Ugly Kid Joe – Helgeåfestivalen 2017.

Det här bandet var en del av min uppväxt som ung rockbrud. Live har jag aldrig lyckats se dem så det var otroligt roligt att få uppleva dem på scen under årets Helgeåfestival.

Och någonstans måste jag säga att inget av de andra band jag såg hade sådan kontakt med publiken, det var interaktion på riktigt, och en bra show med både överraskningar och klassiker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Titta nedåt – Hoppsan!

Tack hörrni som kom in till Bloggen och hälsade på igår när det var premiär.

Idag tar vi del två. Bilden är tagen i Kristianstad och helt färsk – fotad i morse faktiskt så helt jättefärsk.

 

Så.Många.Frågor.
Nikon D7000. Tamron 18-200 mm.

 

På återseende.

Farväl brandbilar, sökare och blåljus

I dag handlar bloggen om att säga hejdå och om att starta om på nytt i en ny fas i livet – jag har fått gräva efter bilder i arkivet men det blir även några färska bilder av räddningstjänstig karaktär.

Huvudpersonen i dagens blogg har ni träffat åtskilliga gånger sedan jag påbörjade mitt lilla blåljusprojekt sensommaren 2015 och när vi träffades förra veckan så var något av det första han berättade att han köpt ny bil – en pensionärsbil (vilket tydligen är lika med en cabriolet).

Ulf Nilsson, ställföreträdande räddningschef i Osby kommun, hänger nu av sig sökaren och går i pension.

Vi träffades första gången i september 2015. Min första dag på stationen och alla ansikten, utom dåvarande räddningschef Peter Dubrefjords, var obekanta för mig. Peter puttade mig i Ulfs riktning och så fick jag hänga med honom ut på besök på ett företag. Jag var ju redan nervös den där dagen och hur trevlig Ulf än var så fanns där något avvaktande. Inte särskilt konstigt – då visste ingen (knappt jag själv) vad jag höll på med utan jag var bloggaren med kameran ungefär.

Men Ulf och jag hittade en gemensam grund att bygga på: fotografering. Han visade stolt upp sin Canon (jag tittade förfärat i sökaren och rengjorde sedan kamerahuset med en stor suck) och vi började prata om bilder. Och katter. Han är en stor kattvän och har en hög lurviga fyrbeningar som visas upp på olika utställningar.

När jag fixade en fotograferingskväll för räddningstjänstfolket så var Ulf givetvis med (förlåt att jag inte hunnit med den uppföljande delen i utbildningen) och han lärde sig att fota brandbilar i mörker utan att använda blixt. Nu har jag nästan fått honom att inhandla en Nikon också så det blir bara bättre och bättre.

Han är rak och säger vad han tycker, den där nyblivne pensionären, och där fann vi  ytterligare något gemensamt – hittills är Ulf den ende inom räddningstjänsten som till mig sagt att jag är dum i huvudet – men jag tror att det var vänligt menat…

Det är en lång karriär inom räddningstjänsten som nu är till ända. 1980 började Ulf arbeta på Brandförsvaret i Landskrona som brandman och paramedic. Därefter blev det Kävlinge/Löddeköpinge som brandförman och till Osby kom han 2001, tjänstgjorde en sommar på räddningstjänsten i Kristianstad och befattningen som ställföreträdande räddningschef i Osby har han haft sedan 2006.

Så många år resulterar i en hel del minnen och det är som att öppna en dammlucka när jag frågar honom vad han minns mest under sin karriär.

Det första spontana han tänker på är dammen som rasade i Hästberga 2010 – den händelsen har satt stora spår i minnet. Vattnet, omfattningen av förödelsen som mötte styrkorna på plats – det är något som han aldrig kommer att glömma.

Men han berättar också om katter i nöd: särskilt om den som tagit sig högt upp på bjälkarna i en lada och satt där förtvivlat jamande. Räddningsaktionen var resultatlös tills Ulf tröttnade, förvisade ägarinnan, och med hjälp av en brandslang och vatten tvingade katten att bege sig till en väntande brandmans utsträckta händer. Slutet gott liksom.

Han minns också bränder och bilolyckor och säger att det absolut värsta är de händelser där barn är inblandade – och det syns tydligt vilket obehag det väcker hos honom och han berättar vidare att han ofta dagen efter en olycka försökt kontakta de som tvingats möta honom och brandmännen för att checka av hur det känns och hur de upplevde räddningstjänstens bemötande.

 

Nu blir det mycket tid över till allt annat som inte är räddningstjänst.

 

Ett yrkesliv i hjälmar – framför Osbys tankbil.

 

Den allra första bilden jag tog på Ulf – vid skrivbordet 15 september 2015.

 

Två veckor senare så träffades vi igen och då var det arbetet efter en brand dagen innan som sysselsatte honom.

 

Bilkörning och jackan har han på sig – alltså är det utryckning. Här är vi på väg till ett automatlarm hos ett företag i byn.

 

Befälsbilen 265-8080 har rattats av Ulf otaliga gånger. ”Jag har inga problem med att bli väckt mitt i natten – jag brukar kasta sökaren till frun så att hon får läsa medan jag slänger på mig kläderna”.

 

Så här är invånarna i Osby kommun vana att se Ulf – i den gula jackan.

 

Med en av sina katter. Att den här bilden ens finns till är ett under av tålamod från fotografens sida. Och det var inte katten som var problemet utan personen i gul jacka som inte var tyst mer än en halv sekund i taget…

 

”Nu fotar hon igen, va?”
En av många stunder vid fikabordet.

 

Sedan jag började fota räddningstjänst så har jag och Ulf träffats många gånger. Vi har varit på larm, brandtillsyner (tack för besöket i spindelkällaren, förresten), druckit kaffe och diskuterat räddningstjänst och fotografering både avigt och rätt. Mitt första intryck av den något buttre och avvaktande ställföreträdande räddningschefen ändrades snabbt och det blir numera både skratt och tuff jargong när vi träffas och han är mån om att ge mig feedback både på blogginlägg och på min medverkan i Swedish Firefighters.

Uffe – lycka till med din nya ”anställning” och vi lär väl höras, misstänker jag. Om inte annat för att prata om fotografering. Och räddningstjänst. Det brukar ju bli så.

På återseende

Osbyianska träd

Jag råkade plocka med mig kameran häromdagen på en promenad i Osby.

Träd, överallt träd.

 

Nedan ser ni resultatet från min vandring på motionsspåret vid Klinten.

 

 

 

 

 

 

 

Nästa inlägg kommer att handla lite om att säga hejdå, om att gå vidare och om minnen.

På återseende.

Enfoting i regnet

Vädret och jag har ju en lång, och smula konfliktfylld relation – det är komplicerat, som man brukar säga.

Jag brukar framhålla att vädret hatar mig, men det är ju bara min version av förhållandeproblematiken.

I alla fall, i eftermiddags började det regna och det med besked. Men ett juniregn kan jag överleva och när en inspirationsblixt slog ner i mig så greppade jag min enda hemmavarande nikonbebis (den andra är UTLÅNAD, har ni hört hur modig jag är), tryckte på mitt objektiv på 35 millimeter och drog ut i vätan.

Sedan stampade jag med ena gummistöveln rakt ner i en vattenpöl.

Resultatet ser ni nedan i form av en bildserie. Om nu någon skulle anse att det saknas skärpa så vill jag påpeka att det för bövelen inte är lätt att hålla kameran och samtidigt plaska i regnet.

Såattnivet.

 

1

 

2

 

3

 

4

 

5

 

Seriösare än så här är inte min fotografering emellanåt.

På återseende.

I sista sekunden: gult är inte fult

Raps.

Ett försommartecken som andas Sverige mer än något annat.

Det finns många bilder på böljande rapsfält med klarblå himlar som fond – ALLA (eller tja, åtminstone ganska många) – fotar raps.

Så uppenbarligen även jag. Och det är ett litet dilemma eftersom det är svårt att göra något originellt med raps, något som inte redan är gjort liksom. Eller så är den bistra sanningen att min fantasi och kreativitet helt enkelt inte räcker till.

Nedanstående bilder togs i fredags utanför Hässleholm och det var nog tur att jag tog med kameran – nu ser jag att rapsblommornas storhetstid är över: underbart är definitivt kort i det här fallet.

 

Skånskt rapsfält med träd i förgrunden.

 

Rapsfältet ännu en gång.

 

Delad raps.

 

Svartvit raps.

 

Närbild på raps.

 

Raps sett ur lite grodperspektiv.

 

Blekt raps.

 

Raps. Igen.

 

Gult är alltså ganska snyggt, men också ganska så över. Tills nästa år. Då funderar jag på om man kan göra något kreativt med de där gula blommorna. Jag har redan huvudvärk…

På återseende.

Feelings 2016 – Carolina och Ebba

Ska vi för en stund återgå till mitt lilla porträttprojekt Feelings 2016?

I dag blir det en ganska stark bild som jag tycker växer ju mer jag tittar på den.

Det är mamma Carolina som tillsammans med sin dotter Ebba, 12,5 år gammal, visar frigörelse.

När jag fick veta att just frigörelse låg på önskelistan så såg jag bilden direkt framför mig men det var inte förrän på själva fotodagen som jag bestämde mig för hur jag ville ha ljus och bakgrund. Jag är skarpt förtjust i hur spelet mellan ljus och skugga träffar slåss om utrymme i Carolinas och Ebbas ansikten och den fokuserade och stolta hållning som en blivande ung vuxen visar.

 

Frigörelse/Emancipation Nikon D7000. Nikon 18-105 mm. ISO 200. 1/125 sekud. f/4.5
Frigörelse/Emancipation
Nikon D7000. Nikon 18-105 mm. ISO 200. 1/125 sekud. f/4.5

 

Så här säger Carolina:  Frigörelse. Det är där vi är nu, dottern och jag. Det är dubbelt, både skönt att hon är på väg att bli mer självständig och hemskt jobbigt att hon inte finns helt under mina vingar längre. Jag hoppas att jag har gett henne rätt saker med sig på vägen och att hon vet och känner att hon kan komma tillbaka och hämta mer hos mig så länge jag lever.

 

Nästa gång blir det en dos oräddhet  här i bloggen.

På återseende.

Feelings 2016 – André

I dag är det yngste sonen i familjen Sjölander (ni har tidigare sett Ricky, Katarina och Jimmi) som hamnat framför Bloggens kamera.

André valde att försöka visa en känsla av längtan och hans förklaring är kort och tydlig: Jag längtar efter sakerna jag köpt.

Och så kan det ju vara, oavsett ålder. Att vänta på sms:et om att paketet äntligen dykt upp och kommer sakerna att motsvara de förväntningar som katalogens skinande bilder har skapat?

 

Längtan/Longniungness  Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 100. 1/320 sekund. f/4.0
Längtan/Yearning
Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 100. 1/320 sekund. f/4.0

 

Jag valde att göra en ganska enkel bild. Blicken som är lugn och lite disträ och det där lilla halvleendet på Andrés läppar som visar att han just nu är lite halvt förlorad i sina egna tankar, tillsammans blir det en himla bra kombo.

I morgon blir det busigt värre här i bloggen.

På återseende.

Feelings 2016 – Åsa

I dag blir det kärlek här bland känslorna i bloggen. En speciell sorts kärlek: moderskärlek.

Jag är rejält nöjd med den här bilden där jag medvetet valt att låta huvudobjektet, Åsa, vara i bakgrunden och därmed lite ur fokus. Med på bilden är hennes äldste son och hans ansiktsuttryck, lite lagom tvivlande sådär, känns klockrent kopplat till Åsas tankar om moderskärlek:

Moderskärlek för mig är att försöka skapa trygga barn genom att finnas där i bakgrunden samtidigt som man måste våga släppa taget och låta de utforska på egen hand även om det medför att man själv står med hjärtat i halsgropen många gånger. Lita på deras egen förmåga men samtidigt kunna komma till undsättning om det behövs.

 

Moderskärlek/Motherly Love. Nikon D7000. Nikon 18-105 mm. ISO 100. 1/320 sekund. f/3.8
Moderskärlek/Motherly Love.
Nikon D7000. Nikon 18-105 mm. ISO 100. 1/320 sekund. f/3.8

 

Stort tack till alla er som följer Feelings 2016 och som delar vidare på sociala medier! Vi har ju nästan en hel sommar fylld av känslor framför oss.

På återseende.

Porträtt av en Emil

Ni som följt bloggen ett tag kommer kanske ihåg ett inlägg från förra sommaren, länk finns här.

Förra månaden var det dags igen, grabben ville ha lite nya bilder och fotograferingen gick exakt lika smidigt som senast det begav sig – vissa är helt enkelt naturbegåvningar när det ska plåtas. Det gör ju mitt jobb väldigt lätt…

Årets upplaga av Emil ser ni nedan och platsen för fotograferingen är stranden vid Lursjön.

 

DSC_2391

 

DSC_2336

 

DSC_2314

 

DSC_5885

 

DSC_2359

 

DSC_2271

 

DSC_2275

 

DSC_5875

 

DSC_2312

 

DSC_2293

 

DSC_2250

 

DSC_5884

 

DSC_2262

 

DSC_2300

 

Jag tror inte heller att det är sista gången ni får se honom här i bloggen.

På återseende.