Med blåljus mot Lönsboda

Projekt Räddningstjänst här i bloggen är ingen webbvariant av blåljusprogram – det har ni säkerligen upptäckt vid det här laget. Men ibland händer det ju ändå att larmet går och att jag då råkar befinna mig på stationen. Utryckningar är ju trots allt också en del av räddningstjänstens vardag.

I går var ett sådant tillfälle. Jag sitter och kramar en varm kopp kaffe i stationens soffa, kamerautrustningen ligger och sussar i ryggsäcken vid mina fötter. Under eftermiddagen har jag skuggat räddningschefen Peter vid lite olika uppdrag då det är han som har beredskap och alltså följaktligen chefar över 8080.

När larmet trillar in strax innan halv fem på eftermiddagen får Peter besked från SOS att det gäller röklukt i restaurang och där även en brandvarnare har löst ut. Vi travar således nerför trapporna till vagnhallen och befälsbilen 8080 och påbörjar färden mot Lönsboda, som ligger två långa mil bort.

Men hur är det då att åka på larm, för oss som inte arbetar inom blåljusyrken så är det något vi (tack och lov) sällan, kanske aldrig, kommer att uppleva.

Det som egentligen gör störst intryck på mig (och som är det jag minns bäst efteråt) är hur tyst det är i bilen, en väldigt koncentrerad tystnad, och vi byter inte många ord på resan till grannsamhället. Peter kör snabbt, men tryggt, vilket är ett gott betyg från undertecknad fotograf som har ett visst kontrollbehov och som därmed inte riktigt gillar att vara passagerare, men här är det liksom bara att gilla läget. Omgivningen lyses upp av 8080:s blåljus, som reflekteras i de stora vägskyltarna i Lars Dufwa-rondellen så att det nästan känns som om man behöver solglasögon för att värja sig.

 

Snart har vi lämnat Osby bakom oss, Peter och jag.
Snart har vi lämnat Osby bakom oss, Peter och jag.

 

Vid tiden för larmet så har det hunnit bli mörkt och en hel del folk befinner sig ute på vägarna, förmodligen på väg hem från jobbet. Reaktionerna från bilisterna, som får ett plötsligt uppdykande räddningsfordon bakom sig, varierar. Vissa håller helt enkelt åt sidan och släpper fram oss medan andra i princip tvärnitar och närapå kastar sig i diket.

Eftersom larmet gäller Lönsboda så är det styrkan där som åker ut och de är först på plats på restaurangen. Över radion hör vi styrkeledarens kommunikation med SOS och vi får veta att brandmännen har konstaterat rök men orsaken är än så länge okänd.

Det är tydligt att den där informationen om röken, den gillar Peter inte riktigt och han kallar upp 8210, Lönsbodas släckbil, för att meddela att han strax är på plats och i de centrala delarna av byn skymtar vi sedan de blå ljusen från de båda utryckningsfordonen som redan är framme.

Nej, det brinner lyckligtvis inte. Byggnaden kontrolleras med stor noggrannhet innan räddningstjänsten anser det säkert att lämna platsen.

 

Räddningschefen parkerar 8080 mellan 8210 och 8240 (många siffror här) och informeras om insatsen så här långt av styrkeledaren Pierre.
Räddningschefen parkerar 8080 mellan 8210 och 8240 (många siffror här) och informeras om insatsen så här långt av styrkeledaren Pierre.

 

Speglad räddningschef tar på lite grövre skor.
Speglad räddningschef tar på lite grövre skor.

 

De är klädda för rökdykning när de kommer på plats.
De är klädda för rökdykning när de kommer på plats.

 

Karl, Pierre och Peter försöker fastställa varifrån röken kom.
Karl, Pierre och Peter försöker fastställa varifrån röken kom.

 

Styrkan samlas innan vi återgår till Osby och brandmännen kör tillbaka till stationen i Lönsboda.
Styrkan samlas innan vi återgår till Osby och brandmännen kör tillbaka till stationen i Lönsboda.

 

På väg tillbaka igen och stämningen är avspänd och det blir en bra pratstund.
På väg tillbaka igen och stämningen är avspänd och det blir en bra pratstund.

 

Jag tar av mig reflexvästen med ”Räddningstjänsten Osby” tryckt på ryggen och fäster den återigen i kameraryggsäcken medan Peter vränger av sig sin gula initialprydda jacka och lägger den röda hjälmen i baksätet. Vi rullar hemåt, i betydligt lugnare tempo  – men det är inte den enda skillnaden: det lite spända fokus som präglade stämningen i 8080 på väg till larmet är borta.

På återseende.

Kan räddningstjänsten bli snabbare?

Behöver du hjälp av räddningstjänsten? Ring 112 och är du i Osbys tätort så får du förhoppningsvis hjälp av brandmännen inom tio minuter. De ska ta sig till stationen hemifrån eller jobbet, svida om till lämpliga utryckningskläder och sedan hitta till den plats där du befinner dig.

Är du längre bort från närmaste brandstation kan det dock ta ännu längre tid.

Räddningspersonalen vill givetvis nå fram till dig så fort det bara är möjligt, oavsett om det handlar om trafikolycka, brand, hjärtstopp eller vad det nu må vara.

Och det här med att nå fram så snabbt det bara går är något som ligger räddningschefen Peter väldigt varmt om hjärtat och han har många tankar om hur detta ska gå till och förhoppningar om att det en dag ska bli möjligt att realisera i Osby kommun.

Vid whiteboardtavla, han börjar med att prata om vilka insatser som görs innan något händer.
Vid whiteboardtavlan, han börjar med att prata om vilka insatser som görs innan något händer.

 

Kommunal samordning. Det vill säga, hur kan olika aktörer engageras och organiseras för att kunna vara tillgängliga och åka på olika typer av larm som en del i en första insats? Och vilka personer är det vi egentligen pratar om här?

Vi pratade om det här en eftermiddag nyligen, Peter och jag. Och när han diskuterar så vet ni kanske vid det här laget att det samtidigt ritas upp saker på en whiteboardtavla. I olika färger givetvis.

Sammanfattning av kommunal samordning enligt räddningschefen i Osby ser ni här:

Här ser ni räddningschefens vision: hur kommunala resurser kan nyttjas inom räddningstjänsten.
Här är räddningschefens vision: hur kommunala resurser kan nyttjas inom räddningstjänsten.

 

Frågor på det?

Ja, jo givetvis har ni frågor. Det hade jag också och det är så att säga själva svaret som bilden visar.

Ni ska få en kort sammanfattning av mig, för det är ganska smarta tankar om snabba räddningsinsatser som han har, den där räddningschefen.  Pilen ovan är alltså en tidslinje och utgår från vad som kan göras i förebyggande arbete (till vänster) och vad som görs när något akut tillbud (den röda ”stjärnan”) sker. Hur kan allt bli bättre?

Som ni kan se på whiteboardtavlan så finns det ett gediget arbete med att ta fram larmplaner och handlingsplaner och genom exempelvis tillsyn verka för att minimera risken att räddningsinsatser alls behövs. Men även information ut till olika grupper, som till exempel skolever, olika projekt och riktad tillbudsuppföljning finns med som en del i detta arbete.

Men om något faktiskt händer och räddningstjänsten behövs, då finns det möjligheter att vara på plats snabbare, menar Peter. Men det kräver ett stort arbete och handlar om att samordna och organisera befintliga resurser. Ni kan se på bilden ovan att de som exempelvis omnämns är hemtjänstpersonal, väktare, taxichaufförer och nattvandrare. De befinner sig strax efter händelsen på Peters tidslinje och, märk väl, innan FIP (räddningstjänstspråk för Första InsatsPerson från räddningstjänsten) och definitivt före alla brandbilar.

I räddningschefens framtidsvision handlar det om att kunna ha så många tillgängliga resurser som möjligt förberedda att både arbeta förebyggande i sitt dagliga arbete och att rycka ut vid larm, den som befinner sig geografiskt nära kan nå till exempelvis ett hjärtstopp på oerhört kort tid och göra verklig skillnad.

Peter ritar en karta som föreställer kommunen och placerar rent hypotetiskt ut de olika resurserna som skulle kunna vara tillgängliga nattetid för att göra en första insats.
Peter ritar en karta som föreställer kommunen och placerar rent hypotetiskt ut de olika resurser som skulle kunna vara tillgängliga nattetid för att göra en första insats.

 

Det här är inget sprillans nytt utan är redan, i olika utsträckning, verklighet på sina ställen i Sverige. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Sveriges kommuner och landsting har gemensamt publicerat en skrift om hur kommunala resurser kan samverka, exempelvis genom att införliva hemtjänstens undersköterskor i räddningstjänstens egen organisation.  Är du nyfiken så kan du klicka här för att läsa mer.

Kommer ni ihåg branden i gatuköket i Lönsboda som inträffade ganska nyligen? Där var det just hemtjänstpersonal som upptäckte att det brann OCH som försökte släcka med hjälp av brandsläckare, innan räddningstjänsten kom på plats.

Gatuköket totalförstördes i den nattliga branden.
Gatuköket totalförstördes i den nattliga branden.

 

I det fallet började det brinna ganska så exakt mitt i natten, det vill säga den tid när de flesta människor ligger hemma i sina sängar och är allt annat än alerta. Men vissa är alltid vakna då de ju arbetar när vi andra sover, i det här fallet var det alltså en hemtjänstpatrull, men skulle lika gärna kunna vara exempelvis en väktare eller nattvandrare.

Kommunal samordning i Osby, kom ihåg – det var här ni (förmodligen) läste det först.

På återseende.

 

Men behövs räddningstjänsten då?

Ja, det var alltså vad jag frågade insatsledaren Janne under en av våra turer i 8080.

Jag hörde hur han svalde och drog efter andan och inte för att jag ska tillskriva någon tankar eller så men han funderade eventuellt på om jag till slut totalt tappat all verklighetsförankring. Kanske borde jag ha valt ett annat tillfälle än när han satt bakom ratten. Nåja, gjort är gjort.

Kanske är frågan lite provocerande och för de flesta, möjligen alla, är svaret instinktivt ”ja”. Men varför behövs räddningstjänsten då?

 

Insatsledare Jan Persson
Insatsledare Jan Persson

 

ASA_7959

 

Efter några sekunders lite halvt obekväm tystnad så återfick Janne fattningen, harklade sig och svarade.

-Det är klart att vi behövs. Dels för att vi arbetar skadeingripande och begränsande men också eftersom mycket av vårt arbete faktiskt sker förebyggande och det är av största betydelse.  Ett bra förebyggande arbete kan ju spara stora summor pengar eftersom en skada eller en brand då kanske aldrig inträffar.

En del i detta är det arbete som, utöver planerad brandutbildning i årskurs 2, 5 och 8, räddningstjänsten har gjort ute i skolorna, som en del i att få bukt med det som han kallar okynneslarm.

-Någon trycker på en larmknapp för att exempelvis en lektion är tråkig. Det där kostar cirka 5000 kr plus moms och någon ska ju trots allt betala den fakturan.

Genom att åka ut i skolorna och informera har det blivit en klar förbättring och han drar det exempel som han brukar använda när han pratar med eleverna:

-Om det händer en trafikolycka där din familj är inblandad eller om det brinner hemma hos dig, vill du då inte att vi ska vara på plats och hjälpa till så snabbt som möjligt? Det kan vi inte om vi är upptagna med något helt onödigt.

Brandingenjören Jimmie fick samma fråga, behövs räddningstjänsten? Jag hade förvarnat (dumt kanske) honom innan om att jag avsåg att ställa en provocerande fråga.

 

Brandingenjör Jimmie Ask.
Brandingenjör Jimmie Ask.

 

Men Jimmie tittade bara kolugnt på mig och förklarade på ett ytterst självklart sätt:

-Ja, vi behövs. Någon måste ju trots allt ta hand om det dåliga som händer i kommunen och det är det vi som gör, på olika sätt.

Även räddningschefen Peter fick förmånen att uttala sig i ämnet.

-Jo, vi behövs nog.

 

Räddningschef Peter Dubrefjord.
Räddningschef Peter Dubrefjord.

 

Jag minns att jag tittade väldigt frågande på honom med anledning av ordet ”nog” och han skyndade att förklara sig.

-Det finns säkert andra som kan utföra en del av det arbete vi gör idag, det tvivlar jag inte på. Men räddningstjänsten kommer alltid att behövas –  vissa uppgifter kan bara utföras av oss. Det är det korta svaret.

(Hade jag bett om ett långt svar så hade det garanterat involverat en whiteboardtavla).

 

DSC_4320

 

ASA_8002

 

ASA_9423

 

DSC_4388

 

Undertecknad fotobloggare har givetvis ingen avsikt att önska att räddningstjänsten på något sätt upphör. Syftet med frågan är ett helt annat och leder helt enkelt tillbaka till en av de orsaker till att jag drog igång Projekt Räddningstjänst: vad gör räddningstjänsten egentligen?

Det är som sagt det jag försöker visa här och även kanske få någon att fundera över hur stor betydelse just den här organisationen har för att delar av samhället ska fungera smidigt.

På återseende (japp, jag lovar).

 

Insider eller outsider hos räddningstjänsten?

Det är söndag kväll. Lugnt och tyst och tid för tankar och reflektioner. Och kaffe (alltid kaffe).

Projekt Räddningstjänst har pågått i en och en halv månad – det allra första inlägget publicerades den 15:e september, efter min första heldag på stationen i Osby.

Det var en ganska så nervös dag, jag känner inga av brandmännen eller övrig personal sedan tidigare, och jag visste inte riktigt vad resultatet skulle bli. Jag var dock mer orolig än vad jag hade behövt vara, ett kort möte med räddningschefen på morgonen och sedan vallade Ulf runt mig ett tag innan Janne förbarmade sig och gav mig den guidade rundturen på stationen samt en hel massa prat. Det fanns inget avvaktande i någons förhållningssätt utan det var snarare öppna armar och nyfikna frågor om projektet.

 

DSC_3822

 

DSC_4113

 

DSC_4553

 

Det ÄR speciellt att porträttera människor i en grupp som man i vanliga fall inte hade haft tillträde till. Hur ska jag som fotograf förhålla mig? Min taktik bygger på att vara öppen med mig själv och min personlighet, visa intresse och vara otroligt ärlig med min okunskap kring räddningstjänst. En del av mitt arbete, förutom fotodokumentationen, är ju att vara korrekt i återgivandet. Att använda rätt termer och dra riktiga slutsatser som ändå ni som inte arbetar med räddningstjänst ska förstå. Redan första dagen fetsnubblade jag på ett fackuttryck, men jag fick det omgående förklarat, min nollställda och förvirrade min sa nog allt.

Ordet var dimspik. Inte i var mans vokabulär direkt men idag vet jag att det finns olika typer, som exempelvis begränsningsspik och attackspik. Kunskap som jag i och för sig aldrig någonsin kommer att ha praktisk användning för.

 

ASA_8225

 

Visserligen skulle jag kunna hålla mig totalt i bakgrunden och bara dokumentera rakt av, men jag har valt att istället ta lite plats. Inte för mycket plats, det är inte jag som är huvudpersonen, men tillräckligt mycket för att räddningstjänstfolket ska börja se mig som en kompletterande del av sin stora grupp, även om det finns en tidsbegränsning vad gäller min närvaro. Min förhoppning är ju att de (åtminstone de som arbetar heltid på stationen) vid det här laget upplever mig som en naturlig del av sin vardag, och inte enbart som en belastning.

I slutet av våren kommer de att vara av med mig (jag låtsas att jag inte hörde kollektiva suckar av lättnad), och jag har då förhoppningsvis tagit älgkliv i utvecklingen som fotograf och Osbys räddningstjänst har fått en omfattande dokumentation att använda såsom de önskar.

 

DSC_0213

 

DSC_1702

 

DSC_0488

 

Hur har omgivningen reagerat på projektet då? Det som är bland det roligaste är att få höra, både av vänner och okända, att de tycker att det är otroligt intressant att följa. Alltså inte bara att läsa enstaka inlägg utan att faktiskt följa projektet på riktigt och flera gånger har jag fått feedback i stil med att ”det känns som om man är där”.

Jag bugar och bockar och hasplar ur mig tack efter tack. Jag har skrivit det förut och gör det igen: TACK till er som läser och delar och tack till all personal på räddningstjänsten som verkligen står ut med att ha mig där.

Hur stort har projektet blivit då? Vi pratar ju om en lokaltidnings webb, däri finns givetvis en begränsning i hur många läsare som hittar dit. Det kan jag inte hymla med, men siffrorna är trots det BRA. Högre än förväntat, bloggen drar många, många läsare och enstaka blogginlägg har hamnat i topp bland de mest lästa nyhetsartiklarna. Det är ganska stort.

 

ASA_8918

 

ASA_8317

 

DSC_0044

 

ASA_9094

 

Räddningschef Peter och jag pratade just om det här med statistik och spridning i fredags innan vi skildes åt efter att ha stått ut med varandra i hel dag. ”Hur får man projektet att bli riktigt stort, hur når man de riktigt höga läsarsiffrorna?” undrade han.

Nu låter det som om han aldrig är nöjd, men det är snarare så att han strävar framåt. Han är nog stolt över ”sin” station och personal och positiv till fotoprojektet och vill såklart att det når fler. Jag har inga direkta förslag, mer än att möjligen försöka nå ut till de olika räddningstjänstorganisationerna och att fortsätta arbetet med att sprida via sociala medier. I statistiken ser jag att Facebook är den största vägvisaren hit, så fortsätt gärna dela inläggen och har någon ytterligare förslag på hur man man genererar publicitet så påpeka det gärna.

Nu, efter en och en halv månad, finns det en hel drös inlägg, det finns något att visa upp helt enkelt och förhoppningsvis framhävs det som är ganska unikt med Projekt Räddningstjänst: att vardagen hos en mindre räddningstjänst visas upp på ett sätt som inte är tillrättalagt överhuvudtaget. Bilderna tas precis när något händer och konstrueras inte för att bli extra häftiga eller publikfriande. Larm med sirener och blåljus är ju inte prioriterat här utan blir bara en del av vardagen hos räddningstjänsten, helt enkelt ett komplement.

I dag kör vi en snabb repetition av inläggen, länkarna nedan är i kronologisk ordning, äldst kommer först.

Häll upp kaffe så går larmet.

Det var ett jädrans tjat om dimspikar.

Va, blir det ingen kalender?

Första gången fotografen åkte Osbys tankbil, eller 8040, som vi säger i branschen.

Den högprioriterade arbetsmiljön, cancer skämtar vi inte om.

Fattar ni hur viktigt det är med brandvarnare? Och bloggen åker på larm.

Skitmörkt i Lönsboda och fotografen varierar sig genom att åka 8240.

Tillsyn, en riktigt stor del av vardagen för räddningstjänsten.

Jag har en stor ryggsäck att släpa omkring på.

Insatsledaren fick ett egoinlägg.

Mest rök någonsin – det gick för sjutton inte att se något alls.

Klart att jag har favoriter,vore konstigt annars.

Totalt förstörd i nattlig brand.

”Skaffa ett skäligt brandskydd” och 8080 kör på larm till Hästveda.

Tycker ni att vissa bilder är konstiga? That’s how I roll.

Glöm ej dra ut laddning till båten!

Försmak av kemikalieutsläpp.

En het zon och brandman som får problem med hjälm och mask.

Att fatta eld, det kan brandingenjören berätta om.

Det är viktigt med popcorntankar om man är chef.

Fotografen blir fotograferad när fotografen fotograferar räddningschef.

Enveten brand i skogen.

 

På återseende.

 

 

 

 

 

Trolig brandorsak: engångsgrill

-Vi ska åka ut och kolla ett område där det brann i marken i går.

Jag traskar efter räddningschef Peter och vi packar in oss i 8080. Jag frågar hur det ser ut, fotograferingsmässigt, på platsen. Han förklarar att det var en mindre brand som upptäcktes av förbipasserande, men att det säkert kommer att synas att det brunnit, även på bild.

Vi parkerar ute i ett industriområde och knatar en bit in i skogen. Och noterar på håll en tydlig rökpelare.

Branden, som igår verkade släckt, har alltså gått ner på djupet i marken och alltså kunnat fortsätta växa till sig och nu krävs det en lite större insats från räddningstjänsten för att få stopp på elden.

Så här många bilder har ni aldrig tidigare fått i ett och samma inlägg, men min tanke är att ni ska få se hur hela händelseförloppet gick till, ända från första början tills vi återvände till stationen (och jag kunde försöka tina upp igen).

 

Vi är på väg ut första gången, för att kolla det område där det brunnit igår.
Vi är på väg ut första gången, för att kolla det skogsområde där det brann igår.

 

Röken bakom granarna skvallrar om att elden lurat nere i marken och alltså inte slocknat.
Röken bakom granarna skvallrar om att elden lurat nere i marken och alltså inte alls slocknat.

 

Rök och en använd engångsgrill på en stubbe.
Rök och en använd engångsgrill på en stubbe.

 

När jag kikar runt så ser jag att det stiger små rökpelare ur flera håligheter i marken.
När jag kikar runt så ser jag att det stiger små rökpelare ur flera håligheter i marken.

 

Peter ringer runt för att kalla in de som ska åka ut och släcka markbranden. Det blir en del pusslande för att beredskapen ska fungera i händelse av ett IVPA-larm.
Peter ringer runt för att kalla in de som ska åka ut och släcka markbranden. Det blir en del pusslande för att beredskapen ska fungera även i händelse av ett IVPA-larm.

 

Brandingenjör Jimmy gör sig redo för att åka med ut.
Brandingenjör Jimmie gör sig redo för att åka med ut.

 

Leif och Peter förbereder bandvagnen soms ka användas för att ta sig fram i terrängen.
Leif och Peter förbereder bandvagnen som ska användas för att ta sig fram i terrängen.

 

Bandvagn med tillhörande tank finns på ett släp och kopplas idag på 8050.
Bandvagn med tillhörande tank finns på ett släp och kopplas idag på 8050.

 

Ni vet ju var jag brukar åka, tankbil... I dag är det Peter som kör 8040.
Ni vet ju var jag brukar åka, i tankbilen… I dag är det Peter som kör 8040.

 

Då bär det av.
Då bär det av.

 

Framme, 8080 och 8050 har redan parkerat vid den stig som leder in i skogsområdet.
Framme, 8080 och 8050 har redan parkerat vid den stig som leder in i skogsområdet.

 

Avlastningen förbereds.
Avlastningen förbereds.

 

Det är Peter och Mikael som ska sköta det praktiska släckningsarbetet.
Det är Mikael och Peter som ska sköta det praktiska släckningsarbetet.

 

Bandvagnen redo att fyllas med vatten.
Bandvagnen har fått markkontakt och ska fyllas med vatten.

 

Peter.
Peter.

 

Mikael.
Mikael.

 

Och då ska slang rullas ut.
Och så ska slang ju givetvis rullas ut.

 

Jag har lärt mig att hålla mig undan när slangen rullas ut.
Jag har lärt mig att hålla mig undan i det här momentet.

 

Det går nämligen ganska snabbt.
Det går nämligen ganska snabbt.

 

Och det är svårt att förutse exakt var slangen kommer att hamna.
Och det är svårt att förutse exakt var slangen kommer att hamna.

 

"Klart att sätta igång vattnet".
”Klart att sätta igång vattnet”.

 

"Okej".
”Okej”.

 

Med ett knyck fylls den röda gummislangen med vatten och det mindre tanksläpet fylls upp.
Med ett rejält knyck fylls den röda gummislangen med vatten och det mindre tanksläpet fylls upp.

 

Räddningschefen kontrollerar vattentankningen.
Räddningschefen kontrollerar vattentankningen.

 

Sådär ja, nu får det inte plats mer vatten.
Sådär ja, nu får det inte plats mer vatten.

 

Brandingenjören greppar vant en spade för att assistera vid släckningsarbetet.
Brandingenjören greppar vant en spade för att assistera vid släckningsarbetet.

 

Den terränggående bandvagnen är en praktiskt tillgång när det brinner i skogen.
Den terränggående bandvagnen är en praktisk tillgång när det brinner i skogen.

 

Dags att fylla vattenkannan (1!).
Dags att fylla vattenkannan (!).

 

En och annan ihärdig låga skymtar till ibland.
En och annan ihärdig låga skymtar till ibland.

 

Det är lite rökigt faktiskt.
Det är lite rökigt faktiskt.

 

En slangkorg bärs fram.
En slangkorg bärs fram.

 

Och slangen kopplas ihop och arbetet med att släcka elden inleds.
Och slangen kopplas ihop och arbetet med att släcka elden inleds.

 

Branden har gått ner på djupet och släckmedlet skickas med kraft ner i marken.
Branden har gått ner på djupet och släckmedlet skickas med kraft ner i marken.

 

"Där borta har du missat lite".
”Där borta har du missat lite”.

 

Den här sörjan ser till att elden får ge upp.
Den här sörjan ser till att elden tvingas ge upp.

 

De försöker göra sitt yttersta för att ignorera en närgången fotograf.
De försöker göra sitt yttersta för att ignorera en närgången fotograf.

 

De lämnar efter sig ett hål i marken, fylld av vit, kletig sörja.
Brandmännen lämnar efter sig ett hål i marken, som är igenfyllt med kletigt släckmedel och vatten.

 

Branden har bland annat ätit sig in i trädstubbens rötter.
Branden har bland annat ätit sig in i trädstubbens rötter.

 

Peter försöker luska ut vem som äger marken i det aktuella området.
Peter försöker luska ut vem som äger marken i det aktuella området.

 

Snart färdigsläckt.
Snart färdigsläckt.

 

Vad som troligen orsakat branden - en engångsgrill.
Vad som troligen orsakat branden – en engångsgrill.

 

Elden bedöms vara åtgärdad och det är därmed dags att packa ihop.
Elden bedöms vara åtgärdad och det är därmed dags att packa ihop.

 

Slangen ihoprullad och vi promenerar tillbaka.
Slangen ihoprullad och vi promenerar tillbaka.

 

Nä, det är inte snö utan resterna av släckmedel.
Nä, det är inte snö.

 

Slangarna ska kopplas ifrån tankbilen och packas in igen.
Slangarna ska kopplas ifrån tankbilen och packas in igen.

 

Och så kan hjälmen tas av.
Och så kan hjälmen tas av.

 

Även bandvagnen tvättas efter en tur i lerig terräng.
Även bandvagnen tvättas efter en tur i lerig terräng.

 

"En centimeter till", meddelar Peter när Mikael kör ombord bandvagnen på släpet.
”En centimeter till”, meddelar Peter när Mikael kör ombord bandvagnen på släpet.

 

Det syns att räddningstjänsten varit på plats och Peter spolar bort resterna av släckmedel och lera från vägen.
Det syns att räddningstjänsten varit på plats och Peter spolar bort resterna av släckmedel och lera från vägen.

 

Vi är tillbaka och det är dags för lunch och en värmande kopp kaffe.
Vi är tillbaka och det är dags för lunch och en värmande kopp kaffe.

 

Det är alltså, steg för steg, så här det kan gå till hos räddningstjänsten en helt vanlig fredag i oktober.

På återseende.

När pressen möter Projekt Räddningstjänst

Ni kanske läste i dagens papperstidningsvariant av Norra Skåne om Projekt Räddningstjänst?

Och ni ska veta att jag inte bara låtsasfotograferade för reporterns skull. Jag tog bilder på riktigt nämligen. Tanken är ju att jag ska dokumentera vardagshändelser hos räddningstjänsten NÄR det händer så det passade ju perfekt in i mallen.

Reportern Torbjörn tittade, lite uppgivet kan jag tycka, runt i den mörka vagnshallen för att hitta en bra fotosituation att arrangera bilden kring och han muttrade något om att det inte är helt lätta fotoförhållanden på stationen (jag höll med). Räddningschefen tog då på ett ganska så chefigt vis kommandot, stegade fram till släckbilen och puttade fram den grå lådan, den som ni nog är ganska välbekanta med vid det här laget.

Och så fick Torbjörn en miniföreläsning om vad Friska Brandmän innebär. Sedan tog han alltså bilder när jag tog bilder av räddningschefen och ovan nämnda låda och jag tog under tiden bilder av Torbjörn medan han tog bilder av mig när jag tog bilder av räddningschefen och lådan.

Rörigt?

Nä då, se nedan.

 

Lådan, den viktiga lådan. Journalisten Torbjörn Wester med ryggen mot kameran.
Lådan, den viktiga lådan. Journalisten Torbjörn Wester med ryggen mot kameran.

 

Reportern får ta del av den viktiga information om hur risken ska minskas att brandmän utsätts för cancerogena partiklar.
Reportern får ta del av den viktiga informationen om hur risken ska minskas att brandmän utsätts för cancerogena partiklar.

 

Det ni inte ser är en kamerabeväpnad reporter bredvid räddningschefen.
Det ni inte ser är en kamerabeväpnad reporter bredvid räddningschefen.

 

Vem som tycker att denna situation är jobbigast? Det är nog trots allt jag som avskyr att bli fotad.
Vem som tycker att denna situation är jobbigast? Det är nog trots allt jag som avskyr, verkligen verkligen avskyr, att bli fotad.

 

Det färdiga resultatet i dagens Norra Skåne.
Det färdiga resultatet i dagens Norra Skåne.

 

Planen är lite ytterligare stationshäng den här veckan och det kan ju tänkas att resultatet blir en bild eller två. Det kan jag nästan garantera.

På återseende.

Räddningschefen och popcorntankarna

Jag misstänker att Peter Dubrefjord är som lyckligast i jobbet när han får prata räddningstjänstorganisation med en whiteboardtavla, och pennor i många olika färger, som hjälpmedel.

Efter en eftermiddag i räddningschefens sällskap känner jag mig ganska trött i skallen. Vi har pratat om bland annat fritidsgårdar, tillbudsuppföljning och om hur samhällets olika aktörer, förutom räddningstjänsten alltså, kan bidra till en mer effektiv räddningsinsats vid olycka eller brand (lägg det sista på minnet, jag kommer att återvända till detta flera gånger under Projekt Räddningstjänst).

Och om ni tror att Peter idag stod och höll en föreläsning och jag bara kunde koncentrera mig på att anteckna i lagom tempo och knäppa av en bild eller två, ja då tror ni helt fel. Här serveras ingen information på något välputsat silverfat utan han ställer frågor och kräver svar, fast ändå på ett ganska vänligt sätt. Jag har fått läsa högt ur LSO, lagen om skydd mot olyckor  (2:1 och 3:1 om någon är intresserad), och det kändes lite som att vara tillbaka i skolbänken fast med en mer engagerad lärare än jag nog någonsin träffade på under min skoltid.

 

Snart firar han ettårsjubileum som räddningschef i Osby.
Snart firar Peter Dubrefjord  ettårsjubileum som räddningschef i Osby.

 

Ja, han pratar mycket men lyssnar också, även på en något okunnig bloggande fotograf som ibland inte riktigt hänger med i räddningschefstankarna.
Ja, han pratar mycket men lyssnar också, även på en något okunnig bloggande fotograf som ibland inte riktigt hänger med i räddningschefstankarna.

 

"Jaha, men hur menar du då?" En lite bekymrad uppsyn när jag kommer åsikter och funderingar.
”Jaha, men hur menar du då?” En lite bekymrad uppsyn när jag kommer med åsikter och funderingar.

 

I dag stod bland annat kommunal samordning på schemat, intressant ämne som jag återkommer till.
I dag stod bland annat kommunsamordning på schemat, intressant ämne som jag återkommer till.

 

Med kartan som mall ritar han av kommunen för att förtydliga för bloggaren hur insatser skulle kunna samordnas geografiskt sett.
Med kartan som mall ritar han av kommunen för att förtydliga för bloggaren hur insatser skulle kunna samordnas geografiskt sett.

 

Det där är lite typiskt för Peter, han har i egenskap av räddningschef ett övergripande ansvar för räddningstjänsten i Osby (det är också reglerat i lag förresten, LSO 3:16) och han vill mycket.  Det kopplade jag redan från början och att han har visioner stod klart vid vårt första möte när jag, mer än hyfsat nervös, skulle sälja in Projekt Räddningstjänst för chefen himself.

Jag var beredd på motstånd och hade laddat upp med både ett, två och flera argument varför det skulle vara intressant att dokumentera vardagen hos en räddningstjänst i ett mindre samhälle, det hade jag verkligen, och det var slipade argument. Och jag var alltså SÅ redo att retoriskt besegra samtliga invändningar han kunde tänkas ha.

Nu hade han inga direkta invändningar. Snarare tvärtom. Istället kom det idé efter idé och jag minns att jag förvirrat funderade på om jag fått klartecken att dra igång projektet eller inte eftersom jag inte kunde komma ihåg att han faktiskt sagt ja.

 

Ni kan tänkas stöta på honom i akut läge, vid någon form av insats, och då är han klädd så här. han är alltså inte bara en skrivbordschef.
Ni kan tänkas stöta på honom i akut läge, vid någon form av insats, och då är han klädd så här – han är alltså inte bara en skrivbordschef.

 

Antivålds- och antidrogarbete är två saker som han vill kämpa för i kommunen.
Antivålds- och antidrogarbete är två saker som han vill kämpa för i kommunen.

 

"Jag vill renodla och hitta rätt befälsnivåer för att vi ska bli riktigt duktiga på att leda insatser".
”Jag vill renodla och hitta rätt befälsnivåer för att vi ska bli riktigt duktiga på att leda insatser”.

 

Här diskuteras dimspik och värmekamera under en övning under Projekt Räddningstjänsts första vecka.
Här diskuteras dimspik och värmekamera under en övning under Projekt Räddningstjänsts första vecka.

 

Han ställer krav men skämten och skratten finns alltid till hands, och det är något som jag tycker att de alla har gemensamt, både Peter, Jimmie, Janne och Ulf.
Han ställer krav men skämten och skratten finns alltid till hands, och det är något som jag tycker att de alla har gemensamt, både Peter, Jimmie, Janne och Ulf.

 

Och när jag råkade fråga lite om tänket med första insats vid trafikolycka fick jag, surprise, en whiteboarddemonstration.
Och när jag råkade fråga lite om tänket med första insats vid trafikolycka fick jag, surprise, en whiteboarddemonstration.

 

Men här är vi nu, knappt en och en halv månad in i mitt fotoprojekt som kommer att bli ett unikt tidsdokument av Osbys räddningstjänst. Planen är inte spikad i detalj för hela projektet, jag har vissa fokusområden och räddningschefen kommer konstant med nya uppslag och idéer, och de har han många av – han kallar dem sina popcorntankar, eftersom de poppar upp lite då och då.

Och när jag hör hur några av Peters kollegor beskriver sin chef så kan jag ju konstatera att jag är på rätt spår. Brandingenjör Jimmie säger vidsynt, förändringsvillig och energisk och insatsledare Janne tar till uttryck som nytänkande, driven och framåt.

Så vi verkar vara överens.

Peter hann knappt gå ut gymnasiet innan han började arbeta som ambulanssjukvårdare. Därefter blev det inriktning mot räddningstjänst tills han tog flera sabbatsår och ägnade sig åt en vägfärja istället. I tre år var han färjeledschef på Bolmsöleden innan han återvände till sin tidigare bransch, placerad i hemorten Gislaved, och sedan december 2014 chefar han alltså över räddningstjänsten i Osby.

 

En man och hans brandstationstorn.
En man och hans brandstationstorn.

 

Som ni kunde läsa ovan så finns där en stor vilja och ett entusiastiskt (oj, så lätt jag hade kunnat skriva ”brinnande”, men det skämtet är för uppenbart), engagemang och han berättar att han satsar på att berätta för politiker och tjänstemän i kommunen hur bred räddningstjänsten faktiskt är, eller som han säger:

-Vi kan utföra fler uppgifter än vi gör idag.

Och det tror jag säkert att han kommer att få dem att förstå. De får möjligen dock vara beredda på att ägna sig åt högläsning av lagtexter.

På återseende.

 

Flera favoriter och osedda bilder!

Såhär en lördag kommer en liten sammanfattning av Projekt Räddningstjänst så här långt, vill ni läsa ikapp så är det bara att följa länkarna nedan, istället för att bläddra i bloggen.

Jag ska också visa mina favoritbilder och några hittills opublicerade bilder.

Allra första inlägget.

Bilolycka och dimspik.

Bakgrund och en äldre brandstation.

Det hittills populäraste inlägget – rökövning.

Vad är Friska Brandmän?

Bilder från brand och bloggen förföljer Ulf.

Mörkt i Lönsboda.

Häng med på brandtillsyn (se upp för spindlarna).

Hur tänker fotografen EGENTLIGEN?

Hack i häl på insatsledare Jan, det inlägg som fått näst flest besökare någonsin.

När fotografen tappade bort sig i övningsröken…

Favoritbilder var det ja. Ibland ser jag det direkt i kameran men känslan kommer för det mesta när jag öppnar upp bilden i datorn, trots att det alltså är jag som har tagit alla bilder så har jag hyfsat ofta svårt att säga exakt varför jag fastnar för en speciell bild. Först meddelar hjärnan att ”det där var banne mig riktigt bra” och sedan försöker jag analysera varför. Och det som är spännande är ju att alla har olika favoritbilder – och det är precis som det ska vara eftersom det är tillåtet att tycka exakt vad som helst. Upplevelsen handlar sällan om teknisk perfektion utan om vad bilden säger just dig.

Några av mina favoriter ser ni här. Vilka är era?

 

Som ett litet konstverk faktiskt.
Grenrör på en hylla på brandstationen. Ett oväntat motiv att fotografera kanske men här finns en rejäl dos harmoni i färgerna och vidvinkeln ger extra djup.

 

Utryckning till centrala Osby, påkörd fotgängare.
Här är det utryckning. Vädret kunde inte gett mig bättre förutsättningar med fluffiga moln och blå himmel i kontrast till den rentvättade släckbilen på väg ut på uppdrag.

 

Japp, det är en lampa. På hjälmen. Och den sitter kvar.
Den här förvånade mig när jag laddade över bilderna i datorn. Gruppen sammanfattar övningens första delmoment och diskussionen handlar om just lampor, vilket Göran illustrerar på ett perfekt sätt.

 

De där stegarna är inget enmansjobb att resa.
De reser räddningsstegarna mot brandstationens torn. Den här bilden symboliserar gruppstyrka för mig och förmedlar att alla behövs för att gruppen ska klara av uppgiften.

 

Ur bilarna och därefter sätter arbetet igång direkt för att kunna gå in i byggnaden och rädda liv.
Övning i Osby och den här bilden blev full av rörelse och action. Jag är dessutom nöjd med kompositionen och bilden krävde väldigt lite redigering.

 

Jobbig dag?
En storfavorit hos mig. Det borde vara en glad bild, en räddad ”person”. Men jag får en känsla av övergivenhet och detta framträder extra tydligt i svartvitt.

 

På plats på automatlarm ett längre stenkast från stationen.
Det är larm och Ulf har parkerat så att jag lyckas fånga både honom, solen och 8080 på samma bild. Tekniskt är bilden långt ifrån perfekt men den visar ögonblicket när det händer.

 

Mörkt och rökigt.
Lönsboda och rökdykarövning. Den här bilden upptäckte jag redan i kameradisplayen och det är den lite mörka och tuffa känslan jag får som gör denna till en absolut huvudfavorit.

 

Han är alltså räddningsledare och en sådan känns lättast igen på färgen på hjälmen.
Den här bilden togs ju i onsdags så är väldigt färsk, Det jag faller för här är inramningen av anonyma brandmän i masker (inga nummer som syns som skulle kunna identifiera dem) i kontrast mot just detta inläggs huvudfokus – insatsledare Jan.

 

Väntan.
Mörkt och halvkyligt på övning i Lönsboda. En utmaning att fotografera med  interiörbelysningen i 8210 som enda ljuskälla. Men jag gillar den här bilden, den känns äkta.

 

Och det blir ju ofantligt många fler bilder än de som publiceras i bloggen och jag tar nu chansen att publicera material som ni inte fått se förut.

 

Speglad övning.
Speglad övning.

 

Med gemensamma krafter och förmodligen på tå så fick styrkan in dimspiken i väggen.
Med gemensamma krafter och förmodligen på tå så fick styrkan in dimspiken i väggen.

 

Vissa hade vattentäta skodon under den här övningen, vissa hade det inte.
Vissa hade vattentäta skodon under den här övningen, vissa hade det inte.

 

Ni vet ju vid det här laget: det heter flaskor.
Ni vet ju vid det här laget: det heter flaskor.

 

Räddningstjänsten utför även insatser i Osbysjön och då denna sjö är tämligen stenig så sliter det hårt på båtpropellern.
Räddningstjänsten utför även insatser i Osbysjön och då denna sjö är tämligen stenig så sliter det hårt på båtpropellern.

 

Klart att en rostig kniv kan behövas om verktyg.
Klart att en rostig kniv kan behövas som verktyg.

 

Jag nämnde en mörk och möglig källare i torsdagens inlägg. Där förvaras civilförsvarsmateriel, som till exempel bårar i storpack.
Jag nämnde en mörk och möglig källare (belägen i en annan byggnad än själva stationen) i torsdagens inlägg. Där förvaras civilförsvarsmateriel, som till exempel bårar i storpack.

 

Golvet i källaren är spegelblankt och välputsat, eller så står det under vatten, bestäm själv.
Golvet i källaren är spegelblankt och välputsat, eller så står det under vatten, bestäm själv.

 

Och det som finns på golvet vill jag inte ens tänka på vad det är.
Och det som finns på golvet vill jag inte ens tänka på vad det är.

 

Tankbil 8040. Jag ställde frågan om det inte är som att köra ett stort och skvalpigt badkar, då bilen innehåller 9000 liter vatten. I mina tankar heter 8040 numera Badkaret och 8030 (hävaren) Kroken.
Tankbil 8040. Jag ställde frågan om det inte är som att köra ett stort och skvalpigt badkar, då bilen innehåller 9000 liter vatten. I mina tankar heter 8040 numera Badkaret och 8030 (hävaren) Kroken. Jag ska se om jag kan döpa om fler stationsattiraljer.

 

Det finns flytvästar att låna gratis på brandstationen i Osby. Klicka här för mer information.
Det finns flytvästar att låna gratis på brandstationen i Osby. Klicka här för mer information.

 

Ni vet när läraren i skolan ställde en svår fråga och man försökte låtsas om som om man inte existerade?
Ni vet när läraren i skolan ställde en svår fråga och man (Dan och Lars-Erik) försökte låtsas som om man inte existerade?

 

Slangutrullning är faktiskt ett höghastighetsmoment.
Slangutrullning är faktiskt ett höghastighetsmoment.

 

När vi andra pillar på våra smarttelefoner så handlar det här om radioapparater.
När vi andra pillar på våra smarttelefoner så handlar det här om radioapparater.

 

Jag nämnde att övningen i onsdags var ett test med nya lampor. Testet föll väl ut. Och detta tillhör en av mina favoritbilder, varför vet jag inte riktigt.
Jag nämnde att övningen i onsdags var ett test med nya lampor. Testet föll väl ut. Och detta tillhör en av mina favoritbilder, varför vet jag inte riktigt.

 

När det går larm kan det bli det här gänget som stövlar in.
När det går larm kan det bli det här gänget som stövlar in.

 

Den här bilden blev ganska rolig. Kollektiv frisyrtillrättning. Från vänster: Peter, Emma, Stellan och Håkan.
Den här bilden blev ganska rolig. Kollektiv frisyrtillrättning. Från vänster: Peter, Emma, Stellan och Håkan.

 

Det här med att lyckas få till en bra och tydlig bild när det finns rökig rekvisita... Ja ja, jag gör mitt bästa.
Det här med att lyckas få till en bra och tydlig bild när det finns rökig rekvisita… Ja ja, jag gör mitt bästa.

 

Uppställning från förr.
Uppställning från förr.

 

Osby har även en ungdomsbrandkår som jag hoppas få möjlighet att träffa vid tillfälle.
Osby har även en ungdomsbrandkår som jag hoppas få möjlighet att träffa vid tillfälle.

 

Lönsboda och Leif för protokoll över övningen.
Lönsboda. Leif för protokoll över övningen.

 

 

På återseende.

 

 

 

 

Desorienterande rök

Det var ju, om ni läste gårdagens inlägg, rökdykarövning igår. Det har det varit vid flera tillfällen när jag hälsat på hos räddningstjänsten, men ni ska få se övningen från start till mål i dag. Från första rökpuffen till avslutad insats (Bullens korv).

Platsen är Klintgården, en av de förskolor som dömts ut på grund av mögelangrepp, och här passar räddningstjänsten på att öva. Jag var med inne när rökmaskinen startades upp och trots dagsljuset ute, trots att jag visste om att just denna rök är ofarlig och trots att jag precis hade gått ut och in ur byggnaden flera gånger och alltså visste var jag befann mig – så gick jag fel på vägen ut. En sträcka på kanske 20 meter totalt från rummet jag befann mig i och ut till friska luften.  Och jag hittade inte ut direkt. Nu hade jag tacksamt nog de två övningsledarna Henrik och Stellan med mig och någon meter framför mig hörde jag ju en av dem som undrade om jag var med. Jodå, det var jag, bara lite vilsen och desorienterad.

Medan vi väntade på att styrkan skulle nå fram till ”brandplatsen” så diskuterade vi lite om känslan att vara innesluten i rök i en okänd byggnad. Jag tror att de flesta ser på brandmän, poliser och ambulanspersonal som en form av hjältar, det finns en tillit att om man ringer 112 kommer det någon och löser problemet. Och det är ju fantastiskt, och hjältestatusen argumenterar jag inte emot,  men räddningspersonal är ju också bara människor och Henrik berättar att stresspåslaget vid rökdykning, särskilt i skarpt läge eller i övningar med varm rök, är väldigt påtagligt och att det krävs rejäl mental styrka för att tänka sig förbi denna stress när hettan, röken och ljudet från en brand slår ut en hel del av de sinnen som vi tar för givna.

I dag ska ni också få en snabb bildpresentation på gänget som övade, jag har i vanlig ordning inte tagit porträttbilder i soft fokus och med blommor i bakgrunden utan fotona togs på övningsplatsen och förmodligen utan att objekten själva noterade det – den här gången lyckades de faktiskt glömma att jag var där, tror jag. Det var en givande kväll och med ett bra resultat bildmässigt (några bilder såg ni i gårdagens inlägg) och av två anledningar: att styrkan börjat vänja sig vid mig men också att jag vågar ta för mig lite mer, jag är mer medveten om vad som händer och kan ta lite mer plats och hitta nya vinklar och dessutom känner jag mig lite mer ”hemma” med gänget efterhand.

Då kör vi.

 

Tidigare på dagen diskuterade jag rökdykningsupplägg med räddningschef Peter och fick en ganska så illustrativ föreläsning om fordonens uppställning och de olika rökdykarnas placering.
Tidigare på dagen diskuterade jag rökdykningsupplägg med räddningschef Peter och fick en ganska så illustrativ föreläsning om fordonens uppställning och de olika rökdykarnas placering.

 

Det färdiga "konstverket". En rökdykarinsats med två räddningsfordon, en brandpost, två rökdykare, en rökdykningsledare, en styrkeledare och en pumpskötare.
Det färdiga ”konstverket”. En rökdykarinsats med två räddningsfordon, en brandpost, två rökdykare, en rökdykningsledare, en styrkeledare och en pumpskötare.

 

Interiör, närmare bestämt baksätet där rökdykarna sitter på väg ut på larm.
Interiör från 8010, närmare bestämt baksätet där rökdykarna sitter på väg ut på larm.

 

Kvällens övning innebar även test för alldeles nyinköpta rökdykarlampor.
Kvällens övning innebar även test för alldeles nyinköpta rökdykarlampor.

 

De dockor som ska rädda splaceras ut på olika ställen i byggnaden. jag kan intyga att just den här dockan väger som en mindre elefant.
De dockor som ska räddas placeras ut på olika ställen i byggnaden. Jag kan intyga att just den här dockan väger som en mindre elefant.

 

Förskolor har ofta många små rum och är nog därmed perfekta byggnader att öva rökdykning i.
Förskolor har ofta många små rum och är nog därmed idealiska byggnader att öva rökdykning i.

 

Det är den här maskinen som ansvarar för att lokalerna ska bli rökfyllda.
Det är den här maskinen som ansvarar för att lokalerna ska bli rökfyllda.

 

Det börjar bli lite dimmigt...
Det börjar bli lite dimmigt…

 

Det ska på mer rök men som ni ser så är sikten inte helt fantastisk - trots dagsljus ute och många stora fönster.
Det ska på mer rök men som ni ser så är sikten redan nu inte helt fantastisk – trots dagsljus ute och många stora fönster.

 

Ser ni Stellan? Notera att jag använt den externa blixten på max styrka. Det blir knappt inte ens en reflektion i uniformens reflexband.
Ser ni Stellan? Notera att jag använt den externa blixten på max styrka. Det blir knappt ens en reflektion i uniformens reflexband.

 

Kvällens två övningsledare, Henrik (t.v) och Stellan.
Kvällens två övningsledare, Henrik (t.v) och Stellan.

 

Larmet kallas ut, förutsättningarna är brand i förskola. Två vuxna och ett barn finns kvar inne i byggnaden.
Larmet kallas ut, förutsättningarna är brand i förskola. Två vuxna och ett barn finns kvar inne i byggnaden.

 

Räddningsledaren är på plats och strax därefter rullar släckbilen (med rökdykare och styrkeledare) in, tätt följd av tankbilen.
Räddningsledaren är på plats och strax därefter rullar släckbilen (med rökdykare och styrkeledare) in, tätt följd av tankbilen.

 

Mikael, gruppens styrkeledare som därmed bär gul hjälm.
Mikael, gruppens styrkeledare som därmed bär gul hjälm.

 

Joakim.
Joakim.

 

Johan.
Johan.

 

Eero.
Eero.

 

Brian.
Brian.

 

Göran.
Göran.

 

Här går de två rökdykarna in för första gången.
Här går de två rökdykarna in för första gången.

 

Den täta röken gör sikten i det närmaste obefintlig. Dags att koppla upp extra belysning.
Den täta röken gör sikten i det närmaste obefintlig. Dags att koppla upp extra belysning.

 

Såhär kan det uppfattas för en utomstående: det händer saker hela tiden under en insats, ingen står stilla utan alla har sin roll och sin uppgift att utföra.
Så här kan det uppfattas för en utomstående: det händer saker hela tiden under en insats, ingen står stilla utan alla har sin roll och sin uppgift att utföra.

 

Styrkeledaren har kollen ute på brandplatsen.
Styrkeledaren har kollen ute på brandplatsen.

 

Alla räddade, igen, och det börjar bli dags att packa ihop.
Alla räddade, igen, och det börjar bli dags att packa ihop.

 

Varje gång är det någon som lägger ifrån sig en gul hjälm någonstans. Varje gång.
Varje gång är det någon som lägger ifrån sig en gul hjälm någonstans. Varje gång.

 

Stllan, med ryggen mot kameran, avslutar övningen med den låda ni sett tidigare, den som bär texten Friska Brandmän.
Stellan, med ryggen mot kameran, avslutar övningen med den låda ni sett tidigare, den som bär texten Friska Brandmän.

 

Städning, det blir en del slang som ska rullas ihop efteråt.
Städning, det blir en del slang som ska rullas ihop efteråt.

 

Kvällen avslutas som vanligt med "matlagning".
Kvällen avslutas som vanligt med ”matlagning”.

 

 

På återseende.

 

 

Insatsledaren och nya bekantskaper

I dag har det varit en sådan där dag när jag har kikat på när andra arbetat. Jag ser det som om de i alla fall får lite (trevligt?) sällskap.

En stor del av dagen har jag med andra ord befunnit mig i Osby och som jag nämnde i måndags så fick insatsledare Jan Persson uppdraget att släpa runt på mig och det var alltså han som fick stå ut med en del både vettiga frågor och säkerligen en och annan korkad fundering (ibland tänker jag högt, på gott och ont).

Så det blir faktiskt insatsledaren själv som får stå i fokus i det här inlägget, tanken är nämligen att ni ska få en lite närmare presentation av de som jobbar heltid på stationen och vi börjar alltså med Janne, som får ett ganska så högt betyg i ämnet ”Låtsas som om det inte är en kameraförsedd stalker i vägen hela tiden”.

Det här med favoritmaträtt, ålder och det vanliga tjafset som brukar stå i faktarutor hoppar jag dock över, det är ju otroligt ointressant, utan ni får ju som brukligt istället mina intryck och upplevelser.

Janne har jobbat inom räddningstjänsten i Osby sedan 1989 och började då som deltidsbrandman för att 2006 ta steget upp till insatsledare. Det märks tydligt att han lutar sig på en gedigen grund när han förklarar saker för undertecknad och han framstår som både varm och sympatisk när han generöst delar med sig av sina erfarenheter från tiden i räddningstjänsten. Han berättar att en av de vanligaste frågor han får är om han någonsin vänjer sig vid att se döda kroppar och han sticker inte under stol med att alla upplevelser samlas i en imaginär ryggsäck och att detta är oerhört viktigt att vara medveten om. I nästa andetag betonar han gruppens förmåga att vara stark, att de inte är ensamma på larm utan en del av en enhet.

Räddningschefen Peter Dubrefjord, som har arbetat på stationen i närmare ett år nu, beskriver sin kollega som noggrann, övertygande och engagerad.

Janne introducerade mig även för två nya bekantskaper som bor i brandbilarna: Flammy och Sticke, två gosedjur som används för att trösta de barn som av olika anledningar får uppleva räddningstjänstens arbete på nära håll i akuta situationer.

Och jag har fått seriöst stränga förmaningar att de där avlånga prylarna på rökdykarnas ryggar heter flaskor och inget annat. Inget ord som börjar på t och slutar på ub, för sådana har man bara kaviar i. Jag fick en känsla av att detta var en något öm tå i sammanhanget. Så nu vet ni också, det är andningsluft i flaskorna.

 

Såhär ser det ut när jag hänger på stationen, alltid hack i häl på någon, lite förföljelse så att säga.
Såhär ser det ut när jag hänger på stationen, alltid hack i häl på någon, lite förföljelse så att säga.

 

Färdig tvätt hög, nu ska den bara fixas till och stuvas undan.
Färdig tvätthög, nu ska den bara fixas till och stuvas undan.

 

Den tvättade slangen ska ju rullas ihop för att bli klar till nästa gång.
Den tvättade slangen ska ju rullas ihop för att bli klar till nästa gång.

 

Det blev många skratt i dag, att jag inte spottade kaffe över hela bordet vid flera tillfällen, är ett stort bevis på min förmåga till självbehärskning.
Det blev många skratt i dag, att jag inte spottade kaffe över hela bordet vid flera tillfällen  är ett stort bevis på min förmåga till självbehärskning.

 

De har starkt kaffe, sådant kaffe som kan hålla en vaken i något dygn eller två.
De har starkt kaffe, sådant kaffe som kan hålla en vaken i något dygn eller två.

 

Det är mycket småfix och plock under en arbetsdag, det är definitivt inte larm och utryckningskörning stup i kvarten.
Det är mycket småfix och plock under en arbetsdag, det är definitivt inte larm och utryckningskörning stup i kvarten.

 

Tvättad utrustning monteras inte ihop av sig själv.
Tvättad utrustning monteras inte ihop av sig själv.

 

Han släpade med mig ner i en mögelstinkande källare (jag börjar tro att det är någon sport på stationen att sätta mig i potentiella spindelansamlingar.
Han släpade med mig ner i en mögelstinkande källare (jag börjar tro att det är någon sport på stationen att utsätta mig för potentiella spindelansamlingar).

 

Tvättmaskinen kan enligt Jan skötas av vem som helst, förprogrammerade program gör tydligen att den till och med är "brandingenjörsäker". Det begreppet vågar jag inte ens vidareutveckla...
Tvättmaskinen kan enligt Janne skötas av vem som helst, förprogrammerade program gör tydligen att den till och med är ”brandingenjörssäker”. Det begreppet vågar jag inte ens vidareutveckla…

 

Flammy och Sticke, en av få arrangerade bilder. De tronar här på 8050, en av de bilar som används till IVPA-larm (I väntan på ambulans).
Flammy och Sticke, en av få arrangerade bilder som jag tagit. De tronar här på 8050, en av de bilar som används till IVPA-larm (I väntan på ambulans).

 

Brand i förskola och det är ikväll Jan Persson som parkerar först, innan 8010 och 8040 hinner fram.
Brand i förskola och det är ikväll insatsledaren som parkerar först, innan 8010 och 8040 hinner fram.

 

Med brandsläckraen i handen stegar han in med långa kliv. Det här är visserligen övning men speglar verkligheten: det är ju räddningsledare som kör lilla 8080 som av förklarliga skäl kommer fram först.
Med brandsläckaren i handen stegar han in med långa kliv. Det här är visserligen övning men speglar verkligheten: det är ju räddningsledaren som kör lilla 8080 som av förklarliga skäl kommer fram först.
Den "förskoleanställde" som upptäckts branden får redogöra för hur byggnaden ser ut invändigt.
Den ”förskoleanställde” som upptäckt branden får redogöra för hur byggnaden ser ut invändigt.

 

Jan försöker som förste man på plats göra en bedömning av läget, hur mycket brinner det?
Janne försöker som förste man på plats göra en bedömning av läget, hur mycket brinner det?

 

Mitt intryck av Jan är att han är rak i sin kommunikation. Ibland pekar han med hela handen och är något inte okej så berättar han det utan att linda in det överhuvudtaget i några förskönande omskrivningar.
Mitt intryck  är att han är rak i sin kommunikation. Ibland pekar han med hela handen och är något inte okej så berättar han det utan att linda in det överhuvudtaget i några förskönande omskrivningar.

 

Han ger tydliga instruktioner och stämmer hela tiden av med de brandmän som genomför övningen.
Han ger tydliga instruktioner och stämmer hela tiden av med de brandmän som genomför övningen.

 

Som sagt, tydliga instruktioner och direktiv.
Som sagt, tydliga instruktioner och direktiv.

 

Strulande utrustning, att sådant kommer fram vid övning är ju bättre än att det upptäcks i skarpa situationer.
Strulande utrustning, att sådant kommer fram vid övning är ju bättre än att det upptäcks i skarpa situationer.

 

Han är alltså räddningsledare och en sådan känns lättast igen på färgen på hjälmen.
Han är alltså räddningsledare och en sådan känns lättast igen på färgen på hjälmen.

 

Flakor/flaskpaket. Inget annat.
Flaskor/flaskpaket. Inget annat.

 

Det har varit mycket rök de senaste övningarna och den övning jag kommer att visa er imorgon är inget undantag. Men det blir lite annat fokus från mitt håll, men som sagt, det tar vi i nästa inlägg.

På återseende.

×