Skilsmässa med högtidsstämd erinran

Den som varit med om en skilsmässa vill helst inte erinra sig densamma. Undantaget är separationen mellan Sverige och Finland vars 200-årsminne till och med högtidlighålls med ett märkesår. Svensk historieskrivning har annars legat lågt om förlusten av Finland. Det har förtigits hur den ryske befälhavaren Barclay de Tolly beseglade den svenska arméns öde genom sina soldaters marsch på havsisen Vasa-Umeå tur och retur - ett kraftprov som överglänste Karl X Gustavs fälttåg över de danska Bälten. Den finländske generalen Hans Henrik Gripenberg hade bara femtusen stridsdugliga svenska soldater kvar i mars det ödesdigra året 1809, resten låg sjuka. Mot dem ställdes sjutusen utvilade ryska soldater. Av rädsla för att bli avstängd uppe i norr efter det ryska tåget över Kvarken skrev Gripenberg efter middag med renstek och vodka i det ryska högkvarteret på det färdigutskrivna kapitulationsinstrumentet. Det blev slutet på en förening lika lång som den svenska statsbildningen. I Sverige föranledde förlusten av Finland en svärmisk dyrkan av vikingatiden och allt fornnordiskt. Rusiga opinionsbildare svingade ölstop i timrade festsalar under flinande drakhuvuden och flammande eldar samt brast ut i högtidsstämda tal. Samtidigt sögs Sverige in i en mäktig förändringsvirvel. Vi fick nya grundlagar, ny kungadynasti och en skiftesreform som blev den största omvälvningen på landsbygden under tusen år. Göta kanal byggdes och det första tågloket sände sina rökpuffar mot himlen. Men framförallt fick Sverige, sedan Napoleon besegrats, en neutralitetsdoktrin och en fred som fortfarande består. Finland blev ryskt storfurstendöme. Till en början med visst självstyre men på 1890-talet skulle förryskningen ta vid. Det välstånd som i Sverige baserades på freden, vaccinet och potäterna (Esaias Tegnér) skulle dröja i Finland. Landsbygdsbefolkningens proletarisering bäddade för djupa sociala klyftor och politiska motsättningar som exploderade i ett förödande inbördeskrig 1918. Efter en försonande jordförvärvsreform av moderata element till både höger och vänster kunde såren läkas före 1930-talets slut och före krigen mot Sovjetunionen och Nazityskland. Att vårt östra grannland överlevde andra världskrigets järnnätter som nationalstat tillhörde 1900-talets mirakel. Finland blev en demokrati av västerländskt slag, hängiven deltagare i det nordiska samarbetet, ihärdigt men utan stora åthävor fullgörande sina förpliktelser mot den egna välfärden och mot omvärlden, neutralt mellan stormaktsblocken men fram till 1990 med iakttagande av noga hänsyn till den mäktige grannen i öster. På 1950- och 60-talen fann många ungdomar från Finlands fattigbygder en utkomst i Sverige eftersom den svenska ekonomin efter kriget gick på alla cylindrarna i kraft av intakt produktionsapparat och av att vi behövde arbetskraft. Kanske gjorde vi vår viktigaste insats mot grannlandet när vi tog emot cirka 60 000 finska krigsbarn. Som en sorts tack för att vi låg där vi låg; tryggt i lä på den skandinaviska halvön omslutna av inte bara Finland utan också av Danmark och Norge som alla fick ta kollisionerna med den hotfulla omvärlden. I dag har Finland kvar sitt territorialförsvar. Det har inte Sverige. Om Östersjön blir en skärningspunkt i ett kommande kallt krig - vilket tyvärr mycket tyder på - så har vår egen förmåga att försvara neutraliteten pressats ner till sin historiskt sett lägsta nivå. Men Finland har lärt av historien. Det vägrar Sverige i sitt svek mot kommande generationer att göra. Billy Bengtsson är före detta chefredaktör för Norra Skåne.