Anna serverade teknister mat sju dagar i veckan

När hon kommer och öppnar dörren till den prydliga lägenheten hemma i Stoby tror man att hon kanske är 75–80 år. Den vithåriga damens leende är varmt, personligt och inbjudande. Ingen anar att Anna Persson fyller 100 år i dag. Många känner henne sedan länge som Lärbro-Anna. När man skriver om människor som fyller år, kan det ibland bli vissa överdrifter. Men i sexbarnsmamman Annas fall går det liksom inte att överdriva några egenskaper. Anna Persson både hör och ser utmärkt, hon kan sätta sig på en stol och resa sig ur en soffa utan att behöva ta hjälp med händerna och hon börjar sin vardag med att läsa Norra Skåne. Jubilaren klarar sig utan hjälp. – Jag tycker, att tidningen har blivit bättre på sistone, förklarar dagens 100-åring, som snabbt börjar berätta om något hon läst från bygden. Lärbro-Anna kom tillsammans med maken Erik och två små tvillingdöttrar till Lärbrogården i Hässleholm –där Jacobsskolan nu ligger –1935. De arrenderade gården av Hässleholms stad. Han hade hand om lantbruket och hade dessutom en massa offentliga uppdrag. Hon blev en tidig Fredrika Bremer och öppnade både rumsuthyrning och matservering åt elever på Tekniska skolan i stan. Detta höll Anna på med i närmare 35 år. Hon är född på en släktgård i Tullstorp vid Vankiva, där familjen Johansson bor kvar. Som nummer tre av nio barn till makarna August och Maria Johansson vet Anna, hur det är att anpassa sig i en stor familj. – Jag brukar säga, att varken mina 16 barnbarn eller 38 barnbarnsbarn eller några andra barn och ungdomar i dagens Sverige kan göra sig en föreställning om hur det var att växa upp på en bondgård i Göinge på 1910-talet, förklarar jubilaren, medan hon bjuder på förmiddagskaffe hemma i köket. – Vi hade det ändå ganska bra, eftersom far och mor drev ett hyfsat lantbruk. Det fanns smör, ost och korv att ha på smörgåsarna som vi hade med oss till skolan. Värre var det för barnen till statarna på Vankivagården. De hade oftast ingenting att ha på smörgåsarna; många gånger inte ens lite flott, säger Anna Persson och blir allvarlig. Småskolan gick hon hemma i Tullstorps by, storskolan i Vankiva sex–sju kilometer bort. Färdsättet var alltid gång. Före skolan gällde det att hjälpa till hemma med att mjölka korna. Efter skoldagens slut behövde mor hjälp med att bära in ved och vatten. Redan före tio års ålder fick Anna och hennes syskon gå bort till andra bönder i bygden för att jobba och tjäna lite pengar. Blev man sjuk, fanns det en huskur med fårtalg som svaldes, en gammal, grov strumpa runt halsen och så bums i säng. – Då kunde man snabbt bli pigg igen, minns Anna och fyrar av ett leende... Hennes dröm var att bli sjuksköterska, men det var bara inte att tänka på för en vanlig bonddotter. Anna blev ledsen över detta. Men i stället kunde alla hennes och Eriks fem döttrar utbilda sig till detta yrke, vilket gladde den stolta modern. Sonen blev agronom. Som ung var hon först hemma och hjälpte till på gården, efter att hon slutat skolan vid 13 års ålder. Sedan kom hon till Bäckaskog, där hon lärde sig baka med mera. Backagårdens vårdinrättning vid Finja blev därefter en anhalt för bonddottern från Tullstorp, sedan hon gått en sjukvårdskurs inom Röda korset. Till Backagården kom en ny arbetsledare på jordbrukssidan. Han var fem år äldre än Anna, bördig från Långaröd i Farstorps socken och hette Erik Persson. – Vi unga kvinnor som jobbade där stod och tittade när han dök upp där. Jag minns att vi pratade om att den nye mannen hade stora händer och stora fötter... Efter ett tag fattade Erik och Anna tycke för varandra. De blev ett par. Hösten 1933 föddes ett tvillingpar; två flickor. Två år senare flyttade familjen till Lärbrogården i Hässleholm. – Det var mycket kärva tider i mitten av 1930-talet. Vi var ju alldeles nystartade, så vi behövde alla pengar vi kunde tjäna. Erik hyrde ut ett par hästar till lasarettsbygget i Hässleholm. Det gav lite kontanter. Förut hade vi skördat på de åkrar där sjukhuset byggdes, och invigdes 1938. Det fanns folk som jobbade på gården. Från hemmet i Tullstorp fick Anna Johansson med sig en häst, en vagn och en ko, när hon skulle gifta sig med Erik Persson. Sedan köpte de en del annat. Den lilla familjen bodde i början i bara två små rum på Lärbrogården. Vissa rum på det tidigare ålderdomshemmet hyrdes ut till teknister som var inackorderade. Andra elever från Tekniskan gick dit och åt; vissa både frukost, lunch och middag. Sedan blev det mest lunchservering, tidvis till inte mindre än 160 personer. Mor Anna hade flera anställda i rörelsen, men hon var kokerska. I princip var Lärbro-Anna aldrig ledig, för hon jobbade alltid. Fria lördagar eller söndagar existerade icke. Serveringen var öppen sju dagar i veckan. Ett par av husets egna döttrar träffade teknister som de sedan gifte sig med. Sak samma med flera anställda unga kvinnor. – Så visst hände det en del, skrattar Anna... Makarna flyttade efter nära 35 år på Lärbrogård till Ekbacken i Stoby. Erik Persson, som varit en av stadens och bygdens mest anlitade förtroendemän inom många olika områden, avled i 90-årsåldern. Efter några år som änka på Ekbacken flyttade Anna till en lägenhet i Stoby för tio år sedan. Hon är fortfarande medlem i flera föreningar i bygden och deltar tillsammans med andra pensionärer, syföreningsdamer och väninnor i olika aktiviteter. Boulen har Anna i Stoby nu lagt av med, men det är inte länge sedan hon gympade. –Jag är nöjd med mitt liv. Det har varit ganska bra. Barn och barnbarn och barnbarnsbarn hela tiden. Det är viktigt. Visst är det "högt" att fylla 100, men man får inte tänka för mycket på det. I dag kommer massor av folk, när Anna Persson har öppet hus i Stoby bygdegård.