Mystiska bilder?

Förra veckan var jag iväg på ett fotouppdrag någonstans i Skåne.

Det involverade vatten, en lagom stor båt, brandmän (surprise…) och bästa chokladbollarna jag någonsin smakat.

Dock är jag svinjobbig och kommer inte att avslöja riktigt vad det var jag plåtade utan det kommer i sinom tid – i hop med en bildbomb ni aldrig förr sett maken till – jag har så många otroliga bilder från den dagen.

Men jag är inte totalt hjärtlös – i dag får ni några av de bilder som jag tog och som jag är grymt nöjd med.

Och tills jag berättar exakt vad som hände så får ni använda fantasin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Ugly Kid Joe – Helgeåfestivalen 2017.

Det här bandet var en del av min uppväxt som ung rockbrud. Live har jag aldrig lyckats se dem så det var otroligt roligt att få uppleva dem på scen under årets Helgeåfestival.

Och någonstans måste jag säga att inget av de andra band jag såg hade sådan kontakt med publiken, det var interaktion på riktigt, och en bra show med både överraskningar och klassiker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innebandy, pizza, en skål jordgubbar och några skeptiska brandmän

Karlshamn – den där staden där jag växte upp.

Den staden har en räddningstjänst. Och eftersom jag ju har en viss benägenhet att plåta räddningstjänst så… Ja, ni kan nog lista ut vad som skedde.

 

Såklart.

 

Det är den 23 juli, strax innan klockan åtta på morgonen, när jag ringer på dörren till brandstationen i Karlshamn. En medlem ur avgående styrka öppnar och ser oerhört lättad ut över att han ska få gå hem och inte hänga med mig nästkommande dygn.

Micke, Fredrik, Erik, Göran och Mårten ska dock utsättas för mina fotostalkingtendenser i 24 timmar framåt. De SER avslappnade ut, som om det inte alls är det minsta konstigt att jag är där och inte tänker gå hem än på ett tag, men det kommer en och annan skeptisk och fundersam blick. Helt förståeligt. Jag förklarar lite vad jag gör, hur jag brukar jobba, att jag försöker att inte vara i vägen men att jag inte kan garantera något och att de inte ska tveka att säga ifrån om jag gör något tokigt.

 

Micke
Göran
Erik
Fredrik
Mårten

 

De fem brandmännen ser lite lugnare ut allt eftersom och vi kör lite taktiksnack utifall att det går larm – jag tilldelas egen plats i släckbilen (mitten bak) och Micke, skiftets styrkeledare förevisar en del av fordonen och hur dessa är utrustade (jag är ju en sådan där nyfiken typ).

Efter frukost (med kaffe såklart) packas utrustning och båt och vi beger oss ut till Ortholmen för vattenövning. Jag får erbjudande om att testa att bada och dyka men när jag ser att dräkterna släppt in vatten vid vissa ställen så mumlar jag något undvikande och drar mig ur det projektet.

Förresten, hör och häpna – det är solsken. Vädret verkar inte ha koll på att jag och mina kameror har checkat in på en brandstation…

 

Ortholmen i Karlshamn.

 

Jag har inför denna övning febrilt tuggat åksjuketuggummi (oväntad bieffekt: munnen domnar bort) eftersom jag vet med mig att jag har en liten tendens till sjösjuka. Men både en tur med lilla ribbåten och med den lite större skutan går bra – jag kräks inte över någon alls. Och det är ju positivt. För alla.

Själva fotandet är nästan lite för enkelt i skärgårdsmiljö med simfötter- och snorkelförsedda badande brandmän på jakt efter en sänkt plastdunk någonstans på botten, detta med Karlshamns Hamn som kontrastfull fond i bakgrunden. Bara att fokusera och trycka av liksom – en barnlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hamnpatrullen i Oljehamnen.

 

 

Det blir lunch efter övningen, mer kaffe inkluderat, och därefter är det fysträning. Jag, med en förkärlek för att lyfta någon hantel på gymmet, finner att jag plötsligt tackat ja till en timmes innebandy. Jag har inte spelat sedan gymnasietiden och det var så att säga inte förra året. Jag varnar gänget om att kombinationen klubba, vinnarskalle och envis fotograf inte är den mest hänsynsfulla men de spelar coola och lovar att de ska vara snälla. Jag misstänker att de inte riktigt förstått hur jag menade.

En snabb genomgång av regelverket (ytterst minimalt) och sedan kör vi igång. Den första minuten eller så är det snälla tag från motspelarnas sida men de glömmer sedan att jag är en gäst som man ska ta väl hand om. Efter matchen (som vi vann, knappast min förtjänst, men ändå), orkar jag knappt stå upp. På darriga innebandyovana ben, med helt färska blåmärken i olika storlekar, stapplar jag ut från hallen och parkerar mig med en osmidig duns på marken, ute i friska luften.

Dock ska jag tillägga att jag inte är den enda som ser lite småsliten och svettig ut. Det visar sig senare att det ska ta cirka tre dagar innan träningsvärken släpper så pass mycket att jag kan gå någorlunda normalt igen och inte vagga fram som en höggravid anka. Kamerorna vilade ut i mitt sovrum under matchen, därav inga bilder. Ingen tid till fotografering liksom när det fanns så många smalben att dunka klubban i.

Här efter någonstans fattar vädret att jag är på fotouppdrag och det slutar inte regna förrän fram på de tidiga morgontimmarna.

Passet är lugnt larmmässigt sett. Efter en seriöst efterlängtad pizza så åker vi ut på ett brandtillbud. Branden är släckt av husägarna men det är rök kvar i källarvåningen och vädringsmöjligheterna begränsade. Det visar sig att en skumgummimadrass som stått lutad väggen har trillat och lagt sig mot en tänd glödlampa. Resultatet blev en bränd madrass men tack och lov hade en av de boende ett ärende in i rummet och upptäckte branden i tid.

 

Med olika fläktar ventileras huset och brandmännen lämnar sedan kvar en så kallad rökätare för att ta hand om den kvarvarande brända lukten.

 

 

 

En madrass brann…

 

Den skyldige – en tänd glödlampa.

 

Men lukten är inte ens i närheten av angenäm och brandmännen gör en insats med fläktar och rökätare och det hela blir sedan ett ärende för försäkringsbolaget. Vi rullar tillbaka i hällregnet, styrkan återställer och med kaffe, glass och jordgubbar blir det sedan TV-kväll. Jag har sett filmen ifråga, Bodyguard, så många gånger att jag går och lägger mig innan slutet, och meddelar att vi ses imorgon bitti.

Alla ser skeptiska ut och det muttras om att det nog blir larm under natten, men eftersom jag hittills fått sova ostört varenda natt, både i Höganäs och Hässleholm när jag dygnat där, så kan jag utlova sömngaranti. Och jag fick rätt.

Stort tack Karlshamn för stor gästfrihet, många skratt, gott kaffe och fina fotomöjligheter.

På återseende.

Allvarlig bilolycka i centrala Osby

Det var i alla fall utgångspunkten för del två i Räddningstjänstens uppvisning under gårdagens Familjedag i Osby. Läste ni bloggen igår fick ni se bilder från sjöräddning och i dag ska vi kika på vad som händer när någon har ringt 112 och larmat om en singelolycka och berättat att det sitter en person kvar i bilen.

När SOS tagit emot samtalet larmas rätt räddningstjänst ut, i det här fallet är det brandmännen i tjänstgörande styrka i Osby som får ta emot det och deras sökare tjuter samtidigt. Oavsett tidpunkt på dygnet så ska de vara klara att rulla ut på fyra minuter från dess att de mottagit larmet. F-Y-R-A minuter. Personligen måste jag säga att det tar mig betydligt längre tid än så att gnugga sömngruset ur ögonen och hitta motivationen att lämna täckets varma omfamning.

I alla fall, publiken får höra hur ljudet av sirenerna kommer närmare och närmare och snart dyker släckbilen 8010, tätt följd av tankbilen 8040, upp med blinkande blåljus. Förstabilen hinner knappt stanna innan dörrarna öppnas och brandmännen hoppar ut, direkt fokuserade på sin egen uppgift – de vet exakt vad de ska göra.

Nedan följer en mängd bilder, det blir lite av en steg-för-stegdemonstration i hur räddningsarbetet går till på en trafikolycka, från dess att räddningsfordonen rullar fram tills dess att den krockade bilen blivit en cabriolet.

Under tiden som arbetet med att få ut den skadade föraren pågår, så guidar insatsledaren Micke, i rollen som konferencier, publiken och talar om vad som händer. Han pratar även om vikten av att  inte sätta en skadad person i sin egen bil då den sedan kan behöva klippas upp (jodå, det har hänt) och om att aldrig, aldrig, aldrig fota och filma på en olycksplats.

Aldrig. Är vi överens?

 

Publiken håller sig lydigt på säkerhetsavståndet som insatsledaren pekar ut, och det är ganska tyst i väntan på att förevisningen ska dra igång.

 

”Fota aldrig på en trafikolycka”, säger Micke.

 

Larmet har gått, brandmännen har kastat sig iväg till stationen, bytt om och snart är släckbilen 8010 framme vid olycksplatsen.

 

Ut hoppar brandmännen i Grupp 1.

 

Och alla är fokuerade på just sin uppgift.

 

 

Henrik, klädd i full rökdykarutrustning, placerar först och främst ut en släckare.

 

Styrkeledaren Lennart organiserar arbetet.

 

Bilen stabiliseras och Lennart och Malin hjälper den skadade föraren.

 

Det är Malin som har uppgiften som sjukvårdare och är den som får krypa in i bilen och hålla bilförarens nacke.

 

 

 

Strax anländer även polisen Rolf, som får en uppdatering av styrkeledaren.

 

Det förbereds för klippning – den skadade täcks av skyddande bubbelplast.

 

 

Såg och hydraulverktyg plockas fram, det blir Zebastians uppgift att hålla i den stora saxen som skär igenom plåt.

 

Och arbetet med att klippa av alla bilens stolpar påbörjas.

 

 

Och Henrik sågar sig igenom vindrutan.

 

Lugnt och metodiskt, med rutinerad snabbhet, går Zebastian runt bilen och klipper av stolpe för stolpe.

 

 

Bakluckan läggs åt sidan.

 

 

Och lyktglaset flyger åt alla håll.

 

 

 

 

 

Här syns det tydligt hur små marginalerna faktiskt är – hur nära den skadade brandmännen jobbar med verktygen.

 

 

Sista klippet och sedan ska taket lyftas av.

 

Publiken ser spänt på.

 

 

 

 

 

 

När taket är borta ser vi hur Malin stabiliserar förarens nacke.

 

Och sedan är det dags att lyfta ut honom.

 

 

Under tiden sitter en geting obekymrat på olycksfordonets motorhuv och följer arbetet från första parkett.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The End.

 

Räddningen om du trillar i vattnet

I dag har det varit stor happening i Osby – Familjedag – det vill säga massor av aktiviteter för små människor, mellanstora människor och även för de allra största.

Räddningstjänsten hade ju planerat in att närvara och visa vad de kan. Räddningstjänsten frågade om jag kanske skulle kunna tänka mig att vara där och fota lite. Räddningstjänsten fick ja på cirka tre sekunder, det vill säga så lång tid som det tar att skriva ett svar av dylik art på Messengerchatten.

Räddningstjänsten i Osby kommun betyder ändå lite extra för mig. Det var där jag inledde min karriär som räddningstjänstfotograf eftersom dåvarande räddningschefen var modig nog att släppa in mig i kommunens blåljussfär. Det är dessa brandmän som jag kameratrakasserade under cirka åtta månader under Projekt Räddningstjänst och jag tror de accepterade mig trots att jag hela tiden vägrade äta Bullens korv som ju är standard efter övningarna.

Det märks numera tydligt hur fotovant coola de här brandmännen är, trots att det var ett litet tag sedan jag var på besök sist. Dagens möte med Grupp 1 i Osby var i stil med ”Jahapp, du igen?” och sedan var det business as usual.

Under dagen bjöd tjänstgörande styrka på två olika uppvisningar och i detta inlägg ska ni få ta del av den första – livräddning till sjöss.

 

Det är en av ungdomsbrandkårens medlemmar som kommer att spela offer.

 

Upplägget förklaras för publiken av Micke, som har beredskap som insatsledare.

 

Som en liten, liten svart prick där ute i mitten av bilden finns den nödställde.

 

Larmet har gått om en simmare som befinner sig på ett grund i Osbysjön och snart rullar 265-8050 in med båt på släp.

 

Båt och bräda läggs i vattnet och brandmannen Zebastian får uppdraget att paddla ut.

 

Och längre ut.

 

Och lite längre ut ändå.

 

Efter kommer Lasse och Henrik i båten.

 

Och snart når man fram till den stackars simmaren.

 

Nu är det dags att hala in bräda, brandman och simmare.

 

Och det är Malins och Peters uppgift att bistå med muskelkraft.

 

Nästan i land.

 

Brandmannen ligger på rygg med ett stadigt grepp om den numera räddade simmaren.

 

Inne vid strandkanten blir det dags att be om hjälp.

 

 

Zebastian börjar dra simmaren de de sista metrarna in till fast mark.

 

Och får assistans av Malin.

 

Fotografen befinner som vanligt mitt i smeten, i det här fallet strax bakom styrkeledaren Lennarts axel.

 

Simmaren är livlös när han släpas i land.

 

Livräddande åtgärder påbörjas men kan avbrytas snabbt – det är ju bara på låtsas.

 

Och Zebastian ser rätt så nöjd ut över att äntligen kunna ta av dräkten.

 

Simmaren blev lite blöt på riktigt, dräkten höll inte helt och hållet tätt.

 

Vad händer om det börjar brinna när du sover?

Ni som såg bloggen igår såg att jag fotorapporterade från Degerhamns Räddningsdag, de bilderna hittar ni här..

Ett sådant event producerar ju bildmöjligheter till höger och vänster och kamerorna förbrukade väl en del av sina liv.

Idag ska ni få se en blandning av vad som hände och allra längst ner i inlägget hittar ni dagens stora event – bilsläppet. Då får man bara en enda chans att fota…

 

Degerhamns Räddningsdag 2017.

 

Klart där var brandbil på plats.

 

Testa brandbil är ju alltid populärt.

 

Hundbaren var tämligen välbesökt, placerad strax intill de väldoftande våfflorna.

 

Hemvärnet var där.

 

Flammy var där.

 

Inne i tältet kunde barnen testa rökdykning. Fotografen höll på att slå ihjäl sig på de lurigt utplacerade lastpallarna, en klar fördel att vara kort och således närmare marken.

 

Släckbil, rök och publik.

 

Flamman och…

 

…Lågan bjöd på brandteater.

 

Airboard – svårt att stå på. ”Lämna inte på laddning utan uppsikt”, var budskapet.

 

Godnatt.

 

Publiken kan se att det börjar ryka. Flamman och Lågan sover vidare.

 

Men när brandvarnaren piper vaknar de och tittar sig yrvakna omkring.

 

Det gäller att kolla i detalj hur det går till när en deltidsbrandman rycker ut.

 

Styrkan, i det här fallet enbart en brandman, är på plats.

 

Orsaken till branden hemma hos Flamman och Lågan eftersöks.

 

Och snart hittar brandmannen den.

 

Gosedjuret räddades undan rök och lågor.

 

Brandorsaken, en mobiltelefon på laddning.

 

Lågan poängterar vikten av att ha en fungerande brandvarnare i hemmet.

 

Den här brandvarnaren, sotig och bränd, har räddat liv.

 

Godisregn, en given succé.

 

Upp i luften.

 

Ännu högre upp.

 

Och när publiken räknat ner från 10 släpper kranföraren bilen.

 

Som kommer närmare och närmare marken.

 

Snart så…

 

Näääästan nere.

 

Ouch!

 

Glaset yr i luften – den landningen såg inte bekväm ut.

 

Nu blir det ett litet uppehåll vad gäller blåljusverksamhet eftersom Helgeåfestivalen drar igång i morgon . Konsertbilder på G alltså. Och det ska bli sjukt roligt att fota och träffa härligt folk igen.

Därefter ska vi kika lite närmare på mitt dygn med räddningstjänsten i Karlshamn. Träningsvärken har precis släppt, det kan jag ju avslöja.

På återseende.

Hästar, hur var det nu igen – finns dom?

Jag hittade tre av dessa varelser i en skånsk hage i helgen.

En var starkt skeptisk, en tyckte att jag var dryg och en smula närgången och en var som ett stort klibbigt plåster som skulle pussas hela tiden.

 

Bilderna nedan är tagna tämligen sent på kvällen, när ljuset är mjukt och tacksamt.

 

”Åhå, en fotograftass. I vår hage. Kanske smaka lite?”

 

Fotograf på huk, långhalsad häst ovanför.

 

”Hörrududu, vem är du? Kan vi kela?”

 

 

Betande häst i pittoreskt motljus.

 

Två hästar i motljus.

 

Häst. Motljus – ni har börjat fatta nu, tänker jag.

 

Kärleksfulla mular.

 

Detta verk heter: ”Tre hästar på en äng”.

 

Hals och rumpa.

 

Selfie, plåsterhästen lät mig komma nära.

 

Mule, grässtrå och lukten av varm häst är sommarkänsla. Jag väljer att inte berätta om alla miljoner flugor.

 

Urblekt långhalsad häst.

 

Imorgon tänker jag återgå till att blicka neråt. Kolla på vad marken har att erbjuda, helt enkelt.

På återseende.

Hästveda marknad!

Jag var inte så fotoflitig i år utan har gått all in som ”vanlig” marknadsbesökare. Munkar, bigarååer och sådant liksom.

 

Men en och annan bild råkade jag väl ta i det där obarmhärtiga solljuset:

 

När alla andra har gått hem…

 

Urtidsskoj.

 

Undrar hur varmt det blir i den där kuren?

 

Vimmel och vimmel och vimmel. I svartvitt.

 

Inte den vanliga tivolibilden… Förlåt.

 

Inte så noga.

 

Värry bärry.

 

 

På återseende.

Farväl brandbilar, sökare och blåljus

I dag handlar bloggen om att säga hejdå och om att starta om på nytt i en ny fas i livet – jag har fått gräva efter bilder i arkivet men det blir även några färska bilder av räddningstjänstig karaktär.

Huvudpersonen i dagens blogg har ni träffat åtskilliga gånger sedan jag påbörjade mitt lilla blåljusprojekt sensommaren 2015 och när vi träffades förra veckan så var något av det första han berättade att han köpt ny bil – en pensionärsbil (vilket tydligen är lika med en cabriolet).

Ulf Nilsson, ställföreträdande räddningschef i Osby kommun, hänger nu av sig sökaren och går i pension.

Vi träffades första gången i september 2015. Min första dag på stationen och alla ansikten, utom dåvarande räddningschef Peter Dubrefjords, var obekanta för mig. Peter puttade mig i Ulfs riktning och så fick jag hänga med honom ut på besök på ett företag. Jag var ju redan nervös den där dagen och hur trevlig Ulf än var så fanns där något avvaktande. Inte särskilt konstigt – då visste ingen (knappt jag själv) vad jag höll på med utan jag var bloggaren med kameran ungefär.

Men Ulf och jag hittade en gemensam grund att bygga på: fotografering. Han visade stolt upp sin Canon (jag tittade förfärat i sökaren och rengjorde sedan kamerahuset med en stor suck) och vi började prata om bilder. Och katter. Han är en stor kattvän och har en hög lurviga fyrbeningar som visas upp på olika utställningar.

När jag fixade en fotograferingskväll för räddningstjänstfolket så var Ulf givetvis med (förlåt att jag inte hunnit med den uppföljande delen i utbildningen) och han lärde sig att fota brandbilar i mörker utan att använda blixt. Nu har jag nästan fått honom att inhandla en Nikon också så det blir bara bättre och bättre.

Han är rak och säger vad han tycker, den där nyblivne pensionären, och där fann vi  ytterligare något gemensamt – hittills är Ulf den ende inom räddningstjänsten som till mig sagt att jag är dum i huvudet – men jag tror att det var vänligt menat…

Det är en lång karriär inom räddningstjänsten som nu är till ända. 1980 började Ulf arbeta på Brandförsvaret i Landskrona som brandman och paramedic. Därefter blev det Kävlinge/Löddeköpinge som brandförman och till Osby kom han 2001, tjänstgjorde en sommar på räddningstjänsten i Kristianstad och befattningen som ställföreträdande räddningschef i Osby har han haft sedan 2006.

Så många år resulterar i en hel del minnen och det är som att öppna en dammlucka när jag frågar honom vad han minns mest under sin karriär.

Det första spontana han tänker på är dammen som rasade i Hästberga 2010 – den händelsen har satt stora spår i minnet. Vattnet, omfattningen av förödelsen som mötte styrkorna på plats – det är något som han aldrig kommer att glömma.

Men han berättar också om katter i nöd: särskilt om den som tagit sig högt upp på bjälkarna i en lada och satt där förtvivlat jamande. Räddningsaktionen var resultatlös tills Ulf tröttnade, förvisade ägarinnan, och med hjälp av en brandslang och vatten tvingade katten att bege sig till en väntande brandmans utsträckta händer. Slutet gott liksom.

Han minns också bränder och bilolyckor och säger att det absolut värsta är de händelser där barn är inblandade – och det syns tydligt vilket obehag det väcker hos honom och han berättar vidare att han ofta dagen efter en olycka försökt kontakta de som tvingats möta honom och brandmännen för att checka av hur det känns och hur de upplevde räddningstjänstens bemötande.

 

Nu blir det mycket tid över till allt annat som inte är räddningstjänst.

 

Ett yrkesliv i hjälmar – framför Osbys tankbil.

 

Den allra första bilden jag tog på Ulf – vid skrivbordet 15 september 2015.

 

Två veckor senare så träffades vi igen och då var det arbetet efter en brand dagen innan som sysselsatte honom.

 

Bilkörning och jackan har han på sig – alltså är det utryckning. Här är vi på väg till ett automatlarm hos ett företag i byn.

 

Befälsbilen 265-8080 har rattats av Ulf otaliga gånger. ”Jag har inga problem med att bli väckt mitt i natten – jag brukar kasta sökaren till frun så att hon får läsa medan jag slänger på mig kläderna”.

 

Så här är invånarna i Osby kommun vana att se Ulf – i den gula jackan.

 

Med en av sina katter. Att den här bilden ens finns till är ett under av tålamod från fotografens sida. Och det var inte katten som var problemet utan personen i gul jacka som inte var tyst mer än en halv sekund i taget…

 

”Nu fotar hon igen, va?”
En av många stunder vid fikabordet.

 

Sedan jag började fota räddningstjänst så har jag och Ulf träffats många gånger. Vi har varit på larm, brandtillsyner (tack för besöket i spindelkällaren, förresten), druckit kaffe och diskuterat räddningstjänst och fotografering både avigt och rätt. Mitt första intryck av den något buttre och avvaktande ställföreträdande räddningschefen ändrades snabbt och det blir numera både skratt och tuff jargong när vi träffas och han är mån om att ge mig feedback både på blogginlägg och på min medverkan i Swedish Firefighters.

Uffe – lycka till med din nya ”anställning” och vi lär väl höras, misstänker jag. Om inte annat för att prata om fotografering. Och räddningstjänst. Det brukar ju bli så.

På återseende