Är det dags för LO att omidentifiera sig?

Men därinne är det inte som förr. Länge har Landsorganisationen förlorat medlemmar och skakats av strukturomvandlingar. För 30 år sedan bestod LO av nära 50 förbund. I dag har sammanslagningar och omorganisationer minskat antalet medlemsförbund till ett tiotal. En gång var det en självklarhet att vara fackligt organiserad. Det är det inte längre för många ungdomar som i dag går ut i arbetslivet. Inte lär de bli mera benägna att söka medlemskap i facket sedan generösa pensionsavtal till egna och andras befattningshavare kastat den fackliga rörelsen ut i en trovärdighetskris. När LO var som mäktigast under Axel Strands och Arne Geijers ordförandetid, var organisationen pådrivare i en förändringsprocess mot stora företagskoncentrationer med hjälp av den solidariska lönepolitiken. LO motsatte sig aldrig rationaliseringar och tekniska lösningar men företag som inte kunde erbjuda acceptabla löner och goda anställningsförhållanden slogs ut med hjälp av avtal och lagstiftning. I den strukturomvandlingen fick LO stöd av den socialdemokratiska regeringen och oväntat nog också av industrikapitalet. Priset för samsynen var arbetsfred vilket skaffade de stora exportintensiva industrierna en gigantisk fördel. Sverige blev mönsterlandet där arbetare och direktörer kom överens. Samtidigt påskyndades flykten från landsbygden och koncentrationen till storstadsregionerna. På 1970-talet flyttade arbetstagarorganisationerna fram sina positioner genom stärkt lagstiftning för de anställda. Sverige fick för första gången på 40 år en borgerlig regering och aggressiva företrädare för arbetsgivarna. Samförståndsandan på arbetsmarknaden avbröts med historiens största svenska arbetsmarknadskonflikt som kulmen 1980 då en miljon anställda kastades ut i stridsåtgärder. Den gången var Gunnar Nilsson LO-ordförande och han blev den siste i den egenskapen som kunde ge röst åt hela landsorganisationen. För snart övergav Metall de samordnade förhandlingarna och 1990 vägrade SAF att förhandla centralt. I dag är det viktigare att veta vad Ylva Thörn och andra mäktiga förbundsordföranden säger om avtalen än vad Wanja Lundby-Wedin har att tycka. Svenska Arbetsgivareföreningen har blivit lågmälda Svenskt Näringsliv och lämnat sin gamla roll som stridslystet organ med Curt Nicolin i spetsen för hökflocken. I dag är LO:s forna huvudmotståndare så anonym att många företagare inte ens vet vilka som är deras högsta företrädare. För den ledande opinionsbildningen på arbetsgivarsidan svarar tankesmedjan Timbro. I den orkan av kritik som viner kring öronen på Wanja Lundby-Wedin och andra fackliga företrädare har det sagts att LO glidit åt höger. Men det ger ingen uttömmande bild av fackföreningsrörelsens utveckling. Åt höger har också samtliga politiska partier inklusive Vänsterpartiet rört sig under de senaste 20 åren. Undantaget skulle möjligen vara Moderaterna som genom sitt vaktslående om LAS snarare framstår som det politiska rummets LO-kramare. LO är fortfarande en rik och mäktig organisation, ehuru mest ett värn för dem som redan gynnats av lång fast anställning, hyfsade löner och annat som hör till detta livets goda. Kanske avslutas LO:s långa självprövning med en omidentifiering. Ty var finns annars stödet för arbetslösa, vikarier, långtidssjukskrivna, projektanställda och människor som av arbetsförmedling och försäkringskassa tvingats till hårdhänta omprioriteringar? Billy Bengtsson är före detta chefredaktör för Norra Skåne.