Dyrgrip ska påverka danskt sinne

Historiska Media ger nämligen ut en riktig pärla, ”Hem till Jarlabanke”, en bok sprängfylld av svensk historia från ca 200 e. kr. till 1100-talet. Svensk historia, säger jag helt felaktigt. Det fanns naturligtvis inget Sverige och i ärlighetens namn handlar boken mest om trakten kring Mälaren. Men även en skåning får sitt, liksom gotlänningen och östgöten. I 18 djuplodande, fristående kapitel skrivna av arkeologer, kulturgeografer och kvartärgeologer, serveras läsaren en imponerande mängd fakta som sammantaget ger en betydligt klarare bild av både den turbulenta nordiska folkvandringstiden 400-550 e.kr. och Vendeltiden 550-800 e.kr. än vad man förmodligen hade innan. Eftersom det knappt finns några skriftliga källor från den här tiden är det arkeologiska fynd som får ligga till grund för kunskaperna. Sverige och i synnerhet trakten kring Mälaren är rika på forntida fynd och med hjälp av arkeologernas tolkningar växer en bild fram som visar ett allt annat än primitivt samhälle. Inflytandet från Romarriket var nämligen stort både när det gällde idéer och föremål. Mycket plats i boken tas upp av folkvandringstiden, en expansiv tid som lämnat avtryck i form av byar och gårdar och inte minst de omfattande stengärdesgårdar som här kallas, stensträngar, ett tecken på att man nu började vilja hägna in sina åkrar och ängar, en slags ny kontroll i ett nytt slags samhälle. Dessa stensträngar beskrivs i detalj. De liknar inte alls de stengärden vi har runt omkring oss här i Skåne. Dessa gjordes så sent som på 1700-och 1800-talen. Stensträngarna var smalare, bara en sten breda och finns kvar att bese bland annat på Gotland. Gravar och i synnerhet kammargravar behandlas också utförligt. Dess skatter vittnar om livet dåtidens människor levde. De riktigt rika och mäktiga stormännen fick ståndsmässigt dyrbara föremål med sig ända i döden. Spelpjäser, mat, en hund, jaktfåglar och en hel häst har hittats i en 600-talsgrav i Vallentuna. Kvinnorna och barnen lyser är som vanligt få och det problematiserar man också föredömligt. Trots de akademiskt torra och synnerligen utförliga beskrivningarna i de olika kapitlen så är det här riktigt spännande läsning. Tydliga och informativa faktarutor hjälper en att hålla sig rätt i kronologi och arkeologi. Foton på fynd och kartor levandegör en tid som annars är ganska osynlig för gemene man. De många olika röster som ibland överlappar varandra och ibland motsäger varandra bildar tillsammans en belysande bildväv av annars lösa trådar. Och Jarlabanke då, vad är det? Jo, det var en man som levde i Täby i slutet av 1000-talet, en rik, kristen jordägare som omskrevs på ett antal runstenar i trakten. Vad det stod på dem? Läs själva. Det är fascinerande.