Lågmäld skärpa och bjärta färger

Han debuterade redan 1948 och gick ur tiden 2005. Han var verksam som poet och pedagog på högskolenivå, men mest känd som bildkonstnär och för sina offentliga utsmyckningar. Av de senare finns ett utsökt exempel på Väster i Hässleholm: tegelreliefen högt uppe på huset som vetter mot järnvägen. Tyvärr svårare att fånga med blicken än vad konstnären egentligen hade tänkt sig. 1960 flyttade John Wipp från Stockholm till Lund. 1998 uppmärksammade Norra Skåne hans konst vid den stora retrospektiven på Lunds konsthall. Där var det lätt att fastna för flera starka målningar från 1960- och 70-talen. Även om det som nu visas i Hässleholm inte är något kräset urval, har det blivit en fin utställning med måleri och enstaka objekt av John Wipp. Dominerar gör bilder f rån 1990- och 2000-talen och jag associerar fritt bakåt i tiden – till såväl 1940-talets konkretister som de skånska imaginisterna. I figursågade bilder som ”Ingång i naturen” och ”Balkar i kors” införlivas konsthallens vägg i konstverkets illusoriska spel. Poetiskt, paradoxalt och med en koloristiskt återhållen attityd. Detta gäller även, trots titlarna, den elegant figursågade ”Månglitter” eller skimret i ”Experiment med regnbåge”. I ”Urladdning” höjs temperaturen en smula och den drömskt vackra ”Slitsten” från 1978 upplever jag som utställningens höjdpunkt. Allvar och humor framhålls i ett pressmeddelande som viktiga delar av paret Mette Björnberg och Richard Johanssons konst. Ja kanske det. Det tycks vara en en sådan förening som gör deras lilla byggnad/ installation ”Salut”, som 2006 invigdes vid järnvägsstationen i Kristianstad, till ett lyckat inslag i stadsbilden. När Björnberg och Johansson nu ställer ut en mängd individuella verk på Kristanstads Konsthall visar de ett mer lössläppt skapande med bjärt färgbehandling och djärv attack i arbetet med olika material. Det hela artar sig till en orgie i drivet hantverk och energiladdad utlevelse. Det är drastiskt, klatschigt och präglat av en spontanitet som ibland övertrumfar det idémässiga innehållet. Mette Björnberg arbetar gärna i textila material eller härmar textilier i till exempel den läckra serien gips-skulpturer som hon kallar ”Frestelser”. Hennes från taket hängande .”Nedkomst” är kanske det som ger starkast intryck på hela utställningen. Det adekvata i utställningstiteln ”Tillsammans” demonstreras i åtminstone två verk: ett familjeporträtt i relief på bemålad plywood och den gåtfulla blandningen av objekt i ”Gränsland”. Trä är det vanligaste materialet på utställningen. Richard Johansson arbetar också med tvådimensionella bilder. Ta det som beröm eller inte men på mig kan han framstå som en yvig korsning mellan Bror Hjorth och Öyvind Fahlström. Hos Mette Björnberg hittar jag mer påtaglig substans, medan vilden Richard Johansson satsar lite mer på underhållningsvärdet.