Vi behöver prata – om blåljus

Så mycket har hänt sedan jag som total blåljusnovis ringde på dörrklockan till brandstationen i Osby, med kameraryggsäcken oergonmiskt slängd över ena axeln och en mugg kaffe i näven. Jag har nämnt det tidigare vid flera tillfällen – jag var skräckslagen.

Egentligen skulle det bara bli blogg med bilder och ytterst lite text men det där sket ju sig tidigt och när sedan branschtidningen Swedish Firefighters knackade på dörren (bildligt talat – vore läskigt annars), så blev allt liksom lite mer nationellt spritt.

Jag visste inget alls om räddningstjänst – inte mer än att om man ringer 112 så kan det hända att röda bilar dyker upp och jag förutsatte väl i princip att alla brandmän var just män och att åka på larm var det enda man gjorde.

I och med Projekt Räddningstjänst så fick jag ju lära mig att det inte riktigt stämde, 112-grejen undantagen.

Under de här tvåochetthalvtåren så har jag lärt mig facktermer, lärt mig hitta till olika brandstationer (vissa envisas med att bjuda in mig om och om igen), jag har fått ett alldeles eget larmställ med mitt eget namn på (tack Hässleholm!), jag vet att rökdykare har flaskor på ryggen, jag vet vad de olika brandbilarna heter och varför de har olika siffror, jag är väl medveten om hur det känns att gå rullbandstestet (ej bekvämt överhuvudtaget – för kännedom), jag vet att det finns brandmän som dyker och brandmän som klättrar (tack Höganäs för att ni alltid säkrar fotografen – med rep), jag kan tala om hur varmt det är inne i en brinnande byggnad (väldigt) och jag vet även hur det känns att bli utsläpad på bår ur en fejkkrockad bil (tack Lönsboda för att ni inte tappade mig), jag vet hur snyggt det är att tapetsera en tankbil med mina bilder (ärligt, fler räddningstjänster borde testa), jag vet hur grisblod luktar (realistiskt övat där – ni vet vilka ni är), jag har konstaterat att jag inte längre lider av sjösjukebesvär (tack för att ni medverkade i den undersökningen, Karlshamn), jag har nästan blivit av med min höjdskräck men tänker ändå att det är onödigt med att åka hävarkorg 30 meter upp i luften i mörker, blåst och regn, jag har kunskap om varför man ibland behöver använda ett repgevär, och att det kan vara svårt att sikta rätt, jag är brutalt medveten om vikten av att spärra av trafikflödet på en olycksplats (trafikanter, skärp er för fan), jag har fått träffa Kustbevakningen (trevliga typer), jag har noterat att brandmän från Höganäs har en förmåga att dyka upp oavsett vilken räddningstjänst jag besöker, jag vet att vikten av gott kaffe på en brandstation är väldigt stor och jag vet även att det finns deltidskårer som envisas med att äta en viss sorts varmkorv efter varje övning (än så länge har jag, genom diverse ursäkter, sluppit undan möget).

Och hörrni – jag blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka på den tid som har gått sedan jag för första gången åkte 8080 i Osby. Det har hänt så mycket – både roligt, dramatiskt och tragiskt – och jag är glad över att få vara med på ett litet hörn som någon slags kameraförsedd, och ständigt frusen, maskot.

Vad 2018 har att bjuda på blåljusmässigt är inte helt spikat ännu (hit me – jag är öppen för förslag men tänker att det är alldeles för kallt i Norrland – sorry), vissa saker har redan hänt, bland annat har Räddningstjänsten Skåne Nordväst huserat mig i ett helt dygn samt vält en buss, och jag har lite andra planer som inte är helt spikade ännu.

Om någon räddningstjänst på typ Mallorca eller liknande värmebelastat land vill att en svensk fotograf ska hälsa på, ja, då är jag nog inte svår.

Nu blir det en liten resa nerför minnenas väg. Häng med!

 

Brandman på hal is.
Tröstiga hjälpmedel.
Jag funderar på att bli vegetarian.
Brandmän. Skärsläckare.
Skum brandman?
Chef och whiteboardtavla.
Brandman med katt.
Brandmän i olikfärgade hjälmar övar.
Rökdykande brandman i mörker.
Kämpande brandmän.
Jag hade fel – alla brandmän är inte män… Me bad.
Som sagt – jag hade fel.
Brandmän högt uppe.
Pyroman?
Släckbilsutsikt en väderombytlig augustidag.
Fotograf åker till Hässleholm – där finns brandmän från Höganäs.
Fotograf åker till Helsingborg. Och se vilka som dyker upp…
Varmt.
Släckis och Tankis – som mina barn kallar dem.
I en räddningstjänstig tvättkorg.
Många snören och grejer när Höganäs räddar på avancerat vis.
Rökdykande brandmän.
Dagen då det blåste så mycket att jag nästan fick en permanent hörselnedsättning.
Brandman in action.
En hårt arbetande brandman.
Brandman i rök.
Kvällsövande brandman i mörker.
När det inte går så bra…
Skumt.
Brand eller inte?
Dykande brandman.
Brandman och brandmän.
Simmande brandmän
Insatsledare i motljus.
Trött brandman I.
Trött brandman II.

 

Trött brandman III.

 

 

Räddningen om du trillar i vattnet

I dag har det varit stor happening i Osby – Familjedag – det vill säga massor av aktiviteter för små människor, mellanstora människor och även för de allra största.

Räddningstjänsten hade ju planerat in att närvara och visa vad de kan. Räddningstjänsten frågade om jag kanske skulle kunna tänka mig att vara där och fota lite. Räddningstjänsten fick ja på cirka tre sekunder, det vill säga så lång tid som det tar att skriva ett svar av dylik art på Messengerchatten.

Räddningstjänsten i Osby kommun betyder ändå lite extra för mig. Det var där jag inledde min karriär som räddningstjänstfotograf eftersom dåvarande räddningschefen var modig nog att släppa in mig i kommunens blåljussfär. Det är dessa brandmän som jag kameratrakasserade under cirka åtta månader under Projekt Räddningstjänst och jag tror de accepterade mig trots att jag hela tiden vägrade äta Bullens korv som ju är standard efter övningarna.

Det märks numera tydligt hur fotovant coola de här brandmännen är, trots att det var ett litet tag sedan jag var på besök sist. Dagens möte med Grupp 1 i Osby var i stil med ”Jahapp, du igen?” och sedan var det business as usual.

Under dagen bjöd tjänstgörande styrka på två olika uppvisningar och i detta inlägg ska ni få ta del av den första – livräddning till sjöss.

 

Det är en av ungdomsbrandkårens medlemmar som kommer att spela offer.

 

Upplägget förklaras för publiken av Micke, som har beredskap som insatsledare.

 

Som en liten, liten svart prick där ute i mitten av bilden finns den nödställde.

 

Larmet har gått om en simmare som befinner sig på ett grund i Osbysjön och snart rullar 265-8050 in med båt på släp.

 

Båt och bräda läggs i vattnet och brandmannen Zebastian får uppdraget att paddla ut.

 

Och längre ut.

 

Och lite längre ut ändå.

 

Efter kommer Lasse och Henrik i båten.

 

Och snart når man fram till den stackars simmaren.

 

Nu är det dags att hala in bräda, brandman och simmare.

 

Och det är Malins och Peters uppgift att bistå med muskelkraft.

 

Nästan i land.

 

Brandmannen ligger på rygg med ett stadigt grepp om den numera räddade simmaren.

 

Inne vid strandkanten blir det dags att be om hjälp.

 

 

Zebastian börjar dra simmaren de de sista metrarna in till fast mark.

 

Och får assistans av Malin.

 

Fotografen befinner som vanligt mitt i smeten, i det här fallet strax bakom styrkeledaren Lennarts axel.

 

Simmaren är livlös när han släpas i land.

 

Livräddande åtgärder påbörjas men kan avbrytas snabbt – det är ju bara på låtsas.

 

Och Zebastian ser rätt så nöjd ut över att äntligen kunna ta av dräkten.

 

Simmaren blev lite blöt på riktigt, dräkten höll inte helt och hållet tätt.

 

×