”Det saknas kunskap”

– Jag säger vad jag tycker och tänker och det är inte alltid bekvämt, förklarar Kaarina Rantanen och klappar om sina två yorkshireterrier Selma och Kajsa Under tre år var hon anställd som alkohol- och drogterapeut i Osby kommun. Vid årsskiftet avvecklades Insikten som var kommunens öppenvårdsenhet för vuxna drogberoende och samtidigt lämnade Kaarina sitt jobb och sina behandlingsgrupper. Kaarina har 20 års erfarenhet från jobb som terapeut, behandlingschef och föreståndare på både behandlingshem och inom socialförvaltningar. Det gör att hon känner sig trygg i sin yrkesroll. – En handledare som jag hade under en utbildning beskrev mig som en kvinna som var "bra på att vända på alla tuvor", berättar hon med ett leende. Hon känner lätt av stämningar och kan ana sig till vad som rör sig bakom pannbenet hos människor i omgivningen. En egenskap som kommit väl till pass i arbetet med personer som är fast i ett beroende och som lärt sig manipulationens ädla konst. – När jag kom till Osby hade jag ambitionen att skapa en effektiv och välfungerande öppenvård, berättar Kaarina. Den första tiden fungerade bra men snart började en rad brister att visa sig. – Jag efterlyste öppenhet, samarbete och en vilja att ta till sig kunskap inom organisationen, berättar Kaarina. Men jag upplevde att ingen lyssnade och att alla skyllde på varandra när det blev problem. Under lång tid hade jag inget stöd alls. När föreningen "Anhöriga mot droger" i slutet av 2007 kritiserade socialförvaltningen för långa handläggningstider fick de stöd av Kaarina, som också hon uttalade sig om vikten av att komma under behandling snabbt. – Brinner ett hus så skickar man ju inte dit teknikerna först, utan man börjar med att släcka branden, sa hon vid det tillfället i Norra Skåne. Hon menade också att kommunens öppenvård inte passar alla som ett första steg. I vissa fall är det nödvändigt att börja med institutionsbehandling. Kaarina fick kritik för sina uttalanden, men står fortfarande fast vid sina ord. – Öppenvården passar oftast bra för dem som har en fungerande social miljö med jobb och familj, förklarar Kaarina. Andra kan behöva komma till ett behandlingshem först. Dessutom tycker jag att kommunen har kastat ut åtskilliga miljoner på behandlingar som inte har kunnat visa dokumenterade resultat. Kaarina anser att de flesta socialsekreterare i kommunen saknar kunskaper att bedöma vilken vård som är lämpligast för en person med beroendeproblem. Hon menar också att attityden mot de drogberoende ibland liknar den som rådde på 60-talet. – Självsäkra uttalanden som att ta sig i kragen och skärpa sig visar att kunskapen lyser med sin frånvaro. Uppföljningen av klienterna var dålig och under en ettårsperiod dog så många som nio personer av sitt beroende. – Det handlar om en dödlig sjukdom, konstaterar Kaarina osentimentalt. Insiktens lokaler står i dag tomma, men det är meningen att de anhöriga ska få lov att vistas där. – Men ännu har ingen fått någon nyckel dit, konstaterar Kaarina. Hon vet idag inte vad hon ska göra med resten av sitt yrkesliv. Fortfarande brinner hon för att hjälpa människor med beroendeproblem, trots att det ibland är slitigt. – Jag får fortfarande telefonsamtal från personer som jag har hjälpt och emellanåt träffar jag anhöriga som jag har utbildat, berättar Kaarina. Det känns som en tröst, men oron över vad som kommer att hända med dem i kommunen som i dessa besparingstider inte kommer att få tillräckligt med hjälp lämnar en mörk skugga över hennes ansikte.