Titta nedåt – Hoppsan!

Tack hörrni som kom in till Bloggen och hälsade på igår när det var premiär.

Idag tar vi del två. Bilden är tagen i Kristianstad och helt färsk – fotad i morse faktiskt så helt jättefärsk.

 

Så.Många.Frågor.
Nikon D7000. Tamron 18-200 mm.

 

På återseende.

Farväl brandbilar, sökare och blåljus

I dag handlar bloggen om att säga hejdå och om att starta om på nytt i en ny fas i livet – jag har fått gräva efter bilder i arkivet men det blir även några färska bilder av räddningstjänstig karaktär.

Huvudpersonen i dagens blogg har ni träffat åtskilliga gånger sedan jag påbörjade mitt lilla blåljusprojekt sensommaren 2015 och när vi träffades förra veckan så var något av det första han berättade att han köpt ny bil – en pensionärsbil (vilket tydligen är lika med en cabriolet).

Ulf Nilsson, ställföreträdande räddningschef i Osby kommun, hänger nu av sig sökaren och går i pension.

Vi träffades första gången i september 2015. Min första dag på stationen och alla ansikten, utom dåvarande räddningschef Peter Dubrefjords, var obekanta för mig. Peter puttade mig i Ulfs riktning och så fick jag hänga med honom ut på besök på ett företag. Jag var ju redan nervös den där dagen och hur trevlig Ulf än var så fanns där något avvaktande. Inte särskilt konstigt – då visste ingen (knappt jag själv) vad jag höll på med utan jag var bloggaren med kameran ungefär.

Men Ulf och jag hittade en gemensam grund att bygga på: fotografering. Han visade stolt upp sin Canon (jag tittade förfärat i sökaren och rengjorde sedan kamerahuset med en stor suck) och vi började prata om bilder. Och katter. Han är en stor kattvän och har en hög lurviga fyrbeningar som visas upp på olika utställningar.

När jag fixade en fotograferingskväll för räddningstjänstfolket så var Ulf givetvis med (förlåt att jag inte hunnit med den uppföljande delen i utbildningen) och han lärde sig att fota brandbilar i mörker utan att använda blixt. Nu har jag nästan fått honom att inhandla en Nikon också så det blir bara bättre och bättre.

Han är rak och säger vad han tycker, den där nyblivne pensionären, och där fann vi  ytterligare något gemensamt – hittills är Ulf den ende inom räddningstjänsten som till mig sagt att jag är dum i huvudet – men jag tror att det var vänligt menat…

Det är en lång karriär inom räddningstjänsten som nu är till ända. 1980 började Ulf arbeta på Brandförsvaret i Landskrona som brandman och paramedic. Därefter blev det Kävlinge/Löddeköpinge som brandförman och till Osby kom han 2001, tjänstgjorde en sommar på räddningstjänsten i Kristianstad och befattningen som ställföreträdande räddningschef i Osby har han haft sedan 2006.

Så många år resulterar i en hel del minnen och det är som att öppna en dammlucka när jag frågar honom vad han minns mest under sin karriär.

Det första spontana han tänker på är dammen som rasade i Hästberga 2010 – den händelsen har satt stora spår i minnet. Vattnet, omfattningen av förödelsen som mötte styrkorna på plats – det är något som han aldrig kommer att glömma.

Men han berättar också om katter i nöd: särskilt om den som tagit sig högt upp på bjälkarna i en lada och satt där förtvivlat jamande. Räddningsaktionen var resultatlös tills Ulf tröttnade, förvisade ägarinnan, och med hjälp av en brandslang och vatten tvingade katten att bege sig till en väntande brandmans utsträckta händer. Slutet gott liksom.

Han minns också bränder och bilolyckor och säger att det absolut värsta är de händelser där barn är inblandade – och det syns tydligt vilket obehag det väcker hos honom och han berättar vidare att han ofta dagen efter en olycka försökt kontakta de som tvingats möta honom och brandmännen för att checka av hur det känns och hur de upplevde räddningstjänstens bemötande.

 

Nu blir det mycket tid över till allt annat som inte är räddningstjänst.

 

Ett yrkesliv i hjälmar – framför Osbys tankbil.

 

Den allra första bilden jag tog på Ulf – vid skrivbordet 15 september 2015.

 

Två veckor senare så träffades vi igen och då var det arbetet efter en brand dagen innan som sysselsatte honom.

 

Bilkörning och jackan har han på sig – alltså är det utryckning. Här är vi på väg till ett automatlarm hos ett företag i byn.

 

Befälsbilen 265-8080 har rattats av Ulf otaliga gånger. ”Jag har inga problem med att bli väckt mitt i natten – jag brukar kasta sökaren till frun så att hon får läsa medan jag slänger på mig kläderna”.

 

Så här är invånarna i Osby kommun vana att se Ulf – i den gula jackan.

 

Med en av sina katter. Att den här bilden ens finns till är ett under av tålamod från fotografens sida. Och det var inte katten som var problemet utan personen i gul jacka som inte var tyst mer än en halv sekund i taget…

 

”Nu fotar hon igen, va?”
En av många stunder vid fikabordet.

 

Sedan jag började fota räddningstjänst så har jag och Ulf träffats många gånger. Vi har varit på larm, brandtillsyner (tack för besöket i spindelkällaren, förresten), druckit kaffe och diskuterat räddningstjänst och fotografering både avigt och rätt. Mitt första intryck av den något buttre och avvaktande ställföreträdande räddningschefen ändrades snabbt och det blir numera både skratt och tuff jargong när vi träffas och han är mån om att ge mig feedback både på blogginlägg och på min medverkan i Swedish Firefighters.

Uffe – lycka till med din nya ”anställning” och vi lär väl höras, misstänker jag. Om inte annat för att prata om fotografering. Och räddningstjänst. Det brukar ju bli så.

På återseende

I sista sekunden: gult är inte fult

Raps.

Ett försommartecken som andas Sverige mer än något annat.

Det finns många bilder på böljande rapsfält med klarblå himlar som fond – ALLA (eller tja, åtminstone ganska många) – fotar raps.

Så uppenbarligen även jag. Och det är ett litet dilemma eftersom det är svårt att göra något originellt med raps, något som inte redan är gjort liksom. Eller så är den bistra sanningen att min fantasi och kreativitet helt enkelt inte räcker till.

Nedanstående bilder togs i fredags utanför Hässleholm och det var nog tur att jag tog med kameran – nu ser jag att rapsblommornas storhetstid är över: underbart är definitivt kort i det här fallet.

 

Skånskt rapsfält med träd i förgrunden.

 

Rapsfältet ännu en gång.

 

Delad raps.

 

Svartvit raps.

 

Närbild på raps.

 

Raps sett ur lite grodperspektiv.

 

Blekt raps.

 

Raps. Igen.

 

Gult är alltså ganska snyggt, men också ganska så över. Tills nästa år. Då funderar jag på om man kan göra något kreativt med de där gula blommorna. Jag har redan huvudvärk…

På återseende.

Om att ta rygg på folk

Jag fotar ju en del, ni har kanske märkt detta. Däremot vet jag inte om ni noterat att jag gärna fotograferar mina ”modeller” bakifrån. Anledningen är bland annat att det är ett lätt knep att få djup i bilden – det blir ofta en naturlig inramning som lurar betraktarens hjärna att resa in i bilden, förbi det första motivet.

Och det är en smaksak och beroende av situationen var jag väljer att lägga skärpan. Ibland är det personens ryggtavla som hamnar i fokus, andra gånger väljer jag istället att rikta uppmärksamheten på det som personen jag fotat tittar på. Vissa gånger skaffar jag både hängslen och livrem och tar samma bild men med skärpan på olika ställen.

Inte behöver det vara bara rygg och nacke som syns utan om man som fotograf kanske dessutom tar ett kliv i sidled så förändras hela bilden.

Jag säger som jag brukar – våga testa. Ut och fota – det värsta som kan hända är att man får radera lite bilder efteråt.

Nedan finns en hög exempelbilder på hur det kan se ut. Jag ber lite lagom om ursäkt för mängden brandmän men ni vet hur det är – de hamnar ständigt framför kameran av någon anledning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Bloggen kikar närmare än närmst

Dagens foton är bara tagna lite snabbt här hemma. Handhållet, alltså inget stativ även om stativ nog är att föredra.

Lite konstnärligt blev det i alla fall.

Kamera: Nikon D7000, objektiv Nikkor 50 mm och 18-55 mm. Naturligt ljus.

Samt den lilla finurliga saken som heter omvändningsring och som ger dig ett superbilligt makroobjektiv.

 

 

 

 

 

Den här tegelväggen är densamma som ni ser i bakgrunden på min profilbild här i bloggen.

 

Som en dimmigt och väldigt abstrakt islandskap – närbild på snö.

 

En gammal kamera som står som prydnad hemma hos mig. Man upptäcker dessvärre hur dammigt allt är när man fota i extrem närbild…

 

 

Som en lite psykedelisk dubbelexponering.

 

Någon dag ska jag ta mig tid att hitta vettiga saker att makroplåta och släpa fram all nödvändig utrustning. Det här var ju riktigt roligt.

På återseende.

Blåögd blondin in action

Om dagens modell hade kunnat tala, så att vi simpla människor hade kunnat förstå, så hade det troligen varit en blandning av nej, svärord, kraftuttryck och många djupa suckar. Möt Tonks, en smörgalen trasdocka som gillar att jaga allt som rör sig och som starkt ogillar män.

Eller som hon egentligen heter: S*Sarakkas Lurviga Lupin – en ragdoll på drygt 3 år.

Det är speciellt att fota djur, och attans så roligt. Här blir det inga stela studioporträtt och tillgjorda poser utan allt sker i princip på modellens villkor. Fotografen bör ha en rejäl portion tålamod samt en entusiastisk medhjälpare. I det här fallet var platsen ett vardagsrum (kattens eget), en väl färgmatchad soffa (kattens egen) samt en bra matte (kattens egen).

Fotografen satt, samt halvlåg, på golvet inklämd mellan soffa och soffbord. Katten såg omväxlande ut som om den demonstrativt ville dänga till mig med tassen eller möjligen gå upp i rök. Men jag lovar, ingen (vare sig djur eller människor), skadades under fototillfället.

 

dsc_2063

 

dsc_2181

 

dsc_2174

 

 

dsc_2113

 

dsc_2086

 

dsc_2072

 

dsc_2067

 

dsc_2180

 

dsc_2057

 

dsc_2048

 

dsc_2195

 

dsc_2196

 

dsc_2130

 

dsc_2156

 

dsc_2153

 

dsc_2179

 

dsc_2141

 

dsc_2075

 

dsc_2137

 

dsc_2097

 

dsc_2060

 

Tips för husdjursplåtning? Se till att ha bra ljus och var i en för djuret hemtam miljö. Och stressa inte, det får liksom ta den tid det tar.

Bilderna ovan är tagna med Nikon D7000 och ett fast 35 millimetersobjektiv – perfekt för inomhusmiljöer och naturligt ljus och med en så stor bländare som 1.8 finns möjlighet till att korta skärpedjupet rejält.

På återseende.

Olycka med grisbil – avslutningen

Har ni hängt med den här veckan så vet ni vad det här inlägget kommer att handla om. De tidigare blogginläggen hittar ni om ni klickar här och här.

OBS! Återigen vill jag varna för att det förekommer en bild på en död, visserligen övertäckt, gris bland bilderna nedan.

Efter en snabb lunchpaus ska alltså nästa steg genomföras: losskoppling av det upprätta släpet för att sedan kunna vända själva lastbilen på rätt köl igen och därefter kunna ta hand om de grisar som fortfarande befinner sig där inne. Insatsledaren Per gör tillsammans med brandmän och bärgare en riskbedömning för att se hur de säkrast ska kunna gå tillväga för att sära på dragbil och släp: det finns stor oro för spänning i draget och vad som kan hända vid losskopplingen – många tekniska detaljer som jag verkligen inte har den minsta koll på.

 

DSC_1338

 

DSC_1189

 

Men till slut är släpet loss och efter att det dragits tillrätta av hjullastaren så transporteras det, med sin last av 165 grisar, bort. De två stora kranbilar som anlänt kan därmed ta itu med den viktiga uppgiften att lyfta upp lastbilen och bit för bit rätas denna upp och sätts mjukt ner på vägbanan.

 

DSC_1205

 

DSC_1213

 

DSC_1232

 

DSC_1240

 

DSC_1256

 

DSC_1258

 

DSC_1261

 

DSC_1277

 

DSC_1294

 

DSC_1208

 

Veterinärerna är direkt framme för att försöka se hur grisarna på de återstående två planen kan tänkas må. Brandmännen lyckas snart få upp bakre lämmen och en ny lastbil backas till för att de överlevande djuren ska kunna promenera rakt över till denna. Planen funkar över förväntan, alla grisar är tyvärr inte vid liv och två får avlivas, men resterande djur traskar lugnt över de båda ramperna och in i den andra lastbilen.

 

DSC_1350

 

DSC_1296

 

DSC_1308

 

DSC_1304

 

 

DSC_1309

 

DSC_1291

 

DSC_1369

 

DSC_1346

 

DSC_1173

 

Vi var alltså ute i ungefär sju timmar. Jag, som egentligen mest bara glider omkring med min kamera, var mer än hyfsat trött i benen efteråt och även brandmännen såg lite lätt avslagna ut. En lätt lukt av gris vilade över kläder och utrustning – en lukt som sedan bosatte sig i näsan ett par timmar framöver.

Under återstoden av passet diskuteras insatsen flitigt, det är oerhört tydligt att den här sortens larm inte är någon form av vardagsmat och att grisbilar inte är något man tar isär särskilt ofta. Det är ju även det faktum att olyckan med grisbilen inte var den enda insats som pågick just då. När arbetet pågick för fullt med att få ut grisar så välte otroligt nog en annan lastbil på riksväg 23, lastad med frysta kycklingar, dit bland annat deltidsstyrkan från Sösdala fick köra. De fick sedan stanna kvar och så att säga passa i Hässleholm och hann även med två automatiska brandlarm under den tid som Grupp 4 var upptagna i rondellen vid trafikplats Vankiva.

Efteråt sammanfattar insatsledaren Per den ovanliga insatsen:

Utifrån en ovanlig och komplicerad situation är jag oerhört nöjd med vad vi åstadkom och tycker att grabbarna gjorde ett fantastiskt arbete med ett lugnt och metodiskt arbete. Tror att vi lyckades rädda de flesta djur som fortfarande var oskadda efter vår framkomst. Är även mycket nöjd med samverkan som skedde med övriga parter på olycksplatsen bland andra så vill jag speciellt nämna Poliserna som var på plats, som jag tycker skötte sig utmärkt.

 

Dygnet var dock inte slut i och med att bilarna rullade in på stationen igen. Men mer om det nästa gång.

På återseende.

 

 

 

Feelings 2016 – Daniella

I dag blir det lite djur med här i bloggen och det ska handla om kärlek, närmare bestämt om kärleken till ett djur, i det här fallet en älskad hund.

Modell i dag är Daniella och den svartvita fyrbeningen heter Shanti. Jag kan också avslöja att den senare är en av de mest motvilliga modeller jag någonsin har gett mig på att försöka fotografera – tror att det hade varit lättare att få en ilsken bålgeting att posera och samtidigt se glad ut…

Men hon är förlåten, den där hunden – hon är som gjord för att fotas i svartvitt och som ni vet är det ju mina absoluta favoritfärger.

 

Kärlek/Love Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 160. 1/500 sekund. f1.8
Kärlek/Love
Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 160. 1/500 sekund. f1.8

Daniella säger såhär:  Det jag vill få fram med bilden är äkta kärlek.

Min fina Shanti – du har stått vid min sida i 9 år och du är min högra hand.. Du vet allt om mig och älskar mig oändligt.

Det räcker med att jag har varit borta i fem minuter och du är lika glad när jag kommer hem. Jag valde dig och det är synd att jag bara får låna dig min ängel.  Men du kommer alltid att bäras med i mitt hjärta. Det stämmer att en hund är människan bästa vän: du är min. Tack för att du gör våran flock komplett.

 

Vackra ord.

På återseende.

Bloggen är tillbaka!

Bloggen råkade åka på lite semester i utlandet, men nu är allt som vanligt igen. Feelings 2016 fortsätter denna vecka och ni ska få se ännu fler rockiga bilder från Helgeåfestivalen.

Men i dag ska ni också få semester – min semester. För några bilder blev det i alla fall under vår vecka på Kreta.

DSC_0205

 

DSC_0210

 

DSC_0208

 

DSC_0244

 

DSC_0212

 

DSC_0528

 

DSC_0288

 

DSC_0546

 

DSC_0656

 

På återseende.

Hästveda marknad – sammanfattningen

Någon som vill ha lite marknadskänsla? Ni som kanske var där och vill ha en påminnelse och ni som kanske inte var där och vill se hur det var?

Jag pratar ju såklart om Hästveda marknad. Eftersom Bloggen råkar bo mitt i marknadssmeten så blir det ju en och annan bild såklart. I dag besökte vi först djurmarknaden för att klappa hästar (givetvis) och smådjur. Det var ganska varmt i solen och det var glädjande att se att djurvärdarna passade väldigt upp på fyrbeningarna (en hög hästar samt en åsna) och det var många av hästarna som fick stora grästuvor serverade av små ivriga barnhänder.

Men som alltid är det tråkigt att se att en del av de stora djuren är uppenbart stressade av att stå uppbundna i långa rader och det är också ganska så förvånansvärt att vissa marknadsbesökare verkar lämna sitt sunda förnuft hemma och det ska klappas till varje pris. Oavsett djurets reaktion.

Nu var det inte bara hästar till salu utan även mängder av fjäderfä, kaniner och andra gnagare. Och ute bland marknadsstånden fanns också djur, men i plast, plysch och gummi. Kommersen fortsatte oavbrutet under de båda marknadsdagarna, ackompanjerad av hög musik och det vinande ljudet från hisnande åkattraktioner.

Marknaden genom mina kameror ser ut så här:

 

DSC_8741

 

DSC_8751

 

DSC_8774

 

DSC_8766

 

DSC_8790

 

DSC_8794

 

DSC_8777

 

DSC_8784

 

DSC_8776

 

DSC_8798

 

DSC_8799

 

DSC_8808

 

DSC_8802

 

DSC_8810

 

DSC_8814

 

DSC_8811

 

DSC_8815

 

DSC_8818

 

DSC_4685 - kopia

 

DSC_4797

 

DSC_8722

 

DSC_8819

 

DSC_8839

 

DSC_8846

 

DSC_8834

 

DSC_8823

 

DSC_8821

 

DSC_8874

 

DSC_8877

 

DSC_8859

 

DSC_8866

 

DSC_8852

 

DSC_4695

 

DSC_4692

 

DSC_4737 - kopia

 

DSC_4732 - kopia

 

DSC_4708 - kopia

 

DSC_4726 - kopia

 

DSC_4773

 

DSC_4748

 

DSC_4789

 

 

 

Nästa gång vi i byn vaknar upp till oset från munkar och churros så visar årtalet 2017.

Tack för i år och hoppas vi ses nästa gång.

På återseende.