Läge för en stor skatteöversyn

Det svenska skattesystemet är ett sammelsurium som få, om ens någon, har koll på. Skatteverket får jag hoppas har koll men det där finns ju en också uppsjö människor som ska vara specialister på just sitt område. Att skattesystemet är krångligt och därmed mindre transparent är ett demokratiskt problem. Det minskar insynen och gör det svårare för människor att bilda sig en uppfattning om vad de tycker är rätt och fel, rimligt och orimligt. En upprensning och förenkling är önskvärd. 1991 genomfördes den senaste stora genomgripande skattereformen i Sverige. Socialdemokraterna och Folkpartiet gjorde upp om helheten och Centerpartiet fanns med på ett hörn. Huvudpunkterna i reformen var att ingen skulle behöva betala mer än 50 procent i skatt och att högst 15 procent av befolkningen skulle betala statlig skatt. Målet om att inte mer än 15 procent av befolkningen skulle betala statlig skatt är en form av godtyckligt mål som sätts som en politisk målsättning. Ingenting säger att det egentligen är mer rimligt eller orimligt med en målsättning på tolv procent eller på 18 procent. Det 50-procentiga målet däremot finns det en glasklar logik bakom. Ur ett moraliskt perspektiv är det fullt rimligt att plädera för att människor faktiskt ska få behålla hälften av sin egen inkomst. Sedan skattereformen genomfördes har mer än 250 förändringar gjorts av den ursprungliga uppgörelsen. Kanske inte så förvånande med tanke på att det har gått 18 år och att Sverige under tiden genomgått krisen på 90-talet och blivit medlemmar i Europeiska Unionen. Förändringar som varit vällovliga har gjorts i systemet men likafullt innebär det att skattesystemet krånglats till och gjorts mer svårbegripligt. Förre finansministern Pär Nuder (S) aviserade under förra mandatperioden att det skulle tillsättas en stor skatteöversyn om Socialdemokraterna vann valet 2006. Tanken på en stor skatteöversyn var rätt men exakt varför han ville vänta till efter valet med att tillsätta den var en gåta. Som bekant vann de borgerliga partierna makten och Nuder fick inte chansen att tillsätta någon skatteöversyn. Sedermera föll Nuder i samma glömska som hans skatteambition. Det finns ingen anledning att damma av Nuder men hans vilja att se över skattesystemet bör plockas fram. Allt vad Nuder skissade på till sin översyn var säkert inte bra så om de borgerliga har beröringsskräck för det kan de snegla på den mer sympatiska Saco-ordföranden Anna Ekströms ambitioner. Hon och Saco driver nämligen också frågan om en total översyn av skatterna. Visst kan det vara svårt att enas om skattepolitiken i en bred parlamentarisk utredning. Men en uppgörelse behöver inte syfta till att nå konsensus om varje procentsats vid varje givet tillfälle. Målsättningen bör istället vara att öka insynen, minska krånglet, främja investeringar och företagande och fastlägga ett ramverk för en skattepolitik för 2000-talet.