Våga Göra Något

Hej du.

Du som läser detta, i dag riktar jag mig direkt till dig. Det är ett ganska viktigt blogginlägg som jag hoppas kommer att få dig att tänka ett steg extra. Kanske känner du, när du läst detta, att det egentligen inte rör dig. Men du, skicka vidare i så fall. Till familj, vänner, arbetskamrater och bekanta.

Ni har ju sett honom här i bloggen ett antal gånger vid det här laget, räddningschefen i Osby: Peter Dubrefjord. Om ni kommer ihåg från det här inlägget, så gillar han whiteboardtavlor – på dessa (med hjälp av olikfärgade pennor) illustrerar han sina tankar och visioner.

En av de där visionerna handlar om kommunal samordning, klicka här för snabb repetition av vad det innebär. Kortfattat: hur kan olika tillgängliga resurser organiseras för att räddningstjänstens insatser ska bli mer effektiva?

Jag visste ju att räddningschefen ville prata (och rita) om det här med att samordna kommunala resurser, och jag lät honom hållas. Och vår diskussion fick mig att fundera vidare på det här med hur en insats kan bli mer tidsmässigt effektiv och dessutom skadebegränsande. Det var så idén till detta inlägg föddes och jag stämde på nytt möte med Peter. Och whiteboardtavlan. De där två går hand i hand, så att säga.

 

Whiteboardtavlan och Räddningschefen.
Whiteboardtavlan och Räddningschefen.

 

Och nu ska vi prata om dig.

Ni känner kanske igen dessa ansikten vid det här laget?

 

DSC_7644

 

DSC_2453

 

DSC_7696

 

ASA_8893

 

DSC_8025

 

ASA_8936

 

DSC_0149

 

DSC_7910

 

DSC_2300

 

När det piper i deras sökare kör de i ilfart till stationen, byter om på två röda och åker iväg med brandbilarna. Det kan exempelvis vara bilolycka, brand, djur som gått ner sig i ett kärr eller ett sjukvårdslarm där ambulans är alltför långt borta, vilket betyder att brandmännen kommer att vara först på plats för att hjälpa. De säger inte nej om larmet går och de gör alltid sitt bästa.

Men jag skrev ju att det här inlägget handlar om dig. Så vad kan DU göra?

Peter listar upp två övergripande punkter:

1 – lära dig att undvika farliga situationer, dvs förebygg.

2 – lära dig hjälpa till när något inträffat.

Gå en utbildning i första hjälpen där du lär dig vad du kan göra i olika nödsituationer eller uppdatera dina brandskyddskunskaper (hur används en brandsläckare på bästa sätt nu igen?) och se över ditt eget brandskydd där hemma.

En dag står du där. Hjärtat stannar på din kollega vid skrivbordet bredvid, ditt barn sätter mat i halsen, blir blå i ansiktet och kämpar för att få luft, den äldre kvinnan som bor granne med dig har ramlat och kommer inte upp, ditt fina värmeljus hamnar lite för nära en gardin som fattar eld eller du kommer först till en olycksplats. Vad gör du då?

Det går självklart aldrig att planera en nödsituation och hur du kommer att reagera när du kanske hamnar i den. Men du kan vara så förberedd som det går. Och OM det skulle hända så kan du förhoppningsvis plocka fram åtminstone en liten skärva kunskap – kunskap som kan betyda väldigt mycket för just den personen och kanske till och med rädda ett liv.

Det handlar inte om att med fara för sitt eget liv kasta sig in i en brinnande byggnad eller liknande. Men det handlar om att göra sitt bästa och framför allt att inte tänka att ”det är säkert någon annan som ingriper”, och sedan lugnt köra/promenera vidare. Att larma 112 är att hjälpa till. Att varna grannar vid en eventuell brand likaså. Och underskatta inte betydelsen av ett vänligt ord och medmänsklighet till både skadade och anhöriga om något har inträffat.

 

Det är en tidspil. Den röda stjärnan markerar att något har hänt.
Det är en tidspil. Den röda stjärnan markerar att något har hänt. Hur kan den enskilde medborgaren ges möjlighet att kunna hjälpa, dvs hur kan du och jag förbereda oss? Längst upp till vänster ser ni ett viktigt ord: ”Kunskaper”.

 

Det finns lite lagtext i ämnet, närmare bestämt kapitel 2, paragraf 1 i LSO (lag om skydd mot olyckor). Den paragrafen reglerar den enskildes skyldigheter:

1 § Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en
brand eller om en olycka som innebär fara för någons liv eller
allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det
är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla
hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom om att det
föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan
olycka.

I den texten står ingenting om att du måste gå en utbildning i hjärt- och lungräddning eller att du måste göra inblåsningar på en vilt främmande, och kanske nerspydd och blodig, person. Men i texten står det att du ska varna och skaffa hjälp.

Och hjälp kommer att anlända, kanske i  form av röda bilar med blåljus. Men som du läste lite längre upp: brandmännen ska först kanske vakna (om larmet går mitt i natten), ta sig till stationen och göra sig klara. Sedan kör de ut och jag lovar att de kommer fram till dig till slut, även om tiden känns lång när du står där och väntar på den hjälpen.

Och du, medan du väntar, kom ihåg räddningschefens uppmaning: Våga Göra Något.

 

Vid den röda stjärnan står det viktiga: Våga göra något.
Vid den röda stjärnan står det viktiga: Våga göra något.

 

Det ”något” kan göra stor skillnad.

DU kan göra stor skillnad.

På återseende.

 

 

Vad är det som går och går?

Minns ni att Osbys räddningstjänst nyligen har rekryterat fem nya brandmän? Inlägget hittar du här.

En del av rekryteringen innehåller olika slags prov som ska testa både fysisk och mental styrka och stabilitet. Det finns reglerat i lag och som utgångspunkt från detta kan varje räddningstjänst utforma testerna. I Osby handlar det bland annat om att springa upp i brandtornet med slangkorgar, memorera en hög olika prylar som ligger där uppe, rulla ut och ihop (med tempo) smalslang och grovslang i vagnhallen, släpa tung docka ett visst antal meter, sitta i mörker med störande musik och lösa uppgifter på ett papper i skenet av en ficklampa, bärga en docka i simbassängen, såga itu en planka med slö såg och montera ihop ett rör av olika kopplingar. Flera av dessa moment utförs med rökskydd på, det vill säga flaskpaket och andningsmask.

Och så är det testet på löpbandet. Det är, i min uppfattning, oftast just detta moment som det pratas om, hur svårt det är och att en och annan stupar på just detta. I korthet går testet ut på att under 8 minuter gå i uppförsbacke, detta görs iklädd larmställ med hjälm och testpersonen ska bära en vikt på 25 kilo.

I dag var denna testperson jag.

I något slags wild-and-crazy-ögonblick sa jag att jag ville testa löpbandet. Tänkte att det kan bli roliga bilder när jag trillar av och trasslar ihop ben och armar i en hög. Men sedan… Sedan fick jag prestationsångest. Och började öva. Så ni som råkat se mig i gymmet i Hästveda, med tung ryggsäck och iförd täckjacka, mössa och termobyxor – oroa er inte, jag är inte totalgalen, det fanns ett syfte med utstyrseln.

Första gången jag tränade så trodde jag dock att vaderna skulle sjukskriva sig. Jag svor. Och svor och sa flera andra fula ord. Faktiskt ganska många innovativa nya ord av tvivelaktig karaktär.

Men jag gav mig inte utan körde nog cirka sex pass på gymmet enligt testmodellen, vid vissa tillfällen gjorde jag testet två gånger. Allt för att vara förberedd (jag var scout på lågstadiet). Och lite ovilja att misslyckas kanske också kan ha varit inblandat.

Om jag är vältränad, undrar ni? Njae, lagom, skulle jag vilja säga. Cyklar mountainbike och löptränar lite samt blänger då och då på vikter och maskiner på gymmet. Är nog ganska normalbyggd – 170 cm lång och väger in på 68 kilo.

Nåja, idag var Dagen D. Och jag var nervös och funderade på om nerverna skulle ställa till det. Insatsledaren Janne hade i uppdrag att guida mig igenom rullbandstestet och han började med att ge mig instruktioner och goda råd. Jag minns inga av dem.

En hög hälsofrågor senare var det dags. Fotografen är stationens brandingenjör, Jimmie, som på nåder fick låna mina kameror. Helt ärligt så glömde jag bort att det togs bilder när jag väl började traska.

Janne sa ganska många saker, men min stressblockerade hjärna tog inte in ett endaste ord,
Janne sa ganska många saker, men min stressblockerade hjärna tog nog inte in ett endaste ord.

 

Jag är inte så kaxig som jag ser på bilden som är tagen några minuter innan testet började.
Jag är inte så kaxig som jag ser ut på bilden som är tagen några minuter innan testet började.

 

DSC_6397
Hjälm ska ju också på, gul huvudbonad betyder ju styrkeledare och jag är väl ganska nöjd med denna snabba befordran.

 

Flaskpaket med vikter som ska på min rygg.
Flaskpaket med vikter som ska hängas på min rygg.

 

Remmar och annat meck som ska spännas och dras åt.
Remmar och annat meck som ska spännas och dras åt.

 

Några sekunder kvar innan vi börjar.
Några sekunder kvar innan vi börjar.

 

Då kör vi väl igång då.
Då kör vi väl igång då.

 

I lånat larmställ.
I lånat larmställ.

 

Ingen söndagspromenad direkt.
Ingen söndagspromenad direkt.

 

Koncentration.
Koncentration.

 

Janne och Jimmie pratade under testet, vad som sägs här minns jag inte. Alls.
Janne och Jimmie pratade under testet, vad som sägs här minns jag inte. Alls. Men det verkar vara något roligt.

 

Inte långt kvar nu.
Inte långt kvar nu.

 

Yay! Det tog en sisådär 8 timmar innan det sjönk in att jag faktiskt klarat rullbandstestet.
Yay! Det tog en sisådär 8 timmar innan det sjönk in att jag faktiskt klarat rullbandstestet.

 

Och av med utrustningen igen, jag är ganska tacksam för hjälpen.
Och av med utrustningen igen, jag är ganska tacksam för hjälpen.

 

Beviset på att jag klarade det - rutan för godkänd är ibockad.
Beviset på att jag klarade det – rutan för godkänd är ibockad.

 

Ett annat moment, att släpa docka ett visst antal meter. Jag provade även detta (bildbevis finns ej) och hade nog fått godkänt.
Ett annat moment, att släpa docka ett visst antal meter. Jag provade även detta (bildbevis finns ej) och hade nog fått godkänt.

 

Sågen är slö och alltså väldigt motsträvig att såga med. Detta är ett av de pulshöjande testmoment som genomförs med rökskydd på.
Sågen är slö och alltså väldigt motsträvig att såga med. Detta är ett av de pulshöjande testmoment som genomförs med rökskydd på.

 

Här är förutsättningarna för ett av momenten,
Här är förutsättningarna för ett av momenten.

 

Såhär ska slutresultatet se ut.
Så här ska slutresultatet se ut.

 

Hur det kändes? Helt okej, faktiskt. Andfådd men inga känningar knappt i benen. Hade jag inte förberett mig med träning och inte haft en hyfsad grundkondition i botten så hade det varit tufft. Och vet ni, det var roligt, riktigt roligt, när väl nervositeten började släppa.

Om jag ska bli brandman?

Nej, jag håller mig till fotograferingen och mitt vanliga dagtidsjobb som ligger långt ifrån räddningstjänstbranschen.

Men ni som funderar på att söka till yrket – gör det! Testerna är inte övermänskliga och branschen behöver definitivt olika typer av brandmän.

I morgon ska ni få kika in i vardagen hos räddningstjänsten igen och se vad en kall, ruggig och isig decembertisdag kan bjuda på i Osby.

På återseende.

”Det måste bli rätt” – räddningstjänsten övar

Ni har ju fått se, och kommer vid många fler tillfällen att få se, när räddningstjänsten övar på olika insatsscenarion. Varför räddningstjänsten övar är givetvis en självklarhet, dessutom är det ett krav att en deltidsbrandman ska ha 50 övningstimmar om året.

Men trots övningarna så kan brandmännen ändå inte förbereda sig exakt på vad som kommer att möta dem när sökaren piper och brandbilarna rullar ut, men rutiner måste vara ordentligt inövade för att fungera i skarpt läge. Eller som räddningschefen Peter uttrycker det:

-Även om det går fort så måste det bli rätt, annars händer olyckor.

Projekt Räddningstjänst inleddes ju under andra halvan av det här året och det var vissa övningar kvar på programmet. Ni har ju bland annat fått se trafikolycka, lägenhetsbrand, dimspiksanvändning vid brand i takkonstruktion, olika rökövningar (med studiebesök i hög riskmiljö i Höganäs) och räddningsinsats vid utsläpp av salpetersyra.

Vem bestämmer vilka övningar som ska göras? Ja, det är till viss del upp till brandmännen själva. En representant från varje grupp framför sin egen styrkas önskemål och Janne pusslar sedan ihop alla bitar till ett färdigt program. Nästa halvårs program är klart, men jag tänker inte avslöja några detaljer, eller snarare kan inte ens om jag hade önskat – inte ens jag har fått se det ännu. Men jag kan lova att jag åker med Osbys räddningstjänst till en annan del av Skåne för att se hur det går till vid en varm rökövning. Ni får ge er till tåls helt enkelt.

 

Representanter för de tre styrkorna i Osby samlas för att planera övningarna 2016.
Representanter för de tre styrkorna i Osby samlas för att planera övningarna 2016.

 

"Alla rader ska fyllas", meddelar Janne.
”Alla rader ska fyllas”, meddelar Janne.

 

En tillbakablick på höstens övningsprogram.
En tillbakablick på höstens övningsprogram.

 

Det är många önskemål som ska antecknas.
Det är många önskemål som ska antecknas.

 

Jag var nyligen med på en sjukvårdsutbildning i Osby och jag kände att det även för mig var väldigt nyttigt med en uppfräschning av gamla kunskaper. Räddningstjänsten kör ju på IVPA-larm, när brandmännen beräknas komma fram snabbare än ambulansen, och utbildningen innehöll en stor bredd på de olika sjukdomstillstånd och skador som brandmännen kan tänkas stöta på. Och Mr Bean gjorde ett litet gästspel, se nedan.

 

DSC_3848

 

DSC_3826

 

DSC_3831

 

DSC_3837

 

DSC_3842

 

DSC_3866

 

DSC_3857

 

DSC_3854

 

Även Mr Bean dök upp på kursen, han är ganska bra på det här med att improvisera ihop en hjärtstartare.
Även Mr Bean dök upp på kursen, han är ganska bra på det här med att improvisera ihop en hjärtstartare.

 

Dessa övningar har ni ju också fått se i höst:

Bilolycka Osby.
Bilolycka Osby.

 

Rökövning Osby.
Rökövning Osby.

 

Rökövning Lönsboda.
Rökövning Lönsboda.

 

Kemövning Lönsboda.
Kemövning Lönsboda.

 

Kemövning Lönsboda.
Kemövning Lönsboda.
Rökövning Osby.
Rökövning Osby.

 

På återseende.

Hör upp! Om brandsäkerhet.

Räddningstjänsten skulle vilja prata med dig.

Om brandsäkerhet.

Det har funnits inlägg tidigare i bloggen som handlar om just detta, både här och även här.

Varför tjatar jag (och där de räddningstjänstmänniskorna), om det nu igen då? Jo, det är enkelt: julen närmar sig. På julen tänder vi ljus. Många ljus. Värmeljus, ljus formade som julgranar och ljus nertryckta i adventsstake med torr mossa i botten eller i fina ljusstakar med en dekorativ och yvig manschett med glitter och konstgjorda röda bär. Förhoppningsvis kommer vi ihåg att både ha tända ljus (och vandaliserande husdjur) under uppsikt samt blåsa ut ljusen innan vi går och lägger oss eller går hemifrån. Annars finns det en risk att vi inte har något hem kvar att återvända till och i bästa fall är det bara materiella skador.

Räddningschefen i Osby, Peter Dubrefjord, vill, med tanke på att december snart är här, påminna er om att, förutom att släcka ljusen, ha tre saker hemma: brandsläckare, brandfilt och brandvarnare.

 

Detta ska du ha hemma: brandsläckare, brandfilt och brandvarnare,.
Detta ska ingå i ett hushålls normala utrustning:  brandsläckare, brandfilt och brandvarnare. Ljusstaken är valfri.

 

Anpassa brandskyddet efter bostaden, jag personligen tror inte att det går att ha för många brandvarnare och det är ju stor skillnad i hur många brandsläckare du behöver till en tvårumslägenhet kontra en tvåplansvilla.

Och lär dig hur släckare och filt ska användas. Jag pekar återigen uppåt till början av det här inlägget och de två länkarna som visar hur det kan se ut efter en brand och där Janne och Ulf kommer med bra tips på hur du skyddar dig mot eld på bästa sätt.

Den vintriga bilden ovan tog jag i söndags, som en illustration till detta inlägg om brandsäkerhet. Det var iskallt och blåsigt och det tog en liten stund innan allt klaffade och bilden var klar. Räddningschefen fick assistera och tända ljusen många gånger samtidigt som han hade klara order från mig att inte klampa in i bilden och förstöra den orörda snön. Så varsågoda, i dag får ni även några bilder som kanske mer lutar åt det misslyckade hållet.  Men vi gjorde så gott vi kunde.

 

Men HUR svårt ska det vara?
Men HUR svårt ska det vara?

 

Nåja, tre ljus brinner åtminstone.
Nåja, tre ljus brinner åtminstone.

 

Och du, glöm inte att byta batterierna i brandvarnaren, förslagsvis nu till första advent.

På återseende.

 

Premiär för helt färska brandmän i Osby

Osbys räddningstjänst kunde igår välkomna nya brandmän till stationerna i Osby och Lönsboda. Bloggen var givetvis på plats på informationsmötet igår kväll för att föreviga dagen då Jannike, Emelie, Martin, Nicklas och Anna-Clara formellt fick anställning som räddningspersonal i beredskap, det vill säga deltidsbrandmän.

-Vad roligt det ska bli att lotsa dem framåt! menar räddningschef Peter efteråt. Det är tydligt att han är nöjd med rekryteringen.

Han är också noga (med utropstecken och allt faktiskt), med att poängtera att exakt samma krav ställs på både kvinnor och män och att det bara finns en enda skillnad mellan könen inom yrket: rökdykning är inte tillåtet för den som är gravid eller ammar.

Kläder och skor provades, nummer fördelades och heltidspersonalen presenterade sig. Det var ganska tyst och lite spänt bland de nyanställda i början men detta byttes snart mot skämt och skratt och en avspänd stämning.

Rekryteringsprocessen innehåller en hel hög moment som ska visa både på styrka, uthållighet och stresstålighet. Ingen av de nya brandmännen verkar ha tyckt att fystesterna var särskilt svåra utan den återkommande beskrivningen är snarare att det var en rolig utmaning. Emelie påpekar dock att man måste ha tränat innan och att hennes farhågor mest handlade om rullbandstestet, som hon lättad konstaterar att det faktiskt gick bra det också. Martin berättar att det svåraste var att sitta i ett mörkt rum, med rökskydd (andningsmask) och svara på skriftliga frågor, eftersom batteriet i lampan tog slut…

 

Övre raden från vänster: Jannike, Nicklas, Emelie. Nedre raden Anna-Clara och Martin.
Övre raden från vänster: Jannike, Nicklas, Emelie. Nedre raden Anna-Clara och Martin.

 

Det var lite spänt i början.
Det var lite spänt i början.

 

Ulf, Peter och Janne, samt Emma (till vänster i bild) är några av de som de nyanställda kommer att träffa på framöver.
Ulf, Peter och Janne, samt Emma, som jobbar som brandman i Osby (till vänster i bild), är några av de som de nyanställda kommer att träffa på framöver.

 

Räddningschef Peter är glad och nöjd över rekryteringen.
Räddningschef Peter är glad och nöjd över rekryteringen.

 

Ulf berättar om vem han är och vad han sysslar med.
Ulf berättar om vem han är och vad han sysslar med.

 

Jimmie försöker förklara vad en brandingenjör sysslar med.
Jimmie försöker förklara vad en brandingenjör sysslar med.

 

Janne berättar om kostnaden för utrustningen och påpekar med eftertryck att innehavaren själv är ansvarig för att sakerna hålls i gott skick.
Janne berättar om kostnaden för utrustningen och påpekar med eftertryck att innehavaren själv är ansvarig för att sakerna hålls i gott skick.

 

Det var en hel del utrustning som delades ut igår.
Det var en hel del utrustning som delades ut igår.

 

Det är inga tunna fingervantar och det är givetvis viktigt att hand och handske passar väl ihop.
Det är inga tunna fingervantar och det är givetvis viktigt att hand och handske passar väl ihop.

 

Det gäller att få exakt rätt storlek på larmställen och utprovningen tar sin lilla tid.
Det gäller att få exakt rätt storlek på larmställen och utprovningen tar sin lilla tid.

 

När det framöver går larm så får de klara påklädningen själva.
När det framöver går larm så får de klara påklädningen själva.

 

Det är dragkedjor, hängslen och kardborrband att hålla reda på.
Det är dragkedjor, hängslen och kardborrband att hålla reda på.

 

Listan med tilldelad utrustning bockas av efterhand som varje person hittar något plagg som passar.
Listan med tilldelad utrustning bockas av efterhand som varje person hittar något plagg som passar.

 

"Ser den inte lite stor ut?"
”Ser den inte lite stor ut?”

 

Nu väntar en hel massa utbildning för det här gänget. Utbildningen innefattar även inskrivning på trafikskola – det är nämligen ett krav att ha klarat sitt C-körkort inom en viss tidsgräns, då det är den körkortsbehörighet som krävs för att få köra bland annat Kroken och Badkaret, på branschspråk 8030 och 8040.

Eftersom Projekt Räddningstjänst pågår åtminstone fram till senvåren så kommer ni förhoppningsvis att få träffa Anna-Clara, Martin, Nicklas, Emelie och Jannike fler gånger.

På återseende.

Dagens räddningstjänst – seriös höjd och otrohet

Egentligen är bloggen för trött för att blogga. Dagen har varit ganska intensiv och jag har tagit så många bilder att kamerorna till slut väldigt surt muttrade något om övertidsarbete, kollektivavtal och slavdriveri. Jag förstår inte vad de menar.

Tidigt i morse begav jag mig iväg med kamerautrustning samt (akut införskaffad) vattenfast mascara. Jag hade ju sett vad SMHI utlovat för dagen. Hela förmiddagen regnade det horisontellt och jag är glad att jag pälsade på mig som en annan eskimå.

Anledningen till resan?

Jo, för ett tag sedan damp det ner ett mail i inboxen. Avsändare var Henrik Persson från räddningstjänsten i Höganäs och han hade bara idel lovord att ösa över Projekt Räddningstjänst. Henrik bjöd även in mig och kamerorna för att tillbringa en dag hos honom och hans brandmanskollegor i nordvästra Skåne, för att kika på vad de sysslar med.

Det är det jag har gjort idag och Höganäs räddningstjänst kommer att dyka upp som gäster i ett par inlägg här framöver. Så oroa er inte, jag har faktiskt bara flörtat lite med sagda räddningstjänst, det kan väl ändå inte räknas som otrohet? Fokus för projektet är fortfarande vardagen i Osby, jag lovar.

Men vilken fantastisk dag det har varit, det tjuriga vädret till trots. Det har varit rök, oljeutsläpp, en tankbil (givetvis) samt en avslutning ikväll som innebar att testa hur högt upp 4030 når. Väldigt högt kan jag meddela. Väldigt högt.

Så som jag skrev i inledningen, jag är trött men ändå så taggad och nöjd med den här dagen, inte minst bildmässigt, att jag inte kunde låta bli att kika på bilderna och skriva några rader. Detta inlägg kommer att fokusera på 4030 som är Höganäs ganska nyinförskaffade höjdfordon. Och det är inte bara utsikten som är hisnande – prislappen fick mig nästan att trilla baklänges.

 

Möt 4030.
Möt 4030.

 

Säkerheten är viktig och självklar. Alla som ska upp i korgen ska ha sele.
Säkerheten är viktig och självklar. Alla som ska upp i korgen ska ha sele.

 

Det är en och anna rem som ska knäppas i mörkret.
Det är en och annan rem som ska knäppas i mörkret.

 

Korgen sänks mot marken (för att fotografen ska kunna hoppa i utan att behöva balansera på stegen uppe på bilen).
Korgen sänks mot marken (för att fotografen ska kunna hoppa i utan att behöva balansera på stegen uppe på bilen).

 

De som är vana tar den här vägen i och ut korgen.
De som är vana tar dock den här vägen i och ur korgen.

 

Jag hakas fast i korgen och vi påbörjar färden uppåt.
Jag hakas fast i korgen (det känns som ett helt överkomligt säkerhetstänk) och vi påbörjar färden uppåt.

 

Lite högre upp...
Lite högre upp…

 

Fotografen har kanske pratat om kontrollbehov tidigare. Någonstans känner jag at jag vuxit lite av att åka i blåljusfart med räddningschefen i Osby, samt kvällens höjdupplevelse i regn och blåst. Det var bara att lita på att Henrik, och brandmännen nedanför, har koll på läget.
Fotografen har kanske pratat om kontrollbehov tidigare. Någonstans känner jag att jag vuxit lite av att åka i blåljusfart med räddningschefen i Osby, samt kvällens höjdupplevelse i höganäsisk blåst och regn. Det var bara att lita på att Henrik, och brandmännen nedanför, har koll på läget.

 

Det är högt.
Det är högt.

 

Ovant högt.
Ovant högt.

 

På väg neråt.
På väg neråt.

 

Fast mark under fötterna igen.
Fast mark under fötterna igen.

 

Nästa omgång bilder fotograferar jag från marken.
Nästa omgång bilder fotograferar jag från marken.

 

Det är en utmaning att fotografera i mörker och att fota just räddningspersonal i mörker är en mardröm eftersom reflexerna på kläderna gärna äter upp allt ljus. I bilderna ovan har jag valt att undvika att använda blixt, vilket ställer ganska höga krav, lite trixande med inställningar samt en stadig hand. Eller gör jag som jag brukar – hittar en stadig person att luta kameran mot och kvällens ”stativ” heter Henrik H.

På återseende.

 

 

Kan räddningstjänsten bli snabbare?

Behöver du hjälp av räddningstjänsten? Ring 112 och är du i Osbys tätort så får du förhoppningsvis hjälp av brandmännen inom tio minuter. De ska ta sig till stationen hemifrån eller jobbet, svida om till lämpliga utryckningskläder och sedan hitta till den plats där du befinner dig.

Är du längre bort från närmaste brandstation kan det dock ta ännu längre tid.

Räddningspersonalen vill givetvis nå fram till dig så fort det bara är möjligt, oavsett om det handlar om trafikolycka, brand, hjärtstopp eller vad det nu må vara.

Och det här med att nå fram så snabbt det bara går är något som ligger räddningschefen Peter väldigt varmt om hjärtat och han har många tankar om hur detta ska gå till och förhoppningar om att det en dag ska bli möjligt att realisera i Osby kommun.

Vid whiteboardtavla, han börjar med att prata om vilka insatser som görs innan något händer.
Vid whiteboardtavlan, han börjar med att prata om vilka insatser som görs innan något händer.

 

Kommunal samordning. Det vill säga, hur kan olika aktörer engageras och organiseras för att kunna vara tillgängliga och åka på olika typer av larm som en del i en första insats? Och vilka personer är det vi egentligen pratar om här?

Vi pratade om det här en eftermiddag nyligen, Peter och jag. Och när han diskuterar så vet ni kanske vid det här laget att det samtidigt ritas upp saker på en whiteboardtavla. I olika färger givetvis.

Sammanfattning av kommunal samordning enligt räddningschefen i Osby ser ni här:

Här ser ni räddningschefens vision: hur kommunala resurser kan nyttjas inom räddningstjänsten.
Här är räddningschefens vision: hur kommunala resurser kan nyttjas inom räddningstjänsten.

 

Frågor på det?

Ja, jo givetvis har ni frågor. Det hade jag också och det är så att säga själva svaret som bilden visar.

Ni ska få en kort sammanfattning av mig, för det är ganska smarta tankar om snabba räddningsinsatser som han har, den där räddningschefen.  Pilen ovan är alltså en tidslinje och utgår från vad som kan göras i förebyggande arbete (till vänster) och vad som görs när något akut tillbud (den röda ”stjärnan”) sker. Hur kan allt bli bättre?

Som ni kan se på whiteboardtavlan så finns det ett gediget arbete med att ta fram larmplaner och handlingsplaner och genom exempelvis tillsyn verka för att minimera risken att räddningsinsatser alls behövs. Men även information ut till olika grupper, som till exempel skolever, olika projekt och riktad tillbudsuppföljning finns med som en del i detta arbete.

Men om något faktiskt händer och räddningstjänsten behövs, då finns det möjligheter att vara på plats snabbare, menar Peter. Men det kräver ett stort arbete och handlar om att samordna och organisera befintliga resurser. Ni kan se på bilden ovan att de som exempelvis omnämns är hemtjänstpersonal, väktare, taxichaufförer och nattvandrare. De befinner sig strax efter händelsen på Peters tidslinje och, märk väl, innan FIP (räddningstjänstspråk för Första InsatsPerson från räddningstjänsten) och definitivt före alla brandbilar.

I räddningschefens framtidsvision handlar det om att kunna ha så många tillgängliga resurser som möjligt förberedda att både arbeta förebyggande i sitt dagliga arbete och att rycka ut vid larm, den som befinner sig geografiskt nära kan nå till exempelvis ett hjärtstopp på oerhört kort tid och göra verklig skillnad.

Peter ritar en karta som föreställer kommunen och placerar rent hypotetiskt ut de olika resurserna som skulle kunna vara tillgängliga nattetid för att göra en första insats.
Peter ritar en karta som föreställer kommunen och placerar rent hypotetiskt ut de olika resurser som skulle kunna vara tillgängliga nattetid för att göra en första insats.

 

Det här är inget sprillans nytt utan är redan, i olika utsträckning, verklighet på sina ställen i Sverige. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Sveriges kommuner och landsting har gemensamt publicerat en skrift om hur kommunala resurser kan samverka, exempelvis genom att införliva hemtjänstens undersköterskor i räddningstjänstens egen organisation.  Är du nyfiken så kan du klicka här för att läsa mer.

Kommer ni ihåg branden i gatuköket i Lönsboda som inträffade ganska nyligen? Där var det just hemtjänstpersonal som upptäckte att det brann OCH som försökte släcka med hjälp av brandsläckare, innan räddningstjänsten kom på plats.

Gatuköket totalförstördes i den nattliga branden.
Gatuköket totalförstördes i den nattliga branden.

 

I det fallet började det brinna ganska så exakt mitt i natten, det vill säga den tid när de flesta människor ligger hemma i sina sängar och är allt annat än alerta. Men vissa är alltid vakna då de ju arbetar när vi andra sover, i det här fallet var det alltså en hemtjänstpatrull, men skulle lika gärna kunna vara exempelvis en väktare eller nattvandrare.

Kommunal samordning i Osby, kom ihåg – det var här ni (förmodligen) läste det först.

På återseende.

 

Men behövs räddningstjänsten då?

Ja, det var alltså vad jag frågade insatsledaren Janne under en av våra turer i 8080.

Jag hörde hur han svalde och drog efter andan och inte för att jag ska tillskriva någon tankar eller så men han funderade eventuellt på om jag till slut totalt tappat all verklighetsförankring. Kanske borde jag ha valt ett annat tillfälle än när han satt bakom ratten. Nåja, gjort är gjort.

Kanske är frågan lite provocerande och för de flesta, möjligen alla, är svaret instinktivt ”ja”. Men varför behövs räddningstjänsten då?

 

Insatsledare Jan Persson
Insatsledare Jan Persson

 

ASA_7959

 

Efter några sekunders lite halvt obekväm tystnad så återfick Janne fattningen, harklade sig och svarade.

-Det är klart att vi behövs. Dels för att vi arbetar skadeingripande och begränsande men också eftersom mycket av vårt arbete faktiskt sker förebyggande och det är av största betydelse.  Ett bra förebyggande arbete kan ju spara stora summor pengar eftersom en skada eller en brand då kanske aldrig inträffar.

En del i detta är det arbete som, utöver planerad brandutbildning i årskurs 2, 5 och 8, räddningstjänsten har gjort ute i skolorna, som en del i att få bukt med det som han kallar okynneslarm.

-Någon trycker på en larmknapp för att exempelvis en lektion är tråkig. Det där kostar cirka 5000 kr plus moms och någon ska ju trots allt betala den fakturan.

Genom att åka ut i skolorna och informera har det blivit en klar förbättring och han drar det exempel som han brukar använda när han pratar med eleverna:

-Om det händer en trafikolycka där din familj är inblandad eller om det brinner hemma hos dig, vill du då inte att vi ska vara på plats och hjälpa till så snabbt som möjligt? Det kan vi inte om vi är upptagna med något helt onödigt.

Brandingenjören Jimmie fick samma fråga, behövs räddningstjänsten? Jag hade förvarnat (dumt kanske) honom innan om att jag avsåg att ställa en provocerande fråga.

 

Brandingenjör Jimmie Ask.
Brandingenjör Jimmie Ask.

 

Men Jimmie tittade bara kolugnt på mig och förklarade på ett ytterst självklart sätt:

-Ja, vi behövs. Någon måste ju trots allt ta hand om det dåliga som händer i kommunen och det är det vi som gör, på olika sätt.

Även räddningschefen Peter fick förmånen att uttala sig i ämnet.

-Jo, vi behövs nog.

 

Räddningschef Peter Dubrefjord.
Räddningschef Peter Dubrefjord.

 

Jag minns att jag tittade väldigt frågande på honom med anledning av ordet ”nog” och han skyndade att förklara sig.

-Det finns säkert andra som kan utföra en del av det arbete vi gör idag, det tvivlar jag inte på. Men räddningstjänsten kommer alltid att behövas –  vissa uppgifter kan bara utföras av oss. Det är det korta svaret.

(Hade jag bett om ett långt svar så hade det garanterat involverat en whiteboardtavla).

 

DSC_4320

 

ASA_8002

 

ASA_9423

 

DSC_4388

 

Undertecknad fotobloggare har givetvis ingen avsikt att önska att räddningstjänsten på något sätt upphör. Syftet med frågan är ett helt annat och leder helt enkelt tillbaka till en av de orsaker till att jag drog igång Projekt Räddningstjänst: vad gör räddningstjänsten egentligen?

Det är som sagt det jag försöker visa här och även kanske få någon att fundera över hur stor betydelse just den här organisationen har för att delar av samhället ska fungera smidigt.

På återseende (japp, jag lovar).

 

Insider eller outsider hos räddningstjänsten?

Det är söndag kväll. Lugnt och tyst och tid för tankar och reflektioner. Och kaffe (alltid kaffe).

Projekt Räddningstjänst har pågått i en och en halv månad – det allra första inlägget publicerades den 15:e september, efter min första heldag på stationen i Osby.

Det var en ganska så nervös dag, jag känner inga av brandmännen eller övrig personal sedan tidigare, och jag visste inte riktigt vad resultatet skulle bli. Jag var dock mer orolig än vad jag hade behövt vara, ett kort möte med räddningschefen på morgonen och sedan vallade Ulf runt mig ett tag innan Janne förbarmade sig och gav mig den guidade rundturen på stationen samt en hel massa prat. Det fanns inget avvaktande i någons förhållningssätt utan det var snarare öppna armar och nyfikna frågor om projektet.

 

DSC_3822

 

DSC_4113

 

DSC_4553

 

Det ÄR speciellt att porträttera människor i en grupp som man i vanliga fall inte hade haft tillträde till. Hur ska jag som fotograf förhålla mig? Min taktik bygger på att vara öppen med mig själv och min personlighet, visa intresse och vara otroligt ärlig med min okunskap kring räddningstjänst. En del av mitt arbete, förutom fotodokumentationen, är ju att vara korrekt i återgivandet. Att använda rätt termer och dra riktiga slutsatser som ändå ni som inte arbetar med räddningstjänst ska förstå. Redan första dagen fetsnubblade jag på ett fackuttryck, men jag fick det omgående förklarat, min nollställda och förvirrade min sa nog allt.

Ordet var dimspik. Inte i var mans vokabulär direkt men idag vet jag att det finns olika typer, som exempelvis begränsningsspik och attackspik. Kunskap som jag i och för sig aldrig någonsin kommer att ha praktisk användning för.

 

ASA_8225

 

Visserligen skulle jag kunna hålla mig totalt i bakgrunden och bara dokumentera rakt av, men jag har valt att istället ta lite plats. Inte för mycket plats, det är inte jag som är huvudpersonen, men tillräckligt mycket för att räddningstjänstfolket ska börja se mig som en kompletterande del av sin stora grupp, även om det finns en tidsbegränsning vad gäller min närvaro. Min förhoppning är ju att de (åtminstone de som arbetar heltid på stationen) vid det här laget upplever mig som en naturlig del av sin vardag, och inte enbart som en belastning.

I slutet av våren kommer de att vara av med mig (jag låtsas att jag inte hörde kollektiva suckar av lättnad), och jag har då förhoppningsvis tagit älgkliv i utvecklingen som fotograf och Osbys räddningstjänst har fått en omfattande dokumentation att använda såsom de önskar.

 

DSC_0213

 

DSC_1702

 

DSC_0488

 

Hur har omgivningen reagerat på projektet då? Det som är bland det roligaste är att få höra, både av vänner och okända, att de tycker att det är otroligt intressant att följa. Alltså inte bara att läsa enstaka inlägg utan att faktiskt följa projektet på riktigt och flera gånger har jag fått feedback i stil med att ”det känns som om man är där”.

Jag bugar och bockar och hasplar ur mig tack efter tack. Jag har skrivit det förut och gör det igen: TACK till er som läser och delar och tack till all personal på räddningstjänsten som verkligen står ut med att ha mig där.

Hur stort har projektet blivit då? Vi pratar ju om en lokaltidnings webb, däri finns givetvis en begränsning i hur många läsare som hittar dit. Det kan jag inte hymla med, men siffrorna är trots det BRA. Högre än förväntat, bloggen drar många, många läsare och enstaka blogginlägg har hamnat i topp bland de mest lästa nyhetsartiklarna. Det är ganska stort.

 

ASA_8918

 

ASA_8317

 

DSC_0044

 

ASA_9094

 

Räddningschef Peter och jag pratade just om det här med statistik och spridning i fredags innan vi skildes åt efter att ha stått ut med varandra i hel dag. ”Hur får man projektet att bli riktigt stort, hur når man de riktigt höga läsarsiffrorna?” undrade han.

Nu låter det som om han aldrig är nöjd, men det är snarare så att han strävar framåt. Han är nog stolt över ”sin” station och personal och positiv till fotoprojektet och vill såklart att det når fler. Jag har inga direkta förslag, mer än att möjligen försöka nå ut till de olika räddningstjänstorganisationerna och att fortsätta arbetet med att sprida via sociala medier. I statistiken ser jag att Facebook är den största vägvisaren hit, så fortsätt gärna dela inläggen och har någon ytterligare förslag på hur man man genererar publicitet så påpeka det gärna.

Nu, efter en och en halv månad, finns det en hel drös inlägg, det finns något att visa upp helt enkelt och förhoppningsvis framhävs det som är ganska unikt med Projekt Räddningstjänst: att vardagen hos en mindre räddningstjänst visas upp på ett sätt som inte är tillrättalagt överhuvudtaget. Bilderna tas precis när något händer och konstrueras inte för att bli extra häftiga eller publikfriande. Larm med sirener och blåljus är ju inte prioriterat här utan blir bara en del av vardagen hos räddningstjänsten, helt enkelt ett komplement.

I dag kör vi en snabb repetition av inläggen, länkarna nedan är i kronologisk ordning, äldst kommer först.

Häll upp kaffe så går larmet.

Det var ett jädrans tjat om dimspikar.

Va, blir det ingen kalender?

Första gången fotografen åkte Osbys tankbil, eller 8040, som vi säger i branschen.

Den högprioriterade arbetsmiljön, cancer skämtar vi inte om.

Fattar ni hur viktigt det är med brandvarnare? Och bloggen åker på larm.

Skitmörkt i Lönsboda och fotografen varierar sig genom att åka 8240.

Tillsyn, en riktigt stor del av vardagen för räddningstjänsten.

Jag har en stor ryggsäck att släpa omkring på.

Insatsledaren fick ett egoinlägg.

Mest rök någonsin – det gick för sjutton inte att se något alls.

Klart att jag har favoriter,vore konstigt annars.

Totalt förstörd i nattlig brand.

”Skaffa ett skäligt brandskydd” och 8080 kör på larm till Hästveda.

Tycker ni att vissa bilder är konstiga? That’s how I roll.

Glöm ej dra ut laddning till båten!

Försmak av kemikalieutsläpp.

En het zon och brandman som får problem med hjälm och mask.

Att fatta eld, det kan brandingenjören berätta om.

Det är viktigt med popcorntankar om man är chef.

Fotografen blir fotograferad när fotografen fotograferar räddningschef.

Enveten brand i skogen.

 

På återseende.

 

 

 

 

 

Räddningschefen och popcorntankarna

Jag misstänker att Peter Dubrefjord är som lyckligast i jobbet när han får prata räddningstjänstorganisation med en whiteboardtavla, och pennor i många olika färger, som hjälpmedel.

Efter en eftermiddag i räddningschefens sällskap känner jag mig ganska trött i skallen. Vi har pratat om bland annat fritidsgårdar, tillbudsuppföljning och om hur samhällets olika aktörer, förutom räddningstjänsten alltså, kan bidra till en mer effektiv räddningsinsats vid olycka eller brand (lägg det sista på minnet, jag kommer att återvända till detta flera gånger under Projekt Räddningstjänst).

Och om ni tror att Peter idag stod och höll en föreläsning och jag bara kunde koncentrera mig på att anteckna i lagom tempo och knäppa av en bild eller två, ja då tror ni helt fel. Här serveras ingen information på något välputsat silverfat utan han ställer frågor och kräver svar, fast ändå på ett ganska vänligt sätt. Jag har fått läsa högt ur LSO, lagen om skydd mot olyckor  (2:1 och 3:1 om någon är intresserad), och det kändes lite som att vara tillbaka i skolbänken fast med en mer engagerad lärare än jag nog någonsin träffade på under min skoltid.

 

Snart firar han ettårsjubileum som räddningschef i Osby.
Snart firar Peter Dubrefjord  ettårsjubileum som räddningschef i Osby.

 

Ja, han pratar mycket men lyssnar också, även på en något okunnig bloggande fotograf som ibland inte riktigt hänger med i räddningschefstankarna.
Ja, han pratar mycket men lyssnar också, även på en något okunnig bloggande fotograf som ibland inte riktigt hänger med i räddningschefstankarna.

 

"Jaha, men hur menar du då?" En lite bekymrad uppsyn när jag kommer åsikter och funderingar.
”Jaha, men hur menar du då?” En lite bekymrad uppsyn när jag kommer med åsikter och funderingar.

 

I dag stod bland annat kommunal samordning på schemat, intressant ämne som jag återkommer till.
I dag stod bland annat kommunsamordning på schemat, intressant ämne som jag återkommer till.

 

Med kartan som mall ritar han av kommunen för att förtydliga för bloggaren hur insatser skulle kunna samordnas geografiskt sett.
Med kartan som mall ritar han av kommunen för att förtydliga för bloggaren hur insatser skulle kunna samordnas geografiskt sett.

 

Det där är lite typiskt för Peter, han har i egenskap av räddningschef ett övergripande ansvar för räddningstjänsten i Osby (det är också reglerat i lag förresten, LSO 3:16) och han vill mycket.  Det kopplade jag redan från början och att han har visioner stod klart vid vårt första möte när jag, mer än hyfsat nervös, skulle sälja in Projekt Räddningstjänst för chefen himself.

Jag var beredd på motstånd och hade laddat upp med både ett, två och flera argument varför det skulle vara intressant att dokumentera vardagen hos en räddningstjänst i ett mindre samhälle, det hade jag verkligen, och det var slipade argument. Och jag var alltså SÅ redo att retoriskt besegra samtliga invändningar han kunde tänkas ha.

Nu hade han inga direkta invändningar. Snarare tvärtom. Istället kom det idé efter idé och jag minns att jag förvirrat funderade på om jag fått klartecken att dra igång projektet eller inte eftersom jag inte kunde komma ihåg att han faktiskt sagt ja.

 

Ni kan tänkas stöta på honom i akut läge, vid någon form av insats, och då är han klädd så här. han är alltså inte bara en skrivbordschef.
Ni kan tänkas stöta på honom i akut läge, vid någon form av insats, och då är han klädd så här – han är alltså inte bara en skrivbordschef.

 

Antivålds- och antidrogarbete är två saker som han vill kämpa för i kommunen.
Antivålds- och antidrogarbete är två saker som han vill kämpa för i kommunen.

 

"Jag vill renodla och hitta rätt befälsnivåer för att vi ska bli riktigt duktiga på att leda insatser".
”Jag vill renodla och hitta rätt befälsnivåer för att vi ska bli riktigt duktiga på att leda insatser”.

 

Här diskuteras dimspik och värmekamera under en övning under Projekt Räddningstjänsts första vecka.
Här diskuteras dimspik och värmekamera under en övning under Projekt Räddningstjänsts första vecka.

 

Han ställer krav men skämten och skratten finns alltid till hands, och det är något som jag tycker att de alla har gemensamt, både Peter, Jimmie, Janne och Ulf.
Han ställer krav men skämten och skratten finns alltid till hands, och det är något som jag tycker att de alla har gemensamt, både Peter, Jimmie, Janne och Ulf.

 

Och när jag råkade fråga lite om tänket med första insats vid trafikolycka fick jag, surprise, en whiteboarddemonstration.
Och när jag råkade fråga lite om tänket med första insats vid trafikolycka fick jag, surprise, en whiteboarddemonstration.

 

Men här är vi nu, knappt en och en halv månad in i mitt fotoprojekt som kommer att bli ett unikt tidsdokument av Osbys räddningstjänst. Planen är inte spikad i detalj för hela projektet, jag har vissa fokusområden och räddningschefen kommer konstant med nya uppslag och idéer, och de har han många av – han kallar dem sina popcorntankar, eftersom de poppar upp lite då och då.

Och när jag hör hur några av Peters kollegor beskriver sin chef så kan jag ju konstatera att jag är på rätt spår. Brandingenjör Jimmie säger vidsynt, förändringsvillig och energisk och insatsledare Janne tar till uttryck som nytänkande, driven och framåt.

Så vi verkar vara överens.

Peter hann knappt gå ut gymnasiet innan han började arbeta som ambulanssjukvårdare. Därefter blev det inriktning mot räddningstjänst tills han tog flera sabbatsår och ägnade sig åt en vägfärja istället. I tre år var han färjeledschef på Bolmsöleden innan han återvände till sin tidigare bransch, placerad i hemorten Gislaved, och sedan december 2014 chefar han alltså över räddningstjänsten i Osby.

 

En man och hans brandstationstorn.
En man och hans brandstationstorn.

 

Som ni kunde läsa ovan så finns där en stor vilja och ett entusiastiskt (oj, så lätt jag hade kunnat skriva ”brinnande”, men det skämtet är för uppenbart), engagemang och han berättar att han satsar på att berätta för politiker och tjänstemän i kommunen hur bred räddningstjänsten faktiskt är, eller som han säger:

-Vi kan utföra fler uppgifter än vi gör idag.

Och det tror jag säkert att han kommer att få dem att förstå. De får möjligen dock vara beredda på att ägna sig åt högläsning av lagtexter.

På återseende.