Föräldrar inom idrotten 

Igår anordnade fritidsförvaltningen och Skåneidrotten en inspirationskväll med föreläsaren och idrottspsykologen Johan Fallby. Jag fanns där för att representera Barn – och ungdomssupporten och blev väldigt inspirerad av den forskning som han lyfte fram. Han belyste bland annat att den inre motorn hos barnet samt aktiva föräldrar som förstår balansen mellan att uppmuntra och backa undan är viktiga faktorer för att idrottandet ska hålla i sig på lång sikt. Föräldrar som springer bredvid linjen och skriker eller som drillar sina barn hårt passar liksom inte in i en positiv och sund idrottskultur som ska ha sin grund i lust och glädje. Han menar ovldå att upp till barn är 12-13 år behövs det inte någon systematisk träning, en skicklig tränare ägnar sig istället åt systematisk lek och kan på så vis hjälpa barnen att utveckla förmågor och färdigheter.

Följ Johan Fallby på FB-sidan ”Idrottsföräldrar”. 

De glömda barnen

400 000 barn. 3-5 barn i varje klass. Så många är det som lever med en nära anhörig som har ett missbruk. Endast 2% av de här barnen får det stöd som de har rätt till och detta beror inte på att stödet inte finns utan på att barnen inte vet om att det finns. Vuxna omkring barnet måste också ha mod att fråga och agera när misstanke om missbruk finns. 

I veckan har jag åkt runt till alla kommunens årskurs 7 och berättat om gruppverksamheten Vändpunkten som finns till för barn och ungdomar som lever med en förälder, ett syskon eller någon annan som har eller har haft ett missbruk. Innan jag klivit upp på scenen i gymnastiksalar och aulor har eleverna fått se förställningen Bengtsson på dörren. Den handlar om en pojke som bor tillsammans med sin pappa som är alkoholist. Efteråt har Björn och Markus som ligger bakom denna föreställning hållit ett långt eftersnack. Vilka kan man berätta för? Kan man bli mobbad om andra barn får veta? Behöver man må dåligt för att ens förälder gör det? Vad gör man om en kompis berättar att hen har anhöriga som missbrukar?

Vi behöver prata mer om missbruk och de konsekvenser det kan få. Det är det enda sättet att slå hål på den ”hemlighetsballong” som dessa barn bär med sig i skolan, på fotbollsträningen och i många andra sammanhang. De vaknar med den och somnar med den. I föreställningen smäller de ballongen med en osynlig nål. Elverna hoppar upp ur stolarna av den plötsliga smällen. Precis så önskar jag att alla vuxna skulle hoppa till över siffran 400 000 barn. 


(Vändpunkten finns på Barn – och ungdomssupporten i Hässleholm. Ta kontakt med socialförvaltningen för information om vilket stöd som finns i din kommun.)

Det är vardagen som är livet

Att få komma iväg hemifrån är avkopplande och härligt. Samtidigt så slås jag av samma sköna känsla varje gång jag sedan återgår till vardagen; wow det är här jag får leva mitt liv. Hämtning på förskolan, luncher med kollegorna och kvällspromenader med familjen. Allt det vanliga i vardagen blir så vackert när man varit utan det en vecka eller en weekend. 

Ungdomar som vet att de är älskade och viktiga bränner inte bilar

I Sverige har vi det bättre än i många andra länder, men det innebär inte att det är problemfritt att växa upp här. Många barn har ingen trygg plats att andas ut och ladda sina batterier på. Att ungdomar misshandlar, bränner bilar, saboterar och begår andra brott kan vi se som att de är dumma i huvudet och bara vill göra skit för samhället. Vi kan tänka att vi behöver högre staket, övervakningskameror och fler vakter som patrullerar. Det går säkert att lösa på det viset men vi behöver se det i ett större perspektiv. Vad är det vi vill? Att de här unga vuxna ska må bra och känna att det finns mer meningsfulla saker att ägna sig åt!

Enlig Socialstyrelsen lever ungefär en femtedel av alla barn i familjer där det förekommer riskbruk av alkohol. Om vi lägger till alla barn som sitter i kläm i upprivande skilsmässor, lever med föräldrar som använder droger, lider av psykisk ohälsa eller av föräldrar som på andra vis är mer eller mindre begränsade i sin förmåga att ta såväl praktiskt som känslomässigt ansvar över sina barn så förstår vi att det finns många barn som mår förbannat dåligt. I hemmet, men också i skolan. Friendsrapporten 2016 visar exempelvis att fyra av tio barn i åldern 7-10 år känner sig otrygga någonstans på skolan. Var fjärde elev i samma åldersgrupp är rädd för att bli ensam på rasten vilket man kan tänka sig leder till oro, stress, koncentrationssvårigheter och kanske till fysiska besvär som magont och sömnproblem. Vad får oss att tro att alla dessa barn ska klara sig finemang, gå ut med fullständiga betyg, hålla sig på mattan och bli ”fullvärdiga” samhällsmedborgare som inte hittar på skit? De är ju totalt svikna av vuxenvärlden! Av alla som ska finnas där och göra så att alla platser som barn vistas på är trygga platser. Ledaren, dvs föräldern, läraren, rektorn eller vem det nu må vara som är nära barnen, har det på sina axlar. Precis som min chef har som ansvar att se till att jag är trygg på min arbetsplats och inte riskera att utsättas för kränkande ord eller handlingar.

Det handlar verkligen om att ligga steget före här, långt före. Det handlar om att stötta föräldrar i sitt föräldraskap redan från början och på så vis göra det man kan för att barnen ska få en bättre start än de annars skulle få. Främjande och förebyggande arbete är det enda sättet att förändra barns hälsa på lång sikt. Det behövs resurser som tidigt kan hjälpa föräldrar att förstå vikten av att vara lyhörda inför sina barns behov och belysa hur viktigt det är att barnet får knyta ann. Jag hörde exempelvis Barnverket berätta hur man på kort tid kan se förändringar när det gäller anknytning, bland annat genom att  uppmana föräldrar att sätta upp luggen vid byte av blöja så att barnet får ögonkontakt och kan interagera med sin förälder. Det är där det börjar. I interaktionen med föräldern när blöjan är full av skit. När det sedan händer skit på stan vet jag inte riktigt vad som kan göras helt ärligt. Då är det bara fokus på att städa undan problemet, dvs de här barnen som hittat överlevnadsstrategier och hakat sig fram, och om att släcka bränder. Bokstavligt talat.

Min lilla 5-åring kan ibland komma till mig när han är trött eller behöver energi. ”Jag behöver mamma mig lite med dig” säger han och kryper upp i min famn, gärna in under min kofta eller med sina små klibbiga händer in under min tröja. Vad gör man om man utan de där trygga personerna i sin tillvaro? De som kan ladda en. Vad gör man om ens föräldrar inte har förmåga att berätta hur de vill ha det? Inte har ork eller förståelse för vikten av att ge sina barn vissa ramar av kärlek? Inte är ett dugg intresserade av hur man mår, känner och har det? Vissa gör kanske ingenting, men många av de som bubblar av frustration, ilska, ensamhet, rädsla och hopplöshet kommer att agera ut det på olika sätt. Antingen mot sig själva i form av missbruk eller liknande eller mot andra. Få barn med en trygg bas gör sådant. Få barn som i det stora hela känner meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet i tillvaron gör sådant. De agerar ut hemma istället eftersom föräldern står pall och finnas där när det är kämpigt. Tänk så mycket ilska och frustration det finns hos en människa som tänder eld på bilar och slår skiten ur folk. Jag tror att vi kan mångdubbla det hatet för att beskriva vad de känner inför sig själva.

 

Förskolan, för vem?

Diskussionen om vad man får göra och inte göra när ens barn är på förskolan är ständigt levande. Det sprakar och blixtrar om den har jag förstått. Jag är själv ytterst principfast när det gäller vad jag gör medan mitt barn är på förskolan men vacklar något när det kommer till exempelvis ensamstående föräldrar som sliter sitt hår för att få ihop tillvaron. Kanske kan det vara barnets bästa om föräldern då och då lutar sig tillbaka i frisörstolen eller handlar utan trötta barn på armen? Jag vet inte.. Något jag är säker på att jag tycker är jag och föräldrar i min situation, det vill säga med stabil inkomst och tillvaro, hus, bilar osv inte har rätt att utnyttja förskolan till barnvakt för att kunna träna, shoppa, påta i rabatten osv.  Det förvånar mig att föräldrar i trådar på Familjeliv.se helt ogenerat skriver att de ”unnar sig” lediga dagar hemma medan barnen är på förskolan och till och med åker utomlands (!) medan barnen spenderar dagarna på förskolan och hämtas av mor-/farföräldrar. Föräldrar beskriver på riktigt hur upprörda de har blivit när förskolan nekat barnen att vara där samtidigt som de själva ligger i en solstol med en paraplydrink i Thailand. Som om förskolan vore en förvaringsbox på Domus!

Förskolan är till för den tid vi tar oss till och från jobbet och den tid vi spenderar där. Den tid jag är ledig är det min uppgift att ta hand om och vara med mitt barn (som jag har valt att skaffa) så att pedagogerna kan fokusera på de barn vars föräldrar är på jobbet. Vissa arbeten är flexibla vilket gör att det exempelvis funkar att jobba samtidigt som man sitter hos frisören och om man behöver tanka bilen efter lämning blir det inte någon bot från förskolan för det. Om jag behöver gå på ett gynekologbesök så gör jag det (springer ju inte där varje vecka) och om jag behöver handla lunch på Coop efter lämning ser jag inte de 3 minuterna som något kriminellt (under förutsättningar att jag betalar min mat). Det handlar alltså inte om att vi föräldrar ska chipmärkas för att inte lura förskolan. Det handlar om grundsynen på förskolan och om förståelsen för att våra barn inte behöver förskolan utan att verksamheten enbart finns till för att vi måste gå till jobbet.

Bara tänk hur kämpigt det måste vara för ett litet barn att hålla ihop sig själv och anpassa sig efter 10-15 andra människors behov i 7-8 timmar. Fler som är med om känslopys hemma på eftermiddagarna till exempel eller barn som bara måste få en stund för sig själv framför tv:n för att samla ihop sig? Det är ett intensivt tempo på en förskola, i alla fall mellan varven. Många behov, önskningar, känslor, konflikter, kanske knuffar och slag, plötsliga händelser. Det är barn vi pratar om. Barn som tränar på att kommunicera, barn som utforskar sig själva i samvaron med andra. Vissa barn som uttrycker känslor starkare och mer högljutt, andra barn som far mer illa än andra när det är för stökigt. Det är omöjligt för pedagogerna att fånga upp och se alla barnens reaktioner och behov i olika situationer. Duktiga och kompetenta pedagogerna, ex de som jag har förmånen att få lämna mitt barn hos, lägger ner mycket tid på att lära känna varje barn. De sätter sina gränser, är lyhörda inför barnens personliga gränser och anstränger sig till det yttersta för att möta med respekt och värme. Men förskolan kan aldrig bli hemma. Precis som en arbetsplats, hur fantastisk den än är, aldrig är hemma.

Världen och samhället kretsar helt kring oss vuxna och våra behov. Det är för vår skull förskolan finns.

 

Birollen i familjen

Huvudrollen i familjen spelas fortfarande ofta av mamman. Det är hon som utses till den mest lämpade föräldern av både sig själv och pappan även om det inte uttalas. Pappan, som ytterst sällan överraskas med en babyshower när han ska blir förälder, är dessvärre fortfarande alltför ofta nedgraderad till den där birollen. Till den som finns i periferin. Statisten som finns med men som inte riktigt hugger in och/eller inte tillåts ta plats. 

Det börjar redan när barnen är små och många pappor står handfallna inför uppgifter som mammor bara gör. De gör det inte för att de har en livmoder utan för att de vet att de kan ta hand om sitt barn. De har lärt sig det, att de som kvinnor kan ta hand om barn. Att de med öm hand och mjuk röst kan trösta och lugna ett barn, byta blöjor och dela mat i lagom stora bitar. Många pappor har också lärt sig det, att kvinnor är bättre lämpade att ta hand om barn. Allt mjukt, feminint och relationellt lär sig pojkar att ta avstånd ifrån tidigt vilket kanske är en orsak till att de backar och låter mamman sköta det. Visst har kvinnor bröst som oftast producerar föda och anknytningen till mamman är livsviktig, men det gör inte pappan mindre viktig. Pappor beskrivs på riktigt fortfarande som barnvakter till sina egna barn! Om pappor i grupp står med barnvagnar blir det en bild på Instagram med någon text som får det att framstå som sensationellt att de …kör barnvagn! Som om det inte vore en absolut självklarhet att de vill köra vagn, byta blöjor, läsa godnattsagor, axla konflikter, trösta, vagga, gosa och göra allt det där andra som mammor gör. Det är att nedgradera dem och deras självklara roll, och samtidigt skriva under på att mamman ska göra allt utan att lyftas fram som en hjältinna. 

Det jag funderar över är hur vi kan ändra på detta, för det tror jag att vi behöver göra. Ur ett folkhälsoperspeltiv faktiskt. Dels för barnen men också för de vuxna. Det är till exempel så att betydligt fler män än kvinnor inte har kontakt med sina vuxna barn vilket kan leda till ensamhet och därmed sämre psykisk hälsa. Men åter till barnen, hur kan vi ge fler av dem tillgång till båda sina föräldrar? På riktigt. Inte enbart när det gäller vardagliga ting som att packa väskor, ha koll på barnkalas eller köra till träningen. Jag tänker på den känslomässiga biten. Den som handlar om att trösta, lyssna in och vara intresserad av sitt barns processer. Allt vad det innebär att lära känna sitt barn och dela med sig av den man själv är. Av sina känslor, behov, barndomsminnen, visioner och det som man önskar att ens barn ska bära med sig.

Jag tror inte att det enbart handlar om att dela föräldraledigheten i början av barnets liv även om jag tror att det är jätteviktigt för barnet att båda föräldrarna är hemma en längre period (var fjärde pappa till barn födda 2012 tog inte ut en enda dag de första två åren enligt Försäkringskassan). Jag tänker att det handlar mest om en grundinställning. Hur vill vi ha det i vår familj? Vill vi att barnen ska vara mammans självklara ansvar, och således den som barnen får mest tillgång till, eller vill vi att barnen ska få tillgång till båda sina föräldrar (i de fall då det finns två föräldrar)? 

Min kollega berättade om forskning där det visat sig att om mannen och kvinnan sover tillsammans så vaknar kvinnan men inte mannen om spädbarnet gråter. Om kvinnan inte är där vaknar mannen. Detta torde då, om vi bara översätter det helt fritt, typ innebära att om mamman backar ibland och släpper fram pappan så kan han betydligt mer än kanske både han själv och mamman tror. Men det kräver också att han steppar upp och ber om att få vara en aktiv del i sitt barns liv. Nu menar jag inte att barnen ska dras från mammans bröst och att man ska flaskmata för ett jämställt föräldraskap, men ett barn kan och behöver knyta ann till båda sina föräldrar. Jag vet såklart att många (många!) män är alldeles fantastiska pappor men är samtidigt ganska säker på att många på grund av egen osäkerhet och/eller mammans ovilja att släppa kontrollen inte ser sig som lika viktiga. 

Huvudrollen är verkligen bådas. Den är delad. Att lära känna sitt barn på djupet är inte någonting som bara mamman ska få tillgång till eller har i uppgift att göra för att hon har fött barnet och råkar vara kvinna. 

Är ett ”välfungerande” barn alltid ett lyckligt barn?

Är ett barn som går att lämna på förskolan utan protest nödvändigtvis ett tryggt barn? Är ett barn som lämnar in läxor i tid och följer alla skolans regler helt säkert ett barn som mår bra? Är ett barn som lyssnar på vuxnas tillsägelser och finner sig i situationer utan att tjafsa alltid ett tryggt barn? 

Barn ska fungera och det ska helst vara så smärtfritt som möjligt för föräldrar, pedagoger och andra vuxna. ”Duktiga” barn är enkla och kluriga barn ses inte som så värst ”duktiga” eftersom de ställer högre krav på sin omgivning. Ungarna ska inte hålla på att argumentera, trilskas och fightas! Detta trots att vi faktiskt önskar att de i vuxen ålder ska kunna tala för sig, bevaka sina behov och ta hand om sig. 

När barn är enkla att ha att göra med så tänker vi att de mår bra. Allt är frid och fröjd. Till skillnad från de barn som tydligt agerar ut sin frustration, ilska och andra känslor. Kan inte låta bli att dra en parallell till inskolningen på förskolan där de vuxna nästan klappar händerna över att barnen (jippi hurra!)efter ett par små dagars introduktion inte rör en min när föräldern går. Det är bra om det går smidigt utan jobbiga känslor hos barnet och kämpiga situationer för de vuxna, dvs att barnet är flexibelt. Det kan givetvis vara hur bra som helst med barnet men tanken om att barn som inte reagerar, agerar ut sina känslor och protesterar är lika med välmående och trygga barn gör att vuxna riskerar att missa dem. Om man ser till anknytningsteorin (grovt förenklat och givetvis ej applicerbart på inskolningssituationen!) så betraktas ett barn som inte reagerar alls när föräldern går inte alls som ett tryggt barn utan tvärtom som ett barn som inte riktigt räknar med sina föräldrar. Nu kan inte ett barns anknytning ses med blotta ögat av någon som inte har den expertisen men det finns ganska många otrygga barn i vårt land. Barn som inte räknar med sina föräldrar. 

Vi får inte glömma att det i skaran av ”välfungerande” och ”duktiga” barn finns pojkar och flickor som mår förbannat dåligt. Barn som anpassar sig, samarbetar väl och stänger in jobbiga känslor för att vara till lags. Barn som lever nära våld och missbruk, barn som lever med psykiskt sjuka föräldrar eller med föräldrar som är emotionellt oförmögna att närma sig sina barn på ett djupare plan. Barn som sitter i kläm i skilsmässor, barn som bär på familjehemligheter. Otrygga barn som saknar en trygg anknytning och som inte kan eller vågar annat än att hålla sig på mattan.

Vi ska alltså akta oss för att utgå ifrån att ett barn mår bra bara för att hen gör saker utan att protestera. Allt som ryms inuti en liten barnkropp syns inte utanpå.

Slutet är nära!

Det tror man i alla fall om man lyssnar in paniken på sociala medier. Semestern ska övergå i vardag och ångesten ligger som ett täcke över landet. Nästa lilla stopp är höstlovet och julledigheten är sedan ljuset i tunneln. Nä, så illa kan det väl ändå inte vara?  Visst är övergången mellan lata dagar utan mål och långa dagar på kontoret lite kämpig. Det tar ett par dygn att ställa om och de första morgnarna som vi morgontrötta snoozar oss igenom är vidriga. Men innan vi vet ordet av så är vi återigen inne i våra vardagsrutiner och höstens projekt har tagit fart. 

Många av oss har ett jobb att gå till vilket vi ska vara tacksamma över. Ett jobb som ger oss tak över huvudet, mat på bordet och pengar till det vi behöver för att få livet att gå runt. I bästa fall ett jobb som stimulerar oss och ger oss en känsla av meningsfullhet. Att vi spenderar så hemskt mycket tid på detta arbete är en annan diskussion. Jag tror att samhället i stort skulle tjäna mycket på kortare arbetsdagar och mer tid för familj och relationer. Det smärtar i mig att jag återigen ska tillbaka till att bara träffa min son ett par timmar om dagen och känna stress över att inte hinna vara med honom så mycket som jag önskar. 

Semestern är ändå inte slutet. Varken på sommaren eller på …livet. Vi har fortfarande sensommarkvällar och fina helger framför oss innan vinden blir krispig. Vi har tid. Tid för kvällspromenader, godnattsagor, picknick vid havet och andra små saker som guldkantar vår tillvaro.

Känslan som infinner sig när vi går tillbaka till jobbet efter semestern är ändå lite intressant. Lever vi det liv vi vill leva? Är vi tillfreds med vårt arbete? Våra relationer? Vill/kan vi ändra på saker?

Efter min förra semester bestämde jag mig för att gå ner i arbetstid vilket har gett mig ökad livskvalitet. 

Behövs Pride år 2016?

Är HBTQ-rättigheter verkligen någonting vi behöver prata om i ett av världens bästa länder? Behöver vi en festival för homosexuella när det inte finns en heterofestival? Yes, det behöver vi. Av så många anledningar så att jag inte ens kan räkna upp dem. 

Jag har sett Stockholms Prideparad flera gånger och kan berätta för er som inte har varit där att de nakna inoljade männen inte är det som sätter starkast spår (i synnerhet inte eftersom jag inte är lagd åt det hållet). Det vulgära, nakna och extrema är en pytteliten del av det 200 ekipage långa paradtåget. När jag var yngre och mindre vetande fräste jag över just den lilla klicken och menade att Pride enbart befäste stereotypa bilder av homosexuella. Som nyutkommen flata i en liten håla tyckte jag att det förstörde för mig att gaypeople dansade nakna på Stockholms gator och spelade dildokubb i Pridepark. Nu vet jag bättre. 

Nu vet jag att Pride handlar om väldigt mycket mer än fest och nakna människor. Politiska partier, fackförbund, stolta föräldrar, Polismyndigheten, regnbågsfamiljer och en mängd andra föreningar och organisationer utgör den stora delen i paraden. Den som berör och ger gåshud. 

Varje gång jag upplever Stockholm i regnbågsprakt slås jag av hur lyckligt lottad jag är som inte har blivit avvisad av min familj, som har fått gifta mig, skaffa barn och har sluppit bli utsatt för våld eller kränkningar som många andra HBTQ-personer blir och har blivit. Jag gråter en skvätt av tacksamhet till alla de som har kämpat så att jag idag kan leva det liv jag lever. Det är faktiskt inte så värst längesen de satte ”såna som mig” på mentalsjukhus här. I ett annat land idag kunde jag mött döden med en snara om halsen eller blivit omvänd till hetero genom våldtäkt.

Istället kan jag tillsammans med mina föräldrar och min familj se hur 45 000 människor tågar genom vår huvudstad. Sällan är jag så stolt över mitt Sverige som under Pride. 

Allt det där vi borde ha gjort bättre

Jag är ganska säker på att ni liksom jag har gjort saker som inte har blivit helt bra. Grodor har hoppat ur våra munnar, impulser har styrt våra reaktioner, människor har dömts för hårt och andra människor har släppts alldeles för nära inpå.  Tankar, känslor och tidigare upplevelser har styrt oss. Vi har klantat till det, i båda stor och liten skala, och vi måste nog ändå ha en viss förståelse för det där. Att vi klantar till det ibland.  Vi vill gärna stirra oss blinda på galenskaper som andra står bakom och förmildra våra egna tillkortakommanden, men sanningen är att vi alla har brustit. Och vi kommer att göra det igen.

Visst är det vansinnigt irriterande att vi inte är fulländade, men samtidigt är det just  lärdomar vi behöver för att växa. Växer gör vi däremot inte om vi inte rannsakar oss själva och intresserar oss för varför vi gör som vi gör. Vad var det som styrde mitt agerande? Vilka mönster upprepade sig? Vilka känslor rördes upp i mig? Vad såg jag i personen framför mig som egentligen var en ren projektion?

Vi borde ha gjort bättre, men jag tänker ändå att vi på något vis alltid gör det vi kan. Sen lär vi oss och anstränger oss för att inte göra sådär igen. Eller så fortsätter vi vara lyckligt omedvetna om våra snedsteg, tänker att vi är fulländade som människor och att alla andra gör fel.

 

 

Càssandra Winther
Namn: Càssandra Winther
Bor: Kristianstad
Yrke: Folkhälsopedagog på Barn & Ungdomssupporten i Hässleholm. Driver även ett litet företag med föräldraskap i fokus.
Intressen: Visats ute i naturen. Antingen i skog och mark eller vid havet. Gillar även att se Vittsjö GIK i damallsvenskan när tillfälle ges.

Kategorier