Kyrkans kulturarv måste få kosta

En av årets stora högtidshelger har just avslutats, nämligen påsken. Påsken firades säkert av många, men långtifrån alla vet varför man firar den. För de yngre generationerna är antagligen påsken mer synonym med ägg, kyckling, must, godis och smällare än med Jesu död och uppståndelse. Orsakerna till att kunskapen om och intresset för kristendomen och dess högtider minskat är många. Dels är Sverige i dag ett relativt sekulariserat land; det är tio år sedan staten och kyrkan skildes åt och det är 14 år sedan svenska medborgare slutade att födas in i statskyrkan. Dessutom så undervisas inte i kristendomslära i samma utsträckning som förr i skolan. Skilsmässan mellan kyrkan och staten gick relativt smärtfritt men än finns saker som inte de två parterna gjort upp om. Exempelvis skattefrihet för delar av kyrkans egendom, statens hjälpande att ta upp kyrkoskatten samt, kanske det viktigaste, ansvaret för det kultur-arv som Svenska kyrkan äger och vårdar. Helt klart är att Svenska kyrkan inte i alla avseenden är likställd med andra trossamfund. Svenska kyrkans organisation och uppgifter regleras i en särskild lag. Svenska kyrkans juridiska befogenheter i samband med vigslar och huvudmannaskapet för begravningsväsendet är saker som särskiljer. Men man måste ha i åtanke att dels har Svenska kyrkan en lång tradition av att vara just statskyrka samt att det inte är något litet pluttsamfund det handlar om då två tredjedelar av befolkningen är medlemmar i just Svenska kyrkan. Av dessa anledningar kan viss särställning försvaras, inte minst av pragmatiska skäl. Men utgångspunkten måste vara att staten och kyrkan ska vara frikopplade från varandra och att inget trossamfund ska favoriseras framför något annat. Under påsken har många kyrkor varit flitigt besökta. Under påsk och jul är det många som vanligtvis inte är så trogna kyrkobesökare som ger kyrkan ett besök. Det är bland annat under sådana besök som man slås av vilka enormt vackra byggnader som kyrkorna de facto är. Oavsett om man är troende eller ej så går det inte att komma ifrån att kyrkobyggnaderna, i de allra flesta fall, är väl bevarade kulturskatter. Det faktum att Svenska kyrkan vårdar en så stor del av det svenska kulturarvet leder också till att Svenska kyrkan i viss mån får en särställning. Detta kulturarv kräver skötsel och underhåll, ofta på ett varsamt sätt vilket är både dyrt och tidskrävande. Att bevara kulturarv är i högsta grad en allmän angelägenhet. Därför faller det på sin egen orimlighet att Svenska kyrkan ensam och dess medlemmar ska bära det ekonomiska ansvaret för dessa byggnader. I dag är uppgörelsen sådan att kyrkan och staten ska dela på kostnaderna för kulturbyggnaderna. Men faktum är att det statliga kyrkoantikvariska stödet som betalas ut är mångt mycket mindre än vad som flera utredningar kommit fram till skulle behövas. Just nu omförhandlas det avtal mellan staten och kyrkan som slöts vid millennieskiftet, ett avtal som reglerar rättigheter och skyldigheter. Även om Svenska kyrkan skulle förlora sina skattelättnader samt betala för servicen som Skatteverket utför då de upptar kyrkoskatten så torde den kostnaden bli mindre än vad Svenska kyrkan borde få i höjda anslag för att bevara sin del av vårt gemensamma kulturarv. Summa summarum blir därför att Svenska kyrkan borde tilldelas mer pengar.