Förhånad kompromiss hävde oss ur massarbetslösheten

Den djupaste vågdalen sedan 1930-talet har det sagts om de prövningar som svensk arbetsmarknad genomgått sedan i höstas och framförallt om det som förestår. Men var arbetslösheten värre på 1930-talet? Låt oss först se olikheterna. Sverige hade i början av 1930-talet 6,2 miljoner invånare. Barnadödligheten var fem procent. Medellivslängden var 68 år. Över sextusen personer avled varje år i lungtuberkulos. Majoriteten av bostäderna i lägenhetsbeståndet var på ett rum och kök. Skolobligatoriet var sex år. En stor del av befolkningen hade oftast inte råd att äta tillräckligt med ägg, fisk, kött och grönsaker. Basmaten var mjöl- och mjölkmat. Skatterna var låga. För att finansiera krisbekämpningen föreslog finansminister Ernst Wigforss en statlig inkomstskatt på fyra–sex procent för medelinkomsttagare. Högavlönade skulle komma upp i 13 procent. Till detta kom en kommunalskatt på nio procent vilket chockerade de andra politiska partierna. Och arbetslösheten, hur var det med den? År 1933 var 139 000 personer registrerade utan arbete. Samma år sjösatte den socialdemokratiska regeringen sitt krisprogram och två år senare var de arbetslösas antal nere i 79 000. Det är svårt att göra en relevant jämförelse med nutid. Sverige har i dag över nio miljoner invånare, medellivslängden är 81 år och barnadödligheten mäts i promilletal. Däremot har under de senaste tre åren arbetslösheten pendlat mellan som högst 9,5 procent (juni 2005) och som lägst 5,2 procent (november 2007). Det betyder att även om det tas hänsyn till befolkningsökningen så är arbetslösheten i 2000-talets Sverige procentuellt mycket högre än vad den var för 70 år sedan. Låt vara att det numera gäller andra beräkningsnormer för arbetslösheten. Men tar man in alla som förlorat sina arbeten, som varslats om uppsägning och som är föremål för så kallade åtgärder så är arbetsmarknadskrisen fortfarande djupare och svårare nu än vad den var då. Å andra sidan nedbringa-des arbetslösheten på 1930-talen av jobb med låga löner och dåliga anställningsförhållanden i en omfattning som aldrig skulle accepterats i dag. 1930-talskrisen i Sverige var egentligen en 1920-talskris. Den inträdde senare i Sverige än på andra håll i världen. Det finns historiker och kanske framförallt politiska motståndare som menar att minskningen av arbetslösheten inträtt oberoende av den krispolitik som den socialdemokratiska regeringen satte in. Dess grundtanke var att ju fler offentliga arbeten som skapades, desto mer ökade omsättningen i ekonomin och därmed köpkraften. Samtidigt skulle behovet av arbetskraft öka. Kampen mot arbetslösheten inleddes med att socialdemokraterna i största hemlighet inledde förhandlingar med dåvarande bondeförbundet. I maj 1933 kungjordes att de båda partierna nått överenskommelse om en gemensam krispolitik. Socialdemokraterna fick bondeförbundets stöd för sitt arbetslöshetsprogram och för sociala reformer. Bondeförbundet i sin tur fick garantier för insatser mot den stora nöden på landsbygden i form av avsättning och pris för vissa jordbruksprodukter. De som förde förhandlingarna i hamn var socialdemokraterna Ernst Wigforss och Per Edvin Sköld och för bondeförbundet de unga radikala ledarna Axel Pehrsson i Bramstorp och Gerhard Strindlund. Uppgörelsen var ett uttryck för den klassiska svenska kompromissen. Den visade sig både då och senare vara en politisk hävstång mot ökad välfärd. Men den har ändå förhånats och baktalats. Därför var den också en uppvisning i politiskt mod. Billy Bengtsson är före detta chef-redaktör för Norra Skåne.