Arkitekturupproret har förstört chansen till en fruktbar debatt
Gott för både arkitekturen och för samhället. Men en debattör har förstört alla förutsättningar för en intressant och fruktbar debatt: Arkitekturupproret.
Föreningen driver den populistiska agendan att det finns ett homogent “folk” som tycker att “klassisk” arkitektur är fin och att “modern” arkitektur är ful, och att det finns en isolerad “arkitekturelit” som fyller stadskärnorna med “betonglådor” mot “folkets” vilja.
Agendan bygger på hittepå. Det byggs inte bara fult i dag och det byggdes inte bara fint igår. Det finns ingen enad folkfront i arkitekturfrågan och det finns ingen elit som främjar sina egna arkitektoniska intressen på andras bekostnad.
Precis som alla populister bryter Arkitekturupproret mot sunda debattregler. Till exempel avslöjade tidningen Arkitekten att föreningens ordförande har använt fejkade trollkonton för att hetsa mot upprorets kritiker, bland annat genom att posta bilder på kritikernas hem i sociala medier (25/3 2019).
Debattörer som annars är mycket insiktsfulla har köpt det populistiska narrativet rakt av.
”Utan upprorets påhittade konflikt mellan “folket” och “eliten”, och utan deras vilseledande distinktion mellan “klassiskt” och “modernt”, hade debatten kunnat handla om bra och dålig arkitektur.”
Forskaren Anders Sundell menar att Arkitekturupprorets kritiker framför allt avfärdar föreningen för att den “fokuserar på byggnaders utseende” (SvD 25/3). Om det hade varit sant hade det varit en skandal.
Ledarskribenten Håkan Boström skriver om “arkitektkårens motiv”, som om den påstått enhetliga gruppen hade dolda och ondskefulla avsikter (GP 21/3).
I den här tidningen kallar Liberala Nyhetsbyråns chefredaktör Malin Lernfelt undertecknad för “betongriddare” (Kristianstadsbladet 25/3). Och så vidare.
Arkitekturupprorets populism har fått ett sådant genomslag att till och med de mest läsvärda debattörerna låter sig dirigeras av den. Därför präglas debatten av missvisande förenklingar. Och därför förs det en debatt om debatten, i stället för en debatt om sakfrågan. Arkitekturupproret har förstört det offentliga samtalet om arkitektur.
Utan upprorets påhittade konflikt mellan “folket” och “eliten”, och utan deras vilseledande distinktion mellan “klassiskt” och “modernt”, hade debatten kunnat handla om bra och dålig arkitektur. Vi hade kunnat ha ett brett och inkluderande samtal om skönhet och upplevelsen av det offentliga rummet.
Då hade arkitekters yrkesexpertis kunnat komma till sin rätt, samtidigt som den mångfald av estetiska uppfattningar som finns bland folket hade fått utrymme i debatten.
Jesper Ahlin Marceta, fristående liberal debattör
