Symbolpolitik på Björklunds eget manér

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) byggde mycket av sin tidiga framgång som skolpolitiker på kvicka korta kommentarer, en förmåga att måla i svart eller vitt, svepande generaliseringar och en förenklad verklighetsbeskrivning. I och med att han först blivit minister och sedan partiledare har han fått tona ner en hel del av detta. Men då och då poppar den gamle Björklund fram och ger en bild av den svenska skolan som inte alltid stämmer. Hans senaste förslag om att elever i grundskolan ska kunnas stängas av från undervisningen sker på klassiskt Björklunds manér. Det är inte tu tal om annat än att den sittande regeringen gjort viktiga förändringar av skolpolitiken. Uppvärderingen av praktiska kunskaper, tidigare kunskapskontroller och en läsa/skriva/räkna-garanti är viktiga exempel. Samtidigt går det inte att komma ifrån att Björklund ibland alltså fiskar runt efter stöd hos grupper som har dålig insyn i skolans värld. Han riktar sina förslag och sin retorik så att människor får en bild av en svensk skola i totalt sönderfall. Han spär på fördomar om hur det ser ut i vardagen för lärare och elever. Gårdagens förslag om att i skollagen skärpa upp de disciplinära åtgärderna ytterligare är ett typiskt sätt att ge en bild av ett stort problem som i själva verket är rätt litet sådant. Björklund pratade om att det är orimligt att hela skolor kan stängas och alla elever skickas hem om det blir bråkigt men att det inte går för skolledningen att skicka hem bara bråkstakarna. Invändningen kan ju låta sympatisk om det inte vore för det faktum att det ytterst sällan är så bråkigt att en hel skola måste stängas. Dessförinnan har lärare och skolledning kunnat stävja situationen. Björklunds förslag blir därför ett praktfullt slag i luften mer ämnat åt att blidka människor som tror att det går till på ett visst sätt i skolan än att komma tillrätta med ett faktiskt problem. Och detta är inte skolpolitiken betjänt av. Att studieresultaten överlag inte är acceptabla då mer än en tiondel av eleverna lämnar grundskolan utan att ha behörighet att söka till ett nationellt program på gymnasiet vet vi. Det är vederlagt genom att statistiken ser ut som den gör. Med det i bakhuvudet får vi inte glömma bort att det finns skolor och lärare som lyckas mycket väl med sina uppdrag. Att regeringen utifrån den verkligheten lägger fokus på skolan är positivt. Emellertid får det ses som högst anmärkningsvärt att utbildningsministern ägnar sig åt att sprida en generaliserande bild av det disciplinära tillståndet i den svenska skolan utifrån några få enstaka fall. Det kan inte anses som speciellt bildat. Och knappast något föredöme för svenska skolelever att lära sig av.