Rörande, förskräckligt och roligt om åldrande

Men Kvinnan i Marie Louise Ekmans pjäs ”Gäckanden” har inte bråttom. Hon ligger och skvalpar någonstans över 80-strecket, är pensionär och änka; en närmast osynlig kategori i dagens samhälle. Sina dagar tillbringar hon i lägenheten eller på promenad. Tittar på TV. Sina barn har hon inte mycket kontakt med. Hon är övergiven och ensam. Bitter och ömkansvärd, men ändå en stark kvinna som tar inkontinens och andra åldersskavanker med ett trotsigt skratt. För att bättra på livsandarna tar hon sig gärna ett glas. Då kommer den unga behagfulla flickan fram i henne. Och skepsisen hålls på avstånd. Bakom dörren står nämligen ett medium som kommer med hälsningar från Kvinnans döde make. Marie Louise Ekman har specialskrivit rollen som Kvinnan för Dramatenaktrisen Marie Göranzon. Klippt och skuren skulle man kunna säga. Marie Göranzon dominerar totalt scenen trots att hon delar den med en annan stor skådespelerska, Gunilla Nyroos, som gör det försynt molokna mediet. I sin kontakt med andevärlden har mediet inga problem att rada upp såväl Kvinnans döde man, sin egen döde man och, i andra akten, även grannfruns döde man. Alla har de haft olika relationer till sina män, gemensamt har de sin underordning och ofömågan att klippa av navelsträngen. Seanserna hålls regelbundet hemma hos Kvinnan och det händer konstiga grejer. Kvinnans man börjar dessutom dyka upp oannonserad, som en gäckande ande. Relationen till maken och livet i stort blixtbelyses. Kvinnan var det osynliga navet i familjen. Hon har fostrat barnen, tagit hand om hemmet och suttit och väntat på den otrogne maken. Fortfarandet håller hon hemmet helt och rent. Allt kommer upp till ytan och nu ger hon igen med full kraft. Att hon gör det mot makens osaliga ande, och att barnen inte ser på saken med samma ögon som hon gör, öppnar förstås en avgrund av tragik. Vilken tur att Marie Louise Ekman också har humor. Det skrattas mycket i salongen. Många fastnar emellertid i halsen. Marie Göranzon är Kvinnan så bra att de knappt går att separera. Gunilla Nyroos hukade medium - vad är väl detta om inte en slags andlig hemhjälp - är en mycket konsekvent kontrast till Kvinnan. Lite udda är kanske den besynnerliga grannfruns entré i andra akten, något som mest påminner om att Gösta Ekman varit med och regisserat denna rörande, roliga och förskräckande pjäs om åldrande.