Mikael förvaltar arvet efter Povel

Nu medverkar han i hyllningsföreställningen Kolla Povel på Scalateatern i Stockholm. Showen bygger på Povels texter och musik och spelades i höstas på olika orter i landet. För Mikael Ramel känns det viktigt att förvalta det hans far gjorde så att eftervärlden får ta del av det. Han beskriver sin uppväxt som mycket lycklig. Det enda riktigt tråkiga var att pappa Povel ständigt var ute och spelade eller turnerade och därför inte var hemma så mycket. Men när han väl var det hade de kul. – Hemma var det mycket musik, mycket prat, allvar och skoj. Det fanns inga pekfingrar om vad man borde tänka på och vad man måste. Jag och Lotta hölls väldigt fritt och fick göra vad vi ville. Under sommaren 2007 dog Povel och Mikael beskriver det första året efter pappans död som mycket jobbigt. – Samtidigt var vi inte helt oförberedda. Jag turnerade ju med Povel på slutet och märkte att det gick långsammare. Men han lyckades hålla sitt artisteri på en hög nivå, ända in i det sista. Från mitten av 1960-talet fram till mitten av 80-talet gav Mikael Ramel ut skivor och uppträdde, både i band och som soloartist. Men sedan tog det stopp. – Det fanns ingen efterfrågan helt enkelt och då tappade jag min motivation. Men ibland kan jag få ett ryck. Som för några år sedan när jag träffade Mats Öberg som bland annat gjort roliga tolkningar av min musik. Vi hittade varandra och har sedan dess spelat mycket tillsammans. Mötet resulterade även i skivan Vilken skillnad som kom 2005 och fick ett positivt mottagande från kritikerkåren. Vissa har kallat Mikaels musik för progg, själv värjer han sig mot att stoppas i det facket. Men oavsett var han befinner sig på den musikaliska kartan uppstår det med jämna mellanrum en efterfrågan på hans kluriga och melodiösa låtar. Därför har också många av hans skivor givits ut på nytt. Om det blir några fler skivor får framtiden utvisa. Än så länge sträcker sig Mikaels planer bara fram till våren, även om han berättar att han och systern Lotta har lösa planer på ett projekt som det än så länge är för tidigt att gå in närmare på. Och bortsett från det har han ju sitt jobb som musikterapeut i Örebro där han, med musikens hjälp, bidrar till ökat självförtroende hos människor med funktionshinder. Det rör sig bland annat om personer med autism eller schizofreni och om människor som drabbats av en stroke. – Det kan handla om talsvårigheter och då kan man jobba med rytmiska ramsor. Då är musiken mer ett hjälpmedel än ett ändamål.