Mystiska bilder?

Förra veckan var jag iväg på ett fotouppdrag någonstans i Skåne.

Det involverade vatten, en lagom stor båt, brandmän (surprise…) och bästa chokladbollarna jag någonsin smakat.

Dock är jag svinjobbig och kommer inte att avslöja riktigt vad det var jag plåtade utan det kommer i sinom tid – i hop med en bildbomb ni aldrig förr sett maken till – jag har så många otroliga bilder från den dagen.

Men jag är inte totalt hjärtlös – i dag får ni några av de bilder som jag tog och som jag är grymt nöjd med.

Och tills jag berättar exakt vad som hände så får ni använda fantasin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Innebandy, pizza, en skål jordgubbar och några skeptiska brandmän

Karlshamn – den där staden där jag växte upp.

Den staden har en räddningstjänst. Och eftersom jag ju har en viss benägenhet att plåta räddningstjänst så… Ja, ni kan nog lista ut vad som skedde.

 

Såklart.

 

Det är den 23 juli, strax innan klockan åtta på morgonen, när jag ringer på dörren till brandstationen i Karlshamn. En medlem ur avgående styrka öppnar och ser oerhört lättad ut över att han ska få gå hem och inte hänga med mig nästkommande dygn.

Micke, Fredrik, Erik, Göran och Mårten ska dock utsättas för mina fotostalkingtendenser i 24 timmar framåt. De SER avslappnade ut, som om det inte alls är det minsta konstigt att jag är där och inte tänker gå hem än på ett tag, men det kommer en och annan skeptisk och fundersam blick. Helt förståeligt. Jag förklarar lite vad jag gör, hur jag brukar jobba, att jag försöker att inte vara i vägen men att jag inte kan garantera något och att de inte ska tveka att säga ifrån om jag gör något tokigt.

 

Micke
Göran
Erik
Fredrik
Mårten

 

De fem brandmännen ser lite lugnare ut allt eftersom och vi kör lite taktiksnack utifall att det går larm – jag tilldelas egen plats i släckbilen (mitten bak) och Micke, skiftets styrkeledare förevisar en del av fordonen och hur dessa är utrustade (jag är ju en sådan där nyfiken typ).

Efter frukost (med kaffe såklart) packas utrustning och båt och vi beger oss ut till Ortholmen för vattenövning. Jag får erbjudande om att testa att bada och dyka men när jag ser att dräkterna släppt in vatten vid vissa ställen så mumlar jag något undvikande och drar mig ur det projektet.

Förresten, hör och häpna – det är solsken. Vädret verkar inte ha koll på att jag och mina kameror har checkat in på en brandstation…

 

Ortholmen i Karlshamn.

 

Jag har inför denna övning febrilt tuggat åksjuketuggummi (oväntad bieffekt: munnen domnar bort) eftersom jag vet med mig att jag har en liten tendens till sjösjuka. Men både en tur med lilla ribbåten och med den lite större skutan går bra – jag kräks inte över någon alls. Och det är ju positivt. För alla.

Själva fotandet är nästan lite för enkelt i skärgårdsmiljö med simfötter- och snorkelförsedda badande brandmän på jakt efter en sänkt plastdunk någonstans på botten, detta med Karlshamns Hamn som kontrastfull fond i bakgrunden. Bara att fokusera och trycka av liksom – en barnlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hamnpatrullen i Oljehamnen.

 

 

Det blir lunch efter övningen, mer kaffe inkluderat, och därefter är det fysträning. Jag, med en förkärlek för att lyfta någon hantel på gymmet, finner att jag plötsligt tackat ja till en timmes innebandy. Jag har inte spelat sedan gymnasietiden och det var så att säga inte förra året. Jag varnar gänget om att kombinationen klubba, vinnarskalle och envis fotograf inte är den mest hänsynsfulla men de spelar coola och lovar att de ska vara snälla. Jag misstänker att de inte riktigt förstått hur jag menade.

En snabb genomgång av regelverket (ytterst minimalt) och sedan kör vi igång. Den första minuten eller så är det snälla tag från motspelarnas sida men de glömmer sedan att jag är en gäst som man ska ta väl hand om. Efter matchen (som vi vann, knappast min förtjänst, men ändå), orkar jag knappt stå upp. På darriga innebandyovana ben, med helt färska blåmärken i olika storlekar, stapplar jag ut från hallen och parkerar mig med en osmidig duns på marken, ute i friska luften.

Dock ska jag tillägga att jag inte är den enda som ser lite småsliten och svettig ut. Det visar sig senare att det ska ta cirka tre dagar innan träningsvärken släpper så pass mycket att jag kan gå någorlunda normalt igen och inte vagga fram som en höggravid anka. Kamerorna vilade ut i mitt sovrum under matchen, därav inga bilder. Ingen tid till fotografering liksom när det fanns så många smalben att dunka klubban i.

Här efter någonstans fattar vädret att jag är på fotouppdrag och det slutar inte regna förrän fram på de tidiga morgontimmarna.

Passet är lugnt larmmässigt sett. Efter en seriöst efterlängtad pizza så åker vi ut på ett brandtillbud. Branden är släckt av husägarna men det är rök kvar i källarvåningen och vädringsmöjligheterna begränsade. Det visar sig att en skumgummimadrass som stått lutad väggen har trillat och lagt sig mot en tänd glödlampa. Resultatet blev en bränd madrass men tack och lov hade en av de boende ett ärende in i rummet och upptäckte branden i tid.

 

Med olika fläktar ventileras huset och brandmännen lämnar sedan kvar en så kallad rökätare för att ta hand om den kvarvarande brända lukten.

 

 

 

En madrass brann…

 

Den skyldige – en tänd glödlampa.

 

Men lukten är inte ens i närheten av angenäm och brandmännen gör en insats med fläktar och rökätare och det hela blir sedan ett ärende för försäkringsbolaget. Vi rullar tillbaka i hällregnet, styrkan återställer och med kaffe, glass och jordgubbar blir det sedan TV-kväll. Jag har sett filmen ifråga, Bodyguard, så många gånger att jag går och lägger mig innan slutet, och meddelar att vi ses imorgon bitti.

Alla ser skeptiska ut och det muttras om att det nog blir larm under natten, men eftersom jag hittills fått sova ostört varenda natt, både i Höganäs och Hässleholm när jag dygnat där, så kan jag utlova sömngaranti. Och jag fick rätt.

Stort tack Karlshamn för stor gästfrihet, många skratt, gott kaffe och fina fotomöjligheter.

På återseende.

Farväl brandbilar, sökare och blåljus

I dag handlar bloggen om att säga hejdå och om att starta om på nytt i en ny fas i livet – jag har fått gräva efter bilder i arkivet men det blir även några färska bilder av räddningstjänstig karaktär.

Huvudpersonen i dagens blogg har ni träffat åtskilliga gånger sedan jag påbörjade mitt lilla blåljusprojekt sensommaren 2015 och när vi träffades förra veckan så var något av det första han berättade att han köpt ny bil – en pensionärsbil (vilket tydligen är lika med en cabriolet).

Ulf Nilsson, ställföreträdande räddningschef i Osby kommun, hänger nu av sig sökaren och går i pension.

Vi träffades första gången i september 2015. Min första dag på stationen och alla ansikten, utom dåvarande räddningschef Peter Dubrefjords, var obekanta för mig. Peter puttade mig i Ulfs riktning och så fick jag hänga med honom ut på besök på ett företag. Jag var ju redan nervös den där dagen och hur trevlig Ulf än var så fanns där något avvaktande. Inte särskilt konstigt – då visste ingen (knappt jag själv) vad jag höll på med utan jag var bloggaren med kameran ungefär.

Men Ulf och jag hittade en gemensam grund att bygga på: fotografering. Han visade stolt upp sin Canon (jag tittade förfärat i sökaren och rengjorde sedan kamerahuset med en stor suck) och vi började prata om bilder. Och katter. Han är en stor kattvän och har en hög lurviga fyrbeningar som visas upp på olika utställningar.

När jag fixade en fotograferingskväll för räddningstjänstfolket så var Ulf givetvis med (förlåt att jag inte hunnit med den uppföljande delen i utbildningen) och han lärde sig att fota brandbilar i mörker utan att använda blixt. Nu har jag nästan fått honom att inhandla en Nikon också så det blir bara bättre och bättre.

Han är rak och säger vad han tycker, den där nyblivne pensionären, och där fann vi  ytterligare något gemensamt – hittills är Ulf den ende inom räddningstjänsten som till mig sagt att jag är dum i huvudet – men jag tror att det var vänligt menat…

Det är en lång karriär inom räddningstjänsten som nu är till ända. 1980 började Ulf arbeta på Brandförsvaret i Landskrona som brandman och paramedic. Därefter blev det Kävlinge/Löddeköpinge som brandförman och till Osby kom han 2001, tjänstgjorde en sommar på räddningstjänsten i Kristianstad och befattningen som ställföreträdande räddningschef i Osby har han haft sedan 2006.

Så många år resulterar i en hel del minnen och det är som att öppna en dammlucka när jag frågar honom vad han minns mest under sin karriär.

Det första spontana han tänker på är dammen som rasade i Hästberga 2010 – den händelsen har satt stora spår i minnet. Vattnet, omfattningen av förödelsen som mötte styrkorna på plats – det är något som han aldrig kommer att glömma.

Men han berättar också om katter i nöd: särskilt om den som tagit sig högt upp på bjälkarna i en lada och satt där förtvivlat jamande. Räddningsaktionen var resultatlös tills Ulf tröttnade, förvisade ägarinnan, och med hjälp av en brandslang och vatten tvingade katten att bege sig till en väntande brandmans utsträckta händer. Slutet gott liksom.

Han minns också bränder och bilolyckor och säger att det absolut värsta är de händelser där barn är inblandade – och det syns tydligt vilket obehag det väcker hos honom och han berättar vidare att han ofta dagen efter en olycka försökt kontakta de som tvingats möta honom och brandmännen för att checka av hur det känns och hur de upplevde räddningstjänstens bemötande.

 

Nu blir det mycket tid över till allt annat som inte är räddningstjänst.

 

Ett yrkesliv i hjälmar – framför Osbys tankbil.

 

Den allra första bilden jag tog på Ulf – vid skrivbordet 15 september 2015.

 

Två veckor senare så träffades vi igen och då var det arbetet efter en brand dagen innan som sysselsatte honom.

 

Bilkörning och jackan har han på sig – alltså är det utryckning. Här är vi på väg till ett automatlarm hos ett företag i byn.

 

Befälsbilen 265-8080 har rattats av Ulf otaliga gånger. ”Jag har inga problem med att bli väckt mitt i natten – jag brukar kasta sökaren till frun så att hon får läsa medan jag slänger på mig kläderna”.

 

Så här är invånarna i Osby kommun vana att se Ulf – i den gula jackan.

 

Med en av sina katter. Att den här bilden ens finns till är ett under av tålamod från fotografens sida. Och det var inte katten som var problemet utan personen i gul jacka som inte var tyst mer än en halv sekund i taget…

 

”Nu fotar hon igen, va?”
En av många stunder vid fikabordet.

 

Sedan jag började fota räddningstjänst så har jag och Ulf träffats många gånger. Vi har varit på larm, brandtillsyner (tack för besöket i spindelkällaren, förresten), druckit kaffe och diskuterat räddningstjänst och fotografering både avigt och rätt. Mitt första intryck av den något buttre och avvaktande ställföreträdande räddningschefen ändrades snabbt och det blir numera både skratt och tuff jargong när vi träffas och han är mån om att ge mig feedback både på blogginlägg och på min medverkan i Swedish Firefighters.

Uffe – lycka till med din nya ”anställning” och vi lär väl höras, misstänker jag. Om inte annat för att prata om fotografering. Och räddningstjänst. Det brukar ju bli så.

På återseende

Om att ta rygg på folk

Jag fotar ju en del, ni har kanske märkt detta. Däremot vet jag inte om ni noterat att jag gärna fotograferar mina ”modeller” bakifrån. Anledningen är bland annat att det är ett lätt knep att få djup i bilden – det blir ofta en naturlig inramning som lurar betraktarens hjärna att resa in i bilden, förbi det första motivet.

Och det är en smaksak och beroende av situationen var jag väljer att lägga skärpan. Ibland är det personens ryggtavla som hamnar i fokus, andra gånger väljer jag istället att rikta uppmärksamheten på det som personen jag fotat tittar på. Vissa gånger skaffar jag både hängslen och livrem och tar samma bild men med skärpan på olika ställen.

Inte behöver det vara bara rygg och nacke som syns utan om man som fotograf kanske dessutom tar ett kliv i sidled så förändras hela bilden.

Jag säger som jag brukar – våga testa. Ut och fota – det värsta som kan hända är att man får radera lite bilder efteråt.

Nedan finns en hög exempelbilder på hur det kan se ut. Jag ber lite lagom om ursäkt för mängden brandmän men ni vet hur det är – de hamnar ständigt framför kameran av någon anledning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Äntligen kan jag avslöja…

…vad jag egentligen gjorde förra månaden när jag tillbringade en halvdag med Räddningstjänsten i Hässleholm. Och jag är lite taggad – både eftersom det var en riktigt givande och intressant övning att vara med på och för att jag är så sablans nöjd med många av bilderna.

Innan ni läser vidare i detta inlägg så klicka gärna här för att få en presentation av gänget som var involverade i övningen.

Jag var ju mer förberedd på dagens äventyr än vad Grupp 4, som var tämligen ovetande om vilka prövningar de skulle utsättas för, var. Detta eftersom jag fått kännedom om vilka övningsledarna var – så jag fjäskade in mig lite för att få reda på en del av den hemliga infon. Bloggen vill vara förberedd, särskilt vad gäller viktiga saker som hur mycket kläder Bloggen behöver ha på sig för att inte frysa sönder.

Det var kallt så jag körde med skidstrumpor, varma kängor, mössa neddragen över öronen, termojacka och termobyxor – jag såg verkligen ut som en otymplig michelingubbe.

 

Jag är extremt väl påpälsad. Den allt annat än glada minen beror på två saker: a) insatsledaren har stulit en av mina kameror och b) använder den för att ta bild på mig.
Jag är extremt väl påpälsad. Den allt annat än glada minen beror på två saker: a) insatsledaren har stulit en av mina kameror , b) insatsledaren använder sagda kamera för att ta bild på mig.

 

Det var dock inte bara den övande styrkan som blev överraskad under dagen. Övningsledarna Daniel och Christian hade inte riktigt räknat med att Filesjön, dagens övningsplats, skulle vara totalfrusen. Livräddning är ju livräddning, oavsett under vilka omständigheter, men att behöva hugga upp is för att kunna välta ner dagens markörer i det iskalla vattnet ingick inte riktigt i den ursprungliga planeringen. Och varför en handfull ungdomar överhuvudtaget skulle vara ute och paddla kanot under rådande väderförhållanden är ju också högst osäkert.

Markörerna ifråga kom från räddningsgymnasiet och jag är full av beundran över dessa ungdomar som alltså låg i det isiga vattnet tills räddningen anlände. Det hade troligen tagit mig en vecka i bastu för att kunna bli varm igen om jag utsatt mig själv för något liknande. Ett av de tillfällen när jag är glad över att ha en uppgift som hindrar mig från att behöva slingra mig undan att ta del i knasiga övningar som exempelvis den här.

Det blir ett inlägg till om övningen – i vanlig ordning har jag givetvis alltför många bilder som jag skrytsamt vill visa upp.

När larmet kallas ut står en spänd (fast det försöker de att inte låtsas om) grupp brandmän i vagnhallen. Informationen på den blå skärmen resulterar i ett snabbt möte vid kartan för att konstatera var sjön det gäller faktiskt ligger och hur man tar sig ner till vattnet med brandbil.

 

Larmet ropas ut.
Larmet ropas ut.

 

Karta med koordinater visar var ungdomarna i fråga befinner sig.
Karta med koordinater visar var ungdomarna i fråga befinner sig.

 

_dsc4201

 

_dsc4211
Andrasläckbilen 2020 tjänstgör i dag som övningsbil.

 

_dsc4205
Jonatan kopplar på båten (som senare inte användes eftersom sjön var, ehum, lite frusen).

 

Per är ju insatsledare och kör därmed 2080 och jag tar rygg på honom. Vi är i vanlig ordning först ut medan styrkan kör släckbilen 2020.  Filesjön, som vi ska till, ligger i närheten av Hovdala och enligt kartan verkar det knepigt att ta sig fram med fordon till sjön. Per stannar plötsligt till och hoppar ur bilen när vi kör längs med sjön för att med kikare försöka skaffa sig mer kännedom om terrängen.

 

_dsc4214
Ut ur bilen…

 

_dsc4220
…och fram med kikaren.

 

För att få bra bilder (givetvis) så kliver jag också ur och är så nära att klumpedunsigt totalhalka omkull på den isiga grusvägen att Bambi på hal is framstår som en graciös konståkningsprinsessa i jämförelse. Tack och lov var det ingen som såg detta. Och jag tänker inte erkänna något.

Efter några försök, och med mycket resonerande med Christian (som låtsades vara SOS-operatör), så hittar vi fram och Per galopperar iväg över den snötäckta lilla åkern som leder ner till kanten på Filesjön. Jag tar det lugnt, med min näraomkullfallning nyss i åtanke, och konstaterar att jag inte behöver springa någonstans när det finns teleobjektiv.

 

_dsc4231
Fullt fart ner mot vattnet där hysteriska röster hörs ropa på hjälp.

 

dsc_7978
Strax anländer släckbilen med styrkan, här Mattias och Johan som är klädda för att kunna vistas i vattnet.

 

_dsc4267
Det är mycket utrustning…

 

dsc_8046

 

dsc_8038

 

dsc_7988
Från land kan vi se de nödställda ungdomarna som har fallit i vattnet.

 

dsc_8003

 

_dsc4273
På land kämpar Roger och Jonatan med att hjälpa Mattias och Johan att ta sig tillbaka.

 

_dsc4285
Ibland trasslar det till sig.

 

dsc_8048
Lasse agerade styrkeledare under räddningsinsatsen.

 

_dsc4283

 

dsc_8055
Lite småhalkigt.

 

dsc_8143
Vackra ismönster hade bildats när sjön frös till.

 

dsc_8098
Ledningsplatsen med insatsledare, styrkeledare och whiteboardtavla.

 

dsc_8284
Övningsledarna Christian och…

 

_dsc4241
…Daniel ägnade sig åt övningsledande saker.

 

_dsc4245
Den första av de ungdomar som fallit i vattnet (isvaken) är i säkerhet.

 

_dsc4246

 

_dsc4248

 

dsc_8275

 

dsc_8185
Innan sjön frös ordentligt så raskade någon (räven?) över isen.

 

_dsc4308

 

dsc_8125

 

dsc_8069
Och snart är även nästa kanotist bärgad.

 

dsc_8110
Kanske min absoluta favoritbild: Johan har nästan nått land med en av ungdomarna som har legat i vattnet. Nu VET jag ju att det bara är en övning, men det finns en verklighetskänsla av omsorg i bilden.

 

Ni får inte ser mer idag men nästa gång ska ni få se resten av räddningsinsatsen. Den delen innehåller även momentet Brandman Under Isen.

På återseende.

Intensivt i blåljusvärlden

Bloggen hade en plan. Den planen grundade sig på det faktum att Bloggen haft en stående inbjudan till räddningstjänsten i Hässleholm sedan dygnsbesöket i januari i år (klicka här för att komma till det inlägget), och att Bloggen inte fick tid innan sommaren att göra det där återbesöket.

Men i går var det alltså dags. Insatsledaren Per och jag hade planerat med uppställning på brandstationen i Hässleholm klockan nollsjunoll och utsläpp av fotograf exakt ett dygn senare. I mitt huvud såg dygnet ut så här (i förväg alltså): Kaffe (ja, men… ni vet), snack med gänget som utgör Grupp 4, berätta lite om mina planer för arbetspasset, fota lite övning och någon av de inplanerade testerna, käka lunch, munhuggas lite, åka ut på något larm, jobba med lite bilder, kanske något litet larm till, träna i gymmet, dricka kaffe, hänga i de skönaste fåtöljerna framför TV:n en stund, dra på pyjamas, borsta tänderna, rulla ut madrass och sängkläder och sedan snarka ihop i en nöjd fotografhög.

Min ambition var att i detalj berätta hur en vanlig vardag kan se ut för de heltidsanställda brandmännen.

Nu blev det inte riktigt så. Alls. Och jag har gett upp ambitionen ovan eftersom det visade sig bli en högst ovanlig dag. Planen sprack, helt enkelt.

Det här kommer att bli flera blogginlägg. Lite följetong liksom och kanske en cliffhanger eller två. Jag är ju på en unik position när jag hänger med räddningstjänsten eftersom jag är mitt i smeten, jag får tillträde till insatserna och jag försöker alltid göra mitt jobb med respekt – respekt för eventuella olycksoffer och respekt för blåljuspersonalens arbete och jag hjälper till praktiskt där det behövs.  Jag är också alltid mån om att fråga styrkeledare och räddningsledare om var jag kan befinna mig, jag ser till att inte vara i vägen och jag publicerar inga våldsamma, kränkande eller stötande bilder.

I stort sett är det samma brandmän som sist som ni får möta i de här kommande inläggen: Per, Hussein, Johan E, Johan T, Lasse, Jonatan och Roger, samt en extraförstärkning i form av Fredrik som på bilderna bär gul hjälm. Men ni ska också få se räddningstjänsten i Perstorp och styrkan från Bjärnum, och jag kan avslöja att jag även träffade på brandmän från Sösdala – det finns en förklaring till det där om ni orkar hänga med Bloggen den här veckan.

Nu blev detta ganska mycket text, men scrolla lite så blir det bilder också…

Måndag 22 augusti:

Jag är ett par minuter sen och när jag precis parkerat susar befälsbil 2080, 2010 och 2060 förbi med blå blinkande ljus. Jag är ju ganska luttrad vid det här laget och tänker att insatserna inte brukar ta så lång tid och att jag får vänta tills styrkan behagar masa sig tillbaka. Någonstans funderar hjärnan ändå på det faktum att tre bilar redan åkt ut.

Nåväl, två bilar närmar sig med fart, parkeras utanför stationen och jag möter upp skiftets två deltidare Johan E och Hussein. Medan de byter om på två glödande röda sekunder så klättrar jag och kameraryggsäcken på vårt vanliga smidiga och viga vis in i släckbilen 2020. Oftast är jag först på plats när fordonen ska ut på utryckning, undrar hur det kan bli så?

Det är full fart ut och Johan berättar att det handlar om en trafikolycka. En lastbil lastad med 265 grisar har vält och det är den infon jag får där jag, säkerhetsbälte till trots, lite ograciöst halkar omkring i släckbilens baksäte.

I rondellen på väg 117 blinkar blåljusen och vi sällar oss till skaran av röda bilar. På vägbanan i rondellen ligger lastbilsekipagets dragbil på sidan och från lastutrymmet hörs ljudet av upprörda djur. Det positiva just där och då är att släpet inte också har vält.

Jag börjar traska omkring och ta lite översiktsbilder, hälsar kort på en väldigt upptagen Per i röd hjälm och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag bäst dokumenterar detta. Förutom att jag fotar åt bloggen så brukar jag vanligtvis även ta bilder åt räddningstjänsten för att de ska ha ett moment mindre att tänka på när det är som mest hektiskt.

Jag går ett varv runt lastbilen och det är uppenbart redan nu att inte alla grisar har överlevt olyckan, men det är ändå mycket liv och rörelse inne i den omkullvälta lastbilen och det känns ändå ganska förhoppningsfullt. Men hur ska djuren kunna räddas? Lastbilen har djur på tre våningar och det är inte bara att öppna en dörr och evakuera.

Det jag inte visste då, och ingen annan heller för den delen, var att vi inte skulle återvända till stationen förrän sju timmar senare: lite illaluktande, lite trötta och fulla av intryck från en ovanlig och ganska komplicerad räddningsinsats.

 

På väg mot olyckplatsen i 2020.
På väg mot olycksplatsen i 2020.

 

Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.
Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.

 

Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljuset öronbedövande inifrån lastutrymmet.
Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljudet öronbedövande inifrån lastutrymmet.

 

Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.
Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.

 

Dagg i gräset och morgonljus på det där disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.
Dagg i gräset och morgonljus på det där vackra disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.

 

DSC_0896_2

 

 

Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.
Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.

 

När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.
När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.

 

Om ni återkommer i morgon ska ni få se hur insatsen växte när fler och fler aktörer anlände till olycksplatsen på väg 117.

På återseende.

Avancerad räddning på hög höjd

Kommer ni ihåg att jag åkte på utflykt till en annan räddningstjänst i november förra året? Jag tillbringade ju en intensiv dag i Höganäs och dokumenterade en övning som handlade om rökdykning i hög riskmiljö.

Länkar hittar ni här:

Det där med höjdfordon som når 30 meter upp i luften…

Storövning i hög riskmiljö.

Den som slet mest.

Osby vs Höganäs.

Oljeutsläpp på industriområde.

I mitten av förra veckan var det så dags för att på nytt besöka Höganäs räddningstjänst, och övningsplats för dagen var skogarna utanför Västra Sönnarslöv – närmare bestämt Soffebacken på Söderåsen. Det var dock inga bränder, vare sig fejkade eller riktiga, utan uppdraget för brandmännen involverade istället klättring. Höganäsbrandmännen är lite specialister på just den saken, nämligen.

Även fotografen försågs med hjälm och sele och var i princip fastbunden i ett träd halva dagen, men övningsledarna Sebastian och Jim gav mig tack och lov ett hyfsat långt rep så att jag fick lite rörelsefrihet åtminstone. ”Risken är ju att du snubblar när du går omkring och är koncentrerad på fotograferingen”, sa Sebastian (som uppenbarligen har fattat hur jag funkar), och letade upp ett väldigt stadigt träd som han fäste mig i.

Jo, det kan jag ju hålla med om, jag blir lätt både halvblind och halvdöv när jag plåtar, så det kändes tryggt med säkerhetstänket. Och med kameraremmen virad flera varv runt handleden hängde jag halvvägs över kanten vid flera tillfällen för att få bra bilder på de brandmän som befann sig många meter längre ner. Jag lovar  att det var trötta benmuskler när dagen var slut men också en lycklig fotograf efter en riktigt bra dag fotomässigt (och det trevliga sällskapet var såklart en bonus).

Ni kommer att få se bekanta ansikten nedan från mitt förra besök i Höganäs, det är bara Thomas som var inte var med senast det begav sig, och sedan är det dessutom ett tillfälligt gästinhopp från Daniel, som var på plats som observatör från höjdräddningsgruppen i Storgöteborg.

I dag blir det några (eller ganska många faktiskt) blandade bilder för att ni ska få en liten retfull försmak. I kommande inlägg kommer jag att i närmare detalj precisera vad uppdragen gick ut på. Tills dess – håll till godo med följande bilder där larmställen som synes är utbytta mot röda klättervänliga kläder.

 

Höganäs räddningstjänst sysslar med avancerad räddning.
Höganäs räddningstjänst sysslar med avancerad räddning.

 

Sebastian.
Sebastian.

 

Jim.
Jim.

 

Daniel.
Daniel.

 

Marcus.
Marcus.

 

Thomas.
Thomas.

 

Henrik.
Henrik.

 

Linus.
Linus.

 

DSC_4937

 

Det är högt där uppe på Soffebacken. Högt...
Det är högt där uppe på Soffebacken. Högt…

 

En selfie. Jag hade varit förutseende nog att låna ett lamrställ från min "hemmaräddningstjänst" - allt för att slippa frysa.
En selfie. Jag hade varit förutseende nog att låna ett larmställ från min ”hemmaräddningstjänst” – allt för att slippa frysa.

 

Knutar knyts för att säkra fotografen.
Knutar knyts för att säkra fotografen.

 

Och Sebastian ger mig ett ganska långt rep.
Och Sebastian ger mig ett ganska långt rep.

 

DSC_4794

 

DSC_1960

 

Det är långt ner, man når inte ens marken om man sträcker ut handen...
Det är långt ner, man når inte ens marken om man sträcker ut handen…

 

"Så här brant?"
”Så här brant?”

 

DSC_4804

 

Jim och Sebastian övervakar och bedömer gruppens insats.
Jim och Sebastian övervakar och bedömer gruppens insats.

 

Jag höll mig på min kant. Eller nedanför en kant kanske man ska säga.
Jag höll mig på min kant. Eller nedanför en kant kanske man ska säga.

 

DSC_5143

 

Det gäller att hålla i sig.
Det gäller att hålla i sig.

 

Vissa höll i ett större träd...
Vissa höll i ett större träd…

 

DSC_5513

 

DSC_5187

 

DSC_5159

 

DSC_5046

 

DSC_4909

 

DSC_4888

 

DSC_4874

 

DSC_4866

 

DSC_5598

 

DSC_4962

 

DSC_5032

 

DSC_4920

 

Dags att plocka fram båren.
Dags att plocka fram båren.

 

DSC_4980

 

DSC_5327

 

DSC_5421

 

Daniel berättar lite om hur de arbetar i Göteborg.
Daniel berättar lite om hur de arbetar i Göteborg.

 

DSC_5450

 

Repgeväret monteras.
Repgeväret monteras.

 

Snart smäller det.
Snart smäller det.

 

DSC_5748

 

Smällen ekar över området.
Smällen ekar över området.

 

Och repet med pilen får plockas ner från ett träd.
Och repet med pilen får plockas ner från ett träd.

 

DSC_5638

 

DSC_5646

 

DSC_5610

 

DSC_5634

 

DSC_5616

 

DSC_5731

 

DSC_1903

 

DSC_1939

 

Även övningsledarna fick jobba lite.
Även övningsledarna fick jobba lite.

 

Vi ses i nästa inlägg hoppas jag.

På återseende.

 

Vad hände egentligen i Lönsboda?

Häromdagen kunde ni hänga med Bloggen på övningskväll i Lönsboda (länk här) och kanske var jag lite taskig som inte talade om exakt vad som egentligen hände men nu ska ni få resterande bilder.

Däremot kommer jag inte att ge er några ingående beskrivningar av själva övningsupplägget. Det är nämligen två grupper kvar som ska genomföra samma övning – och allt de vet är att det står trafikolycka på schemat. Så detaljerna håller jag tyst om.

Ni ska ju dock givetvis få ta del av en hel hög bilder och förutom brandingenjören Jimmie och övningsledaren Tobias så ska ni få träffa Pierre, Bengt, Peter, Rolle och Benny från Lönsboda och från Hökön deltog Per, Sonny, Tommy, Kent, Inge och Görgen.

 

DSC_1855

 

DSC_4268

 

DSC_4283

 

DSC_4290

 

DSC_4308

 

DSC_4441

 

DSC_4311

 

DSC_4319

 

DSC_4326

 

DSC_4329

 

DSC_4350

 

DSC_4379

 

DSC_4392

 

DSC_4438

 

DSC_4435

 

DSC_4462

 

DSC_4480

 

DSC_4504

 

DSC_4540

 

DSC_4549

 

DSC_4561

 

DSC_4570

 

DSC_4578

 

DSC_4604

 

DSC_4649

 

DSC_4675

 

DSC_4668

 

DSC_4682

 

DSC_4716

 

DSC_4707

 

DSC_4702

 

DSC_4687

 

Bloggen har idag varit iväg på äventyr i andra delar av Skåne och ni ska ju såklart få se vad jag har varit med om så håll utkik framöver, jag har ungefär 1000 bilder att kika igenom först…

 

På återseende.

Tågolycka och möbler i metall

Att få fotografera nere i Revinge, i denna ganska så häftiga miljö, har varit jätteroligt. I lördags gjorde jag några små avstickare på egen hand för att kika närmare på en del av de övningsplatser som finns och i dag tänkte jag att ni också ska få vara med och kika.

Mer text är onödigt, jag tycker att vi går rakt på bilderna istället.

 

Utsikt från vagnhallen.
Utsikt från vagnhallen.

 

Inne i vagnhallen finns inte bara brandbilar utan även exempel på olika takkonstruktioner.
Inne i vagnhallen finns inte bara brandbilar utan även exempel på olika takkonstruktioner.

 

Vy över en del av övningsområdet.
Vy över en del av övningsområdet.

 

Jag vet inte riktigt vad som har inträffat här, men det är i alla fall rött ljus.
Jag vet inte riktigt vad som har inträffat här, men det är i alla fall rött ljus.

 

Och det ser inte riktigt stabilt ut.
Och det ser inte riktigt stabilt ut.

 

Kikar man in i tågvagnen ser det ut så här.
Kikar man in i tågvagnen ser det ut så här.

 

Gasol både till vänster och höger.
Gasol både till vänster och höger.

 

Lite buckligt.
Lite buckligt.

 

Här finns gott om brandbilar.
Här finns gott om brandbilar.

 

Vägarna har alla olika namn.
Vägarna har alla olika namn. Området runt Villagränd är inte så pittoreskt som det låter.

 

Möt M/S Anita - ett stort fartyg byggt uppe på land.
Möt M/S Anita – ett stort fartyg byggt uppe på land.

 

Båten har givetvis en styrhytt.
Båten har givetvis en styrhytt.

 

En madrass, täcke och några kuddar så blir det nog hur mysigt som helst i den här hytten.
En madrass, täcke och några kuddar så blir det nog hur mysigt som helst i den här hytten.

 

Utsikt från aktern, över containerdäck.
Utsikt från aktern, över containerdäck.

 

Här är hon sedd från sidan, M/S Anita. I sällskap av Hököns släckbil 8510.
Här är hon sedd från sidan, M/S Anita. I sällskap av Hököns släckbil 8510.

 

Och det finns såklart även ett hotell på området. Om jag hade velat bo där? Nja...
Och det finns såklart även ett hotell på området. Om jag hade velat bo där? Nja…

 

Det här huset fyllde brandingenjören Jimmie med rök i lördags.
Det här huset fyllde brandingenjören Jimmie med rök i lördags.

 

På området finns många olika byggnader och att det väller ut rök är ingen ovanlig syn.
På området finns många olika byggnader och att det väller ut rök är ingen ovanlig syn.

 

Lite färg på väggarna hade kanske gjort susen?
Lite färg på väggarna hade kanske gjort susen?

 

Men det finns i alla fall en TV.
Men det finns i alla fall en TV.

 

Som sagt, det ryker om vissa byggnader.
Som sagt, det ryker om vissa byggnader.

 

Dragbilen står upp men släpet är det värre med.
Dragbilen står upp men släpet är det värre med.

 

Skrotigt.
Skrotigt.

 

Här var det någon som nog inte hade en bra dag...
Här var det någon som nog inte hade en särskilt bra dag…

 

I morgon åker sista gruppen ner för att genomföra sin övningsdag. Därefter är det fritt fram för mig att berätta vad de olika övningarna gick ut på och visa ytterligare bilder som avslöjar mer om insatserna.

På återseende.

Våga Göra Något

Hej du.

Du som läser detta, i dag riktar jag mig direkt till dig. Det är ett ganska viktigt blogginlägg som jag hoppas kommer att få dig att tänka ett steg extra. Kanske känner du, när du läst detta, att det egentligen inte rör dig. Men du, skicka vidare i så fall. Till familj, vänner, arbetskamrater och bekanta.

Ni har ju sett honom här i bloggen ett antal gånger vid det här laget, räddningschefen i Osby: Peter Dubrefjord. Om ni kommer ihåg från det här inlägget, så gillar han whiteboardtavlor – på dessa (med hjälp av olikfärgade pennor) illustrerar han sina tankar och visioner.

En av de där visionerna handlar om kommunal samordning, klicka här för snabb repetition av vad det innebär. Kortfattat: hur kan olika tillgängliga resurser organiseras för att räddningstjänstens insatser ska bli mer effektiva?

Jag visste ju att räddningschefen ville prata (och rita) om det här med att samordna kommunala resurser, och jag lät honom hållas. Och vår diskussion fick mig att fundera vidare på det här med hur en insats kan bli mer tidsmässigt effektiv och dessutom skadebegränsande. Det var så idén till detta inlägg föddes och jag stämde på nytt möte med Peter. Och whiteboardtavlan. De där två går hand i hand, så att säga.

 

Whiteboardtavlan och Räddningschefen.
Whiteboardtavlan och Räddningschefen.

 

Och nu ska vi prata om dig.

Ni känner kanske igen dessa ansikten vid det här laget?

 

DSC_7644

 

DSC_2453

 

DSC_7696

 

ASA_8893

 

DSC_8025

 

ASA_8936

 

DSC_0149

 

DSC_7910

 

DSC_2300

 

När det piper i deras sökare kör de i ilfart till stationen, byter om på två röda och åker iväg med brandbilarna. Det kan exempelvis vara bilolycka, brand, djur som gått ner sig i ett kärr eller ett sjukvårdslarm där ambulans är alltför långt borta, vilket betyder att brandmännen kommer att vara först på plats för att hjälpa. De säger inte nej om larmet går och de gör alltid sitt bästa.

Men jag skrev ju att det här inlägget handlar om dig. Så vad kan DU göra?

Peter listar upp två övergripande punkter:

1 – lära dig att undvika farliga situationer, dvs förebygg.

2 – lära dig hjälpa till när något inträffat.

Gå en utbildning i första hjälpen där du lär dig vad du kan göra i olika nödsituationer eller uppdatera dina brandskyddskunskaper (hur används en brandsläckare på bästa sätt nu igen?) och se över ditt eget brandskydd där hemma.

En dag står du där. Hjärtat stannar på din kollega vid skrivbordet bredvid, ditt barn sätter mat i halsen, blir blå i ansiktet och kämpar för att få luft, den äldre kvinnan som bor granne med dig har ramlat och kommer inte upp, ditt fina värmeljus hamnar lite för nära en gardin som fattar eld eller du kommer först till en olycksplats. Vad gör du då?

Det går självklart aldrig att planera en nödsituation och hur du kommer att reagera när du kanske hamnar i den. Men du kan vara så förberedd som det går. Och OM det skulle hända så kan du förhoppningsvis plocka fram åtminstone en liten skärva kunskap – kunskap som kan betyda väldigt mycket för just den personen och kanske till och med rädda ett liv.

Det handlar inte om att med fara för sitt eget liv kasta sig in i en brinnande byggnad eller liknande. Men det handlar om att göra sitt bästa och framför allt att inte tänka att ”det är säkert någon annan som ingriper”, och sedan lugnt köra/promenera vidare. Att larma 112 är att hjälpa till. Att varna grannar vid en eventuell brand likaså. Och underskatta inte betydelsen av ett vänligt ord och medmänsklighet till både skadade och anhöriga om något har inträffat.

 

Det är en tidspil. Den röda stjärnan markerar att något har hänt.
Det är en tidspil. Den röda stjärnan markerar att något har hänt. Hur kan den enskilde medborgaren ges möjlighet att kunna hjälpa, dvs hur kan du och jag förbereda oss? Längst upp till vänster ser ni ett viktigt ord: ”Kunskaper”.

 

Det finns lite lagtext i ämnet, närmare bestämt kapitel 2, paragraf 1 i LSO (lag om skydd mot olyckor). Den paragrafen reglerar den enskildes skyldigheter:

1 § Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en
brand eller om en olycka som innebär fara för någons liv eller
allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det
är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla
hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom om att det
föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan
olycka.

I den texten står ingenting om att du måste gå en utbildning i hjärt- och lungräddning eller att du måste göra inblåsningar på en vilt främmande, och kanske nerspydd och blodig, person. Men i texten står det att du ska varna och skaffa hjälp.

Och hjälp kommer att anlända, kanske i  form av röda bilar med blåljus. Men som du läste lite längre upp: brandmännen ska först kanske vakna (om larmet går mitt i natten), ta sig till stationen och göra sig klara. Sedan kör de ut och jag lovar att de kommer fram till dig till slut, även om tiden känns lång när du står där och väntar på den hjälpen.

Och du, medan du väntar, kom ihåg räddningschefens uppmaning: Våga Göra Något.

 

Vid den röda stjärnan står det viktiga: Våga göra något.
Vid den röda stjärnan står det viktiga: Våga göra något.

 

Det ”något” kan göra stor skillnad.

DU kan göra stor skillnad.

På återseende.