Jens Orback står inte still

Personligt Den inställningen förklarar varför han har rört sig från tjänstemannaämbetet på finansdepartementet till journalistiken, vidare till politikerrollen, och nu till internationellt folkrörelsearbete på Palmecentret.
Personligt • Publicerad 22 april 2009 • Uppdaterad 13 december 2021
Vid 50 års ålder känner sig Jens Orback tillfreds med livet och sina erfarenheter. Sitt liv om 20 år tänker han sig så här: "Då ser jag mig själv på väg till Kungliga Biblioteket där jag har beställt en bok. Den hämtar jag och tar med på bussen till Grisslehamn
Vid 50 års ålder känner sig Jens Orback tillfreds med livet och sina erfarenheter. Sitt liv om 20 år tänker han sig så här: "Då ser jag mig själv på väg till Kungliga Biblioteket där jag har beställt en bok. Den hämtar jag och tar med på bussen till Grisslehamn

Den inställningen förklarar varför han har rört sig från tjänstemannaämbetet på finansdepartementet till journalistiken, vidare till politikerrollen, och nu till internationellt folkrörelsearbete på Palmecentret. Fem år är en lagom tidsrymd för varje sammanhang i yrkeslivet, tycker han. Sedan riskerar man att fastna och bli för uppslukad av formerna runt omkring. – Jag har aldrig umgåtts i journalistkretsar eller i politikerkretsar, och efter fem år brukar jag känna att nej, nu är jag inte riktigt hundraprocentig här, nu vill jag prova något annat. Ja, det är väl både en styrka och en svaghet. Privat följer han inga femårsplaner. I boken Medan segern firades går han ända tillbaka till sin mammas ungdom och uppväxt i en tysk familj. Hon levde samtidigt som Hitler kom till, och satt vid, makten. Först när han blev vuxen och själv fick barn började Jens nysta i moderns erfarenheter vid krigsslutet. När freden för många tyskar blev liktydigt med tvångsförflyttningar och övergrepp. Hans bakgrund har på många sätt färgat hans egen syn på människor och demokratifrågor, tror han. – Jag känner på något sätt att verkligheten gör sig väldigt bra av att ses från olika håll. Alla måste ha rätten att berätta sin historia. Och det var väl det jag brottades med i den här boken: Ska tyskar få berätta? Hur berättar man om övergrepp? Ska man utsätta sin mor för att i någon mening bli offentlig? Hans eget samhällsengagemang kommer mer från tacksamhet än från re- vanschlust, säger han. Skolmognaden kom sent, ändå blev han inte bortsorterad utan fick chans på chans. Uppväxten med många syskon har också format hans demokratisyn: – Vi var fyra syskon som bodde i barnkammaren rätt länge. Då var det viktigt att alla fick ha en röst och att vi hade regler. Har man inte regler, då är det den starkaste som bestämmer. Men har man regler kan man till exempel säga att den som ska skära upp brödet, den måste välja sist. Det var min morfar som lärde oss det. Att foga sig i kollektivet var också en viktig – och inte helt lätt – del av regeringsarbetet. Som statsråd tycker han sig ändå ha lyckats uträtta en hel del, som att ordna ökat stöd till kvinnojourer, införa obligatoriet för kommuner att hjälpa våldsutsatta kvinnor och skapa ökad förståelse för våldsutövande mäns behov av behandling. Som före dettajournalist fick han också göra den intressanta erfarenheten att själv utsättas för ett mediedrev (när han skojade med reportrar om att hans moster levde lyckligt med en häst i Kanada). Då var han oerfaren som politiker. I dag hade han hanterat händelsen annorlunda, tror han. – Jag tror inte att jag hade bett om ursäkt. Jag kan inte ha inflytande över hur människor tolkar mina uttalanden. Jag hade nog låtit dem tolka det som de ville.

Admin
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.