Livsfarligt läge – fotograf fastnar i mast

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen – jag skulle bara fotografera. Kanske borde jag vid det här laget absolut ha lärt mig att det ofta inträffar oförutsedda saker när jag hänger med räddningstjänsten, men ingen är ju fullkomlig, tänker jag.

Platsen är grannlandskapet Småland – en mörk vardagskväll.

Jag får starka associationer till Ida och Emil och en flaggstång på en gård i Katthult. Fast i mitt fall är det en mast och jag har själv fått klättra upp och klicka fast mig. Och där dinglar jag, enda länken mellan mig och den mörkt hårda asfalten är selen och någon slags hake. Skiter detta sig så kommer det att göra ont. Mycket ont. Och jag gillar inte ont.

Trösten är ju i alla fall att kamerorna är i tryggt förvar nere på marken och att de därmed kommer att överleva..

Den där Ida blev dock inte räddad av larmställsförsedda personer med hjälm och hävare så i det avseendet har jag tur, tänker jag.

Och än en gång får jag alltså ta en dust med mitt omtalade kontrollbehov – jag ser ser nämligen ingenting eftersom räddningen, i form av tre brandmän i hävarkorgen, närmar sig den stackars höghöjdsstrandade fotografen bakifrån. Men med centimeterprecison manövreras korgen skickligt i rätt läge invid masten och snart (inte tillräckligt snart, dock), är i jag i tryggt förvar igen.

Den här gången är det Räddningstjänsten i Älmhult som agerar värd för blåljusstalkern och det är utbildning i fallskydd som står på schemat. Vi möts upp på stationen och jag blir ytterst varmt välkomnad. Jag har ju träffat brandmän från Älmhult på larm vid något tillfälle och som hastigast besökt stationen, men i övrigt är det första gången de på all,var utsätts för fototerroristen. Det är dock ingen som verkar vara det minsta skeptisk utan alla tar min närvaro med ro.

Efter en kortare färd genom samhället anländer vi till Haganässkolan som agerar värd för kvällens övning och det är läraren Mats Böckman som håller i undervisningen. Och helt ärligt, jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Jag gör som jag brukar – sätter mig längst bak, serverar mig själv kaffe (pluspoäng till älmhultsbrandmännen) och fralla och börjar mecka med kamerans inställningar. Smygkollar sociala medier på telefonen och lyssnar med ett halvt öra på läraren. Jag inväntar egentligen bara stunden när  jag kan börja fotografera lite klättringsaction. 

På bordet framför mig ligger ett halvtjockt häfte som handlar om säkerhet vid arbete på hög höjd och jag råkar läsa kapitel 1. Och 2. Och resten.

Jag har nämligen en liten lagom användbar superkraft som inte många vet om: jag snabbläser. Jättesnabbt faktiskt.  Så medan Mats pratar och ställer frågor så läser jag alltså in kursmaterialet, briljerar lite med att kunna svara på frågor (eftersom jag ju läst det några sekunder tidigare) och skriver sedan provet (på skoj liksom). Och får alla rätt.

Därefter får jag en sele tilldelad mig och det är väl då jag tycker att min delaktighet i övningen kanske har gått lite väl långt och jag utför frenetiskt avvärjande, viftande gester och allt. Sedan står jag ju givetvis där några minuter senare med sele och hjälm på mig (tankarna inne i min skalle är inte det minsta positiva till detta) och jag marscherar fram till insatsledaren Roger och ber om att få låna hans handskar – de där repen ser nämligen väldigt handovänliga ut.

Styrkorna från stationerna Älmhult och Liatorp går all in och arbetar vid flera övningsstationer med att rädda varandra ur knepiga situationer, hela tiden med tidsnöden i bakhuvudet – en skadad person kan inte hänga särskilt länge utan att riskera svåra men eller livet. Och på frågan om vad man gör när det är en riktigt knepig situation som involverar hög (eller låg, beroende på hur man ser det), höjd så är det någon klok brandman som svarar ”Då ringer vi Höganäs”.

Jag fnissar lite (och ser mig hastigt om över axeln), med tanke på att just Höganäs är en av mina stammisräddningstjänster – som dessutom har en tendens att dyka upp var jag än är, och älmultarna tittar lite konstigt på mig.

Fotografen skickas nedför en vägg, läraren tror på riktigt att det är en god idé medan jag är mer tveksam, och jag blir även räddad från livsfarligt läge vid samma vägg på ett mycket säkert och proffsigt sätt. Hjärtklappningen känns som att vildhästar på gravt uppåttjack  dansar manisk riverdance i bröstet, helt ärligt – höjder är inte min favoritgrej och att lita på utrustning är väl inte heller det min starka sida.

Men, men – guldstjärna på det skriftliga provet alltså men ett något mer tveksamt betyg vad gäller det praktiska, är nog min personliga sammanfattning av min insats under kvällen. Fast å andra sidan så är det ju fotografering jag ska syssla med och där är jag hyfsat nöjd med prestationen. Tack även till räddningstjänsten som förevigade stunden när jag dinglade längs med den branta väggen.

Scenariot kommer troligen aldrig att upprepas.

Men jag fick kaffe, så ett återbesök hos räddningstjänsten i Älmhult är definitivt inte uteslutet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotografterroristen slår till igen!

Gäsp.

Hemkommen efter en utflykt till andra sidan Skåne och ikväll ser jag fram emot att få sova i min egen säng. Bloggen har nämligen varit iväg på äventyr och terroriserat yrkesfolk i larmställ nu igen.

Jag har ju träffat några av dessa brandmän från Helsingborg i samband med en dykövning förra året, men det var många nya ansikten också på station City, där jag alltså huserade i cirka 24 timmar.

 

Utförlig rapportering om detta dygn kommer om ett par månader men jag kan avslöja att jag har tagit många bilder. Som vanligt. Ni är ju garanterat inte förvånade.

Ett smakprov på mitt och kamerornas arbete får ni dock här och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Mot nya mål – hejdå 2017!

Då ska vi ta och avverka resten av bildåret 2017 i raketfart.

Det blev lite räddningstjänst, fotoutställning, inspektion av marken och n´ hel del blöt rock n’ roll.

 

Juli

En trasig cykelväg, hästar, skärgårdsräddningstjänst och Hästveda marknad inträffade under den här månaden.

 

 

 

 

 

Augusti

Bloggen åkte ända till södra Öland och rapporterade från Degerhamns räddningsdag där Bloggen terroriserade deltagarna med sina brandkårsbilder, kollade in brandteater med Flamman och Lågan och tittade på bilsläpp från hög höjd. Resten av månaden handlade i stort sett om Helgeåfestivalen där festivalområdet var så blött att det mest liknade ett översvämmat träsk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

September

En räddningstjänstig månad. Bloggen fotade när Osbys brandmän visade upp kunskaper i vattenlivräddning och övade trafikolycka. Det blev fler bilder från dygnet hos räddningstjänsten i Karlshamn samt en tjuvtitt på mitt dittills hemliga besök i Helsingborg.

 

 

 

 

 

 

 

Oktober

Bloggen träffade brandmän i Höganäs, fullständig rapport om vad jag gjorde där kommer i början av 2018. Bloggen visade bilder från Helsingborg och avslöjade att det handlade om en dykövning där räddningstjänsten Skåne Nordväst och Kustbevakningen samarbetade. En otrolig dag på alla sätt – inte minst fotomässigt. Sedan blev det höstbilder – med ett visst inslag av blåljus, samt en snabbvisit hos räddningstjänsten i Hässleholm.

 

 

 

Ljuvligt skinande under oktobermolnens skarpa blick drar detta nypon snart sin sista suck av höstlättnad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

November

Räddningstjänst i mörker i Osby och svartvita porträttbilder i skogen var egentligen det som november bjöd på. Bloggen hade varken tid eller rätt mått av inspiration att fota. November liksom, ryyyys.

 

 

 

 

 

December

Bloggen började kika runt i Osby, ett projekt som kommer att fortsätta under 2018, och träffade då Tomten, månen, en clown, en kanin och en apa. Och blev snöad på. Urrk.

 

 

 

 

 

 

Nu laddar vi för 2018!

Nya bilder, nya utmaningar, nya och gamla brandmän, brandbilar och brandstationer.

Hoppas att ni hänger med.

Vi ses nästa år.

Fortsatta dykningar vid sjunket fartyg

Läste ni bloggen i förrgår så fick ni del ett i berättelsen om hur räddningstjänst och kustbevakning arbetar med färjeolyckan där en kollision med ett lastfartyg har gjort att M/S Pernille snabbt sjunkit. Länk här.

Jag rekommenderar att ni läser första delen innan ni kikar vidare.

 

Arbetet sätts igång och nu handlar det inte om att kasta på sig kläder och utrustning och kunna lämna stationen i full fart med sirener och blåljus, utan allting förbereds lugnt och metodiskt. Det hörs inga höjda röster överhuvudtaget och de båda dykledarna, Peter från Helsingborg och Roger från Halmstad, går omkring och pratar lågmält med sina dykare och dykskötare, antecknar lite och stämmer av med varandra då och då.

 

Och strax är det fyra dykare i vattnet och snart är vattenytan lika tom som innan dykarna kastade sig i havet. Endast några enstaka ringar och bubblor skvallrar om att någon form av aktivitet pågår många meter ner.

Nu har inte övningsledningen sänkt ett riktigt fartyg i hamnen i Helsingborg utan det handlar om en ombyggd container som får spela rollen av M/S Pernille.

 

Jag knatar omkring på däck med en Nikon på vardera axel. Ett teleobjektiv och ett vidvinkelobjektiv ska se till att det blir så många bra bilder som möjligt. Jag är ju van vid att nästan konstant hålla fingret på avtryckarknappen men det lugna tempot smittar till och med av sig på mig och jag hinner både plåta det som händer och samtidigt kan jag följa själva insatsen när dykarna rapporterar funna kroppar vidare till sina kollegor på båten.

 

Självklart är det omöjligt att se vad som händer nere på botten men befälhavaren Peter förklarar för mig att när dykarna bärgat de omkomna (idag är det såklart dockor vi pratar om) så placeras kropparna i en stor bur av metall som är nedsänkt i vattnet och fäst vid skeppets ena kran. Hade detta varit på riktigt hade buren sedan täckts över, lyfts ur vattnet och direkt vinschats ner i KBV 034:s lastrum – allt för att det ska bli så värdigt som möjligt, särskilt med tanke på att press och anhöriga faktiskt kan befinna sig inom synhåll.

 

Dykarna byts av under arbetets gång och när de anser att de hittat alla omkomna så är det dags att bryta för lunch och det är med en lättnadens suck som jag sjunker ner i en bekväm fåtölj i mässen. Det är ganska slitigt, även för en fotograf, och det är inte bara för att kroppen förvridits i en hög olika icke-ergonomiska positioner i jakten på bästa bilden, utan jag är ganska mentalt trött.

 

Men kaffe, ni vet den där underbara dopingdrycken, kickar igång både huvud och kropp igen inför eftermiddagens moment. Nu ska M/S Pernille tömmas på olja och det blir fyra dykares uppgift att transportera ut en slang, sänka den och fästa den vid det förlista fartyget, helst utan att den grymt tunga slangen sänker någon av brandmännen samtidigt – det vore nämligen högst obra

Jag tittar på detta ur något av ett fågelperspektiv – jag och befälhavaren har klättrat, klättrat och klättrat lite till och befinner oss högt uppe på KBV 034. Solen skiner, vågorna kluckar mot piren i hamninloppet, måsarna skränar och de fyra dykarna är små, små prickar långt där nere.

Det är ett ytterst ängsligt ögonblick (jag håller andan) när det ser ut som om en av dykarna kommer att hamna under oljeslangen, men allt reder tack och lov upp sig och när pluggen dras ur slangens ena ände så sjunker slangen alltså fortare än man hinner säga räddningstjänst och efter en imponerande kort stund signalerar dykarna att det är klart att börja pumpa olja.

Dykövningen avslutas sedan med bärgning av gifttunnor, detta genom att dykarna förpackar de giftiga behållarna i ett kärl som sedan förseglas under ytan innan det lyfts över till kustbevakningens båt för vidare färd till destruktion.

Därmed är den här delen av årsprovet avklarad och brandmännen börjar packa ihop alla sina prylar. Vid det här laget kan jag se att det inte bara är jag som är en smula utarbetad (havsluften, det måste vara havsluften) och inte ens kaffe kan höja tempot.

Men vilken dag det har varit. Visserligen har den gått i tragedins tecken men upplevelsen har också varit givande. Att kunna följa det samspelta och lugna arbetet på så nära håll med kameran är ett riktigt privilegium och det är lite sorgset som jag säger hejdå till mina nya brandmans- och kustbevakningsvänner och styr mot nordöstra Skåne igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mystiska bilder?

Förra veckan var jag iväg på ett fotouppdrag någonstans i Skåne.

Det involverade vatten, en lagom stor båt, brandmän (surprise…) och bästa chokladbollarna jag någonsin smakat.

Dock är jag svinjobbig och kommer inte att avslöja riktigt vad det var jag plåtade utan det kommer i sinom tid – i hop med en bildbomb ni aldrig förr sett maken till – jag har så många otroliga bilder från den dagen.

Men jag är inte totalt hjärtlös – i dag får ni några av de bilder som jag tog och som jag är grymt nöjd med.

Och tills jag berättar exakt vad som hände så får ni använda fantasin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Innebandy, pizza, en skål jordgubbar och några skeptiska brandmän

Karlshamn – den där staden där jag växte upp.

Den staden har en räddningstjänst. Och eftersom jag ju har en viss benägenhet att plåta räddningstjänst så… Ja, ni kan nog lista ut vad som skedde.

 

Såklart.

 

Det är den 23 juli, strax innan klockan åtta på morgonen, när jag ringer på dörren till brandstationen i Karlshamn. En medlem ur avgående styrka öppnar och ser oerhört lättad ut över att han ska få gå hem och inte hänga med mig nästkommande dygn.

Micke, Fredrik, Erik, Göran och Mårten ska dock utsättas för mina fotostalkingtendenser i 24 timmar framåt. De SER avslappnade ut, som om det inte alls är det minsta konstigt att jag är där och inte tänker gå hem än på ett tag, men det kommer en och annan skeptisk och fundersam blick. Helt förståeligt. Jag förklarar lite vad jag gör, hur jag brukar jobba, att jag försöker att inte vara i vägen men att jag inte kan garantera något och att de inte ska tveka att säga ifrån om jag gör något tokigt.

 

Micke
Göran
Erik
Fredrik
Mårten

 

De fem brandmännen ser lite lugnare ut allt eftersom och vi kör lite taktiksnack utifall att det går larm – jag tilldelas egen plats i släckbilen (mitten bak) och Micke, skiftets styrkeledare förevisar en del av fordonen och hur dessa är utrustade (jag är ju en sådan där nyfiken typ).

Efter frukost (med kaffe såklart) packas utrustning och båt och vi beger oss ut till Ortholmen för vattenövning. Jag får erbjudande om att testa att bada och dyka men när jag ser att dräkterna släppt in vatten vid vissa ställen så mumlar jag något undvikande och drar mig ur det projektet.

Förresten, hör och häpna – det är solsken. Vädret verkar inte ha koll på att jag och mina kameror har checkat in på en brandstation…

 

Ortholmen i Karlshamn.

 

Jag har inför denna övning febrilt tuggat åksjuketuggummi (oväntad bieffekt: munnen domnar bort) eftersom jag vet med mig att jag har en liten tendens till sjösjuka. Men både en tur med lilla ribbåten och med den lite större skutan går bra – jag kräks inte över någon alls. Och det är ju positivt. För alla.

Själva fotandet är nästan lite för enkelt i skärgårdsmiljö med simfötter- och snorkelförsedda badande brandmän på jakt efter en sänkt plastdunk någonstans på botten, detta med Karlshamns Hamn som kontrastfull fond i bakgrunden. Bara att fokusera och trycka av liksom – en barnlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hamnpatrullen i Oljehamnen.

 

 

Det blir lunch efter övningen, mer kaffe inkluderat, och därefter är det fysträning. Jag, med en förkärlek för att lyfta någon hantel på gymmet, finner att jag plötsligt tackat ja till en timmes innebandy. Jag har inte spelat sedan gymnasietiden och det var så att säga inte förra året. Jag varnar gänget om att kombinationen klubba, vinnarskalle och envis fotograf inte är den mest hänsynsfulla men de spelar coola och lovar att de ska vara snälla. Jag misstänker att de inte riktigt förstått hur jag menade.

En snabb genomgång av regelverket (ytterst minimalt) och sedan kör vi igång. Den första minuten eller så är det snälla tag från motspelarnas sida men de glömmer sedan att jag är en gäst som man ska ta väl hand om. Efter matchen (som vi vann, knappast min förtjänst, men ändå), orkar jag knappt stå upp. På darriga innebandyovana ben, med helt färska blåmärken i olika storlekar, stapplar jag ut från hallen och parkerar mig med en osmidig duns på marken, ute i friska luften.

Dock ska jag tillägga att jag inte är den enda som ser lite småsliten och svettig ut. Det visar sig senare att det ska ta cirka tre dagar innan träningsvärken släpper så pass mycket att jag kan gå någorlunda normalt igen och inte vagga fram som en höggravid anka. Kamerorna vilade ut i mitt sovrum under matchen, därav inga bilder. Ingen tid till fotografering liksom när det fanns så många smalben att dunka klubban i.

Här efter någonstans fattar vädret att jag är på fotouppdrag och det slutar inte regna förrän fram på de tidiga morgontimmarna.

Passet är lugnt larmmässigt sett. Efter en seriöst efterlängtad pizza så åker vi ut på ett brandtillbud. Branden är släckt av husägarna men det är rök kvar i källarvåningen och vädringsmöjligheterna begränsade. Det visar sig att en skumgummimadrass som stått lutad väggen har trillat och lagt sig mot en tänd glödlampa. Resultatet blev en bränd madrass men tack och lov hade en av de boende ett ärende in i rummet och upptäckte branden i tid.

 

Med olika fläktar ventileras huset och brandmännen lämnar sedan kvar en så kallad rökätare för att ta hand om den kvarvarande brända lukten.

 

 

 

En madrass brann…

 

Den skyldige – en tänd glödlampa.

 

Men lukten är inte ens i närheten av angenäm och brandmännen gör en insats med fläktar och rökätare och det hela blir sedan ett ärende för försäkringsbolaget. Vi rullar tillbaka i hällregnet, styrkan återställer och med kaffe, glass och jordgubbar blir det sedan TV-kväll. Jag har sett filmen ifråga, Bodyguard, så många gånger att jag går och lägger mig innan slutet, och meddelar att vi ses imorgon bitti.

Alla ser skeptiska ut och det muttras om att det nog blir larm under natten, men eftersom jag hittills fått sova ostört varenda natt, både i Höganäs och Hässleholm när jag dygnat där, så kan jag utlova sömngaranti. Och jag fick rätt.

Stort tack Karlshamn för stor gästfrihet, många skratt, gott kaffe och fina fotomöjligheter.

På återseende.

Farväl brandbilar, sökare och blåljus

I dag handlar bloggen om att säga hejdå och om att starta om på nytt i en ny fas i livet – jag har fått gräva efter bilder i arkivet men det blir även några färska bilder av räddningstjänstig karaktär.

Huvudpersonen i dagens blogg har ni träffat åtskilliga gånger sedan jag påbörjade mitt lilla blåljusprojekt sensommaren 2015 och när vi träffades förra veckan så var något av det första han berättade att han köpt ny bil – en pensionärsbil (vilket tydligen är lika med en cabriolet).

Ulf Nilsson, ställföreträdande räddningschef i Osby kommun, hänger nu av sig sökaren och går i pension.

Vi träffades första gången i september 2015. Min första dag på stationen och alla ansikten, utom dåvarande räddningschef Peter Dubrefjords, var obekanta för mig. Peter puttade mig i Ulfs riktning och så fick jag hänga med honom ut på besök på ett företag. Jag var ju redan nervös den där dagen och hur trevlig Ulf än var så fanns där något avvaktande. Inte särskilt konstigt – då visste ingen (knappt jag själv) vad jag höll på med utan jag var bloggaren med kameran ungefär.

Men Ulf och jag hittade en gemensam grund att bygga på: fotografering. Han visade stolt upp sin Canon (jag tittade förfärat i sökaren och rengjorde sedan kamerahuset med en stor suck) och vi började prata om bilder. Och katter. Han är en stor kattvän och har en hög lurviga fyrbeningar som visas upp på olika utställningar.

När jag fixade en fotograferingskväll för räddningstjänstfolket så var Ulf givetvis med (förlåt att jag inte hunnit med den uppföljande delen i utbildningen) och han lärde sig att fota brandbilar i mörker utan att använda blixt. Nu har jag nästan fått honom att inhandla en Nikon också så det blir bara bättre och bättre.

Han är rak och säger vad han tycker, den där nyblivne pensionären, och där fann vi  ytterligare något gemensamt – hittills är Ulf den ende inom räddningstjänsten som till mig sagt att jag är dum i huvudet – men jag tror att det var vänligt menat…

Det är en lång karriär inom räddningstjänsten som nu är till ända. 1980 började Ulf arbeta på Brandförsvaret i Landskrona som brandman och paramedic. Därefter blev det Kävlinge/Löddeköpinge som brandförman och till Osby kom han 2001, tjänstgjorde en sommar på räddningstjänsten i Kristianstad och befattningen som ställföreträdande räddningschef i Osby har han haft sedan 2006.

Så många år resulterar i en hel del minnen och det är som att öppna en dammlucka när jag frågar honom vad han minns mest under sin karriär.

Det första spontana han tänker på är dammen som rasade i Hästberga 2010 – den händelsen har satt stora spår i minnet. Vattnet, omfattningen av förödelsen som mötte styrkorna på plats – det är något som han aldrig kommer att glömma.

Men han berättar också om katter i nöd: särskilt om den som tagit sig högt upp på bjälkarna i en lada och satt där förtvivlat jamande. Räddningsaktionen var resultatlös tills Ulf tröttnade, förvisade ägarinnan, och med hjälp av en brandslang och vatten tvingade katten att bege sig till en väntande brandmans utsträckta händer. Slutet gott liksom.

Han minns också bränder och bilolyckor och säger att det absolut värsta är de händelser där barn är inblandade – och det syns tydligt vilket obehag det väcker hos honom och han berättar vidare att han ofta dagen efter en olycka försökt kontakta de som tvingats möta honom och brandmännen för att checka av hur det känns och hur de upplevde räddningstjänstens bemötande.

 

Nu blir det mycket tid över till allt annat som inte är räddningstjänst.

 

Ett yrkesliv i hjälmar – framför Osbys tankbil.

 

Den allra första bilden jag tog på Ulf – vid skrivbordet 15 september 2015.

 

Två veckor senare så träffades vi igen och då var det arbetet efter en brand dagen innan som sysselsatte honom.

 

Bilkörning och jackan har han på sig – alltså är det utryckning. Här är vi på väg till ett automatlarm hos ett företag i byn.

 

Befälsbilen 265-8080 har rattats av Ulf otaliga gånger. ”Jag har inga problem med att bli väckt mitt i natten – jag brukar kasta sökaren till frun så att hon får läsa medan jag slänger på mig kläderna”.

 

Så här är invånarna i Osby kommun vana att se Ulf – i den gula jackan.

 

Med en av sina katter. Att den här bilden ens finns till är ett under av tålamod från fotografens sida. Och det var inte katten som var problemet utan personen i gul jacka som inte var tyst mer än en halv sekund i taget…

 

”Nu fotar hon igen, va?”
En av många stunder vid fikabordet.

 

Sedan jag började fota räddningstjänst så har jag och Ulf träffats många gånger. Vi har varit på larm, brandtillsyner (tack för besöket i spindelkällaren, förresten), druckit kaffe och diskuterat räddningstjänst och fotografering både avigt och rätt. Mitt första intryck av den något buttre och avvaktande ställföreträdande räddningschefen ändrades snabbt och det blir numera både skratt och tuff jargong när vi träffas och han är mån om att ge mig feedback både på blogginlägg och på min medverkan i Swedish Firefighters.

Uffe – lycka till med din nya ”anställning” och vi lär väl höras, misstänker jag. Om inte annat för att prata om fotografering. Och räddningstjänst. Det brukar ju bli så.

På återseende

Om att ta rygg på folk

Jag fotar ju en del, ni har kanske märkt detta. Däremot vet jag inte om ni noterat att jag gärna fotograferar mina ”modeller” bakifrån. Anledningen är bland annat att det är ett lätt knep att få djup i bilden – det blir ofta en naturlig inramning som lurar betraktarens hjärna att resa in i bilden, förbi det första motivet.

Och det är en smaksak och beroende av situationen var jag väljer att lägga skärpan. Ibland är det personens ryggtavla som hamnar i fokus, andra gånger väljer jag istället att rikta uppmärksamheten på det som personen jag fotat tittar på. Vissa gånger skaffar jag både hängslen och livrem och tar samma bild men med skärpan på olika ställen.

Inte behöver det vara bara rygg och nacke som syns utan om man som fotograf kanske dessutom tar ett kliv i sidled så förändras hela bilden.

Jag säger som jag brukar – våga testa. Ut och fota – det värsta som kan hända är att man får radera lite bilder efteråt.

Nedan finns en hög exempelbilder på hur det kan se ut. Jag ber lite lagom om ursäkt för mängden brandmän men ni vet hur det är – de hamnar ständigt framför kameran av någon anledning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Äntligen kan jag avslöja…

…vad jag egentligen gjorde förra månaden när jag tillbringade en halvdag med Räddningstjänsten i Hässleholm. Och jag är lite taggad – både eftersom det var en riktigt givande och intressant övning att vara med på och för att jag är så sablans nöjd med många av bilderna.

Innan ni läser vidare i detta inlägg så klicka gärna här för att få en presentation av gänget som var involverade i övningen.

Jag var ju mer förberedd på dagens äventyr än vad Grupp 4, som var tämligen ovetande om vilka prövningar de skulle utsättas för, var. Detta eftersom jag fått kännedom om vilka övningsledarna var – så jag fjäskade in mig lite för att få reda på en del av den hemliga infon. Bloggen vill vara förberedd, särskilt vad gäller viktiga saker som hur mycket kläder Bloggen behöver ha på sig för att inte frysa sönder.

Det var kallt så jag körde med skidstrumpor, varma kängor, mössa neddragen över öronen, termojacka och termobyxor – jag såg verkligen ut som en otymplig michelingubbe.

 

Jag är extremt väl påpälsad. Den allt annat än glada minen beror på två saker: a) insatsledaren har stulit en av mina kameror och b) använder den för att ta bild på mig.
Jag är extremt väl påpälsad. Den allt annat än glada minen beror på två saker: a) insatsledaren har stulit en av mina kameror , b) insatsledaren använder sagda kamera för att ta bild på mig.

 

Det var dock inte bara den övande styrkan som blev överraskad under dagen. Övningsledarna Daniel och Christian hade inte riktigt räknat med att Filesjön, dagens övningsplats, skulle vara totalfrusen. Livräddning är ju livräddning, oavsett under vilka omständigheter, men att behöva hugga upp is för att kunna välta ner dagens markörer i det iskalla vattnet ingick inte riktigt i den ursprungliga planeringen. Och varför en handfull ungdomar överhuvudtaget skulle vara ute och paddla kanot under rådande väderförhållanden är ju också högst osäkert.

Markörerna ifråga kom från räddningsgymnasiet och jag är full av beundran över dessa ungdomar som alltså låg i det isiga vattnet tills räddningen anlände. Det hade troligen tagit mig en vecka i bastu för att kunna bli varm igen om jag utsatt mig själv för något liknande. Ett av de tillfällen när jag är glad över att ha en uppgift som hindrar mig från att behöva slingra mig undan att ta del i knasiga övningar som exempelvis den här.

Det blir ett inlägg till om övningen – i vanlig ordning har jag givetvis alltför många bilder som jag skrytsamt vill visa upp.

När larmet kallas ut står en spänd (fast det försöker de att inte låtsas om) grupp brandmän i vagnhallen. Informationen på den blå skärmen resulterar i ett snabbt möte vid kartan för att konstatera var sjön det gäller faktiskt ligger och hur man tar sig ner till vattnet med brandbil.

 

Larmet ropas ut.
Larmet ropas ut.

 

Karta med koordinater visar var ungdomarna i fråga befinner sig.
Karta med koordinater visar var ungdomarna i fråga befinner sig.

 

_dsc4201

 

_dsc4211
Andrasläckbilen 2020 tjänstgör i dag som övningsbil.

 

_dsc4205
Jonatan kopplar på båten (som senare inte användes eftersom sjön var, ehum, lite frusen).

 

Per är ju insatsledare och kör därmed 2080 och jag tar rygg på honom. Vi är i vanlig ordning först ut medan styrkan kör släckbilen 2020.  Filesjön, som vi ska till, ligger i närheten av Hovdala och enligt kartan verkar det knepigt att ta sig fram med fordon till sjön. Per stannar plötsligt till och hoppar ur bilen när vi kör längs med sjön för att med kikare försöka skaffa sig mer kännedom om terrängen.

 

_dsc4214
Ut ur bilen…

 

_dsc4220
…och fram med kikaren.

 

För att få bra bilder (givetvis) så kliver jag också ur och är så nära att klumpedunsigt totalhalka omkull på den isiga grusvägen att Bambi på hal is framstår som en graciös konståkningsprinsessa i jämförelse. Tack och lov var det ingen som såg detta. Och jag tänker inte erkänna något.

Efter några försök, och med mycket resonerande med Christian (som låtsades vara SOS-operatör), så hittar vi fram och Per galopperar iväg över den snötäckta lilla åkern som leder ner till kanten på Filesjön. Jag tar det lugnt, med min näraomkullfallning nyss i åtanke, och konstaterar att jag inte behöver springa någonstans när det finns teleobjektiv.

 

_dsc4231
Fullt fart ner mot vattnet där hysteriska röster hörs ropa på hjälp.

 

dsc_7978
Strax anländer släckbilen med styrkan, här Mattias och Johan som är klädda för att kunna vistas i vattnet.

 

_dsc4267
Det är mycket utrustning…

 

dsc_8046

 

dsc_8038

 

dsc_7988
Från land kan vi se de nödställda ungdomarna som har fallit i vattnet.

 

dsc_8003

 

_dsc4273
På land kämpar Roger och Jonatan med att hjälpa Mattias och Johan att ta sig tillbaka.

 

_dsc4285
Ibland trasslar det till sig.

 

dsc_8048
Lasse agerade styrkeledare under räddningsinsatsen.

 

_dsc4283

 

dsc_8055
Lite småhalkigt.

 

dsc_8143
Vackra ismönster hade bildats när sjön frös till.

 

dsc_8098
Ledningsplatsen med insatsledare, styrkeledare och whiteboardtavla.

 

dsc_8284
Övningsledarna Christian och…

 

_dsc4241
…Daniel ägnade sig åt övningsledande saker.

 

_dsc4245
Den första av de ungdomar som fallit i vattnet (isvaken) är i säkerhet.

 

_dsc4246

 

_dsc4248

 

dsc_8275

 

dsc_8185
Innan sjön frös ordentligt så raskade någon (räven?) över isen.

 

_dsc4308

 

dsc_8125

 

dsc_8069
Och snart är även nästa kanotist bärgad.

 

dsc_8110
Kanske min absoluta favoritbild: Johan har nästan nått land med en av ungdomarna som har legat i vattnet. Nu VET jag ju att det bara är en övning, men det finns en verklighetskänsla av omsorg i bilden.

 

Ni får inte ser mer idag men nästa gång ska ni få se resten av räddningsinsatsen. Den delen innehåller även momentet Brandman Under Isen.

På återseende.

Intensivt i blåljusvärlden

Bloggen hade en plan. Den planen grundade sig på det faktum att Bloggen haft en stående inbjudan till räddningstjänsten i Hässleholm sedan dygnsbesöket i januari i år (klicka här för att komma till det inlägget), och att Bloggen inte fick tid innan sommaren att göra det där återbesöket.

Men i går var det alltså dags. Insatsledaren Per och jag hade planerat med uppställning på brandstationen i Hässleholm klockan nollsjunoll och utsläpp av fotograf exakt ett dygn senare. I mitt huvud såg dygnet ut så här (i förväg alltså): Kaffe (ja, men… ni vet), snack med gänget som utgör Grupp 4, berätta lite om mina planer för arbetspasset, fota lite övning och någon av de inplanerade testerna, käka lunch, munhuggas lite, åka ut på något larm, jobba med lite bilder, kanske något litet larm till, träna i gymmet, dricka kaffe, hänga i de skönaste fåtöljerna framför TV:n en stund, dra på pyjamas, borsta tänderna, rulla ut madrass och sängkläder och sedan snarka ihop i en nöjd fotografhög.

Min ambition var att i detalj berätta hur en vanlig vardag kan se ut för de heltidsanställda brandmännen.

Nu blev det inte riktigt så. Alls. Och jag har gett upp ambitionen ovan eftersom det visade sig bli en högst ovanlig dag. Planen sprack, helt enkelt.

Det här kommer att bli flera blogginlägg. Lite följetong liksom och kanske en cliffhanger eller två. Jag är ju på en unik position när jag hänger med räddningstjänsten eftersom jag är mitt i smeten, jag får tillträde till insatserna och jag försöker alltid göra mitt jobb med respekt – respekt för eventuella olycksoffer och respekt för blåljuspersonalens arbete och jag hjälper till praktiskt där det behövs.  Jag är också alltid mån om att fråga styrkeledare och räddningsledare om var jag kan befinna mig, jag ser till att inte vara i vägen och jag publicerar inga våldsamma, kränkande eller stötande bilder.

I stort sett är det samma brandmän som sist som ni får möta i de här kommande inläggen: Per, Hussein, Johan E, Johan T, Lasse, Jonatan och Roger, samt en extraförstärkning i form av Fredrik som på bilderna bär gul hjälm. Men ni ska också få se räddningstjänsten i Perstorp och styrkan från Bjärnum, och jag kan avslöja att jag även träffade på brandmän från Sösdala – det finns en förklaring till det där om ni orkar hänga med Bloggen den här veckan.

Nu blev detta ganska mycket text, men scrolla lite så blir det bilder också…

Måndag 22 augusti:

Jag är ett par minuter sen och när jag precis parkerat susar befälsbil 2080, 2010 och 2060 förbi med blå blinkande ljus. Jag är ju ganska luttrad vid det här laget och tänker att insatserna inte brukar ta så lång tid och att jag får vänta tills styrkan behagar masa sig tillbaka. Någonstans funderar hjärnan ändå på det faktum att tre bilar redan åkt ut.

Nåväl, två bilar närmar sig med fart, parkeras utanför stationen och jag möter upp skiftets två deltidare Johan E och Hussein. Medan de byter om på två glödande röda sekunder så klättrar jag och kameraryggsäcken på vårt vanliga smidiga och viga vis in i släckbilen 2020. Oftast är jag först på plats när fordonen ska ut på utryckning, undrar hur det kan bli så?

Det är full fart ut och Johan berättar att det handlar om en trafikolycka. En lastbil lastad med 265 grisar har vält och det är den infon jag får där jag, säkerhetsbälte till trots, lite ograciöst halkar omkring i släckbilens baksäte.

I rondellen på väg 117 blinkar blåljusen och vi sällar oss till skaran av röda bilar. På vägbanan i rondellen ligger lastbilsekipagets dragbil på sidan och från lastutrymmet hörs ljudet av upprörda djur. Det positiva just där och då är att släpet inte också har vält.

Jag börjar traska omkring och ta lite översiktsbilder, hälsar kort på en väldigt upptagen Per i röd hjälm och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag bäst dokumenterar detta. Förutom att jag fotar åt bloggen så brukar jag vanligtvis även ta bilder åt räddningstjänsten för att de ska ha ett moment mindre att tänka på när det är som mest hektiskt.

Jag går ett varv runt lastbilen och det är uppenbart redan nu att inte alla grisar har överlevt olyckan, men det är ändå mycket liv och rörelse inne i den omkullvälta lastbilen och det känns ändå ganska förhoppningsfullt. Men hur ska djuren kunna räddas? Lastbilen har djur på tre våningar och det är inte bara att öppna en dörr och evakuera.

Det jag inte visste då, och ingen annan heller för den delen, var att vi inte skulle återvända till stationen förrän sju timmar senare: lite illaluktande, lite trötta och fulla av intryck från en ovanlig och ganska komplicerad räddningsinsats.

 

På väg mot olyckplatsen i 2020.
På väg mot olycksplatsen i 2020.

 

Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.
Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.

 

Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljuset öronbedövande inifrån lastutrymmet.
Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljudet öronbedövande inifrån lastutrymmet.

 

Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.
Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.

 

Dagg i gräset och morgonljus på det där disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.
Dagg i gräset och morgonljus på det där vackra disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.

 

DSC_0896_2

 

 

Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.
Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.

 

När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.
När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.

 

Om ni återkommer i morgon ska ni få se hur insatsen växte när fler och fler aktörer anlände till olycksplatsen på väg 117.

På återseende.

×