Mitt under skoltid fick Ann-Sofie en hjärnblödning

Det kan knappast bli mer dramatiskt. Tack vare en av lärarna, som också arbetade som akutsjuksköterska, fick hon snabbt den hjälp hon så desperat behövde.Det är inte lätt för Ann-Sofie att berätta om dagen som förändrade hennes liv. Hon har inga minnen alls av det som hände, eller veckorna som följde. Vi sitter hemma i köket hos Ann-Sofie och Linus och småpratar om uppväxtåren i Tyringe. – Som barn hade jag konstant huvudvärk. När jag var tio år gjordes min första CT-skallröntgen. Läkarna hittade inga fel, de trodde hon led av spänningshuvudvärk. Men värken gav inte med sig, under hela tonårstiden stoppade hon dagligen i sig huvudvärkstabletter för att lindra smärtan. – Till slut tänkte jag knappt på det, jag var så van vid att alltid ha huvudvärk. På högstadiet träffade hon Linus, de har varit oskiljaktiga sedan dess. Ann-Sofie drömde om att bli läkare och sökte sig därför till omvårdnadsprogrammet. – Mitt stora intresse var neurokirurgi.Så kom den där dagen som förändrade allt. Det var den 10 januari för sju år sedan. Ann-Sofie skulle snart fylla 18. – Jag trillade ihop i skolan. Min lärare tog blodtrycket och fattade direkt att det var allvarligt. Ambulans tillkallades. Ann-Sofies blodtrycket var skyhögt, pulsen sjönk. Till slut orkade inte hjärtat mer, det stannade. Det krävdes fyra elektriska impulser med defibrillator innan hjärtat kom igång igen. – Det var en fruktansvärd chock för mina skolkamrater. Allt hände mitt framför ögonen på dem. Skolledningen fick hålla krismöten i klassrummen, där elever och lärare fick möjlighet att prata om det fruktansvärda som de just bevittnat. Linus minns med fasa dagen. När skolsköterskan inte fick tag på Ann-Sofies föräldrar, ringde de till honom och han fick åka till akuten. – Jag fattade inte hur allvarligt det var. Jag trodde att hon bara svimmat och att jag skulle hämta hem henne. När läkaren kom såg jag att han hade ett papper i handen med ett hjärta på. Och ordet "-stopp". Då förstod jag.Linus fick träffa Ann-Sofie en kort ögonblick innan hon kördes vidare till Lund.

– Hon var helt utslagen, ögonen stirrande rakt fram och tungan hängde. Det var tungt! I Lund blev det operation direkt. Ann-Sofies och Linus familjer satt i väntrummet och våndades. Ingen visste om hon skulle överleva eller hur livet skulle bli om hon överlevde. Läkarna förklarade att Ann-Sofie drabbats av en stor hjärnblödning. Hon hade haft en medfödd kärlmissbildning, där de ihoptrasslade blodkärlen plötsligt brustit. Utgången var oviss. – Då brast allt för mig. Jag tänkte att ingen kan överleva något sådant, säger Linus. Ann-Sofies liv hängde på en skör tråd. Den första tiden låg hon i respirator, hon hölls nedsövd i två veckor. Linus ville inte lämna hennes sida. – Det blev några nätter i bilen. Jag kunde inte åka hem, avslöjar Linus.Kärleken till Ann-Sofie var större än rädslan inför framtiden. – Jag tänkte inte så långt framåt, jag tog bara en dag i taget. Linus är lugn och samlad när han berättar. När Ann-Sofie vaknade upp kunde hon inte röra sig. Hon hörde och förstod vad som sades, men kunde inte svara begripligt. – Det var så frustrerande! Jag blev irriterad när ingen förstod vad jag sa. I mitt huvud lät det rätt! Läkarna gav henne inte mycket hopp om att kunna gå igen, men en dag kunde hon vifta på ena foten, sedan en arm. Även om hon var halvsidesförlamad återfick hon sakteligen rörligheten. I mars påbörjades rehabiliteringen på Orups sjukhus. Ann-Sofie fick lära sig allt det som hon en gång lärt sig som barn: att klä på sig, borsta tänderna, gå, kamma håret. Det var tålamodsprövande. – Hon är mestadels en positiv person, men det var hennes envishet och tjurskallighet som fick henne att kämpa, säger Linus medan katten Bella klättrar på hyllor och stolar innan hon slår sig till ro i fönstret.Steg för steg har träningen gett resultat, ibland har det varit två steg framåt och ett bakåt. – Jag har varit frustrerad många gånger! Hon missade ett helt läsår i skolan, men fick ändå lov att ta studenten tillsammans med sin klass och senare läsa in det förlorade året. Paret har mycket gott att säga om både elever och personal på Jacobsskolan. De har ställt upp helhjärtat. – Jag minns första gången jag hälsade på i skolan efter min hjärnblödning. När jag kom stannade alla upp i korridoren, det blev tyst. Det såg ut som om de såg ett spöke!Det har varit sju år av höga berg och djupa dalar. Idag syns det inte på utsidan vad Ann-Sofie har gått igenom. Hon kan gå och göra det mesta, men drömmen om att bli kirurg har hon lagt på hyllan. Hon har accepterat att förutsättningarna ser annorlunda ut idag. Hennes mål nu är att kunna återgå till arbetslivet. – Jag har problem med balansen och snubblar lätt. Ibland blir jag yr men det värsta är den extrema hjärntröttheten. Den är helt mentalt, inget fysiskt, men när den sköljer över mig orkar jag inte stå emot. – Jag har också problem med dubbelseende och har svårt att fokusera när jag blir trött. Och jag är mycket känslig för ljud och ljus. Det är jobbigt att gå i trappor eller promenera på ojämnt underlag. Men Ann-Sofie är viljestark, hon tränar hårt för att bygga upp sina muskler och återfå balansen och styrkan. Linus är ett fantastiskt stöd, han uppmuntrar och ger trygghet. Ann-Sofie gillar inte att stå i rampljuset och pratar ogärna om det hon gått igenom. Det är först nu som hon känner sig stark nog att berätta. Hon hoppas att det ska kunna hjälpa någon annan. Livet kan aldrig bli som förut men det kan vara fint ändå. Ann-Sofie vill gärna komma i kontakt med andra unga människor som drabbats av stroke så att de kan utbyta erfarenheter och stötta varandra. Det sociala livet har till viss del blivit lidande, det är svårt att hänga med kompisar när tröttheten kommer. – Jag hoppas i alla fall att jag kan ta körkort. Då hade jag haft större frihet. Det är svårt att acceptera att jag haft en hjärnblödning, det har nog inte sjunkit in riktigt.