Lera, garv och glädje i musikregnet

Just nu: regnet hamrar ner på den oskyldiga marken och vinden har snurrat grannens fasadflagga hårt runt flaggstången. Jag sitter och dricker kaffe medan febrig avkomma har däckat i soffan, under tvåhundra täcken och filtar, framför filmen Sing.

Tidigare i morse var jag ute en kortare sväng – det var ytterst obehagligt och jag tänker att jag avstår att upprepa det resten av dagen.

Vad är då bättre än att tillbakablicksblogga på sommaren 2017?

Inte på sol och stekande strandvärme utan på Helgeåfestivalen som nästan drunknade i regn, men tack vare entusiastiska festivalarrangörer och en godmodig publik så blev det ändå en rejäl musikfest. I sommar är det ju dags igen och bandsläppen har börjat.

Jag har publicerat bilder på förra årets artister så idag tar vi publik- och vimmelbilderna. Hittar du dig själv eller någon du känner?

 

 

 

 

På återseende.

Fotografterroristen slår till igen!

Gäsp.

Hemkommen efter en utflykt till andra sidan Skåne och ikväll ser jag fram emot att få sova i min egen säng. Bloggen har nämligen varit iväg på äventyr och terroriserat yrkesfolk i larmställ nu igen.

Jag har ju träffat några av dessa brandmän från Helsingborg i samband med en dykövning förra året, men det var många nya ansikten också på station City, där jag alltså huserade i cirka 24 timmar.

 

Utförlig rapportering om detta dygn kommer om ett par månader men jag kan avslöja att jag har tagit många bilder. Som vanligt. Ni är ju garanterat inte förvånade.

Ett smakprov på mitt och kamerornas arbete får ni dock här och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Frusen fotograf rapporterar från Ousby

Sjöängen alltså. Där Apan och Kaninen bor men där det också finns en stor sjö.

Om vädret varit trevligare så hade man kunna sätta sig på bänkarna vid sjön och njuta. Nu är det dock vinter och fotografen avskyr allt och alla i princip. Den här kylan… Både hjärna och avtryckarfinger fryser till is. Det blir raggsockar och inomhusvistelse till maj ungefär.

Vill aldrig mer gå ut.

Men de här bilderna tog jag i december. Då var det snö. Och kallt.  Och jag frös.

Ser bänkarna inbjudande ut? Jag ska provsitta någon gång. Typ i sommar. Då blir det varmare bilder. Återkommer med rapport.

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Mot nya mål – hejdå 2017!

Då ska vi ta och avverka resten av bildåret 2017 i raketfart.

Det blev lite räddningstjänst, fotoutställning, inspektion av marken och n´ hel del blöt rock n’ roll.

 

Juli

En trasig cykelväg, hästar, skärgårdsräddningstjänst och Hästveda marknad inträffade under den här månaden.

 

 

 

 

 

Augusti

Bloggen åkte ända till södra Öland och rapporterade från Degerhamns räddningsdag där Bloggen terroriserade deltagarna med sina brandkårsbilder, kollade in brandteater med Flamman och Lågan och tittade på bilsläpp från hög höjd. Resten av månaden handlade i stort sett om Helgeåfestivalen där festivalområdet var så blött att det mest liknade ett översvämmat träsk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

September

En räddningstjänstig månad. Bloggen fotade när Osbys brandmän visade upp kunskaper i vattenlivräddning och övade trafikolycka. Det blev fler bilder från dygnet hos räddningstjänsten i Karlshamn samt en tjuvtitt på mitt dittills hemliga besök i Helsingborg.

 

 

 

 

 

 

 

Oktober

Bloggen träffade brandmän i Höganäs, fullständig rapport om vad jag gjorde där kommer i början av 2018. Bloggen visade bilder från Helsingborg och avslöjade att det handlade om en dykövning där räddningstjänsten Skåne Nordväst och Kustbevakningen samarbetade. En otrolig dag på alla sätt – inte minst fotomässigt. Sedan blev det höstbilder – med ett visst inslag av blåljus, samt en snabbvisit hos räddningstjänsten i Hässleholm.

 

 

 

Ljuvligt skinande under oktobermolnens skarpa blick drar detta nypon snart sin sista suck av höstlättnad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

November

Räddningstjänst i mörker i Osby och svartvita porträttbilder i skogen var egentligen det som november bjöd på. Bloggen hade varken tid eller rätt mått av inspiration att fota. November liksom, ryyyys.

 

 

 

 

 

December

Bloggen började kika runt i Osby, ett projekt som kommer att fortsätta under 2018, och träffade då Tomten, månen, en clown, en kanin och en apa. Och blev snöad på. Urrk.

 

 

 

 

 

 

Nu laddar vi för 2018!

Nya bilder, nya utmaningar, nya och gamla brandmän, brandbilar och brandstationer.

Hoppas att ni hänger med.

Vi ses nästa år.

Jösses, det hände en del 2017.

Bloggen brukar på olika vis sammanfatta sitt fotoår. I år blir det i två inlägg och innehåller en drös bilder från månaderna som gått.

När jag tänker tillbaka på 2017, alltså innan jag bläddrat bland bilderna, så är det med en varm och glad känsla. Spontant minns jag att det har hänt många bra saker och många roliga fotoupplevelser har det ju självklart blivit. På så sätt fungerar bloggen som en lite bilddagbok faktiskt och jag är glad att jag får bo hos Norra Skåne och visa upp mina bilder.

Redo? Då backar vi bandet då då.

Januari

Januari inleddes med en bänk och en undran om vem som suttit där och vem som skulle sitta där. En lagom hög med frågetecken fick alltså inleda ett helt oskrivet år.

Det blev sedan supernära närbilder, omvänd fotografering och ett träd i mörker innan projektet med skor hade premiär.

 

 

 

 

 

Februari

 

Skoprojektet levde vidare såklart med manliga, kvinnliga och barnsliga skor. Jag och Vädret kom på kollisionskurs med varandra (igen) en kväll när räddningstjänsten i Osby övade islivräddning. Det regnade, regnade, regnade. Och sedan regnade det lite till.

Bloggen firade jubileum också – 300 bildliga inlägg – och gjorde det med en egentillverkad frukt- och grönsaksskapelse – den bilden får mig fortfarande att garva.

 

 

 

 

Mars

Några fler skor, en förklaring till varför räddningstjänsten i Hässleholm har adopterat mig, en snöig och skum övning med samma räddningstjänst och en av vårens höjdpunkter: besök i Revinge tillsammans med brandmän från Osby, Lönsboda och Hökön då det var dags för deras årliga varma rökövning.

 

 

 

 

April

Först tog vi en sneak peak på en hemlig övning i Hässleholm – de är bra på det där, hässleholmarna, att vara hemlighetsfulla.

Sedan blev det bilder från Revinge för hela slanten, måååånga bilder, och bloggen fick förmånen att följa rökdykarna på väldigt nära håll, inne i en brinnande byggnad. Nära på stört omöjligt att plåta men oerhört intressant att kunna stå i princip bredvid en arbetande rökdykare och uppleva den enorma värmen och röken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Maj

Bloggen skrev om deltidsbrandmannen från Lönsboda, Jannike, som uppmuntrar andra kvinnor att söka sig till yrket. Bloggen blev sedan släpad ur en krockad bil av samma räddningstjänst, och fick dessutom skulden för olyckan. För att kunna genomföra detta inlägg fick två extrafotografer rycka in och undertecknad ångrade sig både en och två gånger. Inte för fotandets skull men för att det här med att vara markör under övningar är långt ifrån min bekvämlighetszon. Inte ens i närheten faktiskt.

Bloggen blev sedan kyrklig genom fotografering av ett otroligt vackert bröllop när Tess och Kenny gifte sig i Hästveda kyrka. Därefter publicerade jag hela den hemliga övningen i Hässleholm och avrundade månaden med att hitta ett rapsfält. Som jag konverterade till svartvitt. För det är så jag gör.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Juni

Månaden bjöd på regn, inte helt oväntat, Norra Skånes Familjedag med Pidde Pannkaka, prästkragar (som jag konverterade till svartvitt…), träd och en sammanfattning av ett liv i räddningstjänstens värld när ställföreträdande räddningstchef Ulf Nilsson gick i pension.

 

 

 

 

 

 

 

På återseende!

Monkey. Rabbit. Osby. Sweden.

Höga och med lite halvtjurigt värdiga uppsyner blänger de ut över Osbysjön.

Kanske är det så man ser ut när barn klättrar på en och ligister gör sitt bästa för att ta död på en?

Peter Apelgrens apa Göran och kanin Lisa är, tillsammans med den stora Brio-clownen, de tre figurer som har bäst utsikt över Osby. Och medan clownen i förra inlägget håller koll på trafiken till och från Småland, så håller de två andra vakt över vattnet, så natt inga främmande makter (östragöingar?) får för sig att invadera vattenvägen.

 

 

 

Alert 2.0

 

 

Görans och Lisas utsikt.

 

Why the sad face?

 

Bedjande? Eller laddar Lisa för attack?

 

Det gäller att hålla hårt i bananerna.

 

Mjäll?

 

 

I nästa inlägg sammanfattar Bloggen sitt fotoår. Jag kan nog redan nu utlova blåljus, rölda bilar och liknande.

På återseende.

Givakt i Osby

Pigg och med lite galen blick, glad med en lätt touch av manisk. I givakt, med snöig toppluva och med ögonen fästa på trafiken som kommer från Småland.

Som en flerfärgad vakthund, förklädd till gigantisk leksak.

 

Färgglad väktare.

 

Fast om ni vet vad jag gillar så är ni kanske inte förvånade över resten av bilderna på symbolen för orten som har barnasinnet kvar:

 

 

 

 

 

 

 

 

Undrar om jag får någon BRIO-förening/klubb/sammanslutning efter mig nu när jag gjort clownen svartvit? Dags att skaffa skyddad identitet, kanske?

 

På återseende.

 

Nykomling i Osby

Ousbi. Åssby. Oooosbsy.OOOsby.

Ja, det uttalas väldans olika.

Min vuxna relation till Osby började i september  2015.

Då klev jag in på ortens brandstation och började min ”karriär” som räddningstjänstfotograf (fast det visste jag inte då).

I juli i år blev det dock så att jag valde att lämna grannhålan och grannkommunen och bosätta mig i Osby. Sedan dess har väl tiden egentligen mest gått åt att bo in sig, jobba, sköta logistik kring kidsens aktiviteter – ja kort och gott ekorrhjula omkring som en galen person.

Fotograferingen har därmed hamnat lite lätt i skymundan, ibland måste man helt enkelt prioritera. Men nu blir det ändring – framför allt eftersom  jag inser att jag ju inte känner till Osby egentligen. Eller, brandstationen kan jag utan och innan. Men om vi ska höja blicken lite så har jag en sneaky misstanke om att det finns fler saker att plåta.

Så nu blir projektet att göra just det – fotografera byn helt enkelt. Men givetvis på mitt sätt – om det blir bra eller dåligt återstår att se.

Kika gärna in i bloggen då och då för att se hur det ser ut i min by/samhälle/ort. Jag vet faktiskt inte vad den korrekta benämningen är.

Och… Jag hoppas att jag kan inspirera till att kanske någon av er ger sig ut och dokumenterar det som finns nära er. Ett slags anti-hemmablindhetsgrej helt enkelt.

 

 

Bäst att börja med en bild som inte ligger så långt ifrån hur jag lärde känna Osby – kyrkan. Eller, jag menar en brandpost.

 

Läser man skyltarna så finns det en del att upptäcka.

 

Från häromkvällen. Inget photoshoppande utan en dubbelexponering direkt i kameran. Tomten, renen och månen, de två första är grannens utedekorationer.

 

På återseende.

Det där med att plåta i mörker

Det blir räddningstjänst även i dagens blogg, föga förvånande kanske… Men det blir också lite reflektioner över fotograferingsutmaningen på bilderna nedan. För det var baske mig inte lätt.

Bilderna är tagna en kväll i oktober på en nattsvart/beckmörk/kolmörk/överdunkel övningsplats. Inga ljuskällor att tillgå förutom det som kommer från brandbilar och ficklampor/hjälmlampor.

Det är Grupp 3 hos Räddningstjänsten i Osby som ska klippa sönder en väldigt krockad bil som har ”råkat” trilla från en kran, och det är en situation som inte genererar perfekta bilder men å andra sidan så sker inte alla bilolyckor i dagsljus heller. Man får arbeta efter förutsättningarna helt enkelt.

Och nej, jag hade inte asat med något stativ ut och jag har inte i någon av bilderna ni kan se längre ner, använt blixt. Blixt och reflexerna på blåljuspersonalens uniformer är en knepig kombo och som jag försöker undvika så långt det är möjligt. Redigering har varit måttlig och enbart i Adobe Camera Raw, ca 4 sekunder i snitt per bild.

Inställningarna för ISO har varierat mellan 2500 och 6400, slutarvärdena mellan 1/125 sekund och 1/160 sekund medan bländaren som lägst har stått på 1.8 och aldrig högre än 3,5. Kamera: Nikon D7000. och objektiv som använts är ett fast 50-millimeters samt ett zoom på 18-105, båda från Nikon.

Med så högt ISO, och en kamera som inte är superduperny, uppstår brus i bilderna. Jag väljer att se det som en addition till den dokumentära aspekten, trots allt är detta inte konstnärliga perfektionsbilder utan en spegling av de förhållanden som brandmännen kan arbeta under.

För kännedom så sitter det ingen markör, vare sig människa eller docka, i det demolerade fordonet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

 

Fortsatta dykningar vid sjunket fartyg

Läste ni bloggen i förrgår så fick ni del ett i berättelsen om hur räddningstjänst och kustbevakning arbetar med färjeolyckan där en kollision med ett lastfartyg har gjort att M/S Pernille snabbt sjunkit. Länk här.

Jag rekommenderar att ni läser första delen innan ni kikar vidare.

 

Arbetet sätts igång och nu handlar det inte om att kasta på sig kläder och utrustning och kunna lämna stationen i full fart med sirener och blåljus, utan allting förbereds lugnt och metodiskt. Det hörs inga höjda röster överhuvudtaget och de båda dykledarna, Peter från Helsingborg och Roger från Halmstad, går omkring och pratar lågmält med sina dykare och dykskötare, antecknar lite och stämmer av med varandra då och då.

 

Och strax är det fyra dykare i vattnet och snart är vattenytan lika tom som innan dykarna kastade sig i havet. Endast några enstaka ringar och bubblor skvallrar om att någon form av aktivitet pågår många meter ner.

Nu har inte övningsledningen sänkt ett riktigt fartyg i hamnen i Helsingborg utan det handlar om en ombyggd container som får spela rollen av M/S Pernille.

 

Jag knatar omkring på däck med en Nikon på vardera axel. Ett teleobjektiv och ett vidvinkelobjektiv ska se till att det blir så många bra bilder som möjligt. Jag är ju van vid att nästan konstant hålla fingret på avtryckarknappen men det lugna tempot smittar till och med av sig på mig och jag hinner både plåta det som händer och samtidigt kan jag följa själva insatsen när dykarna rapporterar funna kroppar vidare till sina kollegor på båten.

 

Självklart är det omöjligt att se vad som händer nere på botten men befälhavaren Peter förklarar för mig att när dykarna bärgat de omkomna (idag är det såklart dockor vi pratar om) så placeras kropparna i en stor bur av metall som är nedsänkt i vattnet och fäst vid skeppets ena kran. Hade detta varit på riktigt hade buren sedan täckts över, lyfts ur vattnet och direkt vinschats ner i KBV 034:s lastrum – allt för att det ska bli så värdigt som möjligt, särskilt med tanke på att press och anhöriga faktiskt kan befinna sig inom synhåll.

 

Dykarna byts av under arbetets gång och när de anser att de hittat alla omkomna så är det dags att bryta för lunch och det är med en lättnadens suck som jag sjunker ner i en bekväm fåtölj i mässen. Det är ganska slitigt, även för en fotograf, och det är inte bara för att kroppen förvridits i en hög olika icke-ergonomiska positioner i jakten på bästa bilden, utan jag är ganska mentalt trött.

 

Men kaffe, ni vet den där underbara dopingdrycken, kickar igång både huvud och kropp igen inför eftermiddagens moment. Nu ska M/S Pernille tömmas på olja och det blir fyra dykares uppgift att transportera ut en slang, sänka den och fästa den vid det förlista fartyget, helst utan att den grymt tunga slangen sänker någon av brandmännen samtidigt – det vore nämligen högst obra

Jag tittar på detta ur något av ett fågelperspektiv – jag och befälhavaren har klättrat, klättrat och klättrat lite till och befinner oss högt uppe på KBV 034. Solen skiner, vågorna kluckar mot piren i hamninloppet, måsarna skränar och de fyra dykarna är små, små prickar långt där nere.

Det är ett ytterst ängsligt ögonblick (jag håller andan) när det ser ut som om en av dykarna kommer att hamna under oljeslangen, men allt reder tack och lov upp sig och när pluggen dras ur slangens ena ände så sjunker slangen alltså fortare än man hinner säga räddningstjänst och efter en imponerande kort stund signalerar dykarna att det är klart att börja pumpa olja.

Dykövningen avslutas sedan med bärgning av gifttunnor, detta genom att dykarna förpackar de giftiga behållarna i ett kärl som sedan förseglas under ytan innan det lyfts över till kustbevakningens båt för vidare färd till destruktion.

Därmed är den här delen av årsprovet avklarad och brandmännen börjar packa ihop alla sina prylar. Vid det här laget kan jag se att det inte bara är jag som är en smula utarbetad (havsluften, det måste vara havsluften) och inte ens kaffe kan höja tempot.

Men vilken dag det har varit. Visserligen har den gått i tragedins tecken men upplevelsen har också varit givande. Att kunna följa det samspelta och lugna arbetet på så nära håll med kameran är ett riktigt privilegium och det är lite sorgset som jag säger hejdå till mina nya brandmans- och kustbevakningsvänner och styr mot nordöstra Skåne igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

×