Barnen gav henne viljan att gå vidare

I höstas gav hon ut boken "Vårsol tinar fruset blod" där hon berättar om den 13 år långa bekantskapen som fick ett tragiskt slut när Michael i april 1996 gick ut i skogen och sköt sig med en pistol. Vid helgens Lördagsfrukost i Broby församlingshemmet gav Pernilla bakgrunden till boken och förklarade hur psykisk sjukdom kan ta över hela tillvaron för en ung fyrabarnsfamilj. De första tecknen på att allt inte stod rätt till med Michael var ganska obetydliga, en stunds andlig frånvaro, en destruktiv fundering. Men steg för steg blev de trygga, lyckliga stunderna glesare. Olust och en lamslående rädsla blev de grundläggande känslorna. All Michaels energi gick åt tlll att dölja problemen för andra och att upprätthålla skenet på jobbet. I hemmet fick Pernilla ta emot hans svarta tankar, hotelser och skymfande ord. Så småningom var hennes självkänsla på botten. Hon vände sin förtvivlan rent fysiskt mot sig själv. Michael fick diagnosen panikångest och social fobi. – När han varit död ett år började det bli stor uppmärksamhet kring de tillstånden, och nu vet vi att det finns effektiva behandlingsmetoder. Det känns bittert att ingen kunde hjälpa honom då.

såg Pernilla ingen framtid. Det var viljan att ta hand om barnen som ändå fick henne att gå vidare. Dagboken hon börjat på blev en hjälp, och så småningom utvecklades den till den bok hon nu har skrivit. Bilden på omslaget togs på dagen 12 år efter Michaels död av parets son Kristoffer. Redan från uppväxten har Pernilla erfarenhet av mental ohälsa inom den egna familjen. I efterhand tror hon att det kan det kan ha satt bestående spår. – Kanske är det så att kvinnor som har har fått stå tillbaka för andra dras till en viss sorts män.