då är han klädd så här. han är alltså inte bara en skrivbordschef.
Ni kan tänkas stöta på honom i akut läge, vid någon form av insats, och då är han klädd så här – han är alltså inte bara en skrivbordschef.

 

Antivålds- och antidrogarbete är två saker som han vill kämpa för i kommunen.
Antivålds- och antidrogarbete är två saker som han vill kämpa för i kommunen.

 

"Jag vill renodla och hitta rätt befälsnivåer för att vi ska bli riktigt duktiga på att leda insatser".
”Jag vill renodla och hitta rätt befälsnivåer för att vi ska bli riktigt duktiga på att leda insatser”.

 

Här diskuteras dimspik och värmekamera under en övning under Projekt Räddningstjänsts första vecka.
Här diskuteras dimspik och värmekamera under en övning under Projekt Räddningstjänsts första vecka.

 

Han ställer krav men skämten och skratten finns alltid till hands, och det är något som jag tycker att de alla har gemensamt, både Peter, Jimmie, Janne och Ulf.
Han ställer krav men skämten och skratten finns alltid till hands, och det är något som jag tycker att de alla har gemensamt, både Peter, Jimmie, Janne och Ulf.

 

Och när jag råkade fråga lite om tänket med första insats vid trafikolycka fick jag, surprise, en whiteboarddemonstration.
Och när jag råkade fråga lite om tänket med första insats vid trafikolycka fick jag, surprise, en whiteboarddemonstration.

 

Men här är vi nu, knappt en och en halv månad in i mitt fotoprojekt som kommer att bli ett unikt tidsdokument av Osbys räddningstjänst. Planen är inte spikad i detalj för hela projektet, jag har vissa fokusområden och räddningschefen kommer konstant med nya uppslag och idéer, och de har han många av – han kallar dem sina popcorntankar, eftersom de poppar upp lite då och då.

Och när jag hör hur några av Peters kollegor beskriver sin chef så kan jag ju konstatera att jag är på rätt spår. Brandingenjör Jimmie säger vidsynt, förändringsvillig och energisk och insatsledare Janne tar till uttryck som nytänkande, driven och framåt.

Så vi verkar vara överens.

Peter hann knappt gå ut gymnasiet innan han började arbeta som ambulanssjukvårdare. Därefter blev det inriktning mot räddningstjänst tills han tog flera sabbatsår och ägnade sig åt en vägfärja istället. I tre år var han färjeledschef på Bolmsöleden innan han återvände till sin tidigare bransch, placerad i hemorten Gislaved, och sedan december 2014 chefar han alltså över räddningstjänsten i Osby.

 

En man och hans brandstationstorn.
En man och hans brandstationstorn.

 

Som ni kunde läsa ovan så finns där en stor vilja och ett entusiastiskt (oj, så lätt jag hade kunnat skriva ”brinnande”, men det skämtet är för uppenbart), engagemang och han berättar att han satsar på att berätta för politiker och tjänstemän i kommunen hur bred räddningstjänsten faktiskt är, eller som han säger:

-Vi kan utföra fler uppgifter än vi gör idag.

Och det tror jag säkert att han kommer att få dem att förstå. De får möjligen dock vara beredda på att ägna sig åt högläsning av lagtexter.

På återseende.

 

”En jävel på att förstå eld”

Som jag tidigare nämnt så ska ni efterhand få en lite närmare presentation av de personer som arbetar heltid på räddningstjänsten i Osby. Först ut var insatsledaren Janne (läs det inlägget här), och i dag ska ni få träffa brandingenjören. Han heter Jimmie Ask, kommer ursprungligen från Perstorp, och har varit på plats i Osby i cirka en månad.

Jag har ju haft nöjet att prata med honom vid en hyfsad mängd tillfällen och intrycket jag får är att han är påläst, hängiven och alltid beredd att dra ett skämt, särskilt om brandmästare – det vill säga flera av de närmaste kollegorna på stationen i Osby. Insatsledaren Janne beskriver honom som lugn, kunnig och övertygande och räddningschefen Peter använder ord som faktakunnig, pedagogisk och med  ”en räv bakom örat”.

Jimmie är kock från början men intresset för kemi och fysik ledde till att han utbildade sig till brandingenjör vid Lunds universitet med påbyggnadsutbildning vid MSB i Revinge (Räddningsskolan), där han också senare övergick till att undervisa.

Jimmie - Med en räv bakom örat och inte rädd för att utmana, enligt räddningschefen.
Jimmie – med en räv bakom örat och inte rädd för att utmana, enligt räddningschefen.

 

"Hur länge vill du att jag ska prata?"
”Hur länge vill du att jag ska prata?”

 

Han är inte svårpratad, den där brandingenjören. Ställer jag en fråga så får jag först en undran om hur länge jag vill att han ska prata och det känns som om han är beredd att dra fram en powerpointpresentation på två sekunder, lite grann som en viss tecknad cowboy som drar snabbare än sin egen skugga, fast det förmodligen blir en laserpekare istället för revolver.

 

Han pendlar elegant mellan skämt och allvar. Och han är ett bra kamerastativ.
Han pendlar elegant mellan skämt och allvar. Och han är ett bra kamerastativ.

 

Nåja, jargongen är hjärtlig - skämten om brandingenjörer och brandmästare är tämligen frekventa.
Nåja, jargongen är i alla fall ganska så hjärtlig – skämten om brandingenjörer och brandmästare är nämligen tämligen frekventa.

 

En viss konstnärlig ådra finns kanske också.
En viss konstnärlig ådra finns kanske också.

 

I väntan på att övningen tidigare i veckan skulle dra igång.
I väntan på att övningen tidigare i veckan skulle dra igång.

 

”En brandingenjör är en jävel på att förstå eld”.

Det är Jimmies sammanfattade förklaring när jag (som har noll insikt i ämnet) frågar vad en brandingenjör egentligen sysslar med.

Men han berättar också om sitt arbete med förebyggande verksamhet som exempelvis tillsyn som han ser som en stor pedagogisk utmaning, där attityden han ibland möts av är ”då kommer du och förbjuder allt”.

Bristen, enligt Jimmie, är ofta att ansvariga ute på exempelvis företag inte arbetar metodiskt och kontinuerligt med sitt brandskydd, utan att åtgärder enbart istället genomförs en enda gång, checklistan bockas av och sedan ställs pärmen i en bokhylla där den får damma igen.

Han beskriver också sin roll i att systematiskt utveckla räddningsledararbetet och att arbeta med till exempel konceptet Friska Brandmän och då få till taktik och metoder för att nedsmutsning av räddningspersonal ska ske i så liten utsträckning som möjligt.

Som ni såg tidigare i veckan så var det Jimmie som ledde kemikalieövningen i Lönsboda. Hade han fått bestämma hade nog övningen pågått hela natten – det är som han, med lycklig uppsyn, meddelade sina kollegor i den inledande teorigenomgången: ”Jag älskar kem”.

Jag har en viss förståelse där, jag brinner ju själv i högsta grad för fotografering (uppenbarligen). Och i onsdags var det ju lite utmanande omständigheter fotomässigt, med mörker och allt. Då gäller det att taga vad man haver och brandingenjören lyfte inte ens förvånat på ögonbrynen när jag använde honom som kamerastativ.

Lugn och stabil alltså.

På återseende.

 

 

×