Hör upp, nu är det allvar

Det brutalt skoningslösa sommarsolskenet som gör allt platt och livlöst är över. Och nu ändrar naturen färg samtidigt som ljuset mer liknar sammet.

Så nu fotar vi!

Mobilkamera eller dyraste fullformataren spelar ingen roll om du inte är taggad och vrider inspirationskranen till fullt ös. Jag hoppas att jag kan kicka igång dig lite grann, och som en god förebild så släpade jag ut ena kameran idag, med ett fast 35 millimeters objektiv (ett objektiv jag länge varit ovän med tills jag lyckades få ordning på bakfokuseringen) och invaderade naturen. Jag har arbetat med extremt kort skärpedjup för att försöka skapa något som liknar en målad bakgrund, lite grann åt det konstnärliga hållet alltså.

Och inte la jag tid på att förflytta mig till något avlägset naturskyddsområde heller, utan tog en timmes promenad i mina närmaste omgivningar, fotografering behöver faktiskt inte vara svårare än så.

Kika in här framöver och se naturen genom mina ögon.

I dag blir det blåklockor och jag inte låta bli att tänka på Elsa Beskows otroliga illustrationer. Det är inte omöjligt att någon eller några av bilderna nedan, inom den närmaste framtiden, hamnar i uppförstorat format på min vägg. Jag är mer än nöjd.

 

 

 

 

 

På återseende.

Ge mig ett Q!

Det är riktigt roligt att ge sig på att fota konserter – får du chansen så ta den.

I juli var ett av mina absoluta favoritband på besök i Knislinge för att spela på Helgeåfestivalen – Quireboys. Jag har sett dem en gång förut – i början av 90-talet så det var liksom dags igen.

Och Quireboys äger en enorm styrka som liveband och jag bara njöt. Samt fyllde nästan ett helt minneskort med bilder…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har många fler musikbilder på lager, men jag undrar om det inte är dags för lite blåljus i nästa inlägg…

På återseende.

 

 

 

tAKiDA i Knislinge

Det är nästan höstväder utanför mitt fönster, det är då det är som najsigast att öppna datorn och fotominnas sommaren.

Idag blir det en återblick till i början av juli och Helgeåfestivalen. Dag två gästades Knislinge nämligen av Takida och det såg lite ut så här:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa gång blir det bästa Quireboys som intar bloggen.

 

På återseende.

Livsfarligt läge – fotograf fastnar i mast

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen – jag skulle bara fotografera. Kanske borde jag vid det här laget absolut ha lärt mig att det ofta inträffar oförutsedda saker när jag hänger med räddningstjänsten, men ingen är ju fullkomlig, tänker jag.

Platsen är grannlandskapet Småland – en mörk vardagskväll.

Jag får starka associationer till Ida och Emil och en flaggstång på en gård i Katthult. Fast i mitt fall är det en mast och jag har själv fått klättra upp och klicka fast mig. Och där dinglar jag, enda länken mellan mig och den mörkt hårda asfalten är selen och någon slags hake. Skiter detta sig så kommer det att göra ont. Mycket ont. Och jag gillar inte ont.

Trösten är ju i alla fall att kamerorna är i tryggt förvar nere på marken och att de därmed kommer att överleva..

Den där Ida blev dock inte räddad av larmställsförsedda personer med hjälm och hävare så i det avseendet har jag tur, tänker jag.

Och än en gång får jag alltså ta en dust med mitt omtalade kontrollbehov – jag ser ser nämligen ingenting eftersom räddningen, i form av tre brandmän i hävarkorgen, närmar sig den stackars höghöjdsstrandade fotografen bakifrån. Men med centimeterprecison manövreras korgen skickligt i rätt läge invid masten och snart (inte tillräckligt snart, dock), är i jag i tryggt förvar igen.

Den här gången är det Räddningstjänsten i Älmhult som agerar värd för blåljusstalkern och det är utbildning i fallskydd som står på schemat. Vi möts upp på stationen och jag blir ytterst varmt välkomnad. Jag har ju träffat brandmän från Älmhult på larm vid något tillfälle och som hastigast besökt stationen, men i övrigt är det första gången de på all,var utsätts för fototerroristen. Det är dock ingen som verkar vara det minsta skeptisk utan alla tar min närvaro med ro.

Efter en kortare färd genom samhället anländer vi till Haganässkolan som agerar värd för kvällens övning och det är läraren Mats Böckman som håller i undervisningen. Och helt ärligt, jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Jag gör som jag brukar – sätter mig längst bak, serverar mig själv kaffe (pluspoäng till älmhultsbrandmännen) och fralla och börjar mecka med kamerans inställningar. Smygkollar sociala medier på telefonen och lyssnar med ett halvt öra på läraren. Jag inväntar egentligen bara stunden när  jag kan börja fotografera lite klättringsaction. 

På bordet framför mig ligger ett halvtjockt häfte som handlar om säkerhet vid arbete på hög höjd och jag råkar läsa kapitel 1. Och 2. Och resten.

Jag har nämligen en liten lagom användbar superkraft som inte många vet om: jag snabbläser. Jättesnabbt faktiskt.  Så medan Mats pratar och ställer frågor så läser jag alltså in kursmaterialet, briljerar lite med att kunna svara på frågor (eftersom jag ju läst det några sekunder tidigare) och skriver sedan provet (på skoj liksom). Och får alla rätt.

Därefter får jag en sele tilldelad mig och det är väl då jag tycker att min delaktighet i övningen kanske har gått lite väl långt och jag utför frenetiskt avvärjande, viftande gester och allt. Sedan står jag ju givetvis där några minuter senare med sele och hjälm på mig (tankarna inne i min skalle är inte det minsta positiva till detta) och jag marscherar fram till insatsledaren Roger och ber om att få låna hans handskar – de där repen ser nämligen väldigt handovänliga ut.

Styrkorna från stationerna Älmhult och Liatorp går all in och arbetar vid flera övningsstationer med att rädda varandra ur knepiga situationer, hela tiden med tidsnöden i bakhuvudet – en skadad person kan inte hänga särskilt länge utan att riskera svåra men eller livet. Och på frågan om vad man gör när det är en riktigt knepig situation som involverar hög (eller låg, beroende på hur man ser det), höjd så är det någon klok brandman som svarar ”Då ringer vi Höganäs”.

Jag fnissar lite (och ser mig hastigt om över axeln), med tanke på att just Höganäs är en av mina stammisräddningstjänster – som dessutom har en tendens att dyka upp var jag än är, och älmultarna tittar lite konstigt på mig.

Fotografen skickas nedför en vägg, läraren tror på riktigt att det är en god idé medan jag är mer tveksam, och jag blir även räddad från livsfarligt läge vid samma vägg på ett mycket säkert och proffsigt sätt. Hjärtklappningen känns som att vildhästar på gravt uppåttjack  dansar manisk riverdance i bröstet, helt ärligt – höjder är inte min favoritgrej och att lita på utrustning är väl inte heller det min starka sida.

Men, men – guldstjärna på det skriftliga provet alltså men ett något mer tveksamt betyg vad gäller det praktiska, är nog min personliga sammanfattning av min insats under kvällen. Fast å andra sidan så är det ju fotografering jag ska syssla med och där är jag hyfsat nöjd med prestationen. Tack även till räddningstjänsten som förevigade stunden när jag dinglade längs med den branta väggen.

Scenariot kommer troligen aldrig att upprepas.

Men jag fick kaffe, så ett återbesök hos räddningstjänsten i Älmhult är definitivt inte uteslutet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Glory to our King! Avatar på Helgeåfestivalen.

Avatar – en helt ny bekantskap för min del och det var både bra musik och en fotografs våta dröm (vi förstår varför om ni scrollar neråt i inlägget).

Gänget från Göteborg bjuder på riktig show och allt är genomtänkt in i minsta detalj.

Vi tar väl och njuter av en stor mängd ösiga bilder?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

En utvald modell

På min tomt hittade jag dagens fotograferingsbjekt – som dessutom råkar vara en av mina absoluta favoritblommor.

Och när Lupin möter Nikon så kan det gå så här:

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Fyra barn saknas i nattlig brand

Torsdagen 10 maj.

Marklundavägen i Osby.

SOS får in ett automatiskt brandlarm från ett hus som används som boende för barn. I flera sökare runt omkring i byn tjuter det och tjänstgörande styrka bemannar brandbilarna och rullar mot adressen. Automatlarm är inte ovanliga och när styrkeledaren Lennart och hans kollegor anländer till huset så hörs larmklockorna ringa men i övrigt är det tyst och ingen befinner sig utanför huset.

När brandmännen får upp dörren möts de av tät rök och av en omtöcknad föreståndare som har lyckats vakna och ta sig nerför den branta trappan. Hon berättar att det brinner på ovanvåningen och att det också är där som sovrummen finns.

Fyra barn saknas.

 

 

 

 

Styrkeledaren ger snabbt order om livräddning och utanför huset påbörjas ett febrilt arbete med slangdragning och ett rökdykarpar är strax redo att gå in.

För oss som står utanför är det svårt att följa vad som pågår inne i huset. Vi kan se röken och delvis höra hur rökdykarledaren kommunicerar med sina kollegor men annars är vi väldigt ovetande om det finns några liv kvar att rädda. Är det för sent?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och lov kommer brandmännen strax ut med en medvetslös pojke och inte långt därefter tre barn till. Någon gåendes och några bärs ut i friskluften. Samtliga barn andas och kvicknar strax till i den friska luften.

När man står vid sidan om och följer en sådan här insats så är man väldigt glad över att det bara är övning. Särskilt eftersom en av de försvunna ungarna är min äldsta dotter som dessutom har rekryterat en kompis till arbetet som markör.

Det är inte heller något bekvämt uppdrag – när grupp två ska utföra samma insats så ledsagar jag in barnen innan insatsen påbörjas, ser till att ingen faller i trappan och så, och jag kan lova att sikten på ovanvåningen är noll. Helt jäkla noll. Röken som används är så kallad teaterrök och blir en vit kompakt dimma som effektivt döljer både väggar och golv. Det går på riktigt inte ens att se handen framför sig. Jag stannar vid trappan, som skydd för eventuella fallolyckor, medan barnen famlar sig fram i blindo till sina ”sovrum”.  När jag sedan ska gå ner så är det med små försiktiga steg och jag letar febrilt efter trappräcket som jag vet ska finnas där någonstans. Sa jag att sikten är noll?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även den här gången räddas alla sovande barn och till gång tre så agerar jag markör istället för min dotter, som är blöt och frusen efter de två första insatserna. När barnen kommit rätt så hittar jag ett rum, jag har ingen aning om hur detta rum ser ut, jag följer väggen, slår mig på ett stort gammaldags element, dunkar pannan i en vägg som dyker upp från ingenstans (inte för att jag ser den men det verkar vara en vägg), ramlar in i en bordskant och bestämmer mig sedan att min ”säng” baske mig får vara precis där jag står.

Ja, det är övning. Ja, röken är ofarlig. Men jag är sjukt desorienterad och ger liksom upp lite grann. Jag lägger mig på golvet, funderar lite på om det finns några åttabeningar där (hej hjärtklappning), och skyddar mitt huvud med en arm. För jag vet ju att brandmännen inte heller ser så himla mycket och jag vill klara mig undan en blåtira (eller två).

Sedan är det bara att vänta.

Och vet ni, jag blir så otroligt imponerad. Det tar inte mer än några sekunder från dess att jag hör steg i trappan tills jag hör den väsande andningen från en rökdykare och hur någon trampar på mitt ben. Visserligen vet jag att någon av rökdykarna har en värmekamera som de söker med, men ändå – blir man hittad så snabbt så har man en chans att överleva i alla fall.

Men ingen räddar mig. Jag noterar att personen vänder om och går bort från mig. Och jag hör hur flera andra hittas och får hjälp nerför trappan. Behöver jag säga att jag vid det här laget är en smula orolig? Men jag tänker att åtminstone övningsledaren (och min dotter) bör sakna mig någon gång i alla fall. Så jag väntar, en smula småkränkt – det är ju inte så att jag kan resa mig liksom eftersom jag inte vet riktigt var jag är och om jag gör det så faller jag kanske huvudstupa nerför den branta trappan och det vore ett tråkigt slut på övningen. Ingen vill vara en party pooper ju.

Någons andning, ljudet påminner om hur Darth Vader låter, hörs närmare och närmare och jag blir återigen trampad på (av samma brandman ska det visa sig), och jag blir omruskad i armen medan personen frågar hur det är.

Hur det ÄR? Det är skitdåligt ju, jag är övergiven, ensam och snart innebränd. Detta hinner jag dock inte säga förrän jag blir uppsliten från golvet och ledsagad ut med bestämd hand, vilket är bra för där jag tror dörren befinner sig är någon slags garderob.

Brandmännen är förvånade över att hitta mig, de hade totalt missat att fotografen försvunnit. De är ju vana vid mig vid det här laget och att jag sköter mig själv och troligen sitter i någon vrå och fotar ur någon underlig vinkel, men jag är ändå lite stött över att ingen saknat mig.

I övrigt var det en mycket trevlig övning i gott sällskap och en givande, på ett skrämmande sätt, upplevelse att vara totalt innesluten i ”brandrök” och inse hur extremt liten chansen är att klara sig om det vore på riktigt.

Så – se över ditt brandskydd där hemma. Finns det tillräckligt med brandvarnare? Fungerar de? Finns det brandsläckare? Brandfilt? Har ni i familjen pratat om hur man tar sig ut om bostaden börjar brinna och var ni ska samlas? Har ni övat?

På återseende.

 

 

 

 

Naket – i olika varianter

 

 

 

 

Utan de skyddande kläder

Som snart gör entré

Vingliga i vinden

Men stilla ibland

Högresta i sin himmelsträvan

Exploderar de snart

Och ger sommarhoppskänsla

Med önskan om oklädd hud

 

 

 

 

 

 

 

Vi behöver prata – om blåljus

Så mycket har hänt sedan jag som total blåljusnovis ringde på dörrklockan till brandstationen i Osby, med kameraryggsäcken oergonmiskt slängd över ena axeln och en mugg kaffe i näven. Jag har nämnt det tidigare vid flera tillfällen – jag var skräckslagen.

Egentligen skulle det bara bli blogg med bilder och ytterst lite text men det där sket ju sig tidigt och när sedan branschtidningen Swedish Firefighters knackade på dörren (bildligt talat – vore läskigt annars), så blev allt liksom lite mer nationellt spritt.

Jag visste inget alls om räddningstjänst – inte mer än att om man ringer 112 så kan det hända att röda bilar dyker upp och jag förutsatte väl i princip att alla brandmän var just män och att åka på larm var det enda man gjorde.

I och med Projekt Räddningstjänst så fick jag ju lära mig att det inte riktigt stämde, 112-grejen undantagen.

Under de här tvåochetthalvtåren så har jag lärt mig facktermer, lärt mig hitta till olika brandstationer (vissa envisas med att bjuda in mig om och om igen), jag har fått ett alldeles eget larmställ med mitt eget namn på (tack Hässleholm!), jag vet att rökdykare har flaskor på ryggen, jag vet vad de olika brandbilarna heter och varför de har olika siffror, jag är väl medveten om hur det känns att gå rullbandstestet (ej bekvämt överhuvudtaget – för kännedom), jag vet att det finns brandmän som dyker och brandmän som klättrar (tack Höganäs för att ni alltid säkrar fotografen – med rep), jag kan tala om hur varmt det är inne i en brinnande byggnad (väldigt) och jag vet även hur det känns att bli utsläpad på bår ur en fejkkrockad bil (tack Lönsboda för att ni inte tappade mig), jag vet hur snyggt det är att tapetsera en tankbil med mina bilder (ärligt, fler räddningstjänster borde testa), jag vet hur grisblod luktar (realistiskt övat där – ni vet vilka ni är), jag har konstaterat att jag inte längre lider av sjösjukebesvär (tack för att ni medverkade i den undersökningen, Karlshamn), jag har nästan blivit av med min höjdskräck men tänker ändå att det är onödigt med att åka hävarkorg 30 meter upp i luften i mörker, blåst och regn, jag har kunskap om varför man ibland behöver använda ett repgevär, och att det kan vara svårt att sikta rätt, jag är brutalt medveten om vikten av att spärra av trafikflödet på en olycksplats (trafikanter, skärp er för fan), jag har fått träffa Kustbevakningen (trevliga typer), jag har noterat att brandmän från Höganäs har en förmåga att dyka upp oavsett vilken räddningstjänst jag besöker, jag vet att vikten av gott kaffe på en brandstation är väldigt stor och jag vet även att det finns deltidskårer som envisas med att äta en viss sorts varmkorv efter varje övning (än så länge har jag, genom diverse ursäkter, sluppit undan möget).

Och hörrni – jag blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka på den tid som har gått sedan jag för första gången åkte 8080 i Osby. Det har hänt så mycket – både roligt, dramatiskt och tragiskt – och jag är glad över att få vara med på ett litet hörn som någon slags kameraförsedd, och ständigt frusen, maskot.

Vad 2018 har att bjuda på blåljusmässigt är inte helt spikat ännu (hit me – jag är öppen för förslag men tänker att det är alldeles för kallt i Norrland – sorry), vissa saker har redan hänt, bland annat har Räddningstjänsten Skåne Nordväst huserat mig i ett helt dygn samt vält en buss, och jag har lite andra planer som inte är helt spikade ännu.

Om någon räddningstjänst på typ Mallorca eller liknande värmebelastat land vill att en svensk fotograf ska hälsa på, ja, då är jag nog inte svår.

Nu blir det en liten resa nerför minnenas väg. Häng med!

 

Brandman på hal is.
Tröstiga hjälpmedel.
Jag funderar på att bli vegetarian.
Brandmän. Skärsläckare.
Skum brandman?
Chef och whiteboardtavla.
Brandman med katt.
Brandmän i olikfärgade hjälmar övar.
Rökdykande brandman i mörker.
Kämpande brandmän.
Jag hade fel – alla brandmän är inte män… Me bad.
Som sagt – jag hade fel.
Brandmän högt uppe.
Pyroman?
Släckbilsutsikt en väderombytlig augustidag.
Fotograf åker till Hässleholm – där finns brandmän från Höganäs.
Fotograf åker till Helsingborg. Och se vilka som dyker upp…
Varmt.
Släckis och Tankis – som mina barn kallar dem.
I en räddningstjänstig tvättkorg.
Många snören och grejer när Höganäs räddar på avancerat vis.
Rökdykande brandmän.
Dagen då det blåste så mycket att jag nästan fick en permanent hörselnedsättning.
Brandman in action.
En hårt arbetande brandman.
Brandman i rök.
Kvällsövande brandman i mörker.
När det inte går så bra…
Skumt.
Brand eller inte?
Dykande brandman.
Brandman och brandmän.
Simmande brandmän
Insatsledare i motljus.
Trött brandman I.
Trött brandman II.

 

Trött brandman III.

 

 

Där det hänger is på träden och är ödsligt i backen

Osby i vinterskrud. Och i barnslig anda testade den nyinflyttade utbölingsfamiljen att åka utför.

Kameran var med. Kameran åkte också pulka.

Det är söndag morgon på bilderna nedan och var resten av ousbyinvånarna fanns vet jag inte – kanske var det sviterna från gårdagskvällens nationella musiktävling som lämnade backarna vid Klinten helt tomma, sånär som på Familjen Smurf.

Men en katt kom och kikade på oss, sedan skakade den på huvudet och travade iväg.

 

×