Diagnos gav Ann-Charlotte chansen till ett helt nytt liv

Det är ett halvår sedan Ann-Charlotte fick sin diagnos efter ett liv kantat av sociala problem, missbruk, psykisk obalans, anpassningssvårigheter och okontrollerat köpande. Fyra år gammal hade hon sin första kontakt med psykiatrin. Föräldrarna undrade varför dottern kunde sitta i timtal och skaka på huvudet. I skolan blev hon mobbad för att hon betedde sig annorlunda. Och i högstadiet gick allt överstyr.

Ann-Charlotte blev aggressiv i hemmet. Hennes beteende var ett stort frågetecken för tvåbarnsfamiljen i Ängelholm. På den vägen fortsatte det. Sprit och tabletter blev så småningom ett sätt att döva ångest och oro. – Jag har varit en plåga för många i omgivningen. Jag har skällt ut människor utan anledning. Jag var på gränsen till kriminell. Ibland över. – Det är jobbigt att veta nu när jag kan se saken med andra ögon. Våren 2005 utsattes Ann-Charlotte för en gov misshandel och strax efteråt begick hon ett rånförsök som egentligen var ett förtvivlat försök att få hjälp. Inne på Ica Supermarket i Osby tog hon en kniv från butiksdisken och hotade kassörskan. Hon hamnade på psykavdelningen i Hässleholm. Händelserna blev en första vändpunkt. Hon beslöt att att bryta med vännerna och sluta missbruka alkohol och tabletter. Hon fick också börja i psykoterapi. Bedömningen var att hon led av en allvarlig personlighetsstörning av typen borderline. – Det var fel diagnos. Men behandlingen var inte bortkastad. Terapeuten var ett stort stöd som hjälpte mig komma till rätta med missbruket. Under de 3,5 år som gått har Ann-Charlotte haft tre kortare återfall men alltid kommit tillbaka. – Jag är väldigt tacksam för den hjälp jag har fått av samhället. Monica Loostrand på socialkontoret har blivit som en andra mor för mig. Tre gånger har Ann-Charlotte omhändertagits enligt LVM, lagen om vård av missbrukare. – Felet var att jag inte togs in enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). – Då hade det gjorts en utredning. Jag kunde ha fått hjälp mycket tidigare. För drygt ett år sedan hamnade Ann-Charlotte i en djup paranoid psykos. Hon trodde att alla var ute efter att mörda henne. Den här gången blev hon inlagd på psykavdelningen i Hässleholm där hon träffade psykiatern och chefsöverläkaren Niels Guldberg. Han lyssnade på hennes berättelse och sa: "Du låter som ett typiskt ADHD-fall". En serie psykologiska tester bekräftade hans aning. Och behandlingen med läkemedel påbörjades omedelbart. Ett halvår senare ryser Ann-Charlotte forfarande när hon tänker på ögonblicket då hon fick sin diagnos. Med beskedet kom en stor sorg över att så mycket gått fel under de förlorade åren. – Jag grät konstant i två dagar. Samtidigt var diagnosen en stor befrielse. – Det var underbart att få veta vad allt berodde på och att det går att få behandling. Även för Ann-Charlottes familj – föräldrarna, systern och den före detta maken kom diagnosen som en stor lättnad. Relationen till föräldrarna – pappan var flygare och mamman ekonom – hade varit spänd sedan 1980-talet då Ann-Charlotte vårdades på olika behandlingskollektiv. – Då trodde man att alla förklaringar fanns i traumatiska upplevelser i barndomen. – Man intalade mig att jag blivit utsatt för övergrepp och att jag borde bryta med familjen. – Mina föräldrar är helt vanliga människor. Men till slut trodde jag själv att något måste ha hänt. Jag anklagade min far. Att medicinen hjälpte visade sig inom några dagar. – Jag mötte doktorn i korridoren. Han sa "stopp!" och jag stannade. Då sade han "bra". Förut skulle jag aldrig ha lyssnat. Det kändes som om en kronisk klo i nacken plötsligt släppte taget. Det är därför Ann-Charlotte vill berätta. – Jag förlorade 25 år av mitt vuxna liv. Det ska ingen annan behöva göra.